I skuggan av torkat hö

Ett barn i en barnvagn. Det ser ut att vara varmt, flickans hår är lite svettfuktigt. Därför har vagnen placerats i skuggan. Den skugga som tillfälligt gavs var av torkat hö. Jag tror inte att det är en hässja eftersom bilden är tagen på gårdstunet och där stod aldrig någon hässja. Snarare är det slutet av slåttannan då höet fraktades med höskrinda in till hölage, skullen). Kanske är det kaffepaus för de vuxna.

Barnvagnen är av 50-talsmodell. Jag tittar i Scandinavian Retro nr 2/2016, där en sammanställning  av vagnar finns, för att försöka reda ut årtalet - men går bet. Kanske får jag återkomma om jag finner ett svar på årgång.

Tillägg: Har kollat upp att det är en barnvagn tillverkad av BRIO som syns på fotot.

Jag gillar synen av gräset som växer på gårdsplanen, inte alls snaggat som det blir när gräsklippare används - handjagad, motordriven eller robot. Det är säkerligen slaget en gång med lie och en gång till lär det bli innan sommaren är över. På själva körytan är det nerslitet av alla hjul och fötter på människor och djur som trampat ner det. ♥
 

Historisk holme i Hjälmaren

På en tidigare holme i Hjälmaren, tar man sig på en fuktig stig som delvis är spångad. Mygg och två vänner följde med dit. Vi var på hemväg efter att ha tittat på konst. Det vore väl lögn att påstå att skyltningen till denna plats var tydlig.

 

På holmen ska en historisk händelse ha ägt rum år 1436. Frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, född i Ängelsberg i Västmanland, mördades under en resa vattenvägen från Örebro till Stockholm av Måns Bengtsson (Natt och Dag). Engelbreksts-holmen, som den nu kallas, ligger nära Göksholms slott som ätten Natt och Dag innehade. En gjutjärnstavla meddelar följande:

 

HÄR FÖLL ENGELBRECHT ENGELBRETSSON
SVENSKA FRIHETENS VÄRN
GUSTAF WASAS EFTERDÖME,
OFFER FÖR ETT NIDINGS MORD
D. 27 APRIL 1436.
MINNET HADE LEFVAT 382 ÅR
INNAN MINNESMÄRKET RESTES
AF
GÖKSHOLMS ÄGARE
G.M. VON REHAUSEN.

Nu var det andra gången jag letade upp holmen, denna gång för att visa mina vänner platsen. Första gången blev jag själv förevisad den av en som läst i böcker var och att den fanns. Det var en historiskt intresserad mig närstående person.

Sommartider

 

En fin midsommarafton med god mat i det gamla uthuset. Evert Taube förstås men en CD med klassisk dragspelsmusik med ett glatt gäng från Nordmaling/Rundvik kom så småningom fram ur gömmorna. Kul.

Varma dagar

 

De varma dagarna som varit inledde sommaren med full kraft. Ganska skönt då att sitta i trädgårdsmöblemanget under ett stort skuggande träd och äta sallad, grekisk sallad. Och duken Fiki av Maria Åström för Ljungbergs textiltryck kom fram i ett nafs.

Natten till måndagen brakade ett våldsamt åskväder loss med blixtsken "all over" rymden och knallar direkt efteråt, knallar som fick fönsterrutorna att skaka. Sommaren har inletts med dunder och brak.

Olika approach

Vi är två syskon som har mycket olika approach gentemot historien.

Jag intresserar mig för kulturhistoria, ja olika typer av historia och historieskrivning. Tycker att jag förstår nutiden bättre om jag har historiekunskaper. Köpte ut min syster ur morfars hus medan pappa levde, därför att jag har fina minnen och har trivts i byn vilket min syster inte har gjort. Min syster säger sig koncentrera sig på de levande människorna. Med min släkt- och hembygdsforskning intresserar jag mig endast för de döda menar hon. Så kan man se det.

Jag vill verkligen vårda de hus, möbler, inventarier och miljöer som mina anfäder använt, nött, skött och brukat. Det känns fint att ta hand om dessa "döda ting" oavsett om de har stort ekonomiskt värde eller inte.

Vi tog några dagar under två somrar för snart femton år sedan för att dela ägodelarna efter föräldrarna. Här finns väl inget värdefullt! uttryckte hon. Tja, kanske har hon rätt...

Fortfarande använder hon ladugården för magasinering av ärvda inventarier, mestadels möbler, utan antydan till att hämta dem. Jag burit, lyft, flyttat de där sakerna så många gånger, inte minst när golvbräderna i ladugårdsporten och hölaget (höskullen) byttes ut 2011-2013. En granne föreslog att jag ska lägga ut de där inventarierna på en säljsajt på Facebook - inte för att sälja utan för att låta förstå att jag önskar att de hämtas. Fb är dock inte min grej.

Några mindre möbler och de saker som var samlade inne i bostadshuset har min syster hämtat när jag bad henne, en önskan som gjorde henne besvärad. Då handlade det om att finrummet på övervåningen skulle ställas i ordning och prylarna var i vägen helt enkelt.

Det är inte denna mängd stolar som finns i mitt förvar men ändå tillräckligt för att vara i vägen.
Foto från OpenART Biennale i Örebro 2017.

Att ha stora ekonomibyggnader där andra människor förvarar sina prylar på obestämd tid är ett gissel. "Du kan väl förvara dem i tjugo år tills jag får större boende!" var hennes besked efter arvskiftet. Det är några år kvar tills de tjugo åren gått.

Raklåda med hyvel

 

Farfars raklåda numero 2 är av trä med masonitelock! Denna raklåda använde han efter att han började med rakhyvel. Läderflärpen mitt på locket användes för fastsättning av rakspegeln. (Där sitter normalt den tillfälligt borttagna etiketten där pappa beskrivit lådan och dess funktion.) I lådan finns raktvål, rakborste, rakbladsslipare, några styckeförpackade rakblad, rakhyvel med originalkartong och alunstift.

Rakhyveln "SESAM", Best Swedish Work, Saftey razor. Patent nr 109997.

"Genom apparatens snedställda skärläge uppnås en verkligt behaglig och effektiv rakning. Bekväm att använda, då man kan spola apparaten fullständigt ren utan att den behövs isärtagas. Inga delar som rosta."

Och vad är då detta?

Jo, en slipapparat att vässa rakblad med. Rakblad återanvändes, hur många gånger de tålde att slipas vet inte jag. Men återbruk och sparsamhet gällde.
 

Alunstiftet från HEGA finns också i lådan. Alunstiftet är första hjälpen för huden när rispor eller skärsår uppstår vid rakning. Stiftet fuktas och placeras kort tid på såret, blödningen stoppas på enbart några sekunder, genom att alun stramar åt huden.

Det lättbrutna stiftet har en skyddskapsel av trä som skruvas på. Kapseln är svarvad med spår målade i grön kulör, samma kulör som trädelen där alunstiftet är fastsatt.

Farfar dog 1951, detta har pappa sparat sedan dess. Ting utan värde - utom för honom. Min tolkning är att han såg de här tingen som minnen efter en älskad far. HÄR finns farfars raklåda nummer 1.

Rakkniv och strigel

Min farfar Gottfrids första raklåda finns sparad. På en liten etikett  står det med pappas handstil: "anv. under "rakknivstiden", hans rakkniv var berömd för sin skärpa". Lådan är av gammal modell, så såg t ex ljuslådor ut under talg- och vaxljus-eran. Själv hade jag en gång ett pennskrin av samma modell fast mindre.

I lådan finns ett bryne för rakkniv samt en rakkniv "köpt av en gårförehandl. "Karlén" 1904, skaft egen tillv." På skaftet står farfars initialer samt 1904.

 

 

Rakstrigeln Imperial Cushion no 275, Howard Strop Co. Boston Mass. U.S.A. köptes på samma gång som rakkniven av gårdfarihandlaren Karlén. Den är för lång för att rymmas i raklådan. Rakstrigeln av trä är klädd med läder runt om bladet, redskapet användes för skärpning av rakknivar, i skaftet finns pasta att stryka på strigeln (har pappa nogsamt antecknat).

Rakningsprocedur

Jag har starka minnen av proceduren när pappa rakade sig. Han satt vid köksbordet med den uppfällda lilla runda rakspegeln och rakhyveln. Framför sig hade han varmt vatten i en liten rund rostfri skål, en raktvål och en rakborste. Med raktvålen for han en runda i ansiktet, sedan användes den fuktade rakborsten för att få till rikligt med vitt lödder. För att komma åt alla ställen med hyveln gjorde han olika miner för att få stram hud där hyveln gick fram. Huden måste ju vara slät för att rakhyveln med Gillette-rakblad skulle komma åt på bästa sätt. Efter varje drag med rakhyveln doppade han den i vattenskålen och sköljde bort löddret. När det hela var över sköljde han av rakborsten i vattnet, klämde ur vattnet och torkade sig i ansiktet med en liten, ren bomullsduk.

Det hände att han skar sig med hyveln  av misstag någon gång. Då tog han fram hylsan med alunstift, som såg ut som en skolkrita i formen, blötte toppen och satte den till rispan. Blodflödet stillades snabbt på så sätt.

Det var våtrakning som gällde men inga engångshyvlar av plast användes. Pappa hade även en elektrisk rakapparat men den användes så sällan. Ja, på resor. Det var först efter en stroke som den kom mer frekvent till användning. Och tänk att jag var så pass förutseende att jag tog ett snabbt foto under den förenklade rakningsproceduren med apparat. Den runda spegeln med röd baksida är densamma som användes från 50-talet. Den hade sin plats på en krok i köket, och ja - den finns kvar.

Av ett misstag blev han blind som nyfödd och hade syn endast på vänster öga. 

Han beklagade sig aldrig över detta.

Utensilier som normalt kom till användning: raktvålar (den ena oanvänd), två rakborstar (den ena ser välanvänd ut med gles borst), rakblad och skymd i bakgrunden den röda, runda rakspegeln. Rakhyveln av metall kan jag inte hitta, tids nog kommer den väl fram. Den rostfria skålen glömde jag ta fram.

* * *

Jag köpte en raktvål av märket Crabtree & Evelyn i mahognyskål till min man under en arbetsresa och  Londonbesök. Tror ni den har kommit till användning? Icke - lödder på aerosolflaska används istället och engångsrakhyvlar av plast. Bah...  Farsan hade kanske satt större värde på den raktvålen...

Bortom allfarvägarna

 

På resorna mellan de två boendena brukar vi ofta ta småvägar, åtminstone bitvis, under somrarna. Man hinner se mycket som är vackert och/eller intressant när man viker av från E4:n. Här är tre bilder från "bygatan" i Hedesunda tagna i farten genom bilens sidoruta. En välskött gård med faluröda hus, pardörr med överljus, gården omgärdad av rött staket och en vackert travad vedkast centralt på gårdstunet. Wow för den!

De fula soptunnorna i grön och brun plast finns där men döljs för förbipasserande av staketspjälorna på vilka blicken fastnar. Enkelt knep, ett gott sådant, om man nu inte drar in soptunnorna i ett uthus. Det blommande fruktträdet ger nog bra skörd till hösten, vädret är vackert och pollinerarna trivs och gynnas av det.

Bete på fäbodar i Sverige

Nu är det dags att bege sig till fäboden, 15 900 hektar fäbodbete väntar på att bli betat.

„

Så nu är det alltså dags för de 214 jordbrukare som har fäbodbete att flytta till fäboden med djuren. I år är arealen fäbodbete 15 875 hektar vilket alltså innebär ungefär 74 hektar per företag.

Fäbodbruket var viktigt för jordbrukarna i äldre tid och var ett sätt att hitta mer bete till djuren. Numera får jordbrukarna ersättning för att de har djur som betar fäbodbetena. Fäbodbete kan bestå av både både öppna marker och skog som ligger vid en fäbod. Fäboden ska ha funnits sedan länge. Marken ska betas varje år med fritt bete eller bete i storhägn.

Mest fäbodbete i Jämtlands län

Arealen fäbodbete är störst i Jämtlands län med 9 100 hektar. Antalet jordbrukare som har fäbodbete i Jämtlands län är 100 stycken. I Dalarna län är antalet jordbrukare med fäbodbete 83 stycken och deras djur betar 5 300 hektar.

„

Allt detta och lite mer finns att läsa HÄR, en sida jag ofta besöker nu för ti´n. En av de saker jag utläser av diagrammet är att det är i de två län där man är som stoltast över sin kulturella bakgrund, över sin kulturhistoria, som levande fäbodar som mest förekommer. De är en faktiskt turistattraktion. Att fäbodar inte finns i södra Sverige har en historisk förklaring, om de funnits så försvann de mycket långt tillbaka i tiden.

Bete på den fäbod som finns är inget för min hembygd. Ingen byggnad finns kvar i original, det som finns är platsen i skogen där fäboden låg. Den började användas när skogsbilvägen blev klar 1984 och där "röjer man gräs" med grästrimmer och har en flaggstång. Men jag besöker mer än gärna levande fäbodar i andra delar av landet. Att göra en semesterresa i Norge och koncentrera sig på fäbodkulturen som är stark där, är något jag ser fram emot att göra. Hur många gånger har jag inte varit tvungen att stanna bilen i det landet på grund av getter på vägen :-) Norge har både en annan topografi och en annan jordbrukspolitik. Och än fler spännande länder finns att besöka om man som jag är mer intresserad av jordbrukskultur än att ligga på en strand.

Sommarnatt

2 juni klockan 22.57

3 juni klockan 04.33

Kommer att tänka på Jeremias i Tröstlösa och den dikt han skrev på närkingska.

En borde inte sova, då natta faller på,
för tänk då blänker stjärnera högt oppe i det blå.
Dä ä så tyst och stilla.
Te sova vure illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt å gynom skog,
å stjärnera di följer mej, så sällskap har jag nog.

En borde inte sova när natta faller på!
En borde se på stjärnera…
En borde vara två.”

Jeremias i Tröstlösa

 

Här är hela dikten sjungen på rikssvenska.

 

Landmärket

 

Stannade till för att fota den gyllene klädhängaren i Ullånger när jag passerade förra veckan. Ljuset var fint. Har länge tänkt göra det därför att snart nog kan den vara borta. Sandströms klädvaruhus i Ullånger var för några decennier sedan det jag skulle vilja kalla "Norrlands Ullared" för kläder. Ägaren ”Peppe” Sandström lät tillverka jättegalgen i slutet av 1960-talet. Den har alltid funnits där sedan jag började köra E4 söderut 1975. Varje gång jag ser den blir jag lika förtjust :-) 

"Det blev enklare att orientera sig i Norrland när klädhängaren kom på plats" läste jag någonstans att någon tyckte.

Klädvaruhuset avvecklades 2003 men i bostadsdelen, som fanns i samma byggnad, bodde paret Sandström kvar till för några år sedan. Förra året låg fastigheten ute till försäljning.

Den här klädhängaren finns omnämnd i Guinness Rekordbok som den största i världen, med sina cirka elva meter mellan "vingspetsarna" på läser jag på nätet. Bara det, haha... Och den fick även en neonslinga som kontur så galgen lyste även i natten för bilisterna. Ett riktigt landmärke i "Norrland", i Västernorrland, i Ångermanland. Jag känner mej som norrlänning in i själen när jag ser det där landmärket. Många har tagit efter med jättestort strykjärn, osthyvel, pinnstol mm. Men ännu finns det endast en gyllene klädhängare.

I samma Ullånger fanns även ända till för några år sedan även det förgyllda emblemet för vägrestaurangen "Tre snäckor" kvar. En gång i tiden fanns de där tre snäckorna på många vägkrogar runt om i landet alltid ihop med en Shell bensinstation. Tveksamt om någon av de där snygga skyltarna finns kvar längre, någonstans i Sverige.

Väldoft

 

Syrénbuketten står sig också efter lång dags färd mot natt. Den plockades under tidig morgonsvalka, det mesta av det gröna plockades genast bort och buketten sattes direkt i vatten, snittytan får inte torka. Se så fin den håller sig dag fyra. Ofta brukar syrénblommorna sloka snart efter att de plockats in.

 

Doften är ljuvlig. 

***

Ute är det häggarna som blommar och doftar just nu. En så underbar tid!

Jag såg att häggen blommade
det kom en doft från den.
Då sa jag till min älskade
"Se, och känn!"

Hon stod vid makaronerna,
hon sydde på en klut
och när hon lyfte ögat
hade häggen blommat ut.

Alf Henriksson

Tålighet

 

Tänk att en bukett hjärtan på böjda stänglar klarar av en lång bilresa så bra ändå. Det är bara att njuta för fulla muggar.

Tapetfynd

En bit av en papperstapet återfanns. Den sattes upp 1956 och sitter på väggarna i sommarstugan under den tapet som jag valde och tapetserade med på 70-talet. Då helt utan tanke på dokumentation hur det såg ut före omtapetsering. Så bra då att en bit 50-talstapet fanns kvar. Diskret kan man kalla färg och mönster.

En masoniteskiva där en dikt ur en tidskrift (antar jag det är) uppklistrad. Runt kanterna klisterremsor av papper avsedda för tätning av innanfönster. Det blev en tavla i sommarstugan på 1950-talet. Återfunnen lite bedagad i ett högskåp.

 

TRYGGASTE VANDRING I VÄRLDEN

Vildbin surrar vid källan och backens ljung
Mor och jag genom hagen med korna. Mor är ung.
Detta är längesedan. Innan din väg blev tung.

O denna tid av ro för mej, oro för mor!
Hagen är Äventyret! Källan är öppen och stor.
Källbusen här i blåsvarta källgapet glor.

Tryggaste vandring i världen, vandring med dig.
Söndagsklänning som lyser på kossornas vattenstig.
Ändå din oro: Pojken. Källan. Gud hjälpe mig!

Hastiga steg! Det är långt till källan ännu.
All din ängslan förgäves. Nog hinner väl du
långt före plasket och vattenspegeln itu!

Tryggaste vandring i världen: En hand som tar
barnets i sin vid en källa, speglande klar,
håller den hårt i sin medan faran är kvar.

Länge vandrar vi vilse i somrarnas brand.
Slutligen når vi källornas brådsvarta rand.
Griper då minnet trofast en trevande hand.

HOLGER WASSTORP

 

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

Fönster från 50-talet och bakåt är oftast tillverkade av bra kärnvirke. Att (linolje)färgen vittrat betyder inget. Under finns trä utan tendens till rötskador. Så var det på övervåningens fönster i morfars hus. Inget trä behövde bytas ut, det räckte att skrapa, olja in, kitta och måla nya lager linoljefärg.

 

Vi tog hjälp av proffs med renoveringen av de flesta fönsterbågar. Ett par små bågar ska vi själva se över i sommar är planen - sedan är alla fönster på övervåningen färdiga för några decennier framåt. Karmar och innerbågar har vi också åtgärdat själva mestadels genom färgskrapning och ommålning.

Totalt har vi 65 fönster att ta hand om på våra två gårdar, jag kan ha glömt något litet gavelfönster. På gården med permanentboendet har vi renoverat samtliga fönster själva. Och då räknar jag ett fönster som en karm med bågar (både ytterbåge samt innerbåge i vinterbonade hus) Jo, vi har den gamla typen av fönster med enkelglas och lös innerbåge kvar överallt, utom på bottenvåningen i morfars hus. Där bytte min föräldrar tyvärr ut de fina fönstren mot kopplade och mindre bågar i början av 70-talet. Jag tycker mig se att det var vanligare i Norrland än i Mellansverige att byta bort de gamla fina fönstren i enbostadshus. Men denna teori bygger inte på statistik, det är bara en uppfattning jag har efter att ha sett och lyssnat runt under decennier. De norrländska fönster som klarat sig från att bytas ut, sitter ofta i ödehus, eller det som för några år sedan var ödehus.

Så bra då att Fönsterrenovering sedan fyra år tillbaka får en egen dag den 30 maj varje år. Att dessutom läsa om människor som idag lägger ner sin själ i att bevara gamla hus (och fönster) på ett förtjänstfullt och antikvariskt överlagt sätt, känns gott för framtiden.

Det är inte alltför många event i norra Sverige under Fönsterrenoveringens dag. Dock har Västernorrlands museum en jättebra aktivitet som pågår en vecka. Det handlar inte om praktisk byggnadsvård där man hur man lär sig handgripligen renovera ett fönster utan digital fönsterbingo via Instagram. Sån´t bra nytänk, så´n bra idé i sann folkbildningsanda!!!

Fönsterbingobricka från Västernorrlands museum i Härnösand.

Är stordrift bäst?

 60 % av all åkermark i Sverige finns vid företag som är större än 100 hektar. För tio år sedan var andelen 48 %.  Enligt statistik från Jordbruksverket

Flera av de mellanstora bönder som är kvar gör ett hedervärt arbete. Skaffar oss mat. Särskilt små och mellanstora mjölkbönder har jag ett gott öga till. Tänk vilken nytta kor och getter gör och vilka utmärkta produkter som framställs. Den jordbrukspolitik som bedrivs i landet innebär dock att centralisering och stordrift kommer att öka ytterligare. Att detta skulle innebära billigare mat kan ingen övertyga mig om. Hur skulle min region ha sett ut med en jordbrukspolitik som varit mindre inriktad på centralisering? Är det bäst för alla när marknadsekonomiska krafter får råda oinskränkt? Norrländsk landsbygd har fått ta mycket stryk genom åren på grund av centralisering och sammanslagning för att uppnå stordrift.

Är litet vackert?
Är stort bäst?

 

Jag är ingen ivrare för centralisering och stora enheter vad det än gäller - men kalla mig inte bakåtsträvare.

Jag läser också att åkerarealens storlek i landet har minskat med 1,1 miljoner hektar de senaste 70 åren från 3,6 miljoner hektar år 1951 till 2,5 miljoner hektar år 2020. 

Under samma period har andelen arrenderad åkermark har ökat från 25 % år 1951 till 46 % år 2020.

 

"År 1951 var andelen arrenderad areal störst i slättbygderna. År 2020 var andelen arrenderad areal störst i Norrland och i Jönköpings län. I Östergötlands län och i Södermanlands län var den arrenderade arealen ungefär lika stor åren 1951 och 2020."   Källhänvisning här.

 

Siffrorna visar urbaniseringens framfart och hur små och medelstora jordbruk försvunnit. Undrar hur samhällsutvecklingen ser ut om 25 år? Hur vill vi ha det?

Försommar

  

Kattfötter (Antennaria dioica), både vita och rosa, är försvinnande i Guds fria natur. Den växt jag värdesatte högt när jag var liten och plockade dem vid speciella ställen på vägrenen längs gamm´vägen (gamla Kustlandsvägen). Där är de borta sedan länge när inte vägrenarna sköts som när här var levande jordbruk.

Därför har jag i min trädgård, som tillhör min andra bondgård, köpt plantor och planterat ut och gett dem de betingelser de vill ha. De blommar ljuvligt nu. Men någon stor yta blir det inte, här är tung lerjord och kattfötter vill ha lättare jord och torra förhållanden. Vägrenar längs gamla grusvägar är bra för dem.

Där min farmorsmor bodde i Medelpad var en stor del av gårdstunet täckt av en kattfotsmatta. Jag tror den finns kvar, där var sandjord, husen är kvar och allt är sig ganska likt där när jag var där förra året.

Och eken håller på att få blad som nu skiftar i grönt efter att ha varit brungröna (som asparnas löv) i första början av våren. Ett annat härligt sommartecken är att den sista flyttfågeln som brukar anlända hit - tornseglarna - nu är här. De har bon under gårdens många tegeltak.

Kanske har väl ladusvalorna kommit till morfars hus...

Boro - när lappa och laga blir konst

Jag är sent på bollen men...

Inom den japanska kulturen har man varit experter på att tillvarata och laga föremål. De olika teknikerna har till och med benämningar, vilket tyder på att de varit utbredda och vanligt förekommande. De japanska teknikerna för lagning av textil och keramik har blivit varumärken, men sparsamhet som dygd har inte bara förekommit i Japan, långt ifrån.

Lagning av textil:

• sashiko
• boro
  

Lagning av keramik och porslin:

• kintsugi
  

Vi vet att vissa antikviteter som lagats har ett högre värde än de hela föremålen.

På Östasiatiska museet pågår en utställning om Boro. Jag hoppas verkligen kunna se den innan den avslutas. Här finns en blogg som beskriver utställningen, en utställning där även svenska textillagningar finns med för att förankra "nödens konst"  i vårt eget land.

 

Och här är en överrock för barn från Ainu-folket i Sachalin, Ryssland, ur Etnografiska museets samlingar. Bild härifrån.

Att sinka är att hopfoga, ordet används kanske vanligast inom finsnickeri där t ex trälådors hörn sinkas samman som laxstjärtar. Men även trasiga glasföremål sinkades. Lagning av glas sker väl numera med modernt lim men på 1800-talet fanns inte den möjligheten. Benlim och fisklim dög inte, var inte hållbart nog till glas. Därför tog man klammer av metall, sinkor.

En av de inkomstkällor som min farmorsmorfar Jacob (1837-1927) hade var att laga glasföremål. Hur förvånad blev jag inte då jag i ortens hembygdsmuseum fann följande pressglasskål på fot med en text på en lös lapp.

På lappen stod: "GLASSKÅL. Har tillhört Erika och August Eriksson i Rönnholm. Lagningen utförd ungefär 1895 av torparen Jakop Pers´n på Tenstrand. Priset för dylik lagning var 2 öre per "zink".
Skålen skänkt av Amy och Teodor Eriksson Rönnholm."

 

Och här är de verktyg "Sinkar-Jacke" använde för glaslagning: en handsydd läderpåse innehållande "sinkor" för sammanfogning av glas- och porslinsskärvor samt hammare, tänger och "borrar", sylar för sinkning. Borrarna, måste vara extra hårda. De smiddes och härdades av smeden Ramstedt i Husum.

Fullkomligt utan ekonomiskt värde men väldigt trevligt att det finns kvar. Det visar på hur delar av ett liv kunde te sig förr, det visar på hur de som sparat föremålen såg på dem dvs.värda att bevara för eftervärlden. (Precis som de sparade  gamla japanska lagade kläderna på Östasiatiska museet.)

Till skydd för de svaga

Regler (och lagar) finns för att skydda de svaga i samhället. I en demokrati gäller det både på ett nationellt plan såväl som i lokalsamhället. Att bortse från regler och skapa sig egna lagar är att tänka på sig själv och/eller sin elitistiska grupp och därmed bortse från de svagare ("dom andra") som var avsedda att skyddas.

”Jeg kan ikke forstå, hvad en regering skal gøre godt for, hvis det ikke er for at hjælpe de svage. De stærke skal sgu nok klare sig!” Kim Larsen

(Vad gott gör en regering (eller en föreningsstyrelse) om den inte hjälper de svaga. De starka ska nog klara sig själva.)

 

Sonen i La Famiglia är numera bysamfällighetens ordförande. När datum för gemensam justering av protokollet bestämdes under byastämman 2018 protesterade jag mot att justering sker med ordföranden, sekreteraren och de två justeringspersonerna tillsammans hemma hos sekreteraren (jämför med en kaffebjudning). La Famiglia införde det hela och fortfarande sa sonen/ordföranden att om jag hade något emot tillvägagångssättet måste jag skulle lämna in en skriftlig reservation. Anders är kommunpolitiker och bör veta vad som gäller!

Hur många år har jag inte försökt få bort denna felaktiga, regelvidriga, integritetskränkande fars som pågått från 2008, där styrelsen bakbinder justerare. Samfällighetsföreningen bildades 2007 genom lantmäteriförrättning  och jag var pådrivande till föreningsbildande för att få stadgar att hålla sig till och förhoppningsvis slippa "vilda västern" där allt skedde hipp som happ. Som ett exempel fick jag som medlem i samfälligheten inga kallelser till årsstämmorna trots att jag bad om att bli kallad! (Det gällde inte bara en förening kan tilläggas.)

Nå, jag tog mig tid till att skriva en reservation efter årsmötet och knackade ett par dagar senare på hos sekreteraren och lämnade reservationen till henne. Hon är välutbildad och skulle ju själv kunna ta reda på vad som gäller inom föreningslivet. Tycker jag. Som var den som såg till att hon blev invald i styrelsen 2007.

Min reservation:

„

Reservation av beslut taget vid Xx by samfällighetsförening årsstämma den 14 maj 2018.

Jag reserverar mig mot beslutet att justering av stämmoprotokoll ska ske gemensamt med ordförande, sekreterare och båda justeringspersonerna samtidigt vid en given tidpunkt. Detta för att skydda enskilda medlemmars och justeringspersoners integritet och värdighet.

Det är viktigt att värna om justeringspersonernas integritet, vid beslut ska justeringspersonerna stå fria och arbeta för föreningsmedlemmarnas bästa, inte styras av ordförande och sekreterare som kan ha annan syn på frågan än det som är bäst för föreningen. Vi har haft sådana problem i föreningen tidigare och därför föreslog Vera Jonzon vid 2007 års stämma att justeringen skulle ske gemensamt vilket också beslutades. På så sätt kan påtryckning och styrning utövas på justeringspersonerna. Jag tänker på kommande generationer och menar att det för byns framtid är viktigt att människor känner sig fria och inte styrda för att vilja engagera sig.

Då Vera Jonzon argumenterade för justering i grupp hävdade hon att man i Nordmalings kommun brukar göra så. På mötet den 14 maj 2018 framfördes samma argument från ordföranden. 

Enligt kommunallagen får nämndprotokoll justeras gemensamt av ordförande och justeringsperson (normalt väljs endast en justerare och då från annat block/parti än ordföranden) i slutet av ett sammanträde där protokollet redan finns färdigskrivet. Detta då man vet hur samtliga ledamöter kommer att rösta i dagordningens punkter.

”I brådskande fall kan beslut justeras omedelbart vid sammanträdet. Ett färdigt beslutsförslag ska då finnas och det omedelbart justerade protokollet bör skrivas under på själva sammanträdet av ordföranden och justeringsperson. Det ska framgå av protokollet att det är omedelbart justerat.” 

Sådan är inte situationen i Xx bys samfällighetsförening. Inget färdigskrivet protokoll finns att justera vid mötets slut och två justeringspersoner väljs. Därför bör, för att värna enskilda medlemmars och justeringspersoners integritet och värdighet, justering inte ske gemensamt i grupp.

Undertecknat med mitt namn

„

Nästa år, vid stämman 2019, togs inte frågan om datum för gemensam justering upp. Efter 12 år. Men jag litar inte på att det går rätt till  alla fall. Förtroende raseras snabbt men tar tid att återupprätta.

Byatämma. Bild härifrån

Jag tror att hemmansägarna många gånger var kunnigare om vad som gällde under bondesamhällets tid än på vissa småorter idag.

När de många saknar källkritiskt tänkande och tror på ord som flyger i luften varifrån de än kommer, när man inte ifrågasätter, när man gör som någon säger åt en att göra utan att ifrågasätta. När lögn blir sanning, då kunskap saknar värde och vetenskap är något fullständigt onödigt. Då är det fara å färde för demokratin både i det stora och det lilla.

§

Vad är civilkurage
Vad är rättspatos
Vad är mod
Vad är egen vilja 

 

 

 Justeringspersoner under stark påtryckning

m.h.p.p.