Kaffeduken

Ett inköp: en tryckt bomullsduk. En kaffeduk som saknar blombroderier som karaktäriserar 40-talets kaffedukar. Den här har en "modern" approach.

Trots att jag som ledstjärna har att inte ska köpa in retroprylar hit, här finns nog ändå, så kunde jag inte låta bli. Den var så himmelens fin och den passar inte i mitt andra boende. Här på övervåningen gör den sig superbt! För att särskilja den från de dukar som fanns här långt tidigare har jag sytt fast min namnetikett på baksidan.

 

Enkelt elva-kaffe.

Trycket på duken består av kaffefat, kaffekoppar, kaffeskedar och kaffebönor och runt om det hela en tryckt frans längd dukens kanter. Det finns inget namn på formgivare tryckt.

1910-tal, 1950-tal, 1970-tal och 2000-tal finns i mina boenden. Jag försöker skilja dem åt när jag byggnadsvårdar, restaurerar och inreder, den inriktningen är fantasieggande.

Bästa karottunderlägget för 50-talet som finns här i huset är tillverkat av flätat björknäver. Enkelt. Självklart.

Liv

 När det inte finns krukväxter får egenodlade snittblommor för tillfället ge liv åt fönsterbrädan.

Gråväder

Regn och rusk, grått och gråare, trist och tristare. En gladfärgad linneduk och en liten egenodlad blomsterbukett kanske kan liva upp...

 

 GLÄDJEN

Gråvädersdagen trycker mot
takåsen.
Det luktar mögel och sorgsenhet.
I hjärtats ena kammare
molar raseriet,
i den andra sitter döden och
gäspar.
Plötsligt kan glädjen uppen-
bara sig,
morgonfräck, prålande,
som tuppen på en gödselstack.

Werner Aspenström

Hemtrevnad

 

Dagen efter ankomst var levande ljus tända och likaså björkvedsbrasan i öppna spisen. Rödvin i glasen. Ruggvädret hölls på plats utanför rutorna.

Junghans väggur

 

Klockan i masoniteköket slår både hel- och halvtimmar med ett härligt bångande, en dov klang. Den behöver dras upp med drygt en veckas mellanrum. Formgivningen är ren. Är funktionalism.

Junghans, (Uhrenfabrik Junghans GmbH & Co. KG) tysk tillverkare av klockor i Schramberg i Schwarzwald grundad 1861. Vid sekelskiftet 1900 var Junghans störst i världen med en årlig produktion på tre miljoner klockor.

Termometer

 

I masoniteköket/funkisköket hänger en inomhustermometer med en röd sprit som stigvätska. Glasröret är monterat på ett gulmålat, lite skålformat trästycke med schablonmålad temperaturskala i svart. Den kulören stämmer i ton med kökssnickeriernas gula gula kulör. Att temperaturen mäts i grader Celsius framgår tydligt. På baksidan står 1:05 vilket kan ha varit priset. Då.

Väggen som målats med fin roller är typisk för tiden, rollern kom i mitten av 1900-talet. Funktionalismens kök hade gärna målade väggytor med en ljus, lite blank och avtorkningsbar yta.

Pryttlar

 

Pryttlar från förr. Underbara små manicker som bara kan köpas secondhand. Runda svarvade små träkulor av bok som är fästa på ett clips med taggad kant där tyget kläms åt av clipset. Allt för att gardinen ska sitta bra. De här fästs i gardinens överkant med valfritt avstånd beroende på textilkvalité (t ex 15 cm). Därefter förs kulorna in i ett spår på undersida kornischen.

Det finns gardinklämmor att fästa i spår även idag men numera är ploppen tillverkad av plast (se vänstra bilden). Jag kör trä för det är finare och har funnits här i huset sedan övervåningen inreddes 1950.

Härom dagen köpte jag ett antal gardinklämmor som den till höger för att fästa en gardin på en vajer. Men den lösningen skulle inte passa in i morfars hus på något av våningsplanen.

Vippströmbrytare à la 50-tal

 

En vippströmbrytare av hårdplast från 1950. Elledningarna, som är infällda och dragna i rör, är utbytta men strömbrytaren är så klart återplacerad där den alltid suttit. Med spårskruvarna som förr. 

Annat är det med uttagen som numera ska vara jordade vilket inget av uttagen var från början. Här på övervåningen är uttagen placerade i höjd med fönsterbröstningen. Och när man bor i ett 50-talsinrett hus inser man hur få elektriska apparater och prylar som då användes. Elberoendet har ökat drastiskt.

Tingestar som elklammer

Här i morfars hus på övervåningen används gamla metallklammer av TKK-modell. De här är från 50-talet. Det är de små detaljerna som gör det!

Kaffepannan

Skulle jag kunna leva utan kaffepanna? Tror inte det. Jag undrar idag eftersom jag övergått från bryggare och pressoapparat till kokkaffe. En stor espressomaskin är inte att tänka på över huvud taget.

Kockums röda emaljerade kaffepanna med svart kant har funnits i köket så länge jag kan minnas. En gång i tiden kokades kaffe i den som dracks med grädde och sockerbit. Den riktigt avancerade drack kaffe på fat och balanserade kaffefatet på tre fingrar, kanske med en sockerbit i mungipan. Det var en tradition med stor skicklighet.

KAFFEVISAN av Mauritz Cramær, 1846.

Av allt det goda, som man förtär,
bland alla jordiska drycker,
ju kaffetåren den bästa är:
den skingrar människans nycker;
den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja – ned i hälen!
Hå hå, ja ja!

När hösten kommer med blåst och snö,
och våren börjar sin väta,
då blir till lynnet man kärv och slö,
man blott vill sova och träta.
Ja, man är ruskig i hela kroppen,
men … då finns hälsan i kaffekoppen!
Hå hå, ja ja!

När frun sin älskade man har mist
och sitter ensam med gälden,
hon bittert sörjer sin dubbla brist,
men … sätter pannan på elden;
och när den klarnat, hon lämnar båren,
och hämtar styrka i – kaffetåren!
Hå hå, ja ja!

När färska nyheter månde tas
från stadens hundrade kanter,
man på ett litet honett kalas
ser sina vänner och tanter …
Vid kaffebordet man gör sitt bästa
med fantiserande om sin nästa.
Hå hå, ja ja!

Den ena dricker sin tår på bit,
en annan älskar att doppa,
parlerar därvid med sådan flit,
att man bör öronen proppa.
Som trumman bullrar vid krigsreveljen,
så bullra tungorna i konseljen.
Hå hå, ja ja!

Förutan kaffe – o gudadryck! –
vad vore mänskliga livet?
Allt nytt, som ännu ej finns i tryck,
i pannans botten står skrivet; –
ty se´n man utdruckit sista slumpen,
stå livets gåtor i kaffesumpen!
Hå hå, ja ja!

Masonitefunkis - favoritköket

Husqvarna Norrahammar elektrisk spis. Så modern då. I reklamen står "Förutom sina många välkända fördelar såsom den hållfasta emaljeringen, den pålitliga termostaten, de praktiska strömställarna och tydliga signallamporna, som husmödrarna uppskattar är samtliga dessa elspisar försedda med snabbkokplattor." Spisfläkt var inte vanlig på 50-talet - en imkanal högt upp på murstocken är det som gäller. Den regleras med ventilkedja.

Den elektriska spisen är utrustad både med värmeskåp och stekugn förutom fyra kokplattor.

 

I masoniteköket finns förstås också Hema-stolen som ritades på 1940-talet för Industristolar AB i Stockholm. Materialen är lackerad metall och formpressad björk. Stolen kan snurras upp eller ner till önskad höjd.

Hemmafrun skulle kunna utföra vissa hushållssysslor sittande. Här passar det bra att sitta eftersom bänken är låg för att inte täcka det lilla och lågt sittande fönstret. Under bänkskivan där det öppna utrymmet för knäna är, finns ett utdragbart bakbord att ställa uppe på bänkskivan när det bakas.

Bänkskivan av trä behandlades med svart laboratoriebets, en vanlig 50-tals behandling av kökens arbetsbänkar på 1950-talet. I framkant en fernissad björklist skruvad med rostfri spårskruv med kullrig skalle. Observera rundningen i listens ände mot högskåp. Även hurtsens handtag är av björk som fernissats och skruvats osynligt från insida låda.

Trycko - rostfri funkis

 

Beslaget Trycko n:o 10, Bröderna Miller AB i Bankeryd. Tryckobeslagen har patent N:o 95620. Så mycket funktionalism. Så älskansvärt.

Arkeologiska undersökningar med olika dignitet

Västerbottens museum utförde under september och oktober 2008 en "Särskild arkeologisk utredning inför planerad vindkraftspark på Gabrielsberget, Nordmalings socken och kommun, Västerbottens län."

I den särskilda arkeologiska utredningen för Gabrielsberget står i början att "Utredningen genomfördes 20080930-20081007". Perioden 30 september - 7 oktober innehåller 5 arbetsdagar, lördag-söndag ej räknade. Fem dagsverken - hur många besök på plats vet vi inte.

I slutet av rapporten står att 15 dagsverken utfördes i fält. Får någon ihop detta?

En ensam arkeolog undersökte de 20 kvadratkilometer stora området där 40 vindkraftverk och drygt 20 km vägar skulle byggas. Området ingår i samiskt vinterbetesland. Samiska kulturlämningar är mycket sköra eftersom samer lever i dialog med naturen. Visst blev jag väldigt förvånad när jag såg minimala utredningen.

Hela den arkeologiska undersökningen består av 5 sidor med stora bilder och finns att läsa HÄR.

Denna arkeologiska undersökning i Västerbotten kan jämföras med etapp 3 i norrbottniska Markbygden där sammanlagt sex arkeologer arbetade samtidigt, under hela juni månad samt en bit in i juli 2019. De vandrade igenom en yta på ca 19,24 kvadratkilometer.

Under 2012, 2013, 2015 och 2016 utförde Norrbottens museum arkeologiska utredningar i Markbygden i tidigare etapper av vindkraftsetableringen i området. Den tredje och sista etappen kan bli den största etappen av vindkraftsparken i Markbygden och utförs 2020.

Om denna noggranna arkeologiska undersökning inför exploatering av vindkraftsindustri kan man läsa på Kulturmiljö Norrbottens blogg: https://kulturmiljonorrbotten.com/2020/04/17/markbygden-2019/

Det var när jag läste om denna arkeologiska undersökning inför vindkraftsexploatering som jag drog mig till minnes den 5-sidiga som genomfördes på Gabrielsberget. Det är alltid det exploaterande företaget, i detta fall vindkraftsbolaget Svevind, som bekostar den arkeologiska undersökningen.

Länsstyrelsen i Västerbotten ville att projektet skulle genomföras och tillät att formellt fel passerade, något som försenade projektet i ett drygt år. Man gav även tillstånd till en bergtäkt vid Vinsjön. Detta senare förhindrades av fyra boende vilket övriga bybor knappast känner till. Alla övriga bybor ville ha en näraliggande bergtäkt - ingen annan överklagade länsstyrelsens beslut. (Här kan man läsa om bergtäktsärendet om så önskas.)

*

På Gabrielsberget äger endast privatpersoner marken där kraftverk uppförts medan vindkraftsområdet i Markbygden till största delen ägs av staten, av Sveaskog. Det kan göra skillnad. Här i bygden har man tilltro till myndigheter vet jag av erfarenhet. Kanske lite väl stor...

.

Dialekten min

Detta ville vi ha sagt med de dialektala orden. Ingen i familjen insåg att det var ett kulturarv förutom farsan.

 

ala: kreatursurin
anchônsch: motsols, moturs
rettônsch: medsols, medurs
anvar: varannan
barnan: värst, väldigt mycket
bergsega: fukt från berg som rinner ner i en slänt och gör att torka inte tar så hårt på gräset
bläckt = att kappes: att ha bråttom
bläkt: vifta, röra på
bläkte på: röra sig snabbt, ha brådska
(Va du bläkté på ve arrma: vad du vispar runt med armarna)
borta rita: ur kurs
brest - bräst: låtit potatis få grodar (ålar) inför våren då de ska i jorden.
bröfjala: debn stora runda brödspaden för tunnbrödsbak
bös: påträngande (Han ä för bös: han går på för mycket)
darrme: darrig, svag, urblåst (jämför kaffedarr´n)
dryck se: ha saker att hålla på med, underhålla sig med själv
duva: hårt tunnbröd kokat i vatten, upplagt på tallrik med smör
dyngstavarn: svinmålla
dômmder: härja
han farke mê: han bad mig enträget, påminde mig på gränsen till tvingade
Något är farket: det är åtråvärt
fattaskift: förstånd
flöj: ränna omkring (Va du  flöj! Så du ränner omkring)
gå fot om fot: hasa sig fram
fälen: fotspår, spår efter djur eller människor
gapahars: gaphals
gocke - nu äré gocke: nu är det färdigt, nu är det kommet till vägs ände, nu är det kört
gôrmitt: tokig, galen
govillit: godvilligt, gärna göra
gresst: otätt (Bole ä gresst: bordet har springor)
grämen: besviken, ångersam
gval: skräp

gäckel, gäcklen: bakre kindtand/kindtänder/molar-er
he: engelskans "put"
hov ôm drov: huller om buller
huslommricken: lummer
karitt, karet: manhaftig, lite förmer
klommer: klant (storklommer: storklant)
krôchell, krôtejll: stackare
kvamn å. storkna, tappa andan
(i) kvällst: igår kväll
lang kakesen (lang katjes´n): långa katekesen dvs jfr med Luthers stora katekes - en lång och stor västerbottensgård, parstuga
lög: ljuga
magafar/magafare: magsjuka, diarré
magahov: du ha då inge magahov = du har inget förstånd att äta lagom mycket
mjlkkärrela: mjölkkärlen
mörjus: hemlighetsfull figur i negativ bemärkelse
napp: plocka, napp ôppe: plocka upp det
nalta: litegrann
napp ôpp nalta: plocka upp lite
napp blåberra: plocka blåbär

ohôga: bekymra sig om

pjöllritt: barnslig, omogen
pjöllerforen: fånigheter
rej, räj: knåda (He ä viktitt å räj degen väl: det är viktigt att knåda degen ordentligt)

ruga: sårskorpa
schaljes: grimasera
schardôggen: nymornad eller småfrusen efter en tupplur, inte helt bekväm
seka: tjata

skrata (ôpp): skrämma (upp)

skryp: räcker länge
skôfäll: ska väl

stula vän: volta, slå kullerbytta ofrivilligt

tôfäll: torde väl

snyta: ansikte
stula vän: slå volt med vilja
sôgagryn: mellanmål
sôl: spilla
fali på sôll: spiller mycket (farlig på att söla)
ströj: stressa
styp (te): snava (över)
tjurtjartel: tjurskalle
tôsit: sölig, långsamt, fumligt
tycktest: tycktes
vingen: vinglig, nyvaket yr, behöver stöd annars tappas balansen
åtkômm: bekymmer (He ä e åtkômm ve...: det är besvär med...)
åt môrnum: i morgon bitti
äffsingen: kvickrot

Hela tiden kommer jag på fler av mej glömda ord som antecknas i den lilla svarta :-)

Lidbergsstugan

I byn finns ett 21 ha stort naturreservat med vacker skog och intressanta sprickgrottor/tunnelgrottor. Grottorna bildades av att stora block virvlade runt i Litorinahavets bränningar och nötte mot klipporna för sisådär 7000 år sedan. På väg till grottorna passerar man klapperstensfält som bildades vid Litorinahavet strandlinje.

Området blev naturreservat 1975. Genom att skapa ett naturreservat fick "gamla hällmarkstallskogar, välskiktade barrblandskogar och grannaturskogar med inslag av lövträd ett förstärkt skydd. Skogarna har en lång kontinuitet. Den rika förekomsten av värdefulla naturskogsstrukturer som t.ex. gamla träd, luckighet, skiktning, äldre löv-träd, gamla och döda träd erbjuder livsmiljöer för arter som är beroende av naturskogens dynamik och strukturer."

* *
En bit ovanför grottorna, utanför det skyddade naturområdet, ligger den s.k. Lidbergsstugan. Sportstugan har en kort men trivsam historia, den byggdes 1958 av arbetare vid sågverket i Rundvik. År 1982 lämnades den över till byalaget.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om utflyktsmålet Lidbergsstugan. Läs HÄR.

Det jag inte beskrev då var interiören. Som jag skämdes för. Kanhända har det blivit uppsnyggat nu, mindre sunkigt - men jag känner ingen vilja att återvända. Vid tillfället då bilderna togs valdes den fria naturen för inmundigande av medhavt fika.

Här på detta bord ligger en gästbok där man kan läsa vilka som nyttjat stugan. Man får klart för sig att den används året om.

 

Torrdasset var oanvändbart. Hoppas det är ordnat nu annars vet man inte var i naturen "toabesöken" har gjorts och det är ganska viktigt vid ett utflyktsmål där folk rör sig.

I bysamfällighetens förvaltningsberättelse skriver styrelsen många gånger denna harang:

"...att gemensamma byggnader/fäbodarna, Lidbergsstugan, marker och vatten sköts efter bästa förmåga." 

Bästa förmåga? .

@logdeabygden

Bildningsförakt

Slö, slapp och likgiltig - den harangen minns jag från 70-talet. Om det var en norm på landsbygden att slänga sig med den vet jag inte. För mig tyder den idag på bildningsförakt. Ville man lära sig något annat än den norm som gällde blev en ung människor kallad glasögonorm eller knäppgök men jag vill i sammanhanget nämna att jag inte utsattes för dessa förklemande ord. Det var tufft att vara slö, slapp och likgiltig. Kanske visade det även på ovilja att följa pålagda direktiv uppifrån, gå sin egen väg och det kan väl då eventuellt betecknas som modigt.

Bildningsföraktet finns kvar. Naturligtvis inte hos alla - men det finns. I olika åldrar. Hur ska en bygd eller ett samhälle kunna utvecklas om man ser ner på kunskap? Går det?

Arbetarklassen sökte bildning under första halvan av 1900-talet. Den bildning som inte stod till buds genom studier vid högskolor och universitet på grund av ekonomisk omöjlighet. Man sög istället i sig bildning genom brevkurser och bildningsförbund. Man ville framåt för sin egen skull men även för kollektivets skull. Ensam är inte stark. Jag hittar i gömmorna brevkurser efter min pappa. Nykterhetsrörelsen var en rörelse där bildning kunde fås. Läste i somras om en nykterhetsloge i hembygdsboken Rönnholm och Kronören : anteckningar ur byarnas historia och utveckling / Roland Eriksson, Sigurd Nygren m.fl. 

Med hjälp av politiska reformer kom arbetarklassen att bli ekonomiskt välbeställd, hela kollektivet har gjort en klassresa. Då tog bildningsintresset slut.

Bildning är den vetenskapligt grundade nyfikenheten, upplevelsen av att livet är ett gigantiskt lärandeprojekt och att vi blir bättre människor…  skrivs i Pedagogikmagasinet.

För kvinnor ur min klass var framtiden under och efter andra världskriget att bli hemmafru. Ju mer ståndsmässigt man gifte sig, desto bättre såg framtiden ut rent ekonomiskt. Det synsättet fanns fortfarande kvar bland många ungdomar när jag själv var ung i kommunen. Att plugga på lanthushållsskolan dära Vall´n - "Pullis"-  var ett steg ditåt. Jag har träffat en hel del (unga) kvinnor vars högsta önskan har varit att få barn och familj. Några var paniska och gav sig in i utsiktslösa förhållanden. Stannar kvinnor kvar på en liten ort blir man i stor utsträckning ung förälder. Alla har inte den önskan, fler kvinnor än män flyttar till städer för utbildning och för att finna en partner med annan bakgrund. En partner som inte enbart studerat vid livets hårda skola eller vid University of Awesomeness.

Efterfrågan på kunskap minskar när alla dels är sig själva nog, dels anser sig veta och vara kompetenta. Och när kunskapen utarmas och forskare betraktas som ett särintresse ökar efterfrågan på enkla lösningar och drakoniska åtgärder.     (Från bloggen Flyktlinjer den 18/8 -20.)

Varför lära sig något nytt när man kan själv? Spelar det någon roll om en blind leder en blind och båda hamnar i gropen - om de inte själva märker det? Bildningskomplex och bildningsförakt ligger nära varandra.

Tillägg: Nykterhetslogen i Rönnholm hade namnet 3699 Skärgårdsrosen och bildades 1906.

September

Vilken vacker höstdag det har varit idag. En dag att plocka äpplen på, åtminstone två av de tio äppelsorterna som finns här.

Cox Pomona sorterades i prima och andra sortering. Andra sortering får bli äppelmust när fler sorter är plockade. Att blanda äppelsorter blir godaste musten tycker jag.

Ingrid Marie får sitta kvar ett tag till. Det blir gott till julen. Men snart nog ska de ändå ner för det finns älgar här som gillar dem och de når högt upp kan jag berätta av erfarenhet. Jag har sett fler älgar i Mellansverige än jag sett i norr! Lite upp-och-ner-vänt kan tyckas.

Det var även en bra dag för fönsterputsning, ännu ett viktigt höstjobb i samband med att innanfönstren sätts på plats och huset blir vinterbonat. Hösten är härlig!

Kulturellt lärande längs fäbodstig

Kulturarv och lärande är i fokus på kulturarvsdagarna i september 2020. Tänker att det passar mig!

Blev riktigt glad när jag läste om en vandring längs en fäbodstig i Nätra fjällskog, ett samarrangemanget mellan Örnsköldsviks museum & konsthall samt Kultur- och arrangemangsföreningen Edenborg söndagen den 13 september klockan 13.00 - 16.00:

Vandring längs fäbodleden i Nätra fjällskog

Vi besöker fäbodarna, Bjästabodarna och Kornsjöbodarna, och här får vi höra om livet på fäboden. Vilka skötte korna, vad gjorde man med mjölken? Berättelsen tar oss med till svunna tider alltmedan du avnjuter din egenpackade matsäck.

Samling och start på vandringen kl 13 vid Skrike fäbodar. Sedan vandrar vi längs fäbodleden i skiftande skogsmiljöer. Kultur- och arrangemangsföreningen Edenborg guidar oss längs vägen och berättar om fäbodleden. Vandringen tar cirka 1 timme enkel väg. Kläder efter väder.

Vi påminner om Folkhälsomyndighetens rekommendationer – Håll avstånd och var rädda om varandra.

Välkommen!

Adress: Nätra fjällskog, Skrike bodar

Landskap: Ångermanland

Tillgänglighet:

Fäbodleden är en stig som går genom olika skogsmiljöer och ibland på spänger, och det är inte tillgänglighetsanpassat. Bil kan köras fram till Skrikebodarna, Bjästa som är samling och startplats för vandringen. Bra vandringskängor eller stövlar rekommenderas. Enkel väg tar vandringen cirka en timme.

Vägbeskrivning till Skrikebodarna. Följ E4:an söderut från Bjästa. Sväng höger i Skulnäs. Följ vägen mot Fjällåkern. Sväng vänster vid Bräcke mot Björkåbäck. Sväng höger mot Östmarkom. Vandringen startar vid Skrikebodarna, skyltat Parkering.

Mer information finns på: http://facebook.com/ornskoldsviksmuseum

Eleverna i årkurs 5 på Arthur Engbergsskolan i Hassela fick Riksantikvarieämbets förtjänstmedalj 2019 för sin nyfikenhet på kulturarvet. Foto: Henrik Löwenhamn

Foto härifrån.

 

Skrapanäver

Skrapanäver (uttalas med öppna a:n) är det hjälpmedel som användes vid skurning av brädgolv förr i tiden har jag antecknat i min lilla svarta vaxbok. Golven skurades med borste och sand. I golvet fanns en "golvbrunn", en väldigt liten lucka i en av golvbräderna. Under den luckan fanns en träränna som förde ut skurvattnet ur huset.

För att samla ihop och ta bort skurvattnet innan man torkade användes en näverskapa som man skrapade/föste ner vattnet i den lilla luckan i golvet med. Ett skrapanäver, en raka, var ett flak björknäver som var hopvikt till en rektangulär, styv platta.

Uppfinningsrikedomen har varit stor genom tiderna och en period kunde uttjänta galoscher klippas till och nyttjas som skrapa. Idag har vi gummiskrapor på plastskaft för badrumsgolv och för fönsterputs.

 

Här syns på en skum bild, tagen en sommarnatt, utloppet för en skurränna i ett timmerhus. Den ligger under golvets nivå.

Så här syns rännan på närmare håll. Smart lösning må jag säga. På insidan finns alltså miniluckan i en av golvbräderna som man skrapar ner skurvattnet i. Vattnet hamnar då inte i grunden. Är stengrunden tätad med jord som i en mullbänkskonstruktion, är det särdeles viktigt att grunden hålls torr.

*

Jag googlade på näverskrapa och skrapanäver och hittade de här fina berättelserna från Västerbotten:

Skurningen och baden

För kvinnorna vidtog skurning av golven. Som skurborste använde man en ”gnägd” gnagd ”björkriskvast” som förut nötts ned ute på bron, så den blivit kort och styv. Med stöd av en stol eller ett skaft satte man ena foten på kvasten och förde den fram och åter i sanden och vattnet på golvet. Något tvättmedel användes inte, utan den fina sanden slipade golvet vitt och fint. Man skurade i ”vonen”, väder och det var ett drygt sparkande med kvasten för att få rent ett stort köksgolv. Efteråt tog man rent vatten och sköljde av golvet varvid sköljvattnet fick rinna ut genom ett hål i golvet, där en fyrkantig träbit. Satt som lucka. En del hade denna öppning nära källarluckan och under golvet en träränna som ledde ut vattnet till lämplig plats Efter sköljningen skrapades golvet torrt med en näverskrapa hopsydd av fler lager näver, för att få stadga.

Vår nuvarande skurborste kom i början av detta sekel.

 

Städning och pyntning (sidan 15)

Till  julens  förberedelser  hörde  naturligtvis storstädning. Som skurmedel användes sand och vatten, och smutsen lösgjordes med en kvast. Därefter torkades golvet med granris och slutligen togs en näverskrapa till hjälp för att få bort smutsen helt och hållet. Vattnet sopades ned genom ett hål i golvet.

 

Om bonitet kontra kulturhistoriskt värde

En stor del av fäbodplatsen har barbariskt kalhuggits och markberetts tvärs mot markägarnas beslut. 

Majoritetsbeslutet på stämman blev att inte markbereda ytan som tidigare kalhuggits utan stämmobeslut. Som den patriark han är brydde sig inte ordföranden om beslutet att inte markbereda. Att inte bry sig togs tillsammans med La Famiglia som styr byn och för att vara ordförande måste man vara följsam. Idag sitter tredje generationen av La Famiglia som ordförande i bysamfälligheten. Han är även ordförande i Kustlandsvägens vägsamfällighet, Fjärdvägens vägsamfällighet m m. Hans mor försökte även få in honom i styrelsen för "Fäbodvägens vägsamfällighet", en väg där han inte har någon andel. Detta lyckades undertecknad förhindra. Den gången. Alla andra medlemmar på mötet satt tysta den gången också. Mitt förtroende för samfälligheternas styrelser är litet. Var finns analyserna av situationen, var finns kompetensen i hur samfällighetsföreningar styrs?

Nå, på årsstämman 2019 kom planer för fäbodarna upp. Man vill kalhugga och markbereda ännu en yta eftersom skogsbruksplanen som man bekostat och låtit ett skogsbolag upprätta (utan beslut på årsstämma) säger så. Kalhuggning på en sådan yta är jag emot men höll käften denna gång. Det är ingen idé, hela styrelsen låg bakom förslaget, så  även min välutbildade barndomsvän. Åter igen. 

 

Men jag höjde rösten då det gällde markberedning eller inte. Naturligtvis utan gensvar. Styrelsen hade ju bestämt oss medlemmar för vad vi ville.

 

Det kulturbärande jordlagret är förstört för alltid efter en m markberedning. 

Men vad betyder det i en bygd där kulturellt kapital saknas.

 

Ordförande Anders frågar om jag inte tyckte att det växte bra på den yta som för några år sedan kalhöggs och markplöjdes (alltså tvärt emot stämmans beslut) och insåddes med tall? "Är det något fel på återväxten tycker du?"

Skulle jag idas svara på frågan... Anders skulle absolut inte förstå någonting av vad jag sa. Inte heller någon annan på årsmötet antar jag. Mitt argument mot markberedning är inte att boniteten*  blir låg utan att vid markberedning förstörs kulturbärande lager och fornlämningar i marken. Fäbodplatsen är registrerad i fornminnesregistret. Det är svårt att förfäkta kulturhistorien i en bygd som min hemtrakt. Kanske är det så i alla kulturfattiga landsändar i nordaland?

Fundera gärna över vad kulturellt kapital innebär!

* Bonitet är skogsmarks bördighet, eller markens naturliga virkesproducerande förmåga. Boniteten uttrycks i skogskubikmeter per hektar och år.