Kyrkogårdar med olika prioriteringar

Jag besökte en kyrkogård i en närbelägen stad härförleden för att se till en grav. En välhållen kyrkogård kan man lugnt säga. Häckar, gravkvarter, gräsytor och träd är välskötta.

Här hittade jag en rödblommande kastanj.

Nordmalings nya kyrkogård från 1894 ser ut så här i början av juni månad. Grönskan har inte kommit lika långt av naturliga skäl och en stor del av gräset har råkat ur för "tjalabränna". Det kommer att ordna sig. Men blicken har inget att fästa sig vid utan irrar runt bland låga gravstenar utan rumslighet. På denna kyrkogård ligger några av mina släktingar begravda, bland andra mormor och morfar. Det är ingen fröjd på något sätt att komma till denna ogästvänliga stenöken vars kvarter tidigare avgränsades av häckar och solitära buskar. Att det blivit så här tror jag inte enbart går att skylla på att stat och kyrka skildes åt år 2000.

Mellan den lutande raden av gravstenar till vänster fanns ända till någon gång efter 2005 en rad björkar. Alla dessa björkar togs bort, stubbfräsning utfördes och  nya björkar planterades med längre avstånd sinsemellan. Men ganska snart togs även samtliga av dem bort av för mej okänd anledning. Gissa vem som blev bestört? Hur och varför länsstyrelsen gav tillstånd till detta är okänt. En häck planerades, den tog sig dåligt och togs bort efter ett par år. Senare planterades ännu en ny häck av annat växtmaterial. Hurra, äntligen får vi ett rumsskapande element som leder blicken bort från gravstensöknen när man går in genom grinden tänkte jag. Även den häcken är borta nu sedan något år tillbaka. Varför lyckas man inte, varför får kyrkogården misshandlas så? Hur kan länsstyrelsen i Västerbotten godkänna detta, att det ser ut så här?

1986 gjorde en tidigare länsantikvarie en genomgång av träden vid kyrkan och gamla kyrkogården, prästgården samt nya kyrkogården. När det gäller nya kyrkogården kom man fram till ovanstående. Björkraderna skulle vara kvar men allt eftersom ersättas med nya björkar med något glesare avstånd sinsemellan. Träd bland gravstenarna var svårare att hitta plats för. (Häckar var givna vid detta tillfälle.)

Kartskiss över behandlade trädplanteringar. Nya kyrkogården längst till höger.

***

När behövs tillstånd från Länsstyrelsen? Alla förändringar i kyrkan eller på kyrkogården kräver tillstånd enligt kulturmiljölagen.

För förändringar på kyrkotomt och begravningsplats krävs tillstånd att

• utvidga eller på annat sätt förändra
• uppföra eller ändra byggnader, murar, portaler och andra fasta anordningar
• större förändringar av planteringar, beläggning på gångar med mera

***

Nedan publiceras några foton från två av de kyrkogårdar jag brukar besöka relativt regelbundet. Att jämföra med kyrkogården ovan.

Här har häckar tagits bort efter att stat och kyrka skildes åt då många gick ur svenska kyrkan och församlingarnas ekonomi därmed försämrades - men långt ifrån alla häckar är borttagna. Det planteras till och med en ny! Bild från  juni 2019.

De tre nedersta bilderna från en kyrkogård i en stad är tagna i år.

Här ligger en annans mormor och morfar begravda.

.

Syringa vulgaris

Bondsyréner

Första sommardagen och syréner:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vanda vid det sköna.
I mörkningen smyger de ut,
bryter fumligt några kvistar.

    Werner Aspenström

Aspenström kände väl till landsbygdens livsvillkor. Han föddes 1918 i Torrbo i Bergslagen och växte upp med sin mor Anna och två äldre bröder. Hans far Karl dog strax efter Werners födelse i spanska sjukan. Då hade den influensaepidemin tagit 27 000 svenskars liv. Första världskriget hade precis tagit slut och under de fyra år det pågått hade nära på 20 miljoner européer dött direkt av kriget. Familjens sistfödde överlevde men var så klen som nyfödd att han nöddöptes i ett tvättfat. Att Aspenström kände till landsbygdens människor. Jag tycker mycket om hans diktning.
.

Rabarbertider

Rabarbern växer snabbt och fint. Det har blivit många pajer denna försommar.

De har avnjutits med kokkaffe både på tu man hand och i corona-anpassat utomhusfika. Gott vilket som.

Av ett mäkta stort rabarberblad göt jag ett fågelbad för några år sedan. Det kommer till användning varje sommar.

För övrigt är det starfamiljerna som hörs och syns mycket just nu som med sitt tjattrande flyger i flockar och söker föda i gräset på gården. De är ett fint inslag så här i början av juni.

Edit. Minns att mamma gjorde rabarbersavarin. En så´n skulle jag kanske också passa på att baka.

.

.

Enkla tillskott för en vackrare tillvaro

Det behövs inte mycket för att liva upp rummen. Enkla pioner i köket och löjtnantshjärtan till finrummet.

Spänna papp

Året var 1997. Jag skulle spänna papp på väggarna för första gången i livet. Internet befann sig i sin linda - där fanns inte mycket att hämta om praktisk byggnadsvård och absolut inte om pappspänning. Inte fanns mycket tryckt i böcker heller, bäst var nog Gysinge byggnadsvårds lilla katalog.

Sen dess har jag, med benäget bistånd av mannen, pappspänt fyra rum till samt ett tak. Mycket har vi fått lära oss genom praktisk erfarenhet. Pappspända väggar är mycket vanliga i byggnadsvårds-sammanhang, numera bland en helt ny generation byggnadsvårdare. Det var ett bra sätt att få släta väggar till en bit in på 1900-talet. Pappen kan sedan målas eller tapetseras. Jag ser med spänning fram emot detta i morfars hus...


pappspänna facebook

Tekniken med pappspänning dog ut när plywoodskivor, träfiberskivor, spånskivor och gipsskivor gjorde entré på byggmaterialmarknaden. När morfars hus byggdes fanns inte alla de där skivmaterialen. Därför bör pappspänning vara rätt val på väggarna i bottenvåningen i timmerhuset.

Pappspända väggar finns kvar i det rum som användes som sommarrum för barnen i en ekonomibyggnad här på gården. Den pappen är tjock, kraftigare än vad som finns idag. Den är målad med vit limfärg.
.
.

Naturlig omgivning

På gården i syd har ängsblommorna börjat slå ut. Det är en fin årstid minsann. Ängen slås i början av juli med liar, höet får ligga ock torka och samtidigt släppa fröer till jorden. Ängsblommor ska inte gödslas, då försvinner de med åren. Höet tas därför om hand och får inte ligga kvar eftersom det i så fall ger näring till jorden.

Teveronika och smörblomma.

  

Prästkragarna har precis börjat slå ut. Sen väntar tjärblomster, humleblomster, kråkvicker, ängshavrerot, rödklöver, måror, liten och stor blåklocka, äkta johannesört och mycket mer. Det finns otroligt många arter på en äng jämfört med en gräsytemonokultur.

 I det man kan kalla woodland finns mossbelupna stenar bland växterna. Sirligt gräs spirar.

Ormbunkar har ringlat sina toppar.

 

På den klippta gräsytan (den välvårdade tänker en del) finns fruktträdgården. Här finns 10 äppelträd varav 5 stycken 100-åriga och två plommonträd. För att få pollinering och allt liv att trivas är det förstås viktigt att den biologiska mångfalden gynnas.

 I woodlandet växer vilda träd.

Förgätmigej skymtar bland grässtråna.

Smultronen blommar under lång tid.

Varje år blir det 7-10 skottkärror kompostjord att förbättra och gödsla köksland och rabatter med. Den jorden består av växtavfall, löv och matavfall (varmkompost är en utmärkt uppfinning). Att slänga växtrester och löv nerför bäckkanten känns kontraproduktivt när det kan bli bra jord. När jag på vårarna ser trädgårdsägare som köpt mängder med säckar jord undrar jag varför man inte insett miljötänket med egentillverkad jord om man bor på landsbygden. Köpejord innehåller dessutom mestadels stora delar torv som är ett icke-förnyelsbart material, det tar några tusentals år för torv att bildas. Så varför köpa trädgårdsjord i plastsäck?

 

 Bondpionens knoppar formas. En myra tittar till den och hittar något sött.

Ambitionen är att bevara karaktären av bondgård. Inte park, inte anlagd trädgård överallt utan enbart som kryddgård och perennrabatter. Här har även brännässlorna och vitplistren sitt existensberättigande tillsammans med vårfrylen och fårsvingeln. Kanske kan det kallas ett mini-paradis ;-)
.
.

Vilken tur!

Forskning har visat att intelligens inte är statisk.

Det lönar sig att anstränga sig och intelligensen utvecklas när man lär sig nytt. Att vara nyfiken, intresserad, kanske nördig är till hjälp när man vill utvecklas. Intelligens är inte detsamma som utbildning. Men kanske skaffar man sig bildning genom nyfikenhet och att vara intresserad, nördig.

.

Viola tricolor L.

Nu blommar de så fint i min sydträdgård - Ångermanlands landskapsblommor.

.

.

Lexbase anno 1862

Kyrkböckerna ger baskunskaperna i hembygds- och släktforskning. Därför fascinerar domboksforskning mycket, där får man på ett annat sätt kunskaper om livet förr.

Baptistförsamlingen i bygden bildades 1861, en av grundarna var bonden och handlanden Jonas Forsberg. De första mötena gick av stapeln hemma hos Forsbergs på Halla sägs det. I denna gudfruktiga miljö finner jag att man och hustru år 1862 dömdes, "att hvar för sig böta: för oloflig brännvins /överstruket/ utskänkning af starka drycker å Helgdag 30 RD och för Sabbatsbrott 5 RD med tillhopa 70 RD samt att i utskänkningsafgift hvardera utgifva 40 RD". Summan är dubbelt så stor jämfört med andra som dömdes för samma brott kan man läsa, här var det ju både man och hustru fick plikta för brottet.

Utskänkning av spritdrycker på helgdag var förbjudet. Vad hände dära Halla 1862 egentligen? Någon krogverksamhet bedrevs inte där, eller... Knappast heller en lönnkrog. Bedrev samtliga som bötfälldes för utskänkning å helgdag krog/lönnkrog? Ändå utskänktes starka drycker där. Hölls ett stort kalas? Var paret skenheligt? Hur var det med dubbelmoralen?

Jag söker ledtrådar. Nytt trossamfund bildat 1861, konventikelplakatet*  hade upphört 1858 så man fick träffas i hemmen utan större risk för repressalier. Kan det möjligen ha varit så att den lilla nybildade församlingen firade nattvard? Och kronolänsman Nolund råkade komma förbi. Blev det till att böta för utskänkning av nattvardsvin (starka drycker, inte brännvin)?

Tror att det går att få ett slutgiltigt svar men då krävs ytterligare domboksforskning på plats i Härnösand. Det är otroligt tidskrävande men intressant i mina ögon. Innebar utskänkning att vederbörande tog betalt för brännvinet? Det här var i samma veva som staten tog kontroll över brännvinstillverkningen i landet, husbehovsbränning hade förbjudits 1860.

Klicka för förstoring.

Jämför denna sammanställning med dagens LEXBASE där man kan se vilka som blivit dömda i domstol i landet, på varje enskild ort/postnummerområde. Skillnaden är att dagens digitala sammanställning är så mycket mer lättillgänglig än äldre arkiverade dokument.


Det kan vara intressant att se vilka bötesbrott som tas upp i saköreslängden för 1862:

J.E.Bagglund i L-å, dömd att böta för oloflig brännvinsutskänkning å Helgdag 30 RD och för Sabbatsbrott 5 RD, eller tillhopa 35 RD Rmt
samt att i utskänkningsafgift erlägga 40 RD

Johan Michaelsson i Hög-d för uppropsförsummelse
1 RD Rmt

Erik Michaelsson i R-liden, för enahanda försu(mme)lse
1 RD Rmt

Olof Salomonson i Gammel N-sjö, för dito
1 RD Rmt

Olof Nilsson i L-å, dömd att böta för oloflig brännvinsutskänkning
15 RD Rmt
och att i utskänkningsafgift erlägga 40 RD

Jonas Forsberg och hans hustru Brita Catharina Forsberg i A-å, dömde,
att hvar för sig böta: för oloflig utskänkning af starka drycker
å Helgdag 30 RD och för Sabbatsbrott 5 RD med tillhopa
70 RD Rmt
samt att i utskänkningsafgift erlägga 80 RD

J.A. Hollström i L-å, dömd att böra för  oloflig brännvins utskänkning
å Helgdag 30 RD och för Sabbatsbrott 5 RD
35 RD Rmt
samt att utgifva utskänkningsafgift med 40 RD

Abraham Olofsson i S-sjö, dömd att böta för oloflig brännvins utskänkning
å Helgdag 30 RD och för Sabbatsbrott 5 RD
35 RD Rmt
samt att i utskänkningsafgift erlägga 40 RD

Israel Molin i Le-r, dömd tt böta för oloflig brännvins utskänkning
å Helgdag 30 RD och för Sabbatsbrott 5 RD
35 RD Rmt
samt att i utskänkningsafgift erlägga 40 RD

O. Möllers hustru Catharina Pehrsdotter i L-å, för uteblifvande vid upprop
5 RD Rmt

Jacob Andersson i L-sjö, för olofligt kreatursbete
5 RD Rmt

Olof Eriksson i N-bäck, för uppropsförsummelse
1 RD Rmt

Nils Molin i Le-r, för uppropsförsummelse
1 RD Rmt

Jacob Nilsson i Ny-a, Bjurholms socken, dömd att
för öfverdådigt körande å allmän wäg utgifva deremot stadgadt wite
5 RD Rmt

P. Holmbom i O-böle, för uppropsförsummelse
1 RD Rmt

Bemälde Holmbom, för enahanda försu(mme)lse
1 RD Rmt

Jacob Jacobsson i L-å, dömd att för försummad snöplogning böta
10 RD Rmt

Det man kan se är att av de totalt 253 Riksdaler som inhöstades enligt  Saköreslängd för lagtima Wårtinget med Nordmalings och Bjurholms socknars tingslag år 1862 gick

2 % till Konungen,
6,5  % till Kronan,
6,5 % till Häradet,
59 % till Åklagare eller målsägare,
26 % till fattigvården.
Var de 280 Riksdalerna i utskänkningsavgifter gick kan jag inte utläsa.

* Konventikelplakatet var en svensk förordning från 1726 som förbjöd konventiklar (bönemöten i andra lokaler än i kyrkan). Många människor vägrade att finna sig i lagen, och föredrog att utvandra – de flesta till Nordamerika. Först den 26 oktober 1858 upphävdes plakatet. En något mildare lag kom i dess ställe. Sammankomster utan ledning av präst fick fortfarande inte förekomma under den vanliga gudstjänsttiden utan särskilt tillstånd. Den 11 december 1868 ersattes även den. Nu fick sådan sammankomst hållas under den allmänna gudstjänsttiden, men fick inte vara så nära kyrkan att den störde ordningen.
.
.

Mer om bygdens första baptister

En turbulent första tid började stadga sig. Men fortfarande uteslöts ganska många medlemmar och några av dem återupptogs som det står. Anledning till uteslutning framgår inte.

Här kommer andra delen av femtioårsberättelsen i urval. Den första finns att läsa här.

"

Församlingens tillväxt.

Vi uppdela nu tiden i tioårsperioder för var berättelse i det följande.

Under åren 1876 – 1885 blevo 30 personer döpta, 10 återupptagna och 4 inflyttade från andra församlingar. Ökning således 44 medlemmar. Däremot blevo 13 personer uteslutna, 3 utflyttade och 6 avgingo genom döden. Minskning 22 medlemmar. Vid 10-årsperiodens slut var medlemsantalet 44.

Åren 1886 - 1895 döptes 50 personer, 9 återupptogos och 8 inflyttade. Ökning 67. Däremot blevo 24 uteslutna, 23 utflyttade och 11 döda. Minskning 58 medlemmar. Vid periodens slut utgjorde antalet 46 medlemmar.

Åren 1906 – 1911 blevo 20 döpta, 3 återupptagna o. 12 inflyttade. Ökning 35. Däremot blevo 12 uteslutna, 12 utflyttade och 8 döda. Minskning 32. Församlingens medlemsantal vid årets början var 49 och sedan januari ha ytterligare 13 personer genom dop upptagits så att församlingen f.n. räknar 62 medlemmar.

År 1898 döptes 36 personer, det högsta antal som döpts under det flydda halvseklet. Broder J.A. Rydman från Sävar värkade då här så att en kraftig väckelse uppstod.
(I mitt exemplar av skriften kommenteras med blyerts brister i genomgången av medlemsantal.)

Dotterförsamlingar. 

(…)

Församlingens föreståndare och predikanter.

Församlingen har ej varit i stånd att under den flydda tiden anställa någon pastor, som uteslutande kunnat ägna sin tid åt evangelii tjjänst. Dock har Herren utrustat åtskilliga av medlemmarna med gåvan att tala ordet. Tilståndet skulle likväl ha varit mycket bättre inom församlingen om det funnits någon, som ägnat sin hela tid åt detta viktiga kall.

Sedan Jacob Sundström varit föreståndare omkring 2 år och Anders Rönnberg, A-å, likaså några år tills även han blev avskild från församlingen, kallades handlanden J. Forsberg till denna tjänst.

Uti det äldsta protokoll som finnes och som är skrivet den 5 november 1875 läses följande: Broder J. Forsberg, som under 12 år tjänat församlingen som äldste, avsade sig denna tjänst och broder Jakob Öberg invaldes i hans ställe. Om broder J. Forsbergs värksamhet under dessa 12 år kan sägas att han, oaktat de brister som torde ha funnits även hos honom, ändock fick vara den tjänande hand, som användes av Herren att rädda församlingen från att helt gå under i den kamp, som utkämpades här under den tid den Sjödinska villfarelseläran florerade. Forsberg hade även god förmåga att predika isynnerhet till väckelse. Ganska många kommo till frid med Gud och ej så få lades till församlingen. Hans minne lever ibland oss med en känsla av tacksamhet till Gud. Att han tjänat såsom äldste i 12 år, måste dock vara såsom predikant, ty säkert är, att Rönnberg före honom tjänade som föreståndare.

Broder Jakob Öberg blev kallad till föreståndare den 5 nov. 1875 och innehade platsen till den 19 okt. 1879, när han avgick och broder Efraim Oldberg kallades, vilken tjänade till den 6 mars 1881 då han uppsade sin plats. Protokollet säger, att anledningen var flyttning från orten. Nu blev för andra gången Jakob Öberg vald till föreståndare. Öberg tjänade nu till den 3 juli 1883, då Efraim Oldberg på nytt blev vald o. innehade platsen i 9 år. Därefter blev Öberg för tredje gången kallad och innehade denna post till sin död den 25 sept. 1897. Den 26 des. s. å. blev broder Efraim Oldberg återvald till församlingsföreståndare och innehar fortfarande sitt uppdrag.

Vi finna således att Sundström, Rönnberg och Forsberg voro föreståndare de första 14 åren, broder Jakob Öberg har därefter tjänat i 12 och broder E. Oldberg i 24 år. Utom dessa har även flera bröder funnits som haft gåvan att offäntligt vittna om Herren, t.ex. Johan Lagerlöv, D.M. Johansson (vilkens namn påminner om Demas i 2 Tim. 4:10), G.L. Lindgren, K.J. Gren och E.G. Ågren.

Broder Gren innehar nu kallelse att vara församlingens predikant.

Såsom sekreterare i församlingen har broder J. Öberg tjänat i 7 år, Efraim Oldberg i 22 år och Jakob Öberg d.y. i 7 år. För närvarande innehar broder Oldberg åter denna syssla.

Broder Mathias Persson, A-å, har en lång tid varit församlingens kassaman. Han har tjänat troget och är värd ett offäntligt erkännande. För närvarande innehar syster Elin Gren denna syssla.

Såningsmän Diakoner.

(…)

Söndagsskolvärksamheten.

(…)

Vår samlingslokal.

Från början av värksamheten samlades medlemmarna till sina möten här och där i hemmen i byarna, vilket ej var fullt tillfredsställande. Det började att ordas om att bygga en samlingslokal. Redan från den 6 mars 1876 finns ett protokoll, däri det står att läsa: ”Väcktes fråga om att bygga ett samlingshus, överlades och beslöts det broder J: Forsberg skulle till nästa möte förfråga sig med Abraham Lögdin, Mo, om han vore villig att upplåta och försälja en passande tomt till byggnaden”. Och den 3 april samma år läses i protokollet: Broder Forsberg upplyste det Lögdin var villig försälja tomt. Nödiga förberedelser skulle under sommarens lopp företagas av församlingen. Omständigheterna torde dock ha varit sådana, att man ej allvarligt vågade sig på företaget och frågan blev vilande i 7 år, eller till den 1 sept. 1883. I protokollet av denna dag läses: ”Församlingen beslöt att bygga ett samlingshus, samt det bröderna J: Forsberg o. J. Öberg fick uppdraget att hos bonden Anton Hockman, L-å, försöka få köpa tomt”.

Vid följande möte upplyste komitérande, att överenskommelse var gjord om tomt till ett pris av 300 kr., men när nu skriftlig uppgörelse skulle ske, ökade säljaren priset med ytterligare 100 kr., varpå församlingen avstod från köpet. Därefter vände man sig åter till A. Lögdin i Mo, med vilken köp avslutades. Samma år den 6 nov. bildades föreningen Sedlighet o. Gudsfruktan. Stadgar diskuterades och antogs under N. P. Thunells från Gävle ordförandeskap. Broder Thunell som vid tillfället värkade här som söndagsskolmissionär ansåg nog företaget vara något vågsamt, hälst medlemsantalet var ringa och de flästa voro fattiga. Men Herren stod oss bi, så att efter några år fingo vi inviga vårt Salem. Broder Valfrid Huss från Husum höll invigningspredikan.

Bland dem som inlagt stor uppoffring i kapellets uppkomst må nämnas: Handl. Jonas Forsberg, O. Huss, J.P. Jonsson, P. Arktædius m. fl.  Gud vet om dem och känner dem. Ett må sägas: Ett kapell hava vi utan skuld, ehuru ej fullt tidsenligt.

Från början av församlingens tillvaro tillhörde den Sundsvallsdistriktet av baptistförsamlingar, till dess Ångermanlands distriktsförening blev bildad den 1 januari 1885 och samvärkande församlingar med denna förening till den 18 mars 1907, då församlingarna i Västerbotten utträdde och bildade ett eget distrikt.

Föreningar och ungdomsvärksamhet.

(…)

"

Efraim Oldberg, Rundvik, som skrev jubileumsskriften, var då föreståndare för Nordmalings baptistförsamling. Att Oldberg, som var sonson till en kyrkans man - Erik Gustaf Oldberg (1762-1840) - valde att engagera sig frikyrkligt klarnar då jag finner att Efraims far Karl Anders Oldberg (1802 - 1875), som var prästbordstorpare på Kyrkovallen Nordmaling, gifte sig med Margareta Elisabet Håkman (1814 - 1901). Många i släkten Håkman var medlemmar i baptistförsamlingen från allra första början och kanske även initiativtagare till denna frikyrkoförsamling.

Mellan raderna tycker man sig kunna läsa att det var en viss tävling om vem av Jacob Öberg (1849 - 1897) -  gift med Karolina Holmgren - och Efraim Oldberg (1856 - 1915) - gift med Katarina Kristina Holmlund -  som skulle vara församlingens föreståndare. De växlade ofta. Dessa två män var yngre än de tidigaste föreståndarna och kunde gå "all in" i den nya läran och inte döpa något av sina 10 respektive 12 barn som föddes då baptistförsamlingen var etablerad. I kyrkböckerna har prästen nogsamt antecknat "ej döpt" efter varje barn, vilket var brukligt då. Idag skulle det betraktas som åsiktsregistrering vill jag tro.

Husförhörslängd 1900 - 1907

Klicka på bilden för förstoring.

Husförhörslängd 1900 - 1907

Klicka på bilden för förstoring. 

Jag finner även att Öbergs dotter Karolina gifte sig borgerligt 1899 vilket även det anges i en husförhörslängd. Det bör ha varit synnerligen ovanligt i en liten bondby vid denna tid.

.
.

Baptistförsamlingens första 50 år

Jag läste för ett tag sen detta lilla häfte på 29 sidor. Plötsligt lärde jag känna några av bygdens dåtida människor ytterligare. Det är lärorikt och intressant att förstå än mer av hur livet här kunde te sig en gång i tiden.

Här är ett utdrag ur de första tre kapitlen, en diger textmassa. Det var ganska skakigt vid den unga församlingens tillblivelse. Månggifte, lika mormonerna, verkar ha praktiserats av vissa under en tid innan de blev uteslutna. Den "Sjödinska syndfrihetsläran" kom också att dela församlingen. För den som inte känner till det utmärker sig baptismen genom troendedop, alltså dopet är ett medvetet val i vuxen ålder.

Efternamnet Hockman som nämns i texten stavas i kyrkböckerna Håkman.

Församlingens första upprinnelse

(…)

Vad det andliga tillståndet i Nordmaling före församlingens bildande beträffar, torde detta få betraktas såsom ganska mörkt. Visserligen besöktes kyrkan ofta av stora skaror, som härigenom pliktenligt sökte göra sina ”oandliga” lärare till viljes, på samma gång som andra ärenden och göromål uträtades. Handelsbodarna höllos öppna sju dagar i veckan och jämte andra varor försåldes även rusdrycker, så att kyrkobesökarne hade tillfälle att berusa sig och raglande beträda hemvägen. Kristendomen stannade och vid dessa kyrkobesök. Livet i Gud kom ej i fråga, varken hos lärarna eller folket: det var nog när det senare hade präst och kyrka med dennas seremonier.

Några erforo dock att detta icke var nog för värklig lycka, utan – om också uti okunnighet – sökte efter en högre sällhet. Och Gud lät sig ej vara utan vittnesbörd ty de funno vad de sökte genom tron på Jesus Kristus. Dessa troende uppsökte varandra för att på bästa sätt tjäna varandra till uppbyggelse. Luthers postilla och gamla salmboken var den andliga spis, de bestodo sig med.
En och annan fanns dock som begynte samla folk omkring sig för att föreläsa ur bibeln. Bland dessa var Lindström från Agnäs i Bjurholm en.

Det berättas att en torpare, A.D: Hockman i L-å, kallat nämnda L. att i sitt hem hålla några möten, och det hade berättats vid dessa, att i Grundsunda några troende skulle ha separerat från kyrkan och bildat en förening för sig själva. Med anledning härav hade Hockman frågat om de icke i likhet med dessa Grundsundabor skulle utgår från kyrkan. Lindström hade då svarat:

-          Varför ej skilja sig helt när de egentligen börjat.

-          Vad, ha de icke gjort det riktigt? Frågade Hockman tillbaka.

-          Nej, svarade Lindström, de skulle ha tagit dopet också.
Hockman sporde nu:

-          Vad, äro vi ej riktigt döpta? Huru vet du det?

Om Lindström förstått det han talade om, hade han icke talat så. Han var en avgjord motståndare till den sanning, som väckts till liv uti en sanningssökandes själ. Bibeln, som hittills varit undangömd, söktes nu fram och lästes under tro och bön och nämnde Hockman och hans hustru voro bland de första som kommo till sanningens kunskap beträffande dopfrågan.
Vid denna tid torde Grundsunda hava bildats eller omkring 1857.

Den andliga rörelsens pionjärer

Den tiden plägade resehandlare från Dalarna genomvandra Norrland med sin handel, och emedan andliga rörelser uppstått på några platser i Dalarna hade en och annan av dessa resehandlare blivit fattade av Guds anda och förda till levande tro på Jesus. Dessa troende vittnade nu om den skatt de funnit, både med ord och gärning. Det var något ovanligt för folket, att andra än prästerna kunde predika, t.o.m. utan koncept. Och många trodde att dessa predikanter måste vara drivna av Guds anda, ty ”de talade med kraft och icke som de skriftlärda”. Stora skaror samlades till mötena och åtskilliga personer kommo till frid med Gud.

Vilka dessa kringresande voro, som först förkunnade ordet här i Nordmaling, kan icke  uppgivas. Men Herren känner dem och vi prisa Gud för deras arbete, som blev krönt med Guds välbehag.

Vid den tiden plägade det gamla konventikelplakatet användas, en lag som förbjöd enskilda sammankomster omkring Guds ord. Överträdelse häremot kunde beläggas med böter och fängelse, ja till och med landsförvisning. Och lagen gälde både predikanter, åhörare och de som öppnade rum för mötena. Denna orättvisa lag kom dock ej till användning här emot baptisterna, men den stora massan av folket började dock snart att andas hot och mord mot Herrens lärjungar.

Bland andra sanningar, dessa dalamän förkunnade, var även tro och dop, församling och nattvard, något som blev orsak till att ännu några kommo den förut nämnda Hockman till hjälp i rannsakandet av Guds ord. Och följden blev att de funno att det dop som Kristus befallt och som praktiserades under apostlarnas tid samt det som de, vilka bekände sina synder och kommo till tro på Kristus, undfingo, var något annat än spädbarnsbegjutningen, ty denna senare saknade stöd i skriften både i avseende på ord och handling. De insågo att statskyrkan hade sin grund i mänskliga stadgar, och att dess gudstjänst består i tomma seremonier, vilket inte kan vara Kristi församling, som enligt skriften består av sådana som kommit till levande tro och låtit döpa sig: de funno att nattvarden missbrukades när största delen av gästerna voro öppet ogudaktiga, då den i stället var instiftad för Kristi sanna lärjungar, samt att den kyrka som måste använda den världsliga lagens hjälp för sitt bestånd, och som förföljde dem som, så långt de kunde förstå, ville följa Herrens ord, och ingalunda kunde anses vara den ”församling” nya testamentet omtalade.

Församlingens grundläggare.

På denna grund fattade några personer beslutet att låta döpa sig. Huru många de voro vid första tillfället är ej säkert känt. Enligt de källor, som finns att tillgå, måste det år 1861 ha varit minst två dopförrättningar. Ty första gången blev skomakaren Jacob Sundström döpt och kanhända även någon annan. Dopförrättare var en dalkarl vid namn Sundberg. Förenämnde Sundström förrättade det andra dopet. Tillsammans döptes sju personer. Dessa sammanslöto sig nu till en församling under Sundbergs ledning. De 7 första församlingsmedlemmarna voro: skomakare J. Sundström samt Anna Sofia Persson, L-å, hemmansägare Anders Rönnberg och hans hustru Anna Magdalena, Anders Jonsson, änkan Barbara Katarina Jonsson (henne tänker jag återkomma till, min anmärkning) och ogifta Dorotea Lindblom, A-å.

Emedan Jacob Sundström hade gåvan att offentligt uttrycka sina tankar i ord, valdes han till den lilla församlingens föreståndare och genom samtal och predikningar förkunnades ordet i fortsättningen. Dock var han ej i besittning af den fasthet som behövdes för detta kall, som vi sedan skola få se.

Den lilla församlingen rönte ingen tillslutning förrän år 1863, då 12 personer blevo döpta, bland dem handlanden Jonas Forsberg, A-å samt den förut omnämnda A. D. Hockman och hans hustru.

Under de två år som gått hade den lilla gruppen nödgats utesluta 3 av sina medlemmar, och bland dessa sin föreståndare, som visat sig omfatta den mormonska villfarelsen, ivrande för månggiftets köttsliga lära mm.

Det var svårt för den lilla gruppen. Dock var den planterad av Gud och kunde ej uppryckas med rötterna. Den hjälp Herren sände känna vi ej nu. Kanske var det broder Sundberg eller Hamrin eller Lind. Dessa torde hava besökt Nordmaling denna första tid. Ett är säkert: församlingen fick hjälp i nöden samt en god tillväxt.

Broder Anders Rönnberg blef nu vald att upptaga den fallnes mantel som församlingsföreståndare.

Under de första 14 åren blevo enligt tillgängliga uppgifter 37 personer döpta. År 1867 blevo 6 medlemmar uteslutna, de flästa emedan de omfattat den s.k. ”sjödinska syndfrihetsläran”**, däribland även församlingens andre föreståndare Anders Rönnberg. Man behöver dock inte tro att dessa arma blevo mer hälgade genom denna lära. Nej! Men de blevo fria uti att synda. Inga band kunde hindra dem och de som förehöllo dem det orätta, blevo bemötta med råheter och hån. Dock, Gud som är rik på barmhärtighet kunde återföra några av dessa arma till sig, där de fingo begråta sina dårskaper och på nytt mottaga nåd.

Fjorton personer blevo uteslutna under dessa 14 år och 3 hade inflyttat från andra församlingar samt en återupptagits. Församlingen bestod således år 1875 av 22 medlemmar. Om 5 av dessa saknas nödiga uppgifter om vart de tagit vägen, ett par torde dock ha avflyttat till Amerika.

Forts följer

Efraim Oldberg (1856-1915) hette mannen som skrev och som vid tillkomsten av jubileumsskriften var föreståndare för Nordmalings baptistförsamling. Denne Oldberg var sonson till den tidigare kyrkoherden i Nordmalings församling, Erik Gustaf Oldberg (1762-1840).

** Vill någon sätta sig in i vad den "Sjödinska syndfrihetsläran" innebar kan man hitta svar på sidan 56 i den pdf jag länkar till här . Själv lärde jag mig något jag inte kände till genom att läsa detta.

.
.

Brännvinsutskänkning å Helgdag

Det fanns krogar i många byar under 1800-talet och tidigare. Den uppfattning man fått är att det mestadels skänktes ut brännvin och starka drycker, inte maträtter. De var inte nödvändigtvis lönnkrogar som några kanske tror, utan krögarna bedrev sin verksamhet fullt öppet och lagligt. På den egna gården. Det var dock inte tillåtet med utskänkning på helgdagar.

I grannbyn hade bonden Möller sin verksamhet centralt i byn. År 1861 blev han dragen inför tinget då kammarskrivare Grundberg angivit att han lagstridigt utskänkt brännvin å helgdag.

Dombok 1861 den 16 september

Utskänkning av brännvin på helgdag

S.D. Kronolänsmannen N. Nolund fullföljde, å tjenstens vägnar, det af Kammarskrifvaren  P. Grundberg såsom vice Länsman, till Tinget instämde yrkande som ansvar å Hemmansägaren E. G. Möller i Lögdeå för det han å Helgedag under sitt förflutne och innevarande år olofligen utskänkt brännvin, Och inställde sig dervid Grundberg, i egenskap av angivare, äfvensom svaranden personligen, hvilken sistnämnde, efter det Åklagaren förmält sig utsträcka åtalet till enahanda förbrytelser, begångna jemväl å Söckendag, hördes äfven angifvelsen, hvars riktighet dock av honom bestreds.

Åklagaren anhöll härpå om vittnesförhör med Lars Jönsson och Jacob Norrlänning i Mo, samt Johan Edenius och Båtsmannen J. Hörning i Lögdeå, hvilka samtlige vid upprop voro tillstädes, och enär de ojäfvigt sades och befunnos fingo de aflägga vittnesed, varnades för dess missbruk och vid med den anstälde serskildte förhör berättade.

1o Lars Jönsson att han komit före innevarande års höst af Möller fått låna ett stop brännvin, som ännu icke blifvit återstäldt och hvarför icke eller några pant till Möller blifvit lemnad.
2o Edenius och 3o Norrlänning: det de icke hade att meddela någon uplysning i förevarande sak.
4 Hörning: att han åtskillige gånger under de två sist förflutne åren, dock aldrig å Helgedag af Möller fått låna från och med ett halft stop till och med en half kanna brännvin, hvilka låneposter han under den sednare tiden till Möller återstält, emot det att han dervid åter bekommit de penningar, som Möller merendels fått mottaga såsom pant då han till vittnet utlånat brännvin; tilläggande vittnet att de till Möller erlagde penningebeloppen motsvarat brännvinets värde.

Wittnesmålen uprepades och vidkändes af vittnena som för  Tingsbesöket fordrade ersättning, Lars Jönsson, Edenius och Hörning hvardera Två Rs samt Norrlänning, som varit kallad till vittne jemväl i ett annat mål, En Rs ant? Rmt; (Riksdaler ant? (svårtolkat) Riksmynt) och ålades Grundberg att med fordrande beloppen gottgöra Edenius och Norrlänning hvaremot angående det öfrigas anspråk. Häradsrätten vill framdeles sig yttra.

För införskaffande af ytterligare bevisning anhöll härför Åklagaren om rådrum till nästa ting; och aktade, med bifall dertill, Häradsrätten skäligt låta målets vidare handläggning anstå till nästa i Häradet infallande lagtima Ting, då parterna borde för Rätten åter komma, Svaranden vid äfventyr af hemtning på egen bekostnad. Och ålåg det Åklagaren att då vara försedd med all den vidare bevisning i målet, hvaraf han kunde vilja sig begagna.

Norrbacka värdshus av Elias Martin

Hur det slutade för den 35-årige bonden Erik Gustaf  Möller? Det kan man läsa sig till på Landsarkivet i Härnösand.

Det som är bra att veta är att när böter utkrävdes gick del därav till Konungen, till Kronan, till åklagaren eller målsägaren, till fattigvården. Det låg således i en länsmans intresse att se till att bötfälla många då detta genererade pengar i kassan.

En annan viktig sak att känna till i sammanhanget är att år 1860 förbjöds hembränningen slutgiltigt. Då upphörde den lukrativa möjligheten för bönderna att själva lagligen bränna och sälja sitt eget brännvin. Staten övertog produktion och kontroll. Målet här ovan togs till tings 1861. Det är frekvent med bötesfällande i brännvinsutskänkning i de domböcker jag undersökt under denna tid.

"Husbehovsbränningen började successivt minska och redan i slutet av 1830-talet fanns ett 20-tal större brännerier – ångbrännerier – i Skåne. Man räknar med att det under 1830-talet tillverkades rejält mer än 100 miljoner liter brännvin per år i landet. Folkmängden vid den tiden var omkring tre miljoner. År 1855 ställdes all brännvinstillverkning åter under statlig kontroll och det slutliga avskaffandet av husbehovsbränningen började.
      Antalet legala brännvinspannor i landet minskade från ca 43 000 år 1855 till 591 år 1861, och de var placerade vid större fabriksbrännerier."

Info från spritmuseets hemsida

.
.

Kortklippt folkskollärarinna

Tänk er att se en kvinna i kort frisyr här på nordliga landsbygden under 1890-talets första år! Vilket uppseende det skulle ha väckt, vilket tisslande människorna emellan... 1890 föds min mormor som jämförelse, hon hade aldrig kortklippt hår. Huruvida shinglat eller bobbat hår får genomslag i socknen på 1920-talet har jag inte forskat i. Men på 1950-talet vet jag att kvinnor började klippa sig kort även här.

Kvinnan på fotografierna föddes 1858 på svenska landsbygden.
Hösten 1882 började hon sin utbildning vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm mot faderns vilja.
Som 27-åring sökte hon och fick en tjänst som lärarinna i Landskrona. Året var 1885. Den tjänsten innehade hon i tio år, till 1895. Hon klippte håret kort under 1890-talets första år vilket tyder på en stor viljestyrka. Inför den andra utlandsresan 1899-1900 bestämde hon sig för att spara håret långt igen. Det hade varit alltför uppseendeväckande med kort hår under första utlandsresan 1895-1896 som gick till Italien. Till svägerskan konstaterar hon  i brev från Rom:

"Annars märker jag mest att jag är kommen långt bortifrån därför att människor gapa så förfärligt på en på gatorna. Det är som vore jag en chines. De ha förfärligt roligt år mitt korta hår. Det är ju en oskyldig förnöjelse med det är inte alltid trefvligt."

.
.
.
.
.
.
.
.

Selma Lagerlöf, Ateljé Jaeger 1928.

Titlar i byn 1880-1890

Ur husförhörslängder går det att utläsa vilka yrken/belägenhet människor hade som då levde. Husförhörslängden för 1880-1890 visar vilka yrken/titlar som fanns i byn under denna tioårsperiod eller del av tidsperioden.

Bonde, kapten, styrman, handelsföreståndare, handlande, gamle bonden/ förre bonden (dvs. med födorådskontrakt), inhyses, arbetare, torpare, skomakare, kronobåtsman. Änkorna beskrevs ofta först med sin döde mans namn och dennes sysselsättning, därefter med sitt eget namn. Som vanligt vid denna tid är stavningen inte enhetlig.

I byn fanns så många fler människor än de nedan uppräknade som är familjens "överhuvud". Där fanns hustrur och barn, pigor och drängar. Ett myller av liv pågick.


Bond Kapt Gustaf Karlsson Lindgren f 1853
Bond Nils Ol. Nilsson f 1838
Bond J O Sikström f 1849
Bond Nils Ol Hörnsten f 1847
Bond Johan Hörnsten f 1849
Bond P. Käck f 1818
Bond Jonas Jonsson f 1816
Styrman Lars Anders Larsson f 1833
Bond Mats Person f 1834
Handelsföreståndare Jacob Öberg f 1849
Bond Jacob Jonsson f 1833
Bond o Handl Jonas Forsberg f 1828
Bond Edvard Rönnberg f 1844
Bond Oskar Berglund f 1851
Gamle bonden Jakob Olsson f 1817
Bond Joh Söderström f 1831
Bond Erik Johan Tornberg f 1844
F bond Jonas Pehrson f 1818
Bond Jonas Augt Jonsson Thurdin f 1858
Bond Johan Petter Jonsson se pag 37 ½
F bond Nils Pett Holmgren f 1820 Dog 1859 men står med ändå (!?) Änkan omgift 1862.
Bond Per Anton Nilsson Höglund f 1858
F bond Olof Lindström f 1815
Bond Johan Hjalmar Eriksson f 1857 i Norrköping
Bond Jakob Jakobsson f 1830
Bond Joh Strömberg f 1835
Inh N J Sandmans Ea Marga Kath Renbom f 1810
Torp Per Efr. Sandman f 1838
Torp Johan Erik Ersson f 1846
Inh Enkan Johanna Östlund f 1844
F d kronobåtsman Anders Brömster f 1804
Gårdsegare Skeppareenkan Johanna Östlund f 1844
Inh P Bergqvists Enka Maria xxx Olovsdr f 1825
Torp P Efr Öberg f 1832
Inh Olof Jakobsson f 1815 - blind
Inh Erik Gustaf A-oläsligt f  1836
Inh Erik Lydig f 1802
Inh P Jonssons Ea Barbru Kata. Håkman f 1804
Inh Isak Isakssons Ea Anna Margr Pehrsdr f 1815
Arb. Pehr Isaksson f 1834
Arbet. Jonas Pehrson f 1834
Arbet Nils Erik Emmanuilsson Öberg f 1836
Arb Johan Nilsson Öbergs f 1864
Torp Anders Öbergs E:ka Maria Lovisa Mårtensdr f 1838
Inh Sven? Gustav Amqvist? f 1831
Arbet Erik Lindblom f 1821
Arbet Johan Lindblom f 1853
Arbet Pehr Anton Lindblom f 1858
Inh J Lindbergs E:ka Maria Augusta Sandman f 1834
Torp Jakob Olofson f 1837
Arbet Johan Olof Mattson f 1845
Torp Erik Gust. Olsson f 1845
Torp Joh Petter Jonsson f 1848
Socken skomakare Nils Ol. Sundström f 1853
Kronobåtsman Karl Vänström Brömster f 1867 (flyttade åter till Vännäs 1887)
Torp Nils Erik Nilsson f 1860

 

 

Detta är visitkort ur ett album. Personerna är okända för mig, kanske är de bybor. 

De är i alla fall med största säkerhet från socknen.

Alla bönder var småbrukare, här har aldrig funnits några stora godsägare.
Torpare hade torpkontrakt så det måste ha funnits många torp en gång i tiden, torp som låg på böndernas mark. Var de inhyses bodde skulle jag bra gärna vilja veta, det kunde vara hela familjer som behövde tak över huvudet.

Trävaruindustrin hade kommit igång, sågverk i Rundviksverken och Hyngelsböle krävde arbetare, järnframställning vid Olofsfors bruk hade grundats redan 1762. Var i byn bodde de som tituleras arbetare? Arbetarbostäder fanns det inte i bondbyn. Vi vet att torparen och sågverksarbetare Anders Öberg, som dog under tioårsperioden,  arrenderade ett torp. Och båtsmannen hade sitt båtmanstorp.

Titlar som visar på boklig bildning saknas under denna tioårsperiod och tidigare. Inga tjänstemän bor i byn men när en skola uppfördes på 1890-talet flyttade en folkskollärare/folkskollärarinna till en lägenhet en trappa upp i skolbyggnaden. Folkskollärare/-lärarinnor hade då hög status på grund av sin utbildning och skrivkunnighet.

Hade någon av de som är uppräknade, eller någon i deras familjer, någonsin läst en roman? Av Flygare-Carlén, Almqvist, Strindberg? Eller annan författare. Lästes något annat än kristlig uppbyggelselitteratur? Det är inte troligt.
.
.

Fattig - ett känsligt ord

"Hon gick hem före de andra. Isak Mårten var ju så upptagen med att ha roligt;
historier på Skjelletmål levde om, små talesätt som förutsatte kännedom om dén galningen och dén rågångspålen och dén rättegången som någon vunnit eller förlorat - i stort sett hade alla vunnit hela tiden; om de så dog var det en triumf, alltid hade de överlistat någon - om inte Vårherre så åtminstone en luskung.

Och ni ser inte att ni är fattiga?
Man ska vara försiktig med stora ord.
Fattig är ett stort ord det?
O ja rent farligt är det. Nästan bara Ibrahim är modig nog att svänga sig med det så där som en utmärkelse.
Och för er som är mindre modiga än Ibrahim?

En fattig männisch det är en som ingenstans har att bo och som måste tigga sig maten. Alla andra har det äventyrligt. Knapert. Kan hålla sig för skratt. När det är som värst. Men fattig använt till vardags betecknar ett själstillstånd. Om man är låg i modet därför att en Högste plågar en. Om en skakel har gått av mitt mellan två skjutshåll. Om man är olyckligt kär med mera sådant. Då kan man säga: I känns fattö (jag känner mig fattig)."

Ur Lifsens rot av Sara Lidman, 1996.


Det här utsnittet av Lidman där Rönnog, som är ingift och inflyttad till byn, tänker till om vad ordet fattigdom betyder, visar hur man i det längsta vägrar inse eller erkänna att man är fattig. Fattigdom är något skämmigt, fattiga är andra. Det lever kvar än i denna dag. Det absolut lustigaste tillfället jag hört någon protestera mot att ordet fattig användes var under en av de tre domstolsförhandlingar jag satt med vid i Mark- och Miljödomstolen samt Mark- och Miljööverdomstolen före 2010. Det var förhandlingar med syn på plats som vi motståndare mot ett vindkraftsprojekt här hade begärt och därmed fått.

Öppen, mineralfattig myr, närmast kameran dominerad av trådstarr.

Bild från wikipedia.

Vindkraftsbolaget och dess medhjälpare, företaget som tagit fram den miljökonsekvensbeskrivning som bolaget lutade sig mot, höll sin föredragning som jag minns det. Man beskrev den mark som skulle nyttjas. Platåberget var ett fint, orört naturområde med våtmarker av klass 1 (mycket högt naturvärde) och 2 (högt naturvärde). På ett åtta kvadratkilometer stort område skulle 40 vindkraftverk med betonggjutna gravitationsfundament och uppställningsplats för lyftkran byggas. Till detta kom drygt 20 km vägar. I alla industriella exploateringsprojekt blir såklart naturen och närmiljön lidande, särskilt om det finns höga naturvärden.

Den person som muntligt beskrev området uppe på platåberget använde bland annat den bland biologer vedertagna benämningen "fattigmyr" för en av naturtyperna som skulle exploateras. Genast protesterade en av åhörarna å det skarpaste och hävdade att ordet var felaktigt, här är naturen inte fattig. Att ordet fattig gav hen en känsla av att kommuninvånarna också fick en släng av sleven och betraktades som fattiga var tydligt. Protesten var ljudlig.

Jag lät mig förundras, jag lät mig förvånas.
Över lättkränkthet och okunskap i förening.

När jag senare kom att läsa Sara Lidmans beskrivning av människor i Västerbottens inland förr, kom jag att tänka på den händelsen.

En fattigmyr är en trädlös, mineralfattig myr med lågt pH-värde.

.
.

Torparen Anders Öberg

 Detta är en drög

Ett av alla torp som fanns här i byn låg uppe vid Degermyran. Där bodde en period torparen Anders Öberg med familj, som förutom att sköta torpets lilla åkermark även hade arbete vid sågverket i Rundvik. Nordmalings Ångsågs AB (NÅAB) startade 1861 i Rundviksverken.

*
Ur torpkontraktet:

...att nu genast tillträdas med den derå befintliga gröda med en köpesumma stor Etthundrafemtio /150/ rdr samt som nu är genom liquid och revers betalt och qvitteras, skall köparen dessutom till hemmansegarena årligen utgöra 1 mandagsverke på egen kost efter påkallning.
Med föregående förklara vi oss å ömse sidor nöjde (...) den 31 juli 1866.

 *

Det berättas att han varje morgon året om gick från torpet till och från Rundvik, en sträcka på ca 5 kilometer. Sågverksarbetet begynte klockan 6 så han bör ha lämnat torpet vid 5-tiden på morgonen. När han slutade kl 20 hade han ofta vintertid en drög (kälke/spark) med ved med sig hemåt. Kvällarna blev sena och han såg inte byn i dagsljus annat än på söndagarna. Det fanns ingen elektricitet, knappast plogning längs den vägen upp till torpet, inga motorfordon, ingen musik att bära med sig och få styrka av.

Det har berättats att vedlasset ofta var så tungt att han måste lämna det på vägen nedanför Degermyråsen och gå hem för att äta kvällsvard och vila en stund, innan han med hjälp av någon av barnen gick tillbaka och hämtade drögen med ved och drog den uppför den sista backen.

Bild från Nordiska museets instagramkonto. 
Bildtext: En liten flicka skjutsar sina älsklingsdockor i ett vintrigt landskap i Lima, Dalarna omkring 1930-1940-tal. Själv är hon varmt klädd i stickade plagg, medan dockorna bär stiliga klänningar med spetskrage. Kälken glider fint över de isiga vägarna. Den har nog inte bara använts för lek, utan kanske också för att köra tunga las av med. Foto okänd/Nordiska museet.

Anders Öberg dog 1889 endast 49 år gammal och hans hustru Maria Lovisa Mårtensdotter två år senare, 1891. Hon blev 53 år. Då var det yngsta barnet, sonen Albert, 9 år gammal.

Det äldsta barnet, dottern Carolina, var 27 år då modern dog och hade några år tidigare (1886) flyttat till Sundsvall  tillika med fyra yngre syskon. Sundsvall drog till sig många eftersom där fanns ett stort sågverk och efter branden 1888 kan man även tänka sig många arbetstillfällen inom byggenskap. Med tiden kom flera av Anders och Maria Lovisas barnen att emigrera till Amerika.

De år som återstod av torpkontraktet, som var skrivet på 50 år, köptes av Jacob Öberg på hemmanet nr 3.

Där torpet låg på Degermyråsen, skär sedan 1930-talets slut ett stort grustag, alltså en grustäkt, in i åsen. Det kom till i samband med att Riks13 anlades och stod färdig 1942. Torpet var måhända en gång i tiden den första uppodlade delen av av Degermyran som utdikades och uppodlades i sin helhet 1867.

Jag har sett en av torpets grundstenar nära randen till sandtäkten men numera kan jag inte hitta den hur jag än letar, grundstenen är borta. Byns gemensamt ägda väg som torparen Anders Öberg vandrade längs till sitt torp är numera bortplöjd genom markberedning efter en kalhuggning. Historien värdesätts inte högt.

**************************
Jag ville kolla upp detta med Anders Öbergs härkomst och gick till kyrkböcker och ett privat båtsmansarkiv. Anders Öberg föddes den 25 december 1840. Hans far var båtsman Anders Mattsson Brömster född 1804 i Nordmaling. Denne antogs som ordinarie båtsman 1827-03-24, (23 år gammal) och fick avsked 1848, (44 år gammal). Han var obefaren, hade ingen erfarenhet av sjöfart. Modern var Segrid Jonsdotter f 1799. I båtsmanstorpet föddes sex barn,  Anders var näst yngst.

Anders Öbergs faddrar var Bonden Jon Jonsson o Hu Anna Cata Jonsdr. (född 1813)

Bonden Jacob Jacobsson o Hu Maria Lovisa Renbom

Husförhörslängd 1836-1842. Båtsman Anders Brömster och hans hustru Segrid Jonsdotters barn:

Jonas 1828-1842
Ulrika Wilhelmina f 1831
Segrid Catrina f 1834
Maria Helena f 1837
Anders f 1840 25 dec
Mattias f 1843

Husförhörslängd 1880-1890. Anders Öberg f 1840, gifte sig med Maria Lovisa Mårtensdotter född 1838 i Sunnansjö. Giftermålet gick av stapeln den 20 september 1863.Tre år senare skrevs torpkontraktet under.

Barn:
Carolina f 1864  - till Sundsvall 1886
Eric Anton f 1866    - inskriven 87, till Sundsvall 1887
Johan Olof f 1868    - frejdebetyg till Sundsvall 1887
Hulda Lovisa f 1870    - till Skön 1889
Maria Amanda f 1872
Johanna f 1873     - till Sundsvall 1889
Robert f 1876
Viktor f 1877
Selma Sofia f 1880
Albert f 1882

Så formellt kan ett antal människoliv beskrivas.
Om något av de yngre barnen blev kvar i hemsocknen har jag inte forskat i.
Kanhända lever ättlingar kvar här.

.
.

Maskrosbollar i motljus

Upphovsman till Riddaren och jungfrun som målades 1897 var Richard Berg (1858-1919). Berg var en av initiativtagarna till Varbergsskolan som utövade landskapsmåleri i en stil med starkt förenklade detaljer. Se närbilderna med de utblommade maskrosorna i förra inlägget.

Målningen finns på Thielska galleriet.

.
.

Tiden är kommen

...för de här snyggingarna. Det går ju inte att låta bli att tycka om dem.

De här färgglada närbilderna som jag har fotograferat, kommer från en känd målning. Vet ni vilken?
.
.

Tjänstefel?

Jamen herreje, hur kan han! Hur kan en offentlig person på landsorten bete sig på detta sätt? Fullkomligt horribelt enligt skrivelse inkommen till Domkapitlet i Lund någon gång under åren 1935-1955. Förvaras hos Riksarkivet.

Amen.

Riksarkivet har ett instagramkonto värt att följa.
.
.