Två decennier

Som vuxen och på besök här hemma minns jag hur det var att komma ner i köket på morgnarna under de kallare årstiderna.

Det dånar från kökspannan som pappa tänt eld i. En skön värme sprider sig, mamma i morgonrock och pappa vardagsklädd, sitter och dricker kaffe och det håller precis på att ljusna där ute. Självfallet är det kokkaffe som dricks.

Mammas favoritplats var i karmstolen nära vedpannan och medan hon drack sitt kaffe tittade hon ut genom fönstret mot norr och såg "de blånande bergen", dvs Storrisberget. En vy som var hennes. Pappa hade sin favoritplats vid köksbordet.

Mamma drack kaffe på fat, pappa socker på bit. Båda använde grädde i kaffet men inget tilltugg till den här första tåren på dagen. Det heta kaffet svalnar när det hälls upp på kaffefatet. Fyra eller fem fingrar hålls under fatet, kaffekoppen hålls i den andra handen. Mamma använde fyra av vänsterhandens fingrar. Det kräver träning för att det där kaffedrickandet ska fungera helt självklart.

Pappa drack kaffe på bit. När man dricker kaffe på bit stoppar man en hård sockerbit mellan läpparna, dricker kaffet som silas genom sockerbiten som smälter rätt långsamt eftersom den är hård. Det där sättet att dricka åstadkommer ett sörplande ljud.

Det är sådana minnen som ger mig storlängtan. Borta. De människorna. Och det levnadssättet. Det är lite drygt två decennier sedan jag upplevde den sista av de där morgnarna tillsammans med föräldrarna.

Kaffegumma av Anna Sahlstén, finsk målare som levde 1859 - 1931. Kaffegumman målades 1895.

Själv dricker jag flera gånger dagligen kokat kaffe. Med mjölk. Kokat i en Vissel-Johanna av aluminium eller i Bernadottes panna av rostfritt stål för Nilsjohan. Och ibland i den rödemaljerade Kockumspannan. Och gör jag någon gång cappuccino blir det i en sådan här mokabryggare.

Kokkaffe är bästa grejen har jag insett efter att ha testat olika sätt att göra kaffe. Men att dricka på fat kräver träning. HÄR kan man se ett ömsint försök.

Det där levnadssättet...
.
.

Kaffepannan

Skulle jag kunna leva utan kaffepanna? Tror inte det. Jag undrar idag eftersom jag övergått från bryggare och pressoapparat till kokkaffe. En stor espressomaskin är inte att tänka på över huvud taget.

Kockums röda emaljerade kaffepanna med svart kant har funnits i köket så länge jag kan minnas. En gång i tiden kokades kaffe i den som dracks med grädde och sockerbit. Den riktigt avancerade drack kaffe på fat och balanserade kaffefatet på tre fingrar, kanske med en sockerbit i mungipan. Det var en tradition med stor skicklighet.

KAFFEVISAN av Mauritz Cramær, 1846.

Av allt det goda, som man förtär,
bland alla jordiska drycker,
ju kaffetåren den bästa är:
den skingrar människans nycker;
den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja – ned i hälen!
Hå hå, ja ja!

När hösten kommer med blåst och snö,
och våren börjar sin väta,
då blir till lynnet man kärv och slö,
man blott vill sova och träta.
Ja, man är ruskig i hela kroppen,
men … då finns hälsan i kaffekoppen!
Hå hå, ja ja!

När frun sin älskade man har mist
och sitter ensam med gälden,
hon bittert sörjer sin dubbla brist,
men … sätter pannan på elden;
och när den klarnat, hon lämnar båren,
och hämtar styrka i – kaffetåren!
Hå hå, ja ja!

När färska nyheter månde tas
från stadens hundrade kanter,
man på ett litet honett kalas
ser sina vänner och tanter …
Vid kaffebordet man gör sitt bästa
med fantiserande om sin nästa.
Hå hå, ja ja!

Den ena dricker sin tår på bit,
en annan älskar att doppa,
parlerar därvid med sådan flit,
att man bör öronen proppa.
Som trumman bullrar vid krigsreveljen,
så bullra tungorna i konseljen.
Hå hå, ja ja!

Förutan kaffe – o gudadryck! –
vad vore mänskliga livet?
Allt nytt, som ännu ej finns i tryck,
i pannans botten står skrivet; –
ty se´n man utdruckit sista slumpen,
stå livets gåtor i kaffesumpen!
Hå hå, ja ja!

Som i en roman

Efteråt gick han upp ensam, gick barfota i dagen ner mot ängen. Hässjorna stod uppradade. Han förde handen in i höet, försiktigt som inunder Ingegärds linne, och mot troerna.
     Det var torrt, höet. Bara några troer hade knäckts av tyngden och där fanns fukten, men det mesta var kruttorrt. Det rök om hans arm när han trängde in den i hässjan.
     Han skuggade ögonen med handen och tittade upp mot himlen och solen.
     Det bådade gott arbetsväder.
     Daggen mot fötterna. Tungt klev han i sin jord, kände det stubbade gräset mot sina fotsulor. Han sträckte på sig, gäspade och höll ut sina armar som ville han omfamna gården, lagården, vagnslidret och ängarna runtom.
     I köket var kaffet klart. Ingegärd hade ställt fram hans kopp och när hon slog i, la han sin hand på hennes höft.
-    Det är kruttorrt, idag börjar vi.
     Han drack kaffe på fat, blåste med sockerbit i mun. Hon satt med en vit handduk om huvudet mitt emot.
     Morgnarna var likadana.
     Det var kaffet, en kort, samlande stund för att driva sömnen ur ögonen innan lagården.

Ur romanen "Dagsmeja" av Bo R Holmberg, 1989.

Det här är en så vacker och för mig välkänd beskrivning av småbrukarnas liv då höet var hässjat och hade torkat några dagar, så jag kan inte låta bli att förmedla den. Mer finns här.

Hässjor i Sörfors av Jean Ragnar.

.