Fäboddrift

Det gjordes en utflykt till en fäbod där tre byggnader står kvar in situ sedan de var i bruk. Alla gråbruna av väder och vind, rödfärgning passar sig inte långt där uppe i skogen, långt bort från byn. Vem ville släpa med sig rödfärg som färdigkokt eller som pigment i en tunna dit upp när de begav sig? Innan väg fanns, innan scotrar och fyrhjulingar blev vanliga.

Idag är här tyst och lugnt på somrarna men så var det inte så sent som fram till 30- 40-talet. Då var liv och rörelse med råmanden och bräkanden från kreaturen (kräka), kulning, vatten som hinkades upp ur kallkällan och några kvinnor som rörde sig över vallen mellan fäbodens olika byggnader, hela tiden i arbete fram tills dess kvällsmjölkningen och diskningen efter den var avklarad. Fäbodarna var kvinnornas revir och kanske några barns som vallade kor och getter dagtid på skogen.

Kokhuset med mjölkkammare innanför den vänstra dörren.

Här är mjölkkammaren med sin ställning för mjölktrågen. Ursprungligen var kammaren än mer utrustad med hyllor för mjölktråg. Säkerligen fanns här fler förvaringsmöjligheter då det begav sig. Fönster saknas och det är relativt svalt i mjölkkammaren. Här förvarades osten som ystats, messmöret som kokats, smöret som kärnats, långfilen som beretts. En del av detta kunde även hållas kylt i källan eller bäcken. Det var liv och rusch på en fäbod minsann.

Blåklockor på vallen. Kanske är detta ändå mina favoriter bland de vilda blommorna. Hade här gått kor och getter skulle de inta ha blommat ut innan de var uppätna, likaså lövslyet som kommer upp så fort när marken inte brukas.

En bevarad ladugård. Hit kom korna på kvällen efter dagens bete i skogen. Kreaturen mjölkades morgon och kväll. I lagården var de också säkra under natten mot björn och varg.

Och här en stengrund efter en av fäbodstugorna. Alla grunder var tydligt markerade med en kort beskrivning förutom en ritning på välkommentavlan.

I en av stugorna var ett "grönsaksblad" uppsatt på väggen, dvs ett blad av den ekonomiska kartan, för allas orientering och trevnad. Där kan man se att marken är uppdelad i smala remsor tillhörande hemmansägarna som betjänades av fäbodvallen. Det är väl inte otroligt att marken användes för odling, det som förr kallades hemfäbod. Höet fördes hem till gården på vintern då snöföret gav glid under höskrindans medar.

Denna fäbod fick jag tips om för ett par år sedan. Nu var tiden inne för besök och det lyckades trots rätt undermålig skyltning.

Sist - ett torrdass av senare datum, (trä)rent och hygienískt.

Det här var fina fäbodbyggnader som det bara var tur att jag snappat upp att de fanns. Det har blivit ganska många besök vid olika fäbodar i fäbodkulturens skilda landskap vid det här laget. Ju fler fäbodar jag ser desto fler referenser får jag till min hembys fäbodar där inga ursprungsbyggnader finns kvar. Det är omöjligt att inte jämföra förvaltningen av de olika fäbodplatserna.

 

Nästa sommar hoppas jag kunna besöka Västerbottens enda "levande fäbod" och se om den lever upp till förväntningarna eller om det enbart är ett turistjippo av ett skogsbolag.

Rökbastu

Var det inte storhässjor/kornhässjor så är det rökbastur som användes för torkning av spannmål. I kornhässjorna torkas hela strået buntat i kärvar, i rökbastun är det sädeskornen som torkas. Jag behöver läsa mer om de två metoderna för att förstå när den ena eller andra användes samt vilken metod som är äldst.

I rökbastun eldades det i ugnen som är murad av naturstenar mitt på jordgolvet. Värmen torkade sädeskornen...

...som låg utbredda på en meter breda lavar längs två eller tre väggar. På de sargförsedda lavarna breddes spannmålet ut i ett tunt lager och ugnen eldades sedan hårt. Med jämna mellanrum rörde man om i sädeskornen som efter ett dygn ansågs tillräckligt torra för att kunna malas.

I rökbastun är det svart av sot på väggar och tak. Jo, jag vet eftersom jag själv har en sådan. De rökbastur jag sett finns på hembygdsmuseer eller länsmuseer i norra Sverige. Det var här de var vanliga en gång i tiden. Åsså upptäckte jag en rökbastu som revs i grannbyn. Den var då omvandlad till hölada.

Tänk, när vi började med åtgärderna på gården så stod rökbastun i fokus. Då 2009 skulle syllstockar bytas och det fanns inte många skickliga timstumermän i länet men vi fick kontakt med en. In på 2010-talet har flera duktiga poppat upp. Poppat upp är fel uttryck förstås, det ligger gedigen hantverksutbildning bakom kunskapen. Utbildningen i Mariestad gjorde verkan på sikt.

Batterivall från finska kriget 1808-1809

Till den här ganska gudsförgätna platsen hittade jag nyligen på grund av en liten blänkare i ett reklamblad som visade sig vara intressant hembygdshistoria.

Batterivallen är en rest från 1808-1809 då ryska trupper hotade att tåga in i Ångermanland norrifrån. Den timmeröverdel som syns är en åtta år gammal rekonstruktion. I den finns tre skottgluggar så att de mynningsladdade gevärspiporna kunde riktas ner mot den branta sluttningen som finns bakom vallen där älven rinner och varifrån fienden förväntades komma. Nu kom kriget aldrig hit men att befolkningen varit rädda kan man ana. Ryska armén stoppades HÄR. Undrar just hur det var att leva i krigets närhet?

Vapenvila mellan Sverige och Ryssland ingicks i Frostkåge gästgivaregård norr om Skellefteå den 2 september 1809. Freden innebar att Sverige måste lämna ifrån sig Finland. Åland samt delar av dåvarande Västerbotten och Lappland.

Totalt beräknas minst 30 000 människor ha stupat i kriget. Minst 1/3 av alla soldater som plockades ut i strid dog i olika fältsjukdomar.

Taklister

Taklisterna här i huset är inte av typerna svanhals, hålkäl eller skugglist. Och de är inte heller av polyuretan utan av trä.

På båda våningarna sitter samma typ av taklist. Har de varit vanliga här i trakten? Är de speciella just för detta hus? Jag måste erkänna att jag inte vet. Hur det än förhåller sig så tycker jag om just de här formerna.

Torka sädeskärvar på storhässjor

Jag har som semestersyssla läst på om storhässjor, kornhässjor.

Enkelhässjor, dubbelhässjor, flerdubbla hässjor (de två senare är takade med sadeltak men långt tidigare även med pulpettak), loghässjor. Stolpresning med saxar. Stolpar med genomgående huggna hål eller i kanten insågade hak. Stänger, hässjelänkar, led, bett, skesme...

Hässjebänk, hässjeblock... Hur sädeskärvarna placerades i hässjan finns beskrivet och hur man tänkte angående väderstreck, likaså hur kärvarna i toppen på en enkelhässja (utan tak) kunde anordnas.

Det enda man kan säga är att det är med stor skicklighet och stort kunnande som man byggde de här häftiga konstruktionerna! Det var en traderat kunskap.

"De dubbla och flerdubbla storhässjorna förekomma liksom de enkla vertikala här och var i hela Norrland och även i mindre utsträckning i Svealand, men deras huvudsakliga förekomstområde är de norrländska kusttrakterna, främst Västerbotten och norra Ångermanland samt tidigare även i Hälsingland.

Loghässjorna representera en särform  av storhässjan, som förekomma i mindre utsträckning i Härjedalen och Jämtland. Det är en fråga om kontaminationsform, där storhässjan är konstruktivt sammanbyggd med logen, ofta under samma tak som denna.

Jag är glad över att  i min barndom ha sett några av de där ståtliga skapelserna resa sig mot himlen medan de var i bruk. Numera är kunskapen om dessa hässjor akademisk och de som finns att se är museala. Den sydligast belägna museihässjan jag har noterat var i Hälsingland.

.

Hemma hos

Kök

Kök med vedeldad järnspis och en elektriskt spis intill.

Farstu

Sal

Detta hem i Malung är/har varit ute till försäljning. Det har väckt många byggnadsvårdares förtjusning. Det gula köket är så fint och jag får lite déjà vu-känsla när jag ser det. Det har ju vissa likheter med  kök jag är glad i. Vi får hoppas att inget rivs ut, vi hoppas att här inte målas vitt.

.

.

Kyrkogårds-staket

Kring kyrkogården vid Hackås medeltida kyrka löper ett trästaket, vitmålat med diagonalställda ribbor med krsftiga stenpollare vid entrén, nu utan grindar. Luftig och öppen sekelskifteskänsla infinner sig. En trädkrans av björkar och rönnar finns direkt innanför inhägnaden och där innanför finns välansade låga häckar. Några få häckar syns vara borttagna, säkerligen efter kyrka-stat avskiljandet för att minska utgifterna för kyrkogårdsförvaltningen. Men i det stora hela välhållet och vackert. Och lite eljest med denna inhägnad runt en kyrkogård.

De här staketen var än vanligare vid bondgårdar. Här en icke-ljusmålad variant (kanske slamfärgad röd) hos bondfamiljen tvärs över Kustlandsvägen från morfars hus. Fotot bör vara från sent 1920-tal. Den stora parstugan med vacker glasveranda i två våningar som trästaketet omgärdade, är borta sedan åtta decennier.

.

.

Att hantera en lie

Äntligen!

Kurs i ängsslåtter (länk - läs mera)

28 juli 2020

Lundbergska gården, Vebomark 65, 93294 Lövånger

Du får lära dig slåtterteknik, slipning och bryning, jordläggning och övrig inställning av lien mot orvet. Vi lär oss också om restaurering och skötsel av ängsmarker samt ängens flora.

Du får lära dig historiken om kulturlandskapets viktigaste redskap, lien och orvet. Kjell visar och lär ut lieslåtter och går bland annat igenom rätt orvlängd, skärpning med vinkelslip och hur man kan göra en slipsten rund igen. Under förmiddagen och eftermiddagen tar vi lämpliga pauser.

Ta med de liar och orv som du har i din ägo. Det finns även lieblad och orv till försäljning. Vi är utomhus hela tiden så ta ”kläder efter väder”. Egen lunch- och fikakorg medtages. Tillgång till vatten samt toalett finns i byggnaden intill. Kursen vänder sig såväl till nybörjare som till dig som slagit med lie men vill förbättra tekniken.

9.00–9.15 Inledning - Hanna Lindgren, betesmarkssamordnare på Länsstyrelsen Västerbotten.
9.15–12.00 Lien och slåtterteknik – Kjell Gustafsson, Ängagärdet Natur och Kultur
12.00–12.45 Egen medhavd lunch
13.00–15.30 Lien och slåtterteknik forts.

Kursen är GRATIS!

Kursen är bra! Har gått den på två platser tidigare anordnad av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Bild lånad från nätet

Vi har gjort klart sommarens lilla slåtter till heder åt de som förut i generationer brukat marken och för bevarande av ängsfloran och den biologsika mångfalden. Slå med lie i hagen, hägna, räfsa strängar, torka på bredden, låta blommorna fröa av sig, ta in i höladan. Alternativt på gården använda slåtterbalk (viktigt med skärande redskap), räfsa i strängar, torka, vispa runt höet igen, ta upp på höskrindan, köra in på skullen. Blåklockorna sparas, de börjar blomma sist och har inte satt frön ännu.

.

.

Härliga Härjedalen

Det hampade sig så att det blev en obokad övernattning på anrika Hotell Härjedalen i Sveg. Jag tycker om att resa utan att ha bestämda etapper och uppbokade hotellrum, man kommer dit man kommer och där ordnar man någonstans att bo.

De gemensamma salongerna var stilfullt möblerade och ljussatta. Här var originalfönstren kvar med enkelglas och innerbåge och med fina gamla beslag. Men dem visas inte på bild men fångade av kameran blev de.

Korridor med reception. Men det jag fastnade mest för händer där utanför pardörrarna till trapphuset.

Har aldrig sett så vackert arrangerad skallerreva eller vandrande jude. Att denna krukväxt, som så lätt blir skräpig, kan vara så fin rätt omhändertagen.

Hotellet drivs av en växtvän, så mycket är säkert. Här fanns så många fler stora krukväxter än de som syns på bilderna.

På hotellrummet hängde en glaskrona i taket. Ful och kul venetianska typ. Skön säng, inget trafikoväsen trots läget vid E45:an.

Där, i burspråket, blev vi serverade köfri, bufféfri frukost. Underbart stressfritt och skönt med frukost i lugn och ro. En perfekt start på en upplevelserik dag.

Storhässjor

Jag kom körande genom en skog. I slutet av en stor uppförsbacke med granar på båda sidor av vägen öppnade sig himlen, en stor slätt på platån öppnade sig. Där var himmelskt vackert. Jordbruksbygden var välskött, välhållen. Det är inte alltid jag blir så glad när jag kör genom den norra delen av landet.

Och där ser jag en storhässja...

 ...en stor träkonstruktion där man en gång i tiden torkade kornkärvar på hösten. Och betänk - denna by är inte ett museum utan i bruk.

Tänk att bo i denna lustgård!

Färden fortsatte. Det här är en museal storhässja, även den i Västernorrland/Ångermanland. Den finns på en gård där alla kulturintresserade norrlänningar säkerligen har varit. Det fina är att storhässjan och alla byggnader finns på den plats där de en gång för länge sedan uppfördes, de är inte flyttade till ett friluftsmuseum. Denna gång blev det myggfritt fika i sommarnatten ur medhavd spånkorg på bron till mangården. Svårslaget!

.

.

Industrimiljö

Äldre industrimiljöer är alltid spännande. Lite rost, lite lagningar, några varningsskyltar, högt i tak, traverser... Jag har ju arbetat några månader i en industrimiljö som var i bruk -  Masonitefabriken med den pysande, ångande boardpressen där allt luktade gott av träfibrer. Det är historia nu.

De här bilderna är från Frövifors pappersbruk. I museidelen finns denna pappersmaskin från 1903. Den är historia sedan länge.

.

.

Tapeternas historia

Jag var på en sommarutställning om tapeternas historia på Frövifors pappersbruksmuseum förra veckan. Utställningen tog upp både gobelänger och  gyllenläder men koncentrationen låg på papperstapeternas historia. Där fanns mycket intressant att se, bland annat en dokumentationsfilm från 1923 om hur blocktryck av tapeter gick till. Yrkesskickligheten var stor.

Denna papperstapet är tillverkad av tapetmakaren Anders Jonsson Sandström från Sörfors i Västerbotten.

Fragmentet hittades i Mullsjö i Nordmaling i Västerbotten. Det har även setts på andra ställen I Västerbotten och på Åland.

Här ett tapetfragment från 1840-talet. Det har suttit i professorn och riksdagsmannen Johan Henrik Thomanders förmak. Han var en modemedveten kändis på sin tid och frotterade sig med andra celebra människor så det var viktigt att hålla sig ajour med modet för dagen. Rutmönstrade tapeter var högsta mode och många tapeter efterliknade de moderna textilierna under den här tiden.

Här ett nytryck med fragmentet som förlaga. Thomanders gård står numera på Kulturen i Lund där interiören har rekonstruerats med tapeter från Lim och Handtryck i Mölndal.

.

.

Dialekter är inte fult. Dialekter är kulturarv!!!

Va roligt att så många tittade på det tidigare inlägget från den 29 juni 2020 om dialekten. Dialekter, dialektala ord och uttryck är kulturhistoria. Betänk att dialekter nu betraktas som ett immateriellt kulturarv!

I mina minivaxböcker har jag antecknat huller om buller fakta om byggnader, om människor och en del  dialektala uttryck. Eller ja, kalla det sociolekt. De flesta som flyttat härifrån försöker nog bli av med sin dialekt, sin bonnska som många kallar det. Därför att så här talade man inte i en grupp med högre social status/ högre utbildning - och det är dessa andra man vill efterlikna. På så sätt försvinner ett kulturarv.

Ur Västerbotten årgång 1954.

Här är några ord som bör höras när jag uttalar dem men det låter sig inte göras på bloggen. Jag har inte heller lärt mig fonetisk skrift så även där uppstår ett problem när någon annan orden ska uttalas på rätt sätt och med rätt betoning.

ala
anchônsch
rettônsch
anvar
barnan
bergsega
bläckt, bläkt, bläkte på
borta rita
brest - bräst
bröfjala
bös:
darrme)
dryck se
duva
dyngstavarn
dômmder
han farke mê
fattaskift
flöj (Va du  flöj!)
gå fot om fot
fälen
gapahars
gocke - nu äré gocke
gôrmitt
govillit
gresst
grämen
gval
he
hov ôm drov
huslommricken
ka:ritt, ka:ret

att kappes

klommer, storklommer
krôchell, krôtejll
kvamn å
(i) kvällst:
lang kakesen (lang katjes´n)
lög
magafar/magafare
magahov:
mjölkkärrela
mörjus
napp, napp ôppe
nalta
napp ôpp nalta
napp blåberra

ohôga

pjöllritt
pjöllerforen
rej, räj
schaljes
schardôggen
seka

skrata (ôpp)

skryp
skuffen
skôfäll

tôfäll

snyta

stula vän
sôgagryn
sôl
fali på sôll
ströj
styp (te)
tjurtjartel
tôsit
tycktest
vingen
åtkômm (He ä e åtkômm ve...)
åt môrnum
äffsingen

Sådana här små vaxböckerna (10 x 15 cm) är jättebra att ha med sig i väskan eller fickan tillsammans med en bra penna. Skriver man upp viktigheter så minns åtminstone jag dem bättre. Där finns säkert även missförstådda ord och företeelser men anteckningarna är välmenta för mig till minne och kunskap.

Här är en anteckning om  fiske förr i tiden. (Troligen ska där stå trålnät.)

.

.

Bemärkelsedag

Den här ynglingen skulle ha fyllt 103 år idag om han levat. Fotot kan inte vara taget alltför många år efter konfirmationen, alltså är han i (tidiga) tonåren. Eftersom cykeln finns med på fotot antar jag att det är hans egen och att den är ganska ny. I efterlämnade anteckningsböcker där allt från arbetstimmar, arbetsuppgifter samt egna och andras diktverser finns med står längst bak antecknat "Min cykels tillverkningsnummer: 396788 samt cykelinreg. nummer: 14903.

Det läser jag i boken som påbörjades 1937 (han var då 20 år) och avslutades 1942. Under de åren hade han även köpt en ny cykel med tillverkningsnummer: LE86627 samt en Rex med tillverkningsnummer: R308052. Det var ordning och reda, löning på freda´.

Han kom att bli min pappa långt om länge efter att kortet togs.

.

.

Sädesfält

Väg genom sädesfält, Bertil Almlöf 1984

"Moderniseringens landvinningar eller det av människor och djur övergivna, överexploaterade landskapet? Bertil Almlöfs målning från 1984 kan ses både som en civilisationskritisk kommentar och en vacker bild av ett moget sädesfält i högsommarvärmen."

Så lyder bildtexten till denna målning ur fembandsverket "Det svenska jordbrukets historia" band 5 - Jordbruket i välfärdssamhället.

Är man intresserad av jordbrukets historia men inte har bokverket eller delar därav analogt, finns det att ladda ner på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademiens (KSLA) hemsida.

* * * 

Själv minns jag de små korn- och havreåkrarna som odlades här i byn fram till 80-talet. Insmugna bland lägdorna, vallen, som gav hö till korna. De mogna kornfälten med sina långa strån på axen kunde verkligen bölja likt vågor, den speciella doften av mogen säd och elledningarna där svalorna samlades inför sensommarens flytt söderut - det är sensommar, höst, skolstart för mej. Det var vackert. Ett överexploaterat landskap var det inte. Jag minns det som småbrutet, småskaligt, vackert och välskött. Det skördade kornet togs ibland till kvarnen i Olofsfors och där fick vi eget kornmjöl att baka eller koka den av föräldrarna omtyckta kornmjölsgröt´n av. Den småskalighet som det inte finns plats för idag med den nuvarande jordbrukspolitiken. I längden torde de här landskapen växa igen då växtligheten inte behövs som foder till kreatur.

Nu bor jag längre söderut med sädesfält omkring mig, mest vete och råg. Det är vackert. Täckdikningarna medför monokulturer och inte samma variation som Västerbottens småskalighet. Det är färre dikesrenar med livsmiljö för insekter och fåglar men de finns eftersom det även här är ett småbrutet landskap. Vackert är vad det är.
.
.

Dialektalt

Dialekter är spännande, viktiga och intressanta. Dialekter är kulturhistoria. Institutet för språk och folkminnen i Uppsala har en 37 minuter lång intervju med dialekten från min lilla del av världen. Det är Alma Rönngren (1890 - 1978) som intervjuades 1977.

Det är ett 37 minuter långt snack om barndomsminnen från omkring sekelskiftet 1900. Skolminnen om mobbning och att barnen retades med de äldre i byn samt om bysmeden som skrämmer barnen.

HÖR HÄR.

Detta är det mål jag är uppvuxen med. Jämmerligen så fin dialekt det var. När intervjun gjordes hade jag flyttat till Stockholm men dialekten har jag inte glömt, den är en del av mig.

Hur mycket förstår ni?