Högt värderad självständighet

  

Idag är det Finlands självständighetsdag. Leve Finland.

Stjärna på latin

 

Adventsstjärnan Osram STELLA från 1960-talet ger fint ljus i decembermörkret.

Ny funktion

 

Ur funktion - ny funktion - soffhäng vid grushög och ruderatväxter. Kunde inte låta bli att fotografera stadens glömda busshållplats i utkanten av industriområdet. Mänsklig framfart i förändring.

Hyggesfritt

 

 Klicka på bilden för att komma till mer info.

Skogsstyrelsen har kanske ändrat sin inställning till skogsbruk och skogsvård något. Det går min/vår väg nu när kalhyggen börjar ifrågasättas. Nu pratas och skrivs det om t ex plockhuggning, blädning, luckhuggning, överhållen skärm även bland dem som inte är miljömuppar eller skogsmullar.

Vecka 48, den 28 november - 2 december 2022, erbjuder myndigheten digitala seminarier och föreläsningar. Bara det! Något för oss hemmansägare apropå det skogsinnehav vi tillsammans äger i byn...

För flera år sedan hade jag telefonkontakt med Mats Hagner, professor emeritus i skogsgenetik, skogsskötsel och skogsekonomi vid SLU i Umeå. Han har sedan 2000-talets början förespråkat hyggesfri avverkning enligt en metod som han kallar Naturkultur. Hela skogssverige (stat, skogsbolag och skogsproduktionens intresseorganisationer) har starkt arbetat emot hans tankar. Han har blivit hårt ansatt, inte minst i norra Sverige. För mig var hans tankar om skog och skogsproduktion inte alls verklighetsfrämmande.

Och kan ni tänka er: nu bjuder staten genom Skogsstyrelsen in till digitala seminarier om hyggesfritt skogsbruk.

TRÄD, MÄNNISKOR

Där vi står länge tillsammans
med slutna ögon
lutade mot varandra, medan något
strömmar mellan hjärta och hjärta, och blodet
susar i våra inre åderträd
ut i musklers årsringar,

sluter jag ögonen, lägger
min hand mot trädstammen,
stryker över barken, känner och
framkallar en värld,
de skrovliga ytorna, de släta, alla fårorna,
låter handen betrakta varje utväxt.

Trädet hämtar sol och regn,
saven stiger, når ut i
samtliga celler, jag lyssnar till löv
som smeker varandra i vinden,

lägger min kind mot trädstammen,
minsta känsla av hemlöshet i kroppen
försvinner genom trädets lugn, eller är det trädet
som tar emot min beröring, önskar sig den?

Är vi annat än träd
som har släppt rötterna
och börjat vandra?

Pia Tafdrup
Ur Berøringen av hud, 2022
Tolkning från danskan av Jan Henrik Swahn

Dikten återfinns i kulturtidskriften Balder nr 2/2022  med temat "Träd".

Contortatall

I början av 80-talet planterade pappa, jag och min syster med benäget bistånd av pappas kusin, tall på två hektar avverkad skogsmark. Utan markberedning. På den tiden gick man med hacka och grävde en grop som tallplantan sattes ner i och som trycktes till runt om med foten. Det hela gick bra, det var inga problem. Men innan nästa sommar hade en stor del av tallplantorna älgbetats och var därmed förstörda. Skogsvårdsstyrelsen (nu Skogsstyrelsen) krävde stödplantering. Den gjordes då av skolungdomar. Och det blev contortatall (P. contorta var. latifolia) som hamnade i marken, ett val som staten genom Skogsvårdsstyrelsen då rekommenderade. Det sades att de är snabbväxande, är mindre benägna att älgbetas och i vårt klimat fröar de inte av sig, förmerar sig inte vilket visar sig inte vara sant.

Nu är träden ungefär 40 år gamla. Ett stort problem är nu snöbrott i toppen av contortatallarna. Och det är inte kul. Klimatförändringar kan vara en orsak. När snö-tö-kyla-snö-tö-kyla varvas sker toppbrotten. Contortatallarna kvistrensar sig inte heller själva i samma omfattning som den svenska tallen (Pinus sylvestris) utan planteringen kan bli rätt snårig och trist (nästan som en granplantage ser ut).

Contortatall kommer aldrig mer att planteras på skiftet så länge jag bestämmer. Statens och skogsbolagens rekommendationer ifrågasätter och analyserar jag innan jag tar dem till mig. Under några seminariedagar i Norge om äldre nordiska trästäder var vi deltagare på visning i en skog hos en privat skogsägare och jag kom i kontakt med frågan om vikten av att fröna och därmed plantorna ska ha ortens proveniens. Norrmannen hade väldigt fin skog som plockhöggs och många av träden användes i restaureringssammanhang. Skogsägaren kunde ta fram virkeslängder större än 5,5 meter som är skogsbolagens standard. Han fick bra betalt för de träd han sålde. Han producerade inte massaved. FSC-märkning var han inte heller så imponerad av, en slags greenwashing vill jag minnas att han menade det var.

Detta seminarium gick av stapeln innan jag blivit skogsägare - frågeställningen om frön och plantors proveniens var nytt för mig.

Numera är kontinuitetsskogbruk inte längre ett okänt begrepp i min värld. Och nu börjar det så smått talas om hyggesfritt skogsbruk i Sverige! Även från statligt håll! Ta i trä.

Pinus sylvestris

Bilälskare

En gång i tiden ser det ut som om jag hade tyckte för bilar. Här har jag ritat en figur som står på en bil. Underlaget för det ritade är masonite (så klart).

Idag ser jag bilen som enbart ett transportmedel. Hade jag stannat kvar i byn efter grundskolan hade min inställning till bilar varit annorlunda kan jag tro. Kanske hade jag haft flera bilar stående på gården, bilar i olika stadier av reparationsbehov. Min första bil, en Saab 96 V4,  årsmodell -68, hade kanske stått som relik någonstans. Hur mycket gillade jag inte rattväxel, bakhjulsdrift och frihjul.

Nu föredrar jag bilfritt och vill helst, om det går, gömma bilen helt när den står stilla.

*

Det blev en nationell nyhet i september 2020 då ett ödehus i Hörnsjö brann ner tillsammans med ett stort antal bilar. Av huset återstod efteråt enbart murstocken. Det hela var ingen estetisk syn, varken före eller efter branden.

Foto Per Landfors, Västerbottens Kuriren 2020-09-28

Klicka på texten ovan för att förstora

Nordmalings kommun påstod, i en annan artikel, att en så stor hög skrotbilar kunde ansamlas på ett och samma ställe på grund av att kommunen inte hunnit till Hörnsjö med sin miljöinspektion. Hmm...

Jamen skrotbilar finns väl över hela landet!? Javisst är det så men i Mellansverige, där det inte finns byar, finns dessa bilar på gårdar utan intilliggande grannar. I Norrland finns de överallt - det är naturligtvis inte helt sant det jag skriver men jag upplever att fulbilar är mer exponerade i norr. Endera håller kommunerna bättre efter sina invånare eller så är människor av någon anledning inte lika benägna att samla skrotbilar i söder. Är det en mentalitetsskillnad jag undersöker?

I städer förekommer väl inte skrotbilar på tomter över huvud taget, eller... Den meste finsnickaren jag känner är bilfreak på fritiden. Han håller de bilar han arbetar med inne i sitt garage i centrala stadskärnan i en sörmländsk stad. Allt under ordnade former. Fint så.

Träd, glas och holkar

 

I branschtidningen GLAS som jag läser, hittade jag i senaste numret om ett nytt tillskott i Treehotel i Harads, satsningen på god arkitektur och konst i den norrbottniska skogen som slagit igenom internationellt.

Arkitekten Bjarke Ingels  berättar att han, efter att ha tillbringat ett antal dagar och nätter i några av Treehotels rum, kände sig som pånyttfödd efter tiden helt omgiven av naturen. En idé att bjuda in inte bara mänskliga besökare utan även den lokala fågel- och fladdermuspopulationen kom till.

Biosphere har skapats av danska BIG arkitekter i samarbete med ornitolog Ulf Öhman. 350 fågelholkar i olika dimensioner och med olika diameter på inflygningshålen. Inventeringar i Norrbotten av både ornitologer och länsstyrelsen visar att flera fågelbestånd minskar. Skogsbruket har lett till färre antal naturliga hålträd att häcka i. Att sätta upp holkar är en stödåtgärd. Hotellrummet blev en sfärisk svärm av bon för fåglar, fladdermöss och människor.

Om skogens funktioner, nyttor och värden

När jag hittade den här informationen för två år sedan, var minns jag nu inte, blev jag glad och ledsen. Glad över att ett sådant här initiativ tagits i Skåne och ledsen för att jag inte bor i en del av landet där sådant här händer och jag kunde närvara.

Hur många människor skulle hörsamma ett sådant här initiativ i norra Sverige?

Skulle Nordmalings kommun, Umeå universitet, Västerbottens hembygdsförbund, Västerbottens museum, Region Västerbotten., Kommunförbundet Västerbotten och Länsstyrelsen i Västerbotten över huvud taget kunna samarbeta om en Västerbottnisk landskapsdag??? Komma på idén?

Almas dotter

  

Min mamma föddes samma år som kvinnor i Sverige fick rösta för första gången i historien. Hon föddes på samma dag som Gustaf II Adolf dog i strid i Lützen under trettioåriga kriget, fast 289 år senare. Hon fostrade mig till att våga säga vad jag tycker, att ha råg i ryggen och en kompassriktning så jag skulle kunna skilja på rätt och fel. Hon gjorde så gott hon kunde. Hennes grav har jag vinterbonat med gran- och enris från den skog hon ägde och vårdade sedan generationer bakåt.

Något bra är på gång

Äntligen!!!

Oktober 2022

Heja kyrkogårdsförvaltningen! Häckplanteringar verkar vara på gång, inte bara den på bilden utan ytterligare löpmeter längs flera gravkvarter. Denna gång används corténstål som avgränsning mot gräsytorna.

Juni 2020

Nu blir den platta öken som kyrkogården efterhand blivit efter år 2000 då kyrka och stat skildes åt, istället rumsligheter med hjälp av häckar och ögat behöver inte fladdra omkring - tänker jag. Nu saknar jag bara björkarna. Heja Nordmalings kyrkogårdsförvaltning!

Maj 2019

Förstörelse av kulturarvet

Sedan anfallskriget mot Ukraina startade den 24 februari 2022 har det ukrainska folket varit under konstant hot och militära attacker, människor dör och lemlästas, kulturmiljöer förstörs. Som i många andra krig symboliserar kultur och kulturarv folkets själ. Förstörelse av kulturarvet blir medlet att beröva folket deras förflutna, deras historia och deras känsla av att tillhöra en specifik plats. 

Här i landet förstör folket själva, utan eftertanke, sitt eget kulturarv. Det är hänsynslöst. Det är tanklöst. 

Vilka kulturarv känner du till i din egen omgivning? Som du själv kan och vill se till att de inte förstörs?? Kan du tänka dig att kämpa för att behålla någon kulturyttring i din närhet???

 

Ännu ett försvinnande timmerhus

 

Pågående nermontering av ett timmerhus i bygden. Det går långsamt (fotona är från juli och oktober i år). Ska stommen flyttas? Var tog de gamla fönstren vägen? Alla dessa ödehus - så svåra att återbruka på plats då ett nytt bostadshus uppförts på fastighetens gårdstun.

Ekonomibyggnaderna har byggts till allt eftersom fastigheten bytt ägare. En för bygden ganska typisk nutida tillbyggnad till ladugården, en carport, syns till höger. Funktion regerar. Estetik är lågt prioriterad.

Den ena av grindstolparna av huggen granit ligger på marken. Kommer den nånsin upp igen? Det omgärdande staketet försvann för länge sedan.

Timmerhusens försvinnande har varit och är märkbar i bygden.

Mjölkerskan

Jag hittade ett blogginlägg om äldre fototekniker och där fanns länkad en traditionell sång - The Milkmaids Song (Mjölkerskans sång).

Lyssna till The Milkmaid´s Song (Where Are You Going My Pretty Maid).

Om det finns någon liknande sång här i landet känner jag inte till men väl berättelser om fäbodstintor som kulade och blåste i näverlur.

 

Vackra somriga pappersbonader fanns i morfars och mormors kök. Om den här kända bilden fanns i deras ägo minns jag inte men bonaderna föreställde sommarsysslor på välmående småbruk. En av de stora pappersbonadskonstnärerna var Anders Olsson, född 1913, som målat bland mycket annat bonaden med mjölkerskan ovan. På nätet finns en beskrivning av Anders Olssons liv där jag fick veta att han levde så länge som till 1999. Det skulle jag inte ha gissat. Att lära nytt och mera hör till det bästa med livet. Kossor tycker jag också om men det finns de i denna tidigare jordbruksbygd som försöker göra narr av mig för det. De som inte har förstått tillvarons innersta ;-)

Samhällsbygget

Tänk så stora samhällsförändringar vi femtiotalister har varit med om.

• urbanisering
• jordbrukets rationalisering
• charterturismens framväxt
• skogsbrukets mekanisering och avfolkning
• naturens allt större exploatering och minskad biologisk mångfald
  
• televisionens tillblivelse
• energikris 1973 då OPEC-länderna minskade sin export av olja
  
• kalla krigets och murens fall 1989
• Sveriges medlemskap i Europeiska unionen 1995 med de fyra friheterna (fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och personer)
• snabb globalisering på 2000-talet
  
• övergång till målstyrning och new public management i offentlig förvaltning, skola och universitet
• bred marknadsisering och privatisering
• Internets genombrott och de framväxande nätjättarnas dominans

Vykort från Postverkets tryckeri 1974.

Lite förenklat växte vi upp i ett samhälle med stark framtidstro. Allt var möjligt. Sverige var vackert.
I och med murens fall 1989 och kalla krigets slut svävar vi i ovisshet om vilken riktning vi ska ta. Varken erfarenheter från dåtiden eller framtidens förväntningar leder oss. Allt är inte möjligt.

Rote 163 Brömster i Nordmaling

Den här bloggen ger mig kontakt med människor vilket gläder mig. En av dem Bengt Öberg, bördig från Rundvik, kontaktade mig förra året eftersom jag skrivit något lite om torpet där båtsmännen Brömster bodde. Han höll då på med forskning om sin farfars farfars far Israel (1772-1808).

Hans forskning har resulterat i boken Rote 163 Brömster. Båtsmannen från Nordmaling. Boken, som kommit till genom intensiva arkivstudier, handlar om anfadern men även om dåtidens samhälle, om rotebåtsmännens tillvaro, båtsmansnamn och namnskick, hur sluparna där båtsmännen verkade under krig och inkallelse var utrustade och hur livet ombord tedde sig. Samt om de gravplatser där dödsoffren från Finska kriget 1808-1809 blev begravda, inte sällan anonyma.

Bengt bor i Kalmar och boken har ISBN 978-91-527-4632-5. Jag fick ett ex med post i veckan, en läsvärd beskrivning av en båtsmans liv som ändades i kriget mot Ryssland 1808-1809.

Fermented herring

 Foto från det tidigare surströmmingsmuseet i Skeppsmaln vid Skags udde.

Surströmmingsätande är en tradition både hos mej och andra. I år blev det först i oktober då en kompis öppnade en större burk Oskars surströmming från fjolåret och bjöd oss på. Tillsammans med den egna mandelpotatisen, hembakat tunnbröd, hackad rödlök, tomater, crème fraiche blev det en skön måltid. Det söta till kaffet efteråt höll jag med.

Det är svårare att samla vänner i Mellansverige som tycker om surströmming - men det går. Det blir dock inte varje år. Då är sädesmagasinet en given plats att sitta och äta. Det händer till och med att vi provar olika surströmmingsfabrikanters insaltning med hjälp av blindtest.

Någon annanstans

Inte här utan på en annan svensk landsbygd. Att längta till. Att njuta av. Att inspireras av. Lite förenklat kan man säga att Hälsingebönderna blev rika på linodling och hade möjlighet att bygga stort och pampigt. Det interiöra måleriet är avancerat men utsidan kan vara vackert grånad.

Druvsaft

Den blå staketdruvan "Zilga" gav för andra året riklig skörd. Vad gör man med klasarna - de är för många för att ätas direkt.

Jag klippte ner klasarna i två tiolitershinkar och tog med dem när vi åkte norrut. Kokar väl druvsaft nu när jag får tid tänkte jag. Hittade recept på  hur man kan gå till väga och satt igång.

Här är nästan 5 liter druvklasar med en bottenskyla vatten i en gryta/kastrull.

Det hela kokar i ca 15 minuter och under tiden rör man om ibland och slutligen stötte jag med en "pärstamp".

Så silas det hela av. Man kan ha i lite strösocker och recepten föreslår även lite pressad citronsaft om man önskar. Jag fyllde på plastflaskor och frös in. Det blev 4 liter druvsaft att njuta av i vinter.

Är druvorna som växer på den gröna vinstocken användbar, kommer det att bli druvsaft även av de klasarna. Utöver druvsaften är jag väl försedd med egen god äppelmust - 25 liter. Förutom lådor med olika äppelsorter i matkällaren. Vintern må komma!

Trädgårdsväxter i vas

Tog med blommande växter på resan norrut. Praktvädd "Snowmaiden" och "Black Knight" (Scabiosa atropurpurea) har blivit favoriter. Här tillsammans med blad från alunrot.

Sommarastrar (Callistephus chinensis) är inte heller oäven. Färgglada, tåliga och står länge i vas.

Kärleksört (Hylotelephium telephium) är tåligast av alla. Inte så aktuell idag men hur fin är inte bollen redan innan knopparna syns. Min är från 70-talet och lämnades kvar efter de tidigare boende.

Dahliabuketten som stod här är redan överblommad - vackra men snabbvissnande. Trevligt förresten att de har blivit populära igen. Min man introducerade mig för dem, tänka sig!

En ros är en ros är en ros

 

Det här är en ros. En röd klasblommande ros. Jag har den i trädgården men är inte så förtjust i den. Men den är en gåva från vänner och underbart tålig. Det är "Nina Weibull", en remonterande rabattros som tillhör gruppen floribundarosor. Framtagen av danske Svend Poulsen år 1961.

Den är snäll som sagt och tålmodig gentemot en icke-rosälskande människa. Jag klipper ner blommorna inför semestern i juli och den kommer tillbaka i slutet av augusti och en lång tid framöver. Det jag har svårt för är färgen - knallröd. Den bangar ur bland övriga blommor jag odlar. Skriker lång väg, ser ut som någon som smetat läppstift långt utanför sina läppar där hon står och utmärker sig. 

Men jag kan inte ta bort henne. Som hon har fått stå ut med misskötsel och rådjursangrepp innan hon fick sin slutliga (?) skyddade plats 2014. Där trivs hon ock jag älskar att hata henne, hatar att älska henne. Nina Weibull har gjort sig till min.