I en liten näverask ligger en ytterst liten träsked med en liten flisa bortfallen i skedbladet. På skaftet står skrivet "Skåpviken". Där hade pappa och hans familj en sommarstuga. Livet där verkar ha gett stor glädje under många år,
Träskedar, slevar och knivskaft finns det många av. Det var för många i föregående generationer ett fritidsnöje att snida i trä. Det är trevligt att alstren finns kvar.
”Äng är åkers moder” brukar man säga – eftersom ängsmarken varit avgörande för jordbrukets utveckling. Utan hö från ängen överlevde inte boskap vintern, och utan boskap blev det ingen gödsel till åkern. Men ju mer hö desto mer gödsel, större åkermark och bättre skörd.
Slåtterängen är en artrik miljö med en mängd sorters blommor och gräs, fjärilar, fåglar och svampar. Här kan både insekter och större djur bosätta sig eller finna föda, och pollinerare som bin och humlor kan göra sitt jobb.
I och med jordbrukets rationalisering har en stor del av ängsmarkerna blivit skogsplantage eller vuxit igen på egen hand. Men på ett fåtal platser runtom i Sverige slås fortsatt det höga ängsgräset med lie varje sensommar.
Tänk att jag har växt upp med detta levnadssätt i ett småskaligt
jordbruk i en liten by. Det är jag stolt och glad över. Där naturgödsel
spreds över åkrarna, hö och grönfoder hässjades, korna gick ute på
efterbetet under sensommaren, de mjölkades för hand, efter kalvningen gav korna
näringsrik råmjölk och det som kalven inte drack kunde bli kalvdans,
hönsen värpte ägg för husbehov.
Hur bra mat åt vi inte då, ingen superprocessad föda alls.
Men jag blev också bestört då en jämngammal väninna, som växt upp i samma by och med ett litet familjejordbruk, inte insett förrän som 50+ are, då vi talade om detta, att utan kreatur växer markerna igen. Det fick mig att fundera över människors sätt att förstå och analysera sammanhang eller inte. Och om hur olika intressesfärer formar människor med samma uppväxtförhållanden.
Det är så lätt att säga att vegansk mat är bäst för oss människor men då får vi också bereda oss på att landskapet fortsätter att växa igen. Åkermark och vall (lägdor) behövs då inte till kreatursfoder och i norr inte heller till spannmålsodling. Men visst bör vår köttkonsumtion minska. Vi borde äta bättre kött än storskaligt industriproducerat. Kött som kostar lite mer.Fråga som ställs: Ska ni inte byta ytterdörr på huset?
Fasaderna är färdiga men den gamla dörren sitter kvar.
Jovisst ska en annan dörr på plats.
Kornisch sedd underifrån med spår för gardinkappa och gardinlängder. Här i huset använder jag endast gardinlängder.
Kornisch-glid i form av träkula med metallclips. Gliden clipsas fast på gardinlängden och träs in i spår på kornischens undersida.
När spisen ska rengöras fälls det svartemaljerade locket upp. Runt kanten finns en upphöjning så att överkok inte rinner ner längs sidorna och ner på golvet. Locket kragar över kanten och ger ett lätt intryck.
Jag gillar spisar med överkokningskant vilket glashällar och induktionshällar saknar.
Här syns skönheten i alla sin prakt i funkisköket som inte är överdekorerat, som sig bör. Ingen spiskåpa eller fläkt finns eller har funnits, bara en imkanal uppe vid tak med imventil som regleras med spjäll-ledarkedja.
Bra dag att bränna lite ris, grenar och kaprester från reglar. Disigt och fuktigt i marker och i luft.
Jag tänker på en liten behändig bok hemma i hyllan av Hasse Alfredson från 1961.
"En liten bok om att bränna kvistar, gräs, löv och annat avfall i ett hörn av trädgården:
med mer än 20 illustr. i färg (färgerna är svart och vitt) av förf."
Åsså denna baksidestext:
"Detta är baksidan
Ni har just läst ut en bok - om ni har läst alla sidorna i rätt ordning - som har handlat
om ting ni aldrig anat förut. Vi ber er enträget att inte avslöja för era vänner och
bekanta intrigens upplösning! Men meddela gärna era kompisar att denna skrift är
oumbärlig för alla som har en trädgård, samt för alla som saknar en sådan. Ni kan då
lämpligen citera något av följande uttalanden om boken:
"En fantastiskt rolig bok!" H.A.
"Jag har aldrig haft så roligt, precis!" Sign. 'Hasse'
"En otroligt ?? bok!" Dagsnyheterna"
Vi spikade stickspån på rökbastuns tak för några år sedan. Det var ett roligt och givande arbete. Så värst många nylagda spåntak finns inte i bygden, dvs inget som jag känner till.
Stickorna köpte vi från Hälsingland, av mannen i videon som jag känner sedan många år tillbaka.
Innan stickspånen lades på rökbastuns tak blöttes de för att inte spricka vid spikningen.
Härligt med nytt spåntak.
*
När spåntaket på en byggnad uppe på byns fäbodvall, där jag är delägare, skulle förnyas för ett par år sedan togs det som sig bör upp på en stämma då fäbodvallen är bygemensam. Visserligen är just den byggnaden inte gammal, den uppfördes år 1999 i ett bidragsprojekt. Frågan om takmaterial kom upp och jag sa inget om att spån skulle passa bra, huset var täckt med det sedan 1999. Stämmobeslutet blev att svart trapetskorrugerad plåt skulle läggas på taket. Ett av de värsta material ur kulturhistorisk
synpunkt enligt mej. Men med Ingemar Stenmarks ord: ”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip” eller med andra ord: att slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår är meningslöst.
(Matt. 7:6)
När ett annat spåntak skulle läggas om ett antal år tidigare försökte jag få delägarna att välja spån, på den tiden hade vi en man i byn som hyvlade spån med Harald L:s spånhyvel. Det som den gången valdes var SVART TRAPETSKORRUGERAD PLÅT, så vanligt förekommande här för den är ju så billig. Nu ligger sådan plåt på samtliga byggnader utom en sentida kolarkoja.
Jag har inventerat och dokumenterat byggnaderna på fäbodvallen och upprättat en vårdplan för dem men inser att det är bäst att behålla den i datorn (för vad ska en vårdplan för gamla byggnader bra till?). En skogsbruksplan däremot, den menar alla måste finnas och följas och föreskriver planen, som skogsbolaget upprättat, kalhuggning är det bäst.
Denna enklaste av buketter fick sin plats på radioapparaten Grundig 3097 från 1958/1959. Och vasen tulpanerna står i är tillverkad av Nittsjö. Den är märkt med nummer 1266 på undersidan.
I bakgrunden finns en slags gröttapet klistrad på väggen. Den är beställd från min "hovleverantör", företaget Interior 1900 som inte finns längre, dess tapeter säljs nu på Tradera. Jag är innerligt glad att ha hunnit köpa fina gamla tapeter och tapetbårder av Nils Markus Karlsson när han drev Interior 1900.
Denne tapetnörd presenteras i K-special på SVT Play. Kolla här på Tapetmannen, mannen som egentligen inte vill sälja sina gamla tapeter. Programmet beskrivs så här:
Dokumentär om en mans passion till en unik samling tapeter. I en källare djupt under jorden i Malmö arbetar Nils Markus Karlsson med att katalogisera och sälja vintage-tapeter. I samlingen finns östasiatiska exempel gjorda av sjögräs och så kallade gröttapeter från krigsåren men också mer konstfulla exempel av svensk industrihistoria. Efterfrågan varierar och för vissa sorter finns det inget intresse alls, vilket glädjer Nils Markus som helst ser att väggbeklädnaderna blir kvar i källaren. När en kvinna i Finland beställer flera hundra rullar gröttapet blir det början på en existentiell prövning för Tapetmannen. Svensk dokumentär från 2025 av Nicholas Wakeham.
När man reser norrut i Sveriges avlånga land i maj får man möjlighet att uppleva två vårar.
Man lämnar häggar, slånbuskar, syréner, äppelträd, kastanjer, liljekonvaljer som blommar eller blommat över för att möta alla de där utom blommande slån och kastanjer i norr. Förutom buskar och träd har förstås både vilda växter och trädgårdsväxter i mångt och mycket gått i blom i söder: gullvivor, svalört, kungsängsliljor, kabbeleka - you name it! Prästkragarna är på gång och gräsen har börjat blomma. Det kan snart nog vara dags att binda en gräskrona.
Hägg-, syrén- och liljekonvaljdoft är härligt att uppleva om
våren, det vore tomt utan detta. Tornseglarna hann komma innan vi åkte norrut. Nu möter vi de
älskvärda drillarna från storspovarna och ladusvalornas kvitter.
Som sagt - två vårar. Vilken välsignad tur man har!
Jag har följt det som händer nära min bostadsort. I april hade en avplanad grusad yta anlagts på jordbruksmark i direkt anslutning till kyrkogården. Grundvattnet ska skyddas antar jag.
I maj har man kommit så här långt, mängder med matjord håller på att fördelas ut över grusytan.
"Svenska kyrkan ser över krigsgravar för en halv miljon människor
Uppdaterad Publicerad Om kriget kommer till Sverige måste kyrkan kunna hantera mängden dödsoffer som ska begravas. Kyrkoherdar över hela landet har fått i uppdrag att höja beredskapen och kyrkan råder församlingarna att planera gravplatser för totalt fem procent av Sveriges befolkning.
Strax innan jul skickade biskopen ut ett brev till alla kyrkoherdar med en uppmaning om att kyrkan måste förbereda sig inför ett eventuellt krig eller krisläge. Kyrkoherdarna ska säkerställa att begravningsverksamheten kan fungera även om energiförsörjning, internet och telefoni försvinner.
Kyrkan har också bestämt att det måste finnas tillgänglig kyrkogårdsmark för att begrava totalt 5 procent av Sveriges befolkning och planeringen ska göras utifrån kistbegravningar eftersom krematorierna kan sluta att fungera. Runt om i landet inventerar nu kyrkoherdarna var det finns tillgänglig kyrkogårdsmark hos dem."
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/svenska-kyrkan-forbereder-krigsgravar-till-en-halv-miljon-manniskor
"Kyrkogårdarna rustar inför kris och krig: ”Världsläget har förändrats drastiskt”
Uppdaterad Publicerad Efter Rysslands invasion av Ukraina uppdaterar nu Svenska kyrkan sin kris- och beredskapsplan. Det handlar bland annat om att säkra identifieringen vid gravsättning men också om att köpa in extra spadar och arbetshandskar.
Enligt begravningslagen har Svenska kyrkan, med undantag för ett fåtal kommuner, ansvar för att begravningsverksamheten i Sverige fungerar – även under krig.
– I samband med att världsläget drastiskt har förändrats så har det här aktualiserats. Jag känner att vi har en tydlig plan som håller i en kris eller krigssituation, säger Anders Carlsson, kanslichef Svenska kyrkan Norrköping.
Bland annat har Anders Carlsson beställt speciella nummerbrickor som är anpassade för att fästas på liksäckar, köpt in extra spadar, försökt säkra tillgången till drivmedel och uppdaterat gravkartorna med markerade områden för reservgravar."
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/har-hojer-kyrkogardsforvaltningen-beredskapen-infor-krig
Jag har varit hemmansägare i 25 år. Två och ett halvt decennium. Att det skulle innebära insikt om den okunskap som finns hade jag absolut inte anat. Att klassresan skulle ha den vinklingen på tillvaron. Ingen ska tro att det här inlägget har varit lätt att skriva.
Ingen kallelse skickades ut då byn var delägarförvaltad. I en delägarförvaltad förening krävs konsensus i alla beslut och då måste samtliga delägare vara kallade. Efter min påtryckning gjordes 2007 en lantmäteriförrättning där samfällighetsföreningen bildades. Som suppleant föreslog jag min barndomskamrat vilket också röstades fram. Det var 20 år sen.
Året innan gjordes avverkning av gemensamt ägd skog utan att medlemmarna fick veta det.
Samma år som sff bildades utfördes markberedning av den avverkade arealen mot majoritetsbeslut på stämma.
Försäljning av gemensamt ägd mark har gjorts och medlemmarna fick inte se någon karta över vilket markområde det gällde och ingen kände därför till exakt areal delägarna skulle sälja. Vem som satte priset fick vi inte heller veta. Köperskan satt i styrelsen för byns samfällighet, kanske var det styrelsen som beslutat om pris för marken utan att tillfråga delägarna. Vänskapskorruption är inte någon bra utgångspunkt i en öppen gemenskap. När frågan om försäljning kom upp sade jag att vi delägare vill veta mera, frågan måste tas om och göras på rätt sätt nästa år. Det kommande året fick vi delägare inte veta något mer, inga fler dokument visades eller informerades om. Jag som hade trott att min barndomskamrat, som var köpare, hade mer kunskap och var mer kompetent än så. Långnäsa åt mej!
Nyttjande av vår gemensamt ägda mark beslutas utan att delägarna tillfrågades. En av de som beslutat att utan eftertanke använda marken sitter i styrelsen. Inkompetens. När de inblandade tre paren efter några år berättade om projektet menade den ena inblandade att de som ifrågasatte handlingssättet var ogina. Hon behövde inte mer kunskap i frågan hur en samfällighetsförening sköts eftersom hon har bra utbildning och det räcker. Min tanke var: "Visa det då."
Medlemmarna blir överkörda, man kan tro att det är på den tid då byåldermannen var högsta beslutande organ, innan samfällighetslagen trädde i kraft. Byns styrelse hänger inte med i tiden. Kanske är det vanligt på riktigt små orter där tiden står stilla och där kunskap saknas och man vägrar lära något nytt?
Stämmoprotokollen justerades under ett par decennier med ordförande och sekreterare som höll i justeringspersonerna som marionetter utan talan. Det innebär att människors integritet inte respekterades. Jag protesterade mot detta i åratal men ingen förändring skedde. Till sist skrev jag en motion där förhållandet klargjordes. Då beslutades om förändring. "Ja, du har väl rätt" sa min gamla kamrat i styrelsen. Hur styvnackad får man vara, det är styrelsens sak att kunna sådana frågor och kan man inte är det styrelsens sak att ta reda på vad som gäller när något sådant påpekas.
Två gånger har försök gjorts att ändra andelstal godtyckligt utan lantmäteriförrättning. Båda gångerna har min barndomskamrat suttit i styrelsen. Vem vill bli lurad av någon man känner väl? HELA styrelsen är ansvarig för det som sker, man kan inte skylla ifrån sig på andra om det blir skarpt läge.
*
Hur många instanser, myndigheter, riksförbund har inte jag ringt och mejlat för att skaffa mig kunskap i de här frågorna? Förutom att gå kurs och prata med insatta. Tror ni att medlemmar i en bostadsrättsförening i en större stad skulle ha tillåtit att styrelsen sitter kvar trots alla övergrepp mot delägarna?
I en sff där det är så lågt i tak, där att arbeta tillsammans är okänt, sker ingen reell utveckling. Det är likadant som i en autokrati som vi ser växa fram i t ex USA just nu. Att vara rättvis, delge samtliga medlemmar information och ta gemensamma beslut passar inte samfällighetsföreningarna här. Det syns som om Okunskap ger makt. I min värld får en hel styrelse inte visa en sån inkompetens under så många år när de får hintar om felaktigheter.
Struntar man i regler och lagar visar det på vilken människosyn man har. T ex att alla är inte lika mycket värda och alla får därför inte delta i beslut. Det är sorgligt och gör mej ledsen att styrelserna i byns samfällighetsföreningar försökt lura mej och andra delägare så många gånger i tron att ingen av oss förstår, vet, kan...
Det handlar till syvende och sist om moral, alltså förståelsen för vad som är rätt eller fel. Samt vilken etisk svansföring man har dvs. om man vill leva efter de fyra etiska principerna:
*
Kan inte låta bli att ta upp ett brott som en kvinna, född och uppvuxen här i denna lilla by, blivit fälld för. Det här kan man väl säga är ett rätt så storskaligt brott och en stor nyhet då det blev känt.
Efter 14 år har återbetalningsskulden vuxit till mer än det dubbla.
*
Ville vi bara bli lyckliga, vore det lätt ordnat.
Men vi vill bli lyckligare än andra, vilket är svårare, eftersom vi tror dem vara lyckligare än de är.
Charles de Montesquieu (1689-1755) passar in här tycker jag.
Montesquieu var fransk friherre, politiker, författare, statsvetare och politisk filosof.
Pengar är lycka tror alltför många.
Kassören i byns samfällighetsförening får frågor av medlemmar då kassaredogörelsen gås igenom på stämman.
- Vad innebär t ex "Utterströms 18 125,90" kr?
- Och "Edlund 9 000 kr"?
Att vara tillmötesgående, skriva ut tydligt vad summan härrörde sig till
kan kanske vara lämpligt för öppenhetens skull. Då är det också lättare
att i framtiden gå tillbaka för styrelse och medlemmar och se när olika
åtgärder utfördes. Det är långt ifrån vanligt att man ur byns stämmoprotokoll
kan läsa
sig till vilka åtgärder som genomförts under räkenskapsåret och vad kostnader härrör från.
Kassörens svar:
- "Ni får leta i verifikationspärmen. Den finns hos mej. Men ingen har någonsin bett att få titta i den, hehehe..."
Vad är hjälpsamhet? Samarbetsvillighet? Medlemmarna verkar ses som besvärliga individer som ska näpsas och hållas kort. Men en styrelse är väl till för medlemmarna eller...? Kanske anser styrelsen sig ha oinskränkt makt. Då kan man vara arrogant och hev å se.
Man får hoppas att revisorerna verkligen kan sin sak och inser hur viktig deras uppgift är!
"Ju större lögnen är, desto större chans för att den ska bli trodd."
"Om man bara tillräckligt obekymrat talar som om det vore på ett visst sätt, så kommer allt flera att fångas in i föreställningen att det är på det sättet."
Idag, 1 maj, var det premiär för primören nässlor. Det blev en god sopplunch efter att ha plockat nässlor på gården att koka soppa på. Till det en smörgås på rågbröd med ost och egenodlade ärtskott. Gott!
*
Flaggan på gården hissades i topp för första gången i år. På kvällen hälsades våren välkommen med manskör, det hör till numera. Och sen en majbrasa direkt efteråt när skymningen föll denna valborgsmässoafton.
Vintern rasat ut bland våra fjällar;
Drivans blommor smälta ned och dö;
Himlen ler i vårens ljusa kvällar;
Solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här; i purpurvågor,
Guldbelagda, azurskiftande,
Ligga ängarne i dagens lågor,
Och i lunden dansa källorne.
Ja, jag kommer! hälsen glada vindar
Ut till landet, ut till fåglarne,
Att jag älskar dem; till björk till lindar,
Sjö och berg, jag vill dem återse;
Se dem än, som i min barndoms stunder;
Följa bäckens dans till klarnad sjö,
Trastens sång i furuskogens lunder,
Vattenfågelns lek kring fjärd och ö.
Vid förra årets byastämma lyfte jag frågan om vägstenen som utgör gräns mellan vår by och grannbyn. Jag fick med mej de närvarande på att stenen, som fallit under vinterns plogning, skulle resas upp. Samtidigt framkom andra meningar om vad stenen representerade: hörnangivelse av ett hemman eller en sten vilken som helst, som Gunnar Th rest någon gång under 1900-talet. Jag hävdar med bestämdhet att det är en gränssten mellan byarna som restes i samband med laga skiftet. Det är väl nästan alltid som en gräns passerar över en väg, något som sekreteraren ansåg som en märklig lösning – jag förstod verkligen inte det resonemanget.
Ett skiftes gränser och hörn brukar markeras med rösen om gränser ö h t är markerade. En högre huggen konisk sten satte knappast en hemmansägare här i byn upp som markering av sitt hemman.
Detta är en nutida vägskylt som markerar var orten, i detta fall Munsö, börjar. En ortnamnsskylt, en nutida gränsmarkering.
En fallen gränssten. I stämmoprotokollet står:
"Råstenen efter gamla riksväg 13 bakom Hallberget har plogats ikull. Stenen behöver resas upp. Robert och Mats fixar det.”
Stenen vid gamla Kustlandsvägen är nu rest och man får hoppas att den står sig genom flera vintrars plogning. För mej är detta ett kulturminne att bevara. Vi är inte bortskämda med bevarade kulturminnen i den här trakten. Och bryr sig ingen så kommer stenen och den kunskap som följer med dess existens, snart även den att vara glömd. Norrland är ibland betraktat som kulturlöst i jämförelse med landets södra delar. Det må vara sant eller osant.
Nåväl, i stämmoprotokollet står att stenen står ”efter gamla riksväg 13” vilket är alldeles galet.
Sekreterare R. är inte född och uppväxt här i byn, bor inte heller här. Okej, han måste ha blandat ihop vägarna. Men när det gäller justeringspersonerna Erik J (född 1942) och Jan R (född 1948) borde kunskapen om de två skilda vägarna finnas!
Men båda dessa äldre herrar har justerat protokollet utan kommentar, utan att rätta till sakfel. Gamla riksväg 13 är inte detsamma som Kustlandsvägen. och jag funderar över vad som kan vara anledning till att justeringspersonerna inte kommenterat/rättat protokollet:
• Okunskap om de två vägarnas benämningar.
• Okunskap om vad justering av protokoll innebär.
• Inte vågat ändra ett sakfel för att inte bli betraktade som besvärliga individer. Viktigt att hålla sig väl med sekreteraren och styrelsen och det tror man sig göra genom att inte justera alls.
• Ingen av dem hade läst protokollet (namnunderskrifter saknas).
• Annat som jag inte inser för tillfället.
Stämmoprotokoll är/blir historiska dokument. Om 50 år undrar någon vilken sten som menades, det finns ingen gränssten vid Riksväg 13. I dagsläget finns där bara en blå plåtskylt med ortnamn.
*
Kustlandsvägen är från 1600-talet och grusvägen slingrar sig fram genom landskapet eftersom man värnade om den odlingsbara marken. Den kom till under drottning Kristinas tid då postväsendet byggdes upp och det skulle vara lätt att förflytta sig längs Norrlandskusten. Kustlandsvägen har ett betydande kulturhistoriskt värde. När Carl von Linné gjorde sin första resa 1732, den lappländska, red han fram här genom byn på Kustlandsvägen.
Riks 13 genom byn är den asfalterade AK-väg som invigdes 1942. Arbetslöshetskommissionens beredskapsjobb gav arbetstillfällen under 1930-talets depression, och spikraka vägar drogs genom landskapet oberoende om det var åkermark eller inte, dynamit hade uppfunnits och berghällar kunde sprängas bort för att plana ut vägen där så behövdes. I vissa delar ligger Kustlandsvägens sträckning som grund för Riksväg 13.
Så här ser ekonomiska kartan ut idag. Den blå ringen markerar var vägstenen står, den tjocka streckprickade linjen utgör gräns mellan två byar. Platsen ser likadan ut idag som på kartan från laga skiftet 1865.
*
Nyfiken som jag är har jag samlat på mej erfarenhet av många gränsstenar, milstolpar, rågångsrösen, femstenarör och annat som har med äldre gränsdragning att göra. Här nedan är två av alla dessa.
Nyligen gjorde jag en vårutflykt i försommaren till Åsa gravfält på Selaön, Sveriges största insjöö. Backsippor och mandelblom blommade grant. Sen tog jag vägen mot Mälsåkers slott för att beskåda den unika milstenen som inte är en sten utan en rödfärgad kraftig träplatta. Den är klassad som fornminne och den enda som finns kvar i länet.
Gränsstenen här nedanför finns i Östergötland:
Överst t.v. Vifolka härad inhugget i stenen Överst t.h. Malexander s-n (socken) År 1929
Nere t.v. Se så smart stenen är huggen – den är ställd på diagonalen med spetsen mot vägen, spetsen markerar i vilken riktning gränsen går. Således tvärs över vägen. De inhuggna ortnamnen är läsbara från båda hållen.
Nere t.h. Översikt där den asfalterade vägen skymtar. Så här noggrant har Wikipedia beskrivit Vifolka härad.
