Dialekten

När jag var liten frågade jag en gång ”Va ä tin dänna?” när mamma svarat mej "jag har inte tid". Ett barns oförställda förundran över något immateriellt och opåtagligt kom till uttryck.

I boken Utanikring. Dikter på ångermanländska av Birger Norman 1976, finns dikten Tin. Dialekten är inte exakt min egen för jag kommer lite längre norrut från. Tar med dikten men har också gjort en förändring till min dialekt. Jag vet inte om det är tillåtet att förändra en konstnärs verk - men originalet kommer först:

Tin
Fo tin å gå?
Du språke som du ha förstånne tell,
dä höre ja’ dä.
Sanna mina ol,
dä sling å bär å.
Tin ä en spärkar.

Hennen va såga.
Därdennan låg fabriken.
Ja’ hördde ’n Angur
blåste sistganga.
Båta for å.
Kajen smûla ihop.
Addra väx över alltihop.

Nä, gosse, lean täla om,
gråstråna sägne’:
tin stå allrin still.

Tin ä en spärkar.
I utförsbacken.
På blåhalka.

Löne int å rabbe.

Birger Norman
ur Utanikring


Tin
Få tin dell å gå?
Du tala som du ha förstånne dell,
he hör ja’ dä.
Sanna mina ol,
he sling å bär å.
Tin ä en sparkar.

Henna va såga.
Edenna låg fabriken.
Ja’ hördd ’n Angur
blåst sistganga.
Båta for å.
Kajen smûle ihop.
Örddra väx över alltihop.

Nä, gosse, leden tala om,
gråstråna säg’ e:
tin stå allre stelle.

Tin ä en sparkar.
I utförsbacken.
På blåhalka.

Löns int å hall mot.

Birger Norman, ändrad till mitt mål av mej


Jag fick den här diktboken av pappa samma år den kom ut. Året innan flyttade jag söderut för studier. Pappa var mån om sin dialekt men inte på något framfusigt sätt. Jag förstår att han hade en tanke med gåvan.

Det har ofta, länge och bland många svenskar ansetts bonni´t och inte fint nog att prata dialekt. Jag anser att människor som talar mål är levande kulturbärare. De ska skyddas, k-märkas och uppmuntras, de blir färre och färre. Däför vort ja gla då jag läst en hänn notisa te tidninga. Hurra! Låt dialekterna i hela landet bli högsta mode. Även mitt mål som inte är lika skyddat som det alldeles speciella älvdalsmålet. Det jag var naiv nog att inte förstå som ung, var att utbildning gör att man kommer allt längre från dialekten. Många människor verkar tycka att tonfall är detsamma som dialekt - men ack så fel de har. HÄR är en bra länk till ångermanländsk dialekt.

VYKORT

Vinterväg

Snön faller           
Bussar går

i tovskor genom skogarna

Plogbilen

vinterdagens morrande Nike

sträcker ut sin vinge

och bereder väg

till ödemarkens hem

åt föreläsaren

med portföljen full av splitter

från världskrevaden

Birger Norman

ur

"Våg under vinden"

1957
.
.
.
.

Birger Norman har följt mej sen dess jag fick Utanikring, dikter på ångermanländska av pappa 1976. Det gissar att det var hans sätt att säga glöm inte hembygden, dialekten och ditt ursprung ;-)
.
.

Direkt från himmeln

Snöstjärnekudden har broderats av mamma,

som liksom jag tyckte om snö.

VYKORT

Vinterväg

Snön faller

Bussar går

i tovskor genom skogarna

Plogbilen

vinterdagens morrande Nike

sträcker ut sin vinge

och bereder väg

till ödemarkens hem

åt föreläsaren

med portföljen full av splitter

från världskrevaden

Birger Norman

ur

"Våg under vinden"

1957
.
.

VYKORT

VINTERVÄG

Snön faller    Bussar går
i tovskor genom skogarna

Plogbilen

vinterdagens morrande Nike
sträcker ut sin vinge
och bereder väg
till ödemarkens hem
åt föreläsaren
med portföljen full av splitter

från världskrevaden

Birger Norman, 1957

 

Ögonvittne

Dånt ja´vet.
Dånt ka´komma ihåg.
Ingan sitt.
Ingan hört.
Likevis.

Fräg dom som vet.

Birger Norman
ur UTANIKRING. 
Dikter på ångermanländska, 1976.

Att gömma sig bakom ovetskap eller låtsad okunnighet är klassiskt. Det kände diktaren till och han beskrev det på ångermanländsk dialekt.
.
.

Gammart gval?

En gammal solbränd stuga
Fönster med skönt ojämnt glas med blåsor samt tunna spröjsar
Gardinkappa och halvgardiner innanför rutan
Med ålderns rätt existerar stugan fortfarande för någon framsynt person inser värdet i den
Respekt!
För stugan
För dess bevarare
För de som bodde här och som gått före och berett väg för oss
Respekt!

Stugan finns långt från min hemkommun men fortfarande i Ångermanland

Gammalt Nybygge

Timmervägga grå.
Som spåntake.
Döra omåle.
Brostega snespike.
Pirige blommer
i fönstre.

Pumpen skrik.
Mopeden skamfile.
Kon geck nerse´
bortpå myra
åre som va.
Hönsa gå å spröte
runt huggkubben.
Krusbärsbuska
full mä mjöldagg.
Mornomt mä diskvattne
åt geta.

Birger Norman
ur UTANIKRING. Dikter på ångermanländska, 1976.

Fick den av pappa samma år den kom ut. Kanske för att jag inte skulle glömma min dialekt där borta i huvudstan.

Hembygdskär

Hemlängtan liknar sorg, men saknar sorgens status. Så har idéhistorikern Karin Johannisson uttryckt det. Har man flyttat inom sitt land syns det inte till det yttre att man saknar rötter till den nya platsen, annorlunda är det för de som immigrerat från ett annat land långt bortifrån. Hemlängtan kan finnas där i båda fallen på olika sätt och hemlängtan finns som teman i filosofiska, religiösa, mytiska och litterära sammanhang, det är kollektiva erfarenheter. Jämför med Odysseus irrande hemfärd till sin ö Ithaka, Bibelns berättelse om den förlorade sonens återkomst, de svenska amerikaemigranternas brev och erfarenheter.

Jag har alltid tyckt om min hembygd. Därför gör det ont när natur och landskap förstörs även om bådadera just på denna plats är obetydliga och ointressanta i nationellt hänseende, och långt ifrån särdeles undersköna.

Här i det lilla sammanhanget är man pragmatisk, håller sig till jorden och gillar inte att prata immateriella idéer. Ekonomiskt värde är påtagligt och mätbart men inte affektionsvärde, skönhetsvärde, kulturellt värde, naturvärde, historiskt värde. Detta är därför svårt att diskutera eller ens nämna här då det inte kan mätas i kronor och ören. Själv trivs jag med mer filosofiska och ideologiska frågeställningar.

Så här står det i marginalen på denna blogg: Här beskrivs också vådan av att vara kulturhistoriskt intresserad i en liten, liten by i norra Sverige där det mesta av kulturhistoriskt intresse i omgivningarna redan är borta...

Det är just därför jag engagerar mig i den lilla byn, jag gillar min hembygd, och hoppas att något av den kultur och de kulturlämningar som präglat och skapats av människor som bott här tidigare kan behållas. Insikter om identitetsskapande stolthet var det för i tin de inflyttade med lite högre utbildning, som brukade försöka föra in på små orter. I en liten by av den här typen kunde det vara folkskolelärare och sjuksköterskor, i något större sammanhang, som dära Vall´n var det t ex läkare, präster, veterinärer eller andra intellektuella som var initiativtagare till att bevara bygdens kultur. Idag fungerar det inte så längre. Som så mycket annat är detta numera ålagt samhället, dvs. myndigheter och institutioner. Självklart fungerar inte en sådan centralstyrning på den lilla lokala nivån. Det är fortfarande upp till den enskilde individen att ta initiativ. Det kan upplevas väldigt ensamt.

Den som vänder åter
kommer alltid blott
till ett återvändo.
En hembygd
finns aldrig för den
som en gång reste bort.

Så skriver Birger Norman (1914-1995), en favorit. Han var författare, poet och journalist vars relation till hembygden inte var helt okomplicerad, och någon hembygdsromantiker var han inte. Han hade lämnat Ådalen, återvände enbart som tillfällig besökare, men bygden levde kvar inom honom.
.
.