Flaggberget

Efter hemmansklyvningen blev det svårare att helt livnära sig på skog och jord. Detta gällde många fler i bygden i samma situation. Sågverket fem kilometer bort vid kusten gjorde att man kunde ta påstick som stuvare då lastbåtar kom in i hamn. Därför anordnades på 1920-talet den här ordningen i byn: på högsta bergtoppen synlig från hela bygden restes en flaggstång. ”Flaggberget” heter bergstoppen därför numera. Högsta punkten ligger 35 meter över havet. Byn ligger bara ca. 5 meter över havet. Då flaggan hissades var det en signal till att en båt hade kommit in. Den som ville ha ett tillfälligt dagsverke gick eller cyklade då till sågen. Tillägg: traditionen har sina rötter ända tillbaka till 1890-talet. En av förra generationens traditionsbärande av flaggningen var Oscar Käck.


Idag lever traditionen vidare i byn, hemmansägarna turas om att hissa och hala flaggan men numera varje söndag under sommarhalvåret med början i maj. På fotot syns utsikten från Flaggberget. Man ser fjärden långt bort. På andra sidan föddes mormor Alma. Morfars hus ligger till höger utanför bilden.
.
.

"Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv"

Morfar Manfred föddes i december 1884 som barn nummer sju i en barnaskara på åtta. Av hans syskon nådde bara fem vuxen ålder. Mormor Alma föddes 1890 som äldsta dottern i en familj som skulle utökas till tolv barn. Alla utom en av pojkarna blev vuxna och bildade egna familjer.

Morfar och mormor gifte sig 1918. De fick två döttrar som föddes 1921 och 1926. Döttrarna fick i sin tur fem barn. Jag är ett av dem. Barnbarnsbarnen till Manfred och Alma har blivit tolv stycken: Johan, Henrik, Lisa, Chris, Magnus, Maria, Ida, Linnea, Lars, My, Karin och Fanni. Tremänningar är dom. Eftersom generationerna i släkten har varit långa, hann morfar och mormor inte träffa någon av barnbarnsbarnen. Men vi barnbarn, fem kusiner, hade mycket trevliga somrar tillsammans med mammor, pappor, morfar och mormor.



Här ovan sitter morfar och mormor på bron, det ser ut att kunna vara 1940-tal. Döttrarna har flyttat söderut till lockande arbeten.

På fotot från 60-talet tittar morfar ut på gamla kustlandsvägen, "gammvägen" från ett av de tre köksfönstren. Huset står vid den grusvägen från 1600-talet - här hände allt, här passerade alla. Det är först 1942 som vägsträckningen drogs om och trafiken passerade 100 meter på andra sidan huset. Morfar hade helst sett att han sluppit upplåta mark för den asfalterade riksvägen genom byn har jag förstått på senare år.

Timmerhus rivs men morfars hus står kvar

Av Klara och Johan-Olofs fem barns hus finns bara morfars och brodern Gustafs hus kvar. Det är rejäla små timmerhus. De andra bostadshusen har rivits och ett har brunnit. Man varken är eller har varit goda byggnadsvårdare här i trakten. Att riva för att bygga nytt och ”modernt” har varit melodin även om den nya byggtekniken är sämre. Nytt lockar om man inte är tillräckligt stolt över det man har. Lösvirkeshus med regelstomme och sågspån (eller för den delen glasfiber- eller stenullsisolering) finns som mest här runtomkring idag. Jag resonerar som så: i trakter där stolthet över dåtiden saknas bevaras lite av förfädernas ansträngningar. Aldrig skulle en adelsfamilj göra så med sina byggnadsinnehav. O nej, det gamla ger ju existensberättigande åt släkten, som med bl.a. byggnader och föremål visar att den har funnits länge på samma plats. Man vårdar och stadfäster. Så tänkte väldigt få av allmogen och så tänker ganska få fortfarande.

Jag är väldigt glad att morfars hus finns kvar.

Fotot visar morfars hus efter det att det rödmålats med Falu Vapen någon gång på 1930-talet. Det ligger hyvlad spån på taket. Det finns fortfarande kvar under lerteglet som ligger där idag och gör nytta. Spånen ska absolut få finnas kvar. Den kan lagas på någon fläck om så behövs. Häcken av sibirisk ärtbuske finns också kvar.

Hemmansklyvning

Vid förra sekelskiftet beslöt Johan-Olof och Klara att dela sina två hemman mellan de fem barnen, fyra söner och dottern Katarina. Den yngste fick ta över föräldrahemmet så småningom.

Föräldrarna, min morfarsfar och morfarsmor, lät dela hemmanen i fem delar. Utvandringen till Amerikat var fortfarande stor vid förra sekelskiftet och många i trakten utvandrade. Jag kan föreställa mig att föräldrarna resonerade som så att de ville de ville ha sina barn och barnbarn i sin närhet.

Normalare hade tidigare varit att äldste sonen övertog hela hemmanet, vilket gjorde att han och hans familj kunde livnära sig på det. Kartan visar laga skiftet 1869. Prickarna visar var barnen bosatte sig, den största markeringen visar föräldrahemmet på Halla. Morfars hus är längst söderut, längst till vänster.



Min morfar kom att bygga huset jag nu äger. Han timrade själv. Om och vilken hjälp han hade vet jag inte. Huset stod klart 1913. Han hade ännu inte träffat mormor. Yxan han använde finns kvar.

Om att bli hemmansägare

Jag är hemmansägare. Japp! Jag är åttonde generationen i byn och på hemman no 1. Japp! Jag är tredje generationen i just det här huset. Japp! Här är jag nu. Med ett hemman. Med huset morfar byggde. Med en lagård och ytterligre ett antal mindre byggnader.

Det här ska handla om att äga, renovera och bevara ett ångermanländskt timmerhus från 1913. Morfar timrade huset och jag är alltså tredje generationen som nu äger det. Huset är på inget sätt märkvärdigt - men det är mitt!

Ritningen finns kvar, tusch på tjockt papper. Planen har utformats av folkskollärar´ Sandgren, som måste ha varit en av byns allsidiga personer.

Huset är en halvkôrsbônning. Här står morfar utanför sitt nya gråa hus.