Den ämabla gamla rosen

 

Rosen Minette blommar just nu. Det är så varmt att blomningen snart nog är över. Men jag tar in en ros för att kunna njuta lite extra. Rosen är en gammal sort som fanns på den mellansvenska gården långt innan jag flyttade till den.

Majat

 

Sommarmitt.
Sol och värme.
Grönska.

Midsummer Light

 

Tord Boontje’s tolkning av midsommarljus - laserutskurna tunna dubbla ark med plats för en dold ljuskälla i toppen. En  belysning som en skimrande lövskugga i en skogsglänta. Denna speciella lampa blev min för många år sedan.

Tittskåpstapet med lantlig idyll

En tapet för den som gillar kossor. Kanske något för mig.

Tapeten finns i ett säteri från 1600-talet, tapeten är dock av betydligt yngre snitt.

Tapeten har två vyer som växlas sinsemellan. Den ena med kor som dricker vatten med en kyrka på avstånd i bakgrunden, den andra vyn är en roddbåt med två människor som anländer till ett enkelt hus.

En tittskåpstapet kallas en tapet som har inramade fält med scener som kan visa natur eller människor och som skapar en känsla av djup. Redan runt 1840 kunde väggarna prydas med tittskåpstapeter som med sin djupverkan nästan slog hål på väggarna.

Hit kom vi för att lyssna på ett föredrag om första halvan av 1700-talet utifrån forskning i domböcker och protokoll från rådhusrätt och magistrat. I dessa "torra" handlingar kan man utläsa detaljer om livet, tidsandan och samhället - ett sätt att komma för länge sedan döda människor nära och ett av mina intresseområden.

Segling på Medelhavet

Jag hann inte läsa mycket skönlitteratur under maj månad eftersom det var fullt upp med annat görande. Det blev en bok -  Ikaros hav av Göran Schildt som valet föll på, en reseskildringen med segling längs Medelhavets kust från Venedig till Beirut. Boken var tidigare inköpt på Rönnells antikvariat.

Boken, som kom ut 1957, beskriver de intressanta historiska/antika/arkeologiska platser och strandhugg paret Schildt gjorde med ketchen Daphne, vilka seglingsstrapatser Medelhavet kunde medföra och även en del filosofiska resonemang

”Jag tänkte ofta under sommaren på den litet tvetydiga situationen vi befann oss i. Vi var å ena sidan motoriserade representanter för det moderna samhället, vars fördelar vi inte drömde om att avstå ifrån, men vi kände å andra sidan en oändlig trivsel i Greklands och Turkiets ”efterblivna” miljöer, rika bara på andliga värden. På samma sätt var vi tacksamma elever till de arkeologer och historiker, som kartlagt kulturminnesmärkena och utforskat dokumenten från medelhavsländernas förflutna, men kunde inte förneka vår glädje när vi här i Mindre Asiens kustbälte styrde ut ur alla baedekrar till idel outgrävda monument och städer. Kanske vår reaktion i båda fallen berodde på tillfällig övermättnad och det behov av omväxling som gör att man gärna för en tid lämnar också det bästa? Eller berodde den på en djupare vantrivsel, känslan av att vi i vår utveckling tappat bort någonting väsentligt som vi här återfann? Ifråga om människorna och miljön lutade vi i varje fall åt den sistnämnda åsikten: det är uppenbart att denna skenbart outvecklade värld i sin grundsyn på tillvarons problem och sin kontakt med levande traditioner äger mycket som vi både kan avundas och lära av.”

Hur intressant var det inte att inse att Daphne finns utställd på Forum Marinum i Åbo, ett museum som beskriver sjöfartens och sjöstridskrafternas historia. Så givande att i verkligheten få se den båt som seglat Medelhavet runt som jag tidigare läst om I Odysseus´ kölvatten (1951) av samme författare.

 

Nu ännu ett utdrag ur Ikaros hav:

 

”Det starka intryck ruiner gör på oss är i och för sig naturligt: här har det som i vårt dagliga liv är vår kanske viktigaste, men tanklöst accepterade nyttighet, hemmet, staden, den praktiska inramningen kring vårt livsmönster, blivit någonting onyttigt, som bara är en bild och symbol – bilder av andra släktens livsformer, symboler för någonting förlorat. Vi som under de senaste decennierna sett så många moderna ruiner, de sönderbombade och brända resterna av våra egna hem och städer, vet vilka slags symboler alla ruiner i början varit. De överlevande efter ett krig må ha byggt sig nya hem och funnit en ny personlig trygghet, men så länge en krigsruin står kvar i deras stad är den en plågsam påminnelse, en bild av undergången. Problemet är här vem som skall avgå med segern, människans makt att utplåna ruinerna eller ruinernas att överleva tills vanan och nya generationers likgiltighet gjort dem stumma.”

Och så den här antika berättelsen som jag inte hört förut och det nutida resonemanget om vår tids blaserade bildseende. Och idag, 2023, är vi ytterligt mer översköljda av bilder och intryck jämfört med på 1950-talet via digitaliseringen och de sociala medierna. Hur påverkar det oss människor? Så här resonerar konsthistorikern Göran Schildt år 1957:

”Mitt intresse för Knidos, den genklang namnet väckt hos mig när jag mötte det på sjökortet, berodde till stor del på den nimbus som omger minnet av den knidiska Afriodite, Praxiteles´ försvunna mästerverk och antikens kanske mest berömda staty. [skulpterad av Praxiteles på 300-talet före vår tideräkning].
(…)
Detta framgår tydligt av den berättelse som en senantik grekisk författare, länge förväxlad med Lukianos, ger av platsen. Jag kan inte neka mig nöjet att här referera denna seglarbroders beskrivning, som på ett lyckligt sätt fyller den väsentliga luckan i min egen upplevelse av Knidos.

Tillsammans med två kamrater steg denna pseudo-Lukianos i land i Knidos´ hamn för att se det berömda konstverket medan deras skepp väntade på förlig vind. Fulla av iver lät de visa sig till templet och konstaterade överraskade att det inte hade en stenlagd yttre gård såsom vanliga helgedomar, utan omgavs av prunkande fruktträd, mellan vilka vinrankor hängde i festoner. Det lilla kapellet var öppet framtill, så att besökarna kunde se gudinnan, som i motsats till alla äldre kultbilder av henne var framställd naken i det ögonblick hon lägger ifrån sig manteln för att stiga i det rituella badet. Vid denna anblick förlorade de tre männen till den grad besinningen att den ena av författarens vänner, som var känd för att avsky själva anblicken av kvinnor, stod som träffad av blixten, medan den andra sprang fram och under tempeltjänarens protester slog armarna om den sköna för att upprepade gånger kyssa henne. En liten drickspenning lugnade dock sakristanen, som för att ytterligare tillmötesgå de främmande herrarna låste upp dörren i kapellets baksida och lät dem beundra den icke mindre gudomliga anblick, som man fick från detta håll. Överväldigade och inbegripna i livliga diskussioner om gudinnans företräden kunde de tre vännerna inte slita sig från henne förrän kaptenen på deras skepp hotade att avsegla utan dem.

Denna berättelse om det intryck ett konstverk kunde göra på bildade människor under antiken, ger oss i all sin omedvetna komik inte bara anledning att le utan också att göra en jämförelse med bildens makt i våra dagar. Kan vi nutidsmänniskor överhuvud fatta hur bilder upplevdes innan reproduktionstekniken och de moderna kommunikationerna i grunden förändrade människors umgänge med dem? Under antiken – liksom långt in i modern tid – var en replik helt enkelt en ny bild, inte en kopia, och alla bilder så pass sällsynta att upplevelsen av dem var en sensation. Vi däremot möter från våra tidigaste barnaår bilder i brokigaste mångfald. Vi ser dem i böcker, tidskrifter och tidningar, de lever framför oss på filmduken och tvingar sig på oss genom reklamen. Vad den s.k. konsten beträffar, måleriets och skulpturens skapelser, har också här materialet vuxit över alla breddar, originalen i konstmuseerna kompletteras av avbildad konst från alla länder och tider. Det har sagts att vi lever i bildens århundrade, att vi blivit bildsinnade på ett helt annat sätt än våra litterärt inriktade föräldrar och farföräldrar. Att vi umgås med fler bilder än de r odiskutabelt, men innebär det att vi också får ut mera av bilderna än de? Mycket tyder på att vi istället håller på att bli bildblinda, oförmögna till varje djupare reaktion inför bildfenomenet. Detta är antagligen en fysiologisk nödvändighet: liksom alltför starkt solsken framkallar pigment i vår hud, som hindrar strålarna att tränga in och liksom vår fotsula blir hård och okänslig när vi går barfota har vårt psyke upphört att inregistrera det slags häpnad, inlevelse och hänförelse som grep de tre grekerna inför den knidiska Afrodite. Nutidsmänniskan inbillar sig att hon kan mångdubbla sina livserfarenheter, njuta, förstå och assimilera hundra gånger mera än hennes förfäder. Att hon istället är i färd med att döda sin känslighet, förlora varje möjlighet att förstå de djupare sammanhangen och istället håller på att förvandlas till en mekaniskt reagerande marionett, en maskin som snabbt och ytligt avverkar allt det som gav forna tiders människor livsinnehåll och livsmening, det är en tragisk förbannelse som vi alla skenbart gynnade nutidsmänniskor är delaktiga av.”

Här kan du se skulpturen Afrodite från Knidos.

*

 I Odysseus´ kölvatten (1951) är en minst en lika fascinerande läsning med start i Genua, genom Messinasundet till Grekland och via Korintiska kanalen till Kreta och därefter tillbaka till Genua igen.

Solbåten från 1956 berättar om resan till Alexandria och därefter uppför Nilen genom hela Egypten. Den ser jag fram emot att läsa.

En mille

Vad är det som händer? Fler besökare än på länge här på bloggen under den senaste tiden. Besöksräknaren har passerat miljonen.

Viola Tricolor - Ångermanlands landskapsblomma

Natur- och kulturvårdande skötsel av skog

 SHF efterlyser bättre belysning av kulturvärden i skogen

"Sveriges Hembygdsförbund, SHF, välkomnar att Skogsstyrelsens strategi Natur- och kulturvårdande skötsel av skog tar ett helhetsgrepp som omfattar både natur- och kulturvärden i skogen. Vi anser dock att kulturmiljövärdena är otillräckligt och även ojämnt beskrivna. SHF menar att det kan finnas ett behov av regionala planer med prioriteringar av skötselåtgärder, som är anpassade efter de regionala landskapens särart. SHF menar också att förslaget att alla sumpskogar bör återställas ändras till att man istället pekar ut viktiga biologiska värden som kulturmiljöerna utgjort i de regionala handlingsplanerna."

Nyhetsbrev maj 2023

 

Detta är ingenting för hemmansägarna i min hemby. Markberedning måste till med dagens skogsskötsel, om kultur och naturvärden då försvinner kan väl inte vi hemmansägare råda över. Att se till att gamla kommunikationsleder blir kvar (om vi över huvud taget känner till var de finns via historiskt kartmaterial) behövs väl inte för framtiden. Hur många tror ni har letat upp och tittat på laga skiftskartan från 1865 som fortfarande är juridiskt gällande såvida ingen ny delförrättning gjorts? Själv har jag suttit i timmar i Folkrörelsearkivet i Umeå för att studera den i original.

Att låta kulturminnen i form av t ex torpgrunder (fast då måste man veta var de är belägna!!!) fortsätta att finnas kvar betyder väl inget för framtiden. Natur och kultur är väl inte alls betydelsefullt och identitetsskapande. Så tolkar jag besluten på senaste byastämman. 

Ordförande är sedan två år en kvinnlig förstagenerationsakademiker. Det är inte ovanligt att välutbildade kvinnor i större omfattning än män brukar inse vikten av bevarade natur- och kulturmiljöer. Men det gäller kanske bara i städerna!!! I byn finns några få förstagenerationens personer (läs kvinnor) med eftergymnasial utbildning 3 år eller längre. Här bor ingen med föräldrar som med högre utbildning. Över huvud taget saknas vilja, och kanske ovana och rädsla, att diskutera olika frågor. Man vill ju tycka som alla andra och inte räknas som bråkig för att man inte delar åsikt med alla andra. Det är en mycket patriarkal miljö trots en kvinnlig ordförande. Någon ändring finns inte i sikte.

Jag tänker på alla kvinnor som stridit för kvinnors rättigheter och hur vanärade de blir med byns förhållningssätt.

Här har någon velat informera om ett enkelt torp och de som bodde där. Obs - infotavlan finns i södra delen av landet.

I min hemby finns ingen hembygdsförening.

Verksamhet pågår

 

Så trevligt det är att mitt ute på vischan finna en verksamhet som fortfarande är igång. Jag har åkt förbi här förr och då noterat att mitt ute på landsbygden med glest hållna bostadshus ligger en liten tillverkningsindustri lite udda placerad. Hur mycket som produceras här idag är för mej okänt, kanske är det endast av andras tillverkning an säljer. Byggnaden är vacker och i funktion. Först nu blev det fotografera av.

Rejäl 50-tals arkitektur i tegel och puts med originalfönster kvar OCH fortfarande finns NEONSKYLTEN med fribokstäver kvar.  Roligt att se att sådant här finns. I ångermanländska byn Täfteå.

Tudelad verklighet

 

Blommande maskrosor och rödbläror - hur vackert är inte det och väldigt trevligt att få uppleva igen.

När jag riktar kameran neråt ligger där i diket längs gamla Kustlandsvägen en nerfallen gatlampa och blänker i solen, snart dold av växtligheten.

Jag väljer att ha den här bilden på näthinnan som i verkligheten var mycket vackrare än kameran fångat.

Vårsysslor - ordna med potatislandet och kapa ved

Förra veckan körde Erik igång sin gamla trotjänande traktor. Det var dags att ordna med potatislandet, pärlanne. Möjligtvis är han den ende i byn med stort pärlann. Kanske ryms där även lite jordgubbar.

Denna maj månad har två kapverk varit igång i min del av byn. Ljudet är omisskännligt trevlig. Det paneras för den kalla årstiden när våren är som vackrast i ljusgrön skrud. Och numera har ved blivit åtråvärt så en del kanske går till avsalu. 

Pappa och kapverket en gång i tiden.

Byggnaden berättar

"Se gärna på byggnaden som ett historiskt dokument, en informationsbank som kan svara på många olika frågor om de människor och djur som bott på gården. Frågor som kan vara svåra att få svar på om man "renoverar bort" all information. Även till synes obetydliga detaljer är produkter av någons tankemöda och många gånger hantverksskicklighet, som kan ge ledtrådar till en byggnads historiska användning."

Ur Lantbrukets byggnader som behandlar olika byggnader på gårdar i Sörmland, deras användning och husens olika delar. Även tips på underhåll och renovering.

Det kan vara svårt med folkbildning. Ofta tar redan frälsta emot budskapet men icke övriga, de som skulle behöva den bildning som i det här fallet staten, i form av länsstyrelsen och kulturmiljövården i form av länsmuseet, vill nå ut med i en vacker liten skrift.

På vår mellansvenska gård finns byggnaderna från tidigare släktled kvar och därmed även gårdsstrukturen. Att behålla detta är vår ledstjärna och det varsamma omhändertagandet har fått ta tid.

Märkning med monogram

På ett bord ligger en mindre duk i vitt med ett diskret broderat monogram i vitt, i ena hörnet. Jag tror att duken är hemvävd.

Jag har sett detta broderade monogram på åtskilliga textilier. Det känns lättsamt och i funktionalistisk stil men något "utbroderat". Nu har jag funnit märkboken varifrån det är hämtat som stil Nr 5.

Det finns fyra märkböcker i mammas samling. Den här ser ut att vara den "modernaste" och har många vackra stilar uti sitt utbud.

 

Att märka textilier med broderade monogram var kvinnors sysselsättning en gång i tiden. Mamma började långt innan hon gifte sig och då med flicknamnets initialer men då ska man veta att hon gifte sig sent för den tiden, som 29-åring. 

Det är oerhört värdefullt att detta finns kvar i huset där det hör hemma redan från början. Det finns minst tre olika monogramstilar som min mor har använt. Men glad är jag att märkning av textilier med broderade monogram hade försvunnit då jag själv var ung. Det vi fick prova på i syslöjden (textilslöjden) blev inget vidare för min del.

Hemmens forskningsinstitut

Jag tittar i sju bruna kuvert som ligger i en lådhurts, de är från 1950-talet och adresserade till mor. Där finner jag en mängd mönster till kläder, mest för barn och några för vuxna.

Kuverten är på framsidan tryckta med:

• Hemmens forskningsinstitut, Rålambsvägen 8-10, Stockholm K
• Statens institut för konsumentfrågor, Rålambsvägen 8, Stockholm K
• Statens priskontrollnämnd, Stockholm

Tre kuvert saknar tryckt avsändare. På vissa kuvert står tygåtgång skrivna med blyerts med en för mej känd handstil.

Detta är mönster nr 10, "Amerikansk blus för barn". Till detta medföljer en kopia av en maskinskriven sömnadsbeskrivning, ibland med handritade skisser. Mamma var utbildad sömmerska och sydde mina barnkläder, konfektion var inte lika vanlig som idag.

När jag hittat och tittat på de här mönstren jämförde jag med fotoalbumen och ser den amerikanska blusen som jag minns gick i grönt:

Ett folkhemsbarn

Har gjort en sammanställning av de mönster som finns och som beställdes hem mot en låg summa:

• Tofflor för småbarn nr 24, 28,32. (Mönster nr. 25)
• Solhätta (mönster nr. 41)
• Nattlinne (Mönster nr. 12)
• Lasse liten. (Mönster nr. 4) Dräkt som består av en ärmlös overall med blixtlås och en enkel pådragsjacka.
• Herrpyjamas med krage (Mönster nr. 43)
• Amerikansk blus (Mönster nr. 36)
• Klänning med ok (barn) (Mönster nr 6)
• Snickarbyxa (Mönster nr 3)
• Vitt serveringsförkläde (Mönster nr. 19)
• Serveringsförkläde i rutigt bomullstyg med snibb (Mönster nr. 20)
• Regnkrage (Mönster nr. 14)
• Pyjamasbyxa knäppt på axeln (Mönster nr. 44)
• Krypbyxa (Mönster nr. 1)
• Förkläde för småflickor (Mönster nr. 23)
• Ärmlös arbetsrock (Mönster nr. 35)
• Amerikansk blus för barn (Mönster nr. 10)

Här en barnpyjamas och ett randigt förkläde, till höger ytterligare en variant av randigt förkläde.

Dräkt som består av en ärmlös overall med blixtlås (och en enkel pådragsjacka) kallad Lasse liten. (Mönster nr. 4)

*

Letar på nätet när de olika myndigheterna existerade och hittar följande:

"Statens priskontrollnämnd var mellan 1940 och 1956 en statlig myndighet i Sverige. På grund av en risken för prisstegringar tillsattes 1939 en nämnd, de s.k. prissakkunniga, som skulle övervaka prisbildningen i Sverige."

"Hemmens forskningsinstitut bildades 1944 av husmodersföreningar och kvinnoorganisationer.  Staten finansierade verksamheten och målet var att rationalisera hushållsarbetet med hjälp av forskning och konsumentupplysning."

"1957 ombildades Hemmens forskningsinstitut och fick namnet Statens institut för konsumentfrågor, nuvarande Konsumentverket."

Spåntak på bostadshuset

Visst har bostadshuset här haft ett synligt spåntak en gång i tiden. Det hade oerhört många byggnader på landsbygden i skogrika trakter när spån/pärt blev vanligt på mitten av 1800-talet.

Från begynnelsen på tidigt 1910-tal till någon gång på 1930-talet var vårt hus lagt med det hyvlade spån som morfar lät spika på plats. På 30-talet lades taket om och den gången lejde han ett par av mormors systersöner för spånspikningen har det berättats för mej, han var  lite höjdrädd. Först i början av 50-talet lades lertegel på taket. Det skedde i samband med fasadarbetet då masonite med läkt ersatte den dubbelfasspont som var ursprunglig.

Det som syns här mellan takfotsbrädan och takteglet är just spånen från 1930-talet som Torsten och Lennart hjälpte till att få på plats. Det är fortfarande ett gott underlagstak, alltså den yta som för ner eventuellt insipprande regn- och smältvatten till takfoten. Det här är ingen ovanlig lösning. Papp, duk eller träfiberboard är andra material som idag brukar användas som underlagstak men det är ett onödigt arbete att riva ett tätt spåntak.

Huset har aldrig haft hängrännor och stuprör. Det var heller inte vanligt på landets boningar vid tiden för uppförandet eller tidigare. Möjligtvis hade man hängränna ovanför ingångsdörren.

Havsnära utflykt

 

 

 

Den grönskande våren märks inte av så mycket här vid havsbandet. Men den är på ingång.

För att komma hit färdas man på en fin skogsväg med doftande tallbarr. Området är inte skyddat som naturreservat eller likvärdigt. Här kan skogsägaren kalhugga och markbereda, det finns inga garantier mot detta vad jag förstår. Det är väl den rättighet man har som markägare, att göra (nästan) vad man vill med sin egendom, eller!?

Kött-termometer still going strong

  

Den här kött-termometern från 50-talet är fortfarande i bruk. Och den fungerar bra. Till den behövs ingen elektricitet medelst batteri, inget batteri som kräver jordartsmetaller eller energi vid användning. I den finns ingen plast. Den tär inte alltför mycket på jordens resurser under sin livscykel. Bra va?

Träd och människa

”Inte tänka, inte minnas, bara stå i vinden som ett träd och böja sig hit och dit.”

Ellen Mattson (f. 1962, besitter stol nr 9 i Svenska Akademin)

”Träden är våra förfäder och efterkommande. De ska överleva oss om vi låter dem överleva.”

Margareta Ekarv (1936-2014)

”Det fanns ögonblick när jag anade att Granen visste Det Hela. Vad Alltihopet handlade om.”

Sara Lidman (1923-2004)

”Träd bär på stora, gamla hemligheter. Man ska ära dem så som man ärar den äldsta och den allra minsta, för utan dem blir man rotlös.”

Halfdan W Freihow (f. 1959)

*

 

I vårt nordliga hem finns inom kommunen träd som är naturminnen. Det är tallar där örnbon finns eller funnits. Trots, eller på grund av, att vi har så många skogtäckta arealer i norr finns totalt sett få naturminnen i form av äldre träd. De flesta skogar kalhuggs och markbereds och träden blir till träprodukter, papper eller kartong osv innan träden hunnit uppnå vördnadsvärd ålder.

 

Så här beskrivs kommunens fredade tallar av lst:

Här finns ett gammalt boträd för havsörn som skyddades redan 1947. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar. I dagsläget finns här dock inget bo, men trädet i sig är spektakulärt med sin platta krona.

Vid Drivören i Nordmalings kommun ligger två gamla boträd för havsörn. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar och därför är extra viktiga att bevara.

Efter Riksteaterns föreställning Vi som bor här som turnerade i landet 2017 skrev Stefan Sundström så här på insta:

 

Bilden är klickbar.

 

Jag är icke förvånad över detta. Stolt? Naturligtvis inte.

Du vet också
att närmast människan står trädet
och alla vet vi
att i dess årsringar ligger folkvisor lagrade.
Samtal med träd hör därför till det möjliga.

Lennart Sjögren.

Återvändarna

Idag, den 11 maj, kom de...

... Ladusvalorna som kvittrar så glatt i ladugårdsporten. Välkomna ska ni vara!
Svalornas kvitter och storspovens drill är lika älskansvärda och värda att värna om.

Hur länge varar en hågkomst?

Jag kom plötsligt att tänka på
tant Edla
som dog för sjuttio år sedan.
Hennes hus är för länge
sedan borta,
graven också
och hur länge man kommer
att minnas henne
beror på mig.

.

Nils Åker
DN 1/6 2017

Timmerhuset

Vi ska använda det förflutna
som en språngbräda
inte som en soffa.

Harold Macmillan