Rädsla för naturen

Det sägs att svenskarna är ett naturälskande folk. Men jag ser tydliga tendenser till motsatsen.

Trädäck byggs. De blir allt större eftersom människor inte vill placera utemöblerna direkt på marken. Jag tolkar det som att man önskar fjärma sig från naturen. På 50- och 60-talen och innan dess utgjorde gräs eller en hårdgjord stenlagd yta platsen där den lilla gruppen med trädgårdsmöbler stod. Sen kom altanen.

Vid äldre villor är den stenlagda yta, som då anlades för uteplatsen, borttagen eller så har de blivit övertorvade. Jag har i mitt andra boende fått vackra otuktade kalkstensskivor med klovyta, som skulle köras till tippen, av en i mitt tycke oförnuftig villaägare som bytte ut kalkstenen mot betongplattor, trädäck och pool.

Pooler är vanliga i södra och mellersta delarna av landet och börjar anläggs även här i norr. Naturbad i sjöar och i havet fjärmar man sig från. Jag känner folk som vägrar bada i sjöar eftersom man menar att det är äckligt. Naturen med växter och djur har blivit något att ta avstånd från.

Svenskarna, detta granskogsfolk, håller på att fjärma sig från det naturliga.

Numera byggs "växthus" som används som uterum, möjligen med växter i krukor eller en vinranka som slingrar sig. Levande ljus och ett glas vin hör till dagens växthus. Det är inte odling som är viktigt i dessa "växthus", de har snarare funktionen av äldre tiders lusthus.

*

Det har varit svårt att hitta ritningar från 50-talet som visar det jag vill lyfta fram. Här är två trädgårdsritningar från 1949 som tar fram en del av känslan för naturen på ett par villatomter.

 Hur en hagmarkstomt kunde planeras 1949.

Hur en åker- och lövskogstomt kunde planeras 1949.

*

Förutom att fjärma sig från naturen fjärmar man sig numera även från varandra, även i en liten by. Man ordnar sina uteplatser utan insyn i tillbyggda uterum, bakom uthus, plank, häckar, granar eller buskage. Man vill varken synas och höras. Men gärna se och höra ;.)

Utflyksmål i naturen - turism nu och på 1970-talet

Jag fann en broschyr med utflyktsmål i kommunen från 1971.

 Klicka för större text

1971 var Tjuv-Antes grotta och Storrisberget givna utflyktsmål här i kommunen. Några shoppingmål fanns inte medtagna.

Livet var enkelt, turisterna behövde inte så mycket för att bli tillfredsställda på 70-talet.

Idag måste kommuner locka med så många fler alternativ: förutom att äta och bo, finns som självklar punkt shopping och event. Kultur & hantverk får finnas med och fortfarande finns också natur med bland begivenheter att klicka sig fram till på nätet.

I mina ögon finns det något naivt och gulligt över 1970-talets svartvita turistbroschyr.

Gärdsgård - ett historiskt inslag i landskapet.

E hänne ä fassbannhagan ôppe hägna.  Detta är trägärdsgården uppe vid inhägnaden, i hagen

Fastbandhagen ôppe hägna i den skogliga delen. Här fanns en fastbandhage kvar när jag var liten, en trägärdsgård som morfar byggt. Det är minnet av den som fått mig att se till att en ny hage uppförts här vid platsen för den tidigare sommarladugården. Ett minne från den tid då korna varje dag släpptes ut på skogsbete och förhindrades att ta sig ut på åkrarna.

Jag gillar min hembygd men tycker att den förstörs allt mer. Här ovanför och annorstädes har skogen kalhuggits och markberetts. Och mer planeras. Gissa hur många stigar och gamla kärrvägar från byn som försvunnit i och med det? Och torpargrunder. Här i trakten värnar man inte om kulturhistorien. I min värld brukar människor som bott borta från hemtrakten under längre tid och som vunnit nya kunskaper, vara de som fått insikt om värdet av att bevara den kultur de växt upp med. Att inte vara hemmablind.

Det här svartvita fotot tog jag som tonåring i samband med en fotokurs där framkallning av egna foton var huvudtemat. Resterna av fastbandhagen är från 30- eller 40.talet och granvidjor användes inte utan modern ståltråd, dåtidens melodi. Den uppfördes av morfar under den tid då inhägnaden var nödvändig.

Fler synålar

 Här visas ytterligare några nålbrev från sybehörstaburetten:

• Lord Daning needles Dosco Express. Synålar för ylle, nickelpläterade.
• John James & Sons sewing needles betweens 3/7.
  

I nålbrevet från John James & Sons sitter nålarna trädda på en liten bit svart ylletyg som är fäst i tunt svart papper som i sín tur är limmat på styvare papper med tryckt varumärke som vikt om det inre "paketet".

Här har vi ytterligare synålar:

• Princess Victoria no 9. Finest silvereyed SHARPS. Made in Hongkong.
• MAURITIUS No 4 Superfine SHARPS. British manufacture.

MAURITIUS-nålarna är fästa på ett litet stycke bomullstyg fäst bakom fastlimmat papper med texten "Manufactured & Warranted by T. HEMMING & SON, Ltd. Windsor Needle Mills REDDITCH.

Princess Victoria-nålarna är troligen modernare, tillverkade i Hongkong, och uppnålade på pressat papper inuti det svarta nålbrevet.

Av detta kan man förstå att det fanns synålar för varje tillfälle och textilkvalité. Att de var mycket viktiga när kläder syddes för hand, innan konfektionsindustrin tog över. Eftersom mamma lärde sig till sömmerska men ganska snart övergav det yrket, kan det här vara synålar hon köpte in. Det var dumt att jag inte ställde den frågan medan tid var, jag som annars frågade när jag ville veta hur det var förr i tiden - föritin.

Nålbrev

Det fanns några nålbrev i sybehörstaburetten som kläddes om i sommar.
Det här är ett av dem: Derby winner needle-case.

Synålarna är samlade i en hästskoform av kartong med tjusigt tryck.

Viker man upp det hela finner man många mindre nålbrev med nålar av olika grovlek - 1/5, 1, 3 och 5 samt de som sitter i "locket".

Inuti vart och ett av de fastlimmade och hopvikta svarta breven finns det mindre nålbrevet.

Här är texten på svenska: Prima Synålar. AB  F W.H & Co. Långa "5" IMPORT.

Kan de här synålarna ha sålts av en gårdfarihandlare tro? De som cyklade eller gick omkring med korta varor som behövdes av människor på landsbygden. Jo men visst kan det ha varit en "gålförihandlar" som sålde dessa nålbrev till mormor eller mamma. Har ni haft besök av någon gårdfarihandlare någon gång. Jag har varit med om sådan försäljning som barn. Mannen kom cyklande, steg in i mormors och morfars kök, blev bjuden att sitta ner på en pinnstol som han ställde nära väggen och satte sig, slog upp resväskan av papp med läderhörn och exponerade sina varor med locket mot sina knän. Tog upp och berättade om vissa varor som han trodde passade kvinnorna i köket. Det var en gemytlig situation kan jag berätta.

Vedbodens dörrar

De gamla portarna till vedboden har med åren tappat färgen. I sommar tog vi tag i saken. Portarna är troligen från ladugårdens byggtid och tillverkade med  pärlpont. Kanske några brädor som blev kvar från det gamla köket?

 

På sina ställen behöver pärlspontbrädorna spikas fast igen i tvärslån, spikarna nådas på baksidan.

 

 

 Och ett annat gångjärn fästs med små bultar med muttrar.

 

Dörrarna halvoljas (hälften kokt linolja, hälften balsamterpentin) på utsidan, träet suger massor så de ströks tre gånger med torkning mellan strykningarna.

Strykning med utspädd linoljefärg. Den här gången kommer färgen från Engwall & Classon AB.

Därefter en strykning med linoljefärg direkt ur köpeburken. Allt målningsarbete utfördes för säkerhets skull under tak.

Porten på plats men markarbeten återstår. Ett annat år fixar vi skevheten, lyfter en stolpe.

Tänk att jag inte kan vänja mig vid det nymålade som ofta är lite intetsägande och utan patina. Tur att pärlspontbrädornas ojämna (och i mångas ögon skadade) nederkant är kvar. Det livar upp.

En sväng om Norge

 

 Tog en sväng för att bese Nidarosdomen med sin mäktiga västfasad än en gång.

Och kopparstaden Røros som hade ett smältverk från 1644 till 1977. Jag var där första gången då smältverket var igång och tyckte mycket om den gamla staden med sina små trähus. Nu har turismen tagit över och stämningen är inte alls lika genuin. Att bli världsarv innebär inte enbart en positiv utveckling/förändrting.

Det mesta av de skiftande norska landskapsvyerna är fantastiska. Man får aldrig nog!

Det växer sly överallt

 

“När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.”

― Göran Tunström

 

 

Taburetten

 

Ett blommigt tryckt linnetyg inhandlades på en liten hemslöjdsbutik i Dalarna på vägen norrut. Det var en ren tillfällighet.

Väl här i vårt hus kom jag på att det skulle kunna passa på taburetten, pallen med sybehör. Den kläddes om någon gång på 70-talet (?) med brun galon som är slitstarkt, avtorkbart men inte så vackert. Innan dess minns jag ett blommigt tyg. När jag tog bort galonen fanns dock inget kvar av detta kvar under, enbart stoppningen som fortfarande gör sitt jobb.

Taburetten ser ut så här efter mitt tapetserararbete.

Jag valde att sätta tillbaka kantbandet från galonklädseln för att få en förankring till det tidigare. Detta syns ju enbart när locket öppnas.

Under locket finns en teckning av huset där taburetten har förvarats under åren. Med den inskription som också finns under locket inser jag att sybehörstaburetten är pappas julklapp till mamma julen 1947. Kanske ska man tolka taburetten som en dåtida fästmansgåva.

 

Här finns lite av varje: dekorband, röda sidenband, broderigarn, snedremsor, bomullsband, nålbrev, knapphålssax...

Där står den nu!
 

Här är taburetten med brun galon före juli 2022. Oskadd men lite tråkig. Jag tror den blev omklädd i samband med att den flyttades ner vid renoveringen på 70-talet. Nu är den återställd till mer ursprungligt utseende, typ 40-talskretong. Resten av kretongen kan bli ett par kuddar.

Dimmornas dans

 

Klockan är 21.56.
Det är rötmånad.
Markfukt stiger upp.
Dimmorna dansar och älvorna med dem.
Det är sommarnatt.

Sälskinnshandskar

 

Det här är riktig varma gamla grejer. Ett par sälskinnshandskar från föritin. De ser ut att de är egentillverkade men vet inte av vem.

Insidan är fodrad. Nere vid fingrarna med det mjukaste skinn, kan det vara kaninskinn...

Hur som helst är sälen inte skjuten eller klubbad för att värma mina händer. Den blev skinnhandskar långt innan jag föddes. Befolkningen vid kusten här visste så väl vilka material som skulle användas till vad. Man var självförsörjande och levde nära naturen på den tiden.

Här sköt eller klubbade man säl en gång i tiden. I pappas samling allmogebössor fanns tunga rackare som var sälbössor (lodbössor). Eftersom jägaren skidade ut på isen till jaktplatsen och sen låg ner, kunde bössan vara tung då stöd för pipan fanns. Man kunde sikta utan att darra på handen. Kut ur´n var ett sådant där tillfälle då man sköt sälar. Märkligt tycker vi idag då säljakten är reglerad och att skjuta däggdjur då de föder ungar inte är lovligt.

Kutur´n är det urväder, oväder, den dag i mars då sälarna kryper upp på isen för att föda sina ungar, kutar. De gör det i oväder för att inte synas, de vill vara ifred.

Gräv där du står

Sven Lindqvist (1932-2019) bok Gräv där du står som utkom 1978 har fått stor effekt på dokumentation av industrimiljöer i landet. Här i kommunen dokumenterades Masonitefabriken 1979 av Jan K Persson, född 1946 och bildkonstnär från Lögdeå. Projektnamnet löd:

• Rundviksprojektet : bilder om industriarbetet vid Masonite AB i Rundviksverken.

”Historien är viktig därför att resultatet av den finns fortfarande kvar. Det förflutna ger fortfarande avkastning. Det förflutna ger fortfarande makt”. (Sven Lindqvist, Gräv där du står)

Men boken Gräv där du står fick även effekt på vardagsmänniskors kulturhistoriska rötter och insikter. I dess kölvatten gavs många hembygdsböcker ut skrivna som studiecirklar med bybor själva som skribenter. I byarna i kommunen författades böcker med kulturhistorisk inriktning. Etnologer, folklivsforskare, antikvarier fanns inte på listan över medverkande. Kanske inte ens en redaktör som höll samman berättelserna. Men oerhört intressant att de blev utgivna. Intresset hos kulturmiljövårdande myndigheter för industrins kulturarv och vardagsmänniskornas liv ökade också under 70-talet, det var inte enbart högreståndsmiljöer som var bevaransvärda.

Skogsvårdsstyrelsen (nu Skogsstyrelsen) uppmuntrade till genomgång av kulturmiljöer i skogen. Studiecirkel anordnades även här och platser blev uppmärkta. Tyvärr bekostade inte myndigheten hållbara och ljusäkta skyltar som sattes upp, så detta arbete är numera bortglömt och osynligt.Ingen dokumentation gjordes och nu är alla cirkeldeltagare bortgångna.

För min hembys räkning innebar det även att, när en skogsbilväg anlades 1982, fäbodvallen som historisk plats plötsligt fick vind i seglen. Nu gick det ju att köra bil upp till platsen, något ingen gjort tidigare - varken de människor som en gång i tiden nyttjade fäboden för sin överlevnads skull eller sentida generationer. Under anno dazumal användes en enkel kärrväg men kanske mest en stig. Jag menar att detta skedde med Sven Lindqvists påverkan och den anda som låg i tiden.

Inga ursprungliga byggnader fanns kvar på fäbodvallen, de var borta sedan länge. Efter 1982 började kojor och äldre byggnader flyttas dit och några nybyggdes men inte på platser där hus tidigare stått. Byggnaderna och platsen är inget försök till rekonstruktioner, platsen har inte undersökts av arkeologer eller andra sakkunniga.

 Mitt exemplar av boken köpte jag ungefär samtidigt som den gavs ut.

Omsorg om skinnband

Några gamla böcker med skinnband har fått lite omvårdnad.

En av dem är en postilla, tryckt 1844, som tillhört min mormorsmors föräldrar Lars och Brita Christina. Den dammades av och smordes sen in med Konservatorns Läderolja. Smorningen ska hålla skinnet smidigt och förhindra uttorkning och sprickbildning. 

 

"Konservatorns läderolja, företrädesvis för äldre bokband. Vetenskapligt utprovad. Innehåller endast rena naturprodukter. Innehåller ej bivax eller hexan. Påföres sparsamt med mjuk trasa i rumstemperatur, poleras med mjuk trasa efter ett dygn. Kladdar inte. Färska fläckar på papper borttages med fläckpasta. Läderoljan rekommenderas av American Library Association. Innehåll 120 ml." 

Jomen, det där försäljningsargumentet gick jag på och köpte en burk. Utan den här läderoljan hade jag antagligen inte kommit på hur jag skulle behandla de gamla skinnbanden. Men för många år sedan bad jag mamma flytta de här böckerna från hyllplatsen nära murstocken för att de inte skulle torka ut snabbare än nödvändigt. Så visst har jag värnat något lite om böckerna långt före nu.

På nätet läser jag så här i efterhand att innehållet är giftfria naturprodukter (klövfotsolja och lanolin).

Fler böcker med skinnband fick samma omsorg. Det kändes fint. Sådana här böcker finns inget stort värde i, men väl ett affektionsvärde.

 

Det finns inte många bokbindare idag därför är hantverket i sig är bevaransvärt i mina ögon.

Stora, gamla träd

Förra veckan körde jag vackervägar genom kulturlandskap och skog. Målet var bevarad skog med gamla tallar. En tall i närheten av den på bilden hade omkretsen av två famnar, alltså ca 3,60 meter. Man beräknar dess ålder till ca 300 år gammal. Det är mäktigt med så gamla tallar. 

Ja, gamla träd över huvud taget är fantastiskt att möta. Den största almen finns på Torpön i Östergötland. I samband med det besöket tittade jag till asken där Lina Sandell hade sin trädkoja och skrev några av sina kända sånger. Kvilleken (Rumskullaeken) har jag besökt vid två tillfällen. Den tusenåriga eken är nu döende.

I den mellansvenska kommun där jag bor finns två ekar som är skyddade som naturminnen. Vi hälsar på dem ibland. Var finner jag en sammanställning av stora och gamla träd i norra Sverige? Det måste ju finnas sådana i denna skogrika del av landet.

I vår egen bondskog finns inte så grova träd som tallen jag besökte förra veckan, men det kan nog finnas träd med förhållandevis hög ålder.

Ängsklockor

Ängsklockor (Campanula patula) blommar övedådigt på en lägda här intill. Jag har aldrig tillförne sett dem blomma i en sån här mängd i byn, ett hav av violetta spröda, älskliga klockor.

Ängsklockan är tvåårig, blir 20–60 cm hög och att den övervintrar som frö. Det är nog flera tillfälligheter som sammanfaller för att den här prakten ska uppstå. Hur det går till vet jag inte, det är bara att tacka och ta emot!