Just det

En plats blir allt mindre hemort ju fler tiondevåningar den får. Hur många våningar har bybon?
Just det.

Per Helge
”Kråkskuggor” 1987

Ett hus i byn som numera är övergivet och står och förfaller. På husporträttet är det i sin glans dagar .

Något av det värdefulla är liggtimmerkonstruktion, panel, gamla fönster med enkelglas och innanfönster, 

spåntak, pardörr med överljus, lantligt gårdsplan, trästege lutad mot taket, bred träbro utan räcken...

Som barn delade jag aldrig upp kompisar i de som bodde i villa och de som bodde i lägenhet. Vi bodde ju alla i hus med tomt här i bygden, i jordbruksbygden var det ju så då. Det var en väldigt jämställd uppväxt på så sätt. Ytterst få i omgivningen bröt sig ur det mönstret, ur normen. Det var bara på Lögd´boa som det fanns några lägenheter och där bodde bland andra två grundskolelärare. Kanske var den socioekonomiska samstämdheten en av anledningarna till att jag trivdes som barn, att jag betraktar min uppväxt som lycklig.
.
.
.
.

Hemkokt

Kokade rabarbersaft i veckan. Den blev bra. Midsomrig! En grund till bålen vid midsommarfesten kanske... Fast med tanke på kylan borde jag kanske bjuda på glögg :-) Samtidigt minns jag fjolårets midsommarafton med vackert trädgårdsbröllop och 4 plusgrader. Kanske var det bättre förr, för tre år sedan eller så ;-)  Hur som: livet är till för att njutas - med eller utan rabarbersaft...

"Sköt om ditt liv, spill intet bort,
spar härpå ingen möda!
Vi lever så förbannat kort
och är så länge döda."       

    Piet Hein

.

.

Ett decennium

Idag är det 10 år sedan pappa begravdes. Det var en vacker lördag i juni. Vi hade en traditionell jordfästning där begravningsföljet följde katafalken med kistan till graven. Min syster och jag valde en svart träkista.

Kistbuketten var asymmetrisk och bestod av gräsarter som tuvtåtel och timotej, hundkexfluff, ormbunkar, daggkåpa och något blått, det mesta plockat av oss och fint ordnad av begravningsbyrån. Vi tänkte på pappa som en jordbrukare som hela sitt liv slagit hö. Sen låg lite hyvelspån också på kistan, han hade ju även arbetat som snickare på masonitefabriken.  Hyvelspånet blåste bort med vinden allt eftersom vandringen till den grävda graven fortgick i det vackra junivädret.

Här jordfästs en man som älskade mazariner, släta vetebullar, blåbärskaka på rågmjöl som ingen kunde baka som hans mamma Liva, han gillade kartor av alla slag, historiska platser, båtar och fartyg, böcker och pärstampa gjort på egenodlade pärer och pärvattne samt en klick smör i. En man som långt upp i åren svingade sin lie. Vår pappa begravdes i sitt favoritplagg - Fristads blå hängselbyxor.

 

Efter gravölet i församlingsgården samlades den närmaste släkten hemma i morfars gård, som sedan blev mina föräldrars, för ett avslut. En sak som gladde oss var att Gunnar som var sommarbarn hos våra föräldrar några somrar på 1950-talet, kom från Sthlm till begravningen. Här fotas det med ladugården som bakgrund.

En ny era i hemmanets historia påbörjades i och med detta.
.
.

Stockholmsdröm i juni

Tänk om man någonstans i denna dammiga
    storstads vimmel
kunde kliva in i ett hus,
ta hissen,
trycka på knappen Frihet
- och så plötsligt stiga ut i den blånande
    norrlandsluften
och bara andas.
Forssorlet slår mot mitt ansikte
daggen sval i gräsbranten
hela älv-sänkans vidd bjuds som skål för tunga
    läppar.


   Lars Englund
    Ur "Snö i  juni"

Bild lånad härifrån.

.
.

Ögonblickets skönhet

Denna vår har tulpanerna blommat rikligt och länge. Det har blommat rödgult, rött, cremevitt, snövitt, cerise, blekgult och färgerna på bilderna. Det här är några av alla de sorter som varit ögonfägnad. De flesta odlar jag i trädgården. Men så köpte jag några lökar på rea i slutet av november, Hemisphere och Back Hero, satte dem i en kruka, de övervintrade utomhus och gick i blom. Det är dessa som syns på de tre nedersta bilderna.

.

.

Vegetabiliskt

Ett par valnötsblad plockade i Visby och pressade mellan glas och ram blev en enkel tavla. De minner om ännu en trevlig tid i mitt liv. Valnötterna inte att förglömma som plockades gratis direkt utanför mataffärens entré. Att plocka och pressa blad från olika resmål har blivit min grej. Akantusblad och olivkvistar är särskilt populära!

Från en resa i Syrien plockade jag blad från ett träd som växte intill floden Eufrat i Dayr-ez-Zawr. Att ha ett vackert blad från området vid tvåflodslandet kändes angeläget för en kulturhistoriskt bevandrad själ på väg till Mari eller Tell Hariri som är det nutida namnet.

 

Men - det är det enda av alla blad som blivit totalförstört. Gjorde en fotodokumentation innan det nyss slängdes. Förstörelsen känns som ett tecken för kriget i Syrien. Staden Deir ez-Zor (Dayr-ez-Zawr) är totalförstörd har jag sett på bilder i dagspressen, Palmyra är intaget av IS och riskerar förstörelse, Aleppo förstört, Damaskus...  Hur sorgligt det är går faktiskt inte att beskriva.

Och mitt hommage till den gamla mesopotamiska kulturen är symptomatiskt nog också förstört och borta.
.
.

Tidsstudieman

Det var inte särskilt ofta mamma berättade om de arbeten hon haft innan hon tog över mormors och morfars jordbruk 1948. Men det hände.

Min mamma gick ut det som kallades fortsättningsskolan 1937, en ettårig fortsättning på folkskolan. Efter det lärde hon sig till sömmerska hos Jenny Hörnsten hemma i byn och sen hos fru Sjöberg dära Vall´n. Exakt hur länge lärlingstiden varade vet jag inte men efter den körde hon egen sömnadsverksamhet. Att som ung kvinna ta tillräckligt betalt för sitt arbete av äldre kvinnliga kunder i bygden, som hon dessutom kände, gick inte så bra. Det gick inte ihop sig ekonomiskt.

Så hon började arbeta på sjukstugan på Levaråkern, i köket, 1940. Då hade andra världskriget brutit ut. Där trivdes hon förträffligt med arbetsuppgifter och arbetskamrater. Men en dag trodde man att hon kanske hade fått gulsot (hepatit A) och då fick hon för smittoriskens skull inte arbeta kvar på sjukstugan. Hon var tvungen att sluta efter tre år. Efter "karantän" visade det sig vara falskalarm om gulsot.

Så - hon sökte nytt arbete i slutet av krigsåret 1943. Det blev inom textilindustrin. Hon tog tåget söderut, till syfabriken i Örbyhus i Uppland.

På denna syfabrik syddes kavajer. Ackordslön var ordet. Det gick bra och fort för henne, ja det gick fortare än för någon av alla de andra flickorna att sy i ärmar. Hon hade ju vana sedan tidigare. Så fort gick det, att det uppmärksammades. En tidsstudieman kom för att ta tid på hennes insats under de olika arbetsmomenten. Hon såg honom förstås och sydde långsammare än annars. Allt för att rädda de andra "flickornas" ackord, så att lönerna skulle hållas på någorlunda samma nivå för alla och inte rusa iväg för henne och sänka de andras.

Hon var 22 år.

Hon otrivdes väldigt i Örbyhus och slutade inom ett år för att flytta till Värmland. På Upplandsmuseet kan man i en permanentutställning beskåda en tidsstudieman och läsa att: Det är slutet av 1940-talet. Arbetsstudier blev allt vanligare inom industrin under 1940-talet. Systemet var effektivt, men mycket kontroversiellt och gav upphov till konflikter med fackföreningarna.

Det här är i samma veva som Hemmens Forskningsinstituts (HFI)  köksstudier är som intensivast, allt för att förenkla husmödrarnas hushållsarbete i folkhemssverige. Just den typen av kök jag vuxit upp med. Industrin behövde kvinnlig arbetskraft och eftersom det var kvinnorna som oftast skötte hemmet också, behövdes rationaliseringar för att få fler kvinnor ut i lönearbete. Kriget krävde ju männens insats.

Taylorismen bygger på att utföra tidsstudier på industriellt och manuellt arbete för att effektivisera varje moment vid löpande-band principen. Faktiskt så förekom tankarna fortfarande i någon mån vid KTH under mina arkitektstudier. Det är knappt jag tror att det är sant när jag tänker efter. Men så var det året när industriprojektering stod på schemat.

Till exempel var en industri/arbetsmiljö som vi fick som förebild en rationell modernistisk skapelse där fönstren var högt placerade för att arbetarna inte skulle fastna med blicken på händelser utanför industrigolvet och drömma sig bort. Vi var fyra tjejer som vägrade projektera något så infantilt. Vi ritade ett vänligt men rationellt planerat ullspinneri där gotländsk ull togs till vara istället för att brännas eller slängas. Vi gjorde flera studieresor, våra förebilder var Wåhlstedts i Dala-Floda och Sotenäs ullspinneri i Hunnebostrand med Alan Waller som drivkraft.

Den enda jag minns en av de manliga lärarna sade vid genomgången var "Detta är inte ekonomiskt lönsamt." Då var det 1979. Gissa om jag blir glad då jag läser om ett nystartat ullspinneri 2013. Heja på!

Allt detta poppar upp då jag ser en museiutställning och där finner en tidsstudieman...
.
.

Tryggt eller tryckt

Apropå föregående blogginlägg.

Som vuxen känner jag mig tryggare att klättra upp på en väldigt hög byggställning uppförd av människohand än att stå nära ett stort stup på en naturlig klippa. Ni skulle se mig när jag var här och masade mig nära kanten för att titta 600 meter ner till fjordens vattenyta.

Preikestolen med Lysefjorden nedanför.

 
Det var ingen höjdare fast det var det ju sannerligen i verkligheten.
.
.

Trygghet i krig?

Minns du vilken föreställning du hade om krig när du var liten? Om du nu hade någon.

För mig var det något obestämt otäckt som innebar att jag skulle fly bebodda trakter. Jag kan inte ha varit mer än 7-8 år då jag tänkte mig att om mina föräldrar skulle dö i ett krig, då skulle jag ta min lillasyster på ryggen och fly långt bort i skogen, till det obebodda, trygga, vilda. Hur den tanken uppstod vet jag inte, hade jag hört någon berättelse, hade jag sett någon dagstidningsbild? Jag vet inte. Men planerade gjorde jag.

 Kan jag ha sett denna kända bild från Vietnamkriget? Vem fotade? När?
Och vilket år kan den ha tryckts första gången i svensk dagspress?

Jag skulle bära syrran på ryggen. Vi skulle vara två. Skräckslagen var jag inte, ville bara ha en genomtänkt utväg utifall att. Skulle vi ta oss upp på Hallberget? I sämsta fall, ja, men det var så kringränt av bebyggelse och därmed risk att bombas. Bättre att springa och söka skydd där skogarna var djupare, längre bort, oändligt stora med ett litet barns mått mätt. Västerut alltså. Mer blåbär att äta, svårare för fienden att hitta oss.

Det är intressant hur man som barn resonerar och varifrån infall och tankar kommer. Under barmarkstid kunde vi lekkamrater utan tanke på obehag leka "Jag begär krig" och rita in våra nationsgränser i gammvägens grus. Då var krig en ofarlig lek.

Det var då. Jag har inte längre dessa tankar. Men minnet finns av en uppväxt i världskrigets efterdyningar, det kalla kriget, med skolans betongkällare som kunde bli skyddsrum för bygdens folk. Och fortfarande kan jag höra signalen Hesa Fredrik första måndagen var tredje månad klockan 15.00. Det var något nytt när jag flyttade till sta´n, på landsbygden ljöd den inte. Där hördes bara ångvisslan från Masonitefabriken i Rundvik varje arbetsdag, visslan som styrde industriarbetarnas tillvaro.

Hade jag varit barn med likartade tankar om flykt idag i den lilla byn, skulle jag nog inte veta vart jag skulle ta vägen med lillasyster på ryggen. Där det förr var storskogen finns nu en storskalig energiproduktion, ett industrilandskap på många kvadratkilometer och troligen ett av de första mål lede fi skulle destruera i kommunen i händelse av krig.

Stor skog och orörd natur var för mig som litet barn tryggheten om föräldrarna inte skulle finnas, människor och deras händers verk i form av hus i klunga upplevde jag, så liten jag var, som osäkra och utsatta om kriget kom. Fortfarande tycker jag om oexploaterad natur.

.
.

Läs även andra bloggares åsikter om krig, kalla kriget, barn, flykt, rädsla, storskog, Vietnamkriget, bilder, dagspress, en bild säger mer än tusen ord

.

. 

Kvitter

Göran Greiders Twitter-konto.
Poesi och politik blandas hejvilt!
Säg, vilken annan twittrare kan kombinera detta så elegant...

Här några kortdikter:

Ordet stig
tycker jag om.
Det vandrar i mig.
Stigar är människans finaste
nervtrådar.

Genom
världens buller
går en katt
helt ljudlös.

O katt,
hur lyckligt ovetande
är du inte
om allt
krångel som kan
uppstå i en dator!
Här är min bön:
Släpp in mig i ditt
medvetande!

Minns hällregnet
jag satt i när
jag skrev på en
 vanlig skrivmaskin
och saknar
det ibland:
färgbandets bleka
horisontstrimma!

Den som försöker
förändra världen
kommer också
se sig själv förändras.
Den som accepterar
systemet får nöja sig
med den hen gjorts till.

Söndag.
Jag lyssnar till vädret,
dricker kaffe,
utforskar
tystnaden med
en katt
som forskningsledare.

Himlen vilar
i det sista ljuset.
Doften av
ändlöst sommarlov
är i min ålder
mild och vemodig.

https://twitter.com/GreiderDD

Världen behöver mer vardagspoesi.
.
.

Kväll i rökblått

Skymningens vattenbleka flor, dess slöja av blåaste
röksvep andas
bland nakna aplarnas kronor -
Trädgårdsmöbelns första kväll. Hundskall över sjön.
Det mörknar. En lysmask i det drivande dunklet:
cigarretten flämtar
fram ditt ansiktes blekhet.

Lars Englund (1917-1959) var poet samt lärare vid Vindelns folkhögskola. Englund skrev miniatyrdikter och översatte japansk poesi.  Dikten är hämtad ur "Hand, fågel" 1946.

.
.

Spegelblankt

Försommarnatt i Ångermanland. 

.

.

.
.

Aktiv research

I min nya hembygd forskas det en del om torp, gods och gårdar och människorna som bodde där. Om industri och stadsutveckling. Nu ska ingen tro att jag är stort engagerad i hembygdsföreningen här. Inte. Och inte alls i den förening som refereras till i följande notis:

Så här kan en liten blänkare i lokaltidningen se ut år 2015.

Jag läser och förundras och noterar kulturella skillnader mellan mina hembygder. Mellan min del av "Norrland" och Mälardalen. Samma hembygdsförening visade upp sig vid friluftsmuseet förra sommaren dit jag åkte för att titta på en utställning med äldre textilier från trakten. Föreningen visade där och då kartor med gamla torp markerade, gamla och nytagna foton av husen och med uppgifter om familjerna som bott där.

Dessutom, hör nu mina vänner, sålde man tre olika cykelkartor med turer längs vägar där torpen hade markerats. Det gick ju inte att heta "Viola" och underlåta sig att köpa ett par turkartor. Natur och kultur i ett. Väl hemma ropade jag till min man "Vilken underbar landsända du är född i" och viftade med cykelkartorna. För det tycker jag verkligen. Det krävs mycket insikt, inblick och verkställighet och framför allt samarbete för att forska fram det man gjort. Och det är gott att ha en aktiv hembygdsförening, inte att förglömma. Och sist men inte minst: stolthet över hembygden är största drivkraften! 

*
Här nedan syns två foton från en plats där ett torp stått i min hemby. Ingen skylt finns på platsen, på laga skiftes-kartan finns bygget inritat, någon äldre invånare vet kanske än så länge vart det stått men snart är vetskapen borta.

 

Torpet revs på 1950-talet efter att a Lill-Emma fördes till äldrevården. Hon var den sista personen som bodde där.

Till vänster utanför bild stod torpet och där nu en "stig" går var öppen mark, en "jal". Där nere skymtar Riks13/Kustlandsvägen. Det är inte långt från Plogbacken. Numera hålls "stigen" öppen enbart på grund av att här går en skoterled vintertid. Förr, när jag var yngre, tog man sig upp till Gotthards "bla´myra" härifrån, bladmyran som då fortfarande slogs och skördades. På en kärrväg med granbarr som doftande härligt en het sommardag.
Det finns en mängd sådana här bortglömda och övergivna (bo-)platser i byn.

Bild härifrån. 

Se här vad jag fann på ett annat ställe i Mälardalen - i butiken på Upplandsmuseet vid Fyrisån. En bok om soldattorp i Uppland (av en arkitekt). Boken utgavs 2011 och beskrivs så här:

Hur såg soldattorpen i Uppland ut och hur var levnadsvillkoren för alla soldatfamiljer under indelningsverkets drygt tvåhundra år?

I denna bok beskrivs soldattorpen som byggnader och boplats samt livet på torpen på grundval av många tusen syneprotokoll och soldatkontrakt som finns på Krigsarkivet.

Boken innehåller också goda exempel på hur torphistoria kan levandegöras och hur torpmiljöer kan användas, samtidigt som det kulturhistoriska värdet bevaras.

Bildgoogla soldattorp och finn ut hur många som finns kvar söderut. Och nämn ett båtsmanstorp/soldattorp som är känt i vår nordliga kommun. Hur många båtsmanstorp som funnits i socknen kan man få reda på genom att titta denna roteringslängd.

Bilderna är länkade.

Olof G Strömberg har lagt ner ett stort arbete och sammanställt båtsmän i Ångermanland och Medelpad i Båtsmansdatabasen. Letar man sig fram hittar man vår sockens roten, nummer på dessa samt vilket efternamn båtsmännen fick till respektive rote. Sen kan man klicka på soldatnamnen och finna ut vilka som innehaft tjänsterna som båtsmän ganska långt fram i tiden. Men ingen har gjort en sammanställning om var båtsmanstorpen låg här i socknen vad jag vet.

Att det är skillnad på landsbygd och landsbygd i landets olika delar framstår allt tydligare ju längre jag gräver i hembygdens historia.
Själv vill jag bara veta mer om min hembygds då och nu och pussla ihop dem, dra slutsatser.
Förstå varför det är som det är helt enkelt.
Ja, förstå nutida människors ageranden och mentalitet.
Det är inte helt enkelt.
.
.

Blowin´ in the wind

En framtidsvision för året 2130 e Kr.

Ett gammalt hus har förfallit och ligger i spillror. Glasfönstren krossade, på den ruttna panelen kan vid noggrann undersökning skönjas att den varit vitmålad med 1970-talsfärg. Glasullsisoleringen ligger som ett blött sjok under betongpannor som ligger på marken i det mönster som ett fallet tak har, som arkeologerna säger. Det syns att huset sakta ruttnat och fallit till marken av sig självt med tiden. Träd har så småningom vuxit upp runt om och även i själva husspillrorna, rötter har trängt igenom betongplattan som är gjuten direkt på marken.

En kvinna och hennes minderåriga barn passerar på det som tidigare var Riks13 i framtidens svävare.
- "Vad är det där?" frågar barnet och pekar mot skräphögen. Modern rör svävarens joystick för att minska farten och touchar specialglasögat för att zooma in.
- "Det är ett gammalt hus som ruttnat ner" säger modern.
- "Vem bodde där?" frågar barnet nyfiket.
- "Det sägs att det var en kvinna som hette Rita."
- "Vem var hon?"
- "Jag vet inte något om henne, bara att hon var född på 1900-talets mitt och bodde där i många år. Det sägs att hon var dotter till byns bagare."
- "Ville ingen bo i huset sen?" undrar barnet.
- "Nej, här i bygden bryr vi oss inte om gamla hus, vi vill ha nytt, fräscht och modernt" svarar modern. "Precis som vi i vår familj har det hemma hos oss. Gamla hus är bara till besvär, där finns möss och löss. Inte vill du väl bo i ett sån´t hus, vännen min?"
- "Nääj, jag vill ha fint."
- "Ja, du ser hur det går med den gamla sortens hus. De håller inte i längden. Här i bygden har det alltid bott enkelt folk, inga adelspersoner eller kungligheter i slott och herrgårdar, sådana som vet att minnet av förfäderna är viktigt för att själv upprätthålla makt och anseende. Därför anser vi som lever nu att de gamla husen inte är värda att spara och använda. Här vill vi inte minnas det eländiga liv som folket före oss levde. Vi vill varken ha kvar minnet som namn på en plats och inte heller som bevarad materia. Ser du, att där bakom träden, med högen som var Ritas hus, har ett nytt hus byggts. Platsen kallas Leslie-skogen efter kvinnan som bor i detta nybyggda hus."

(Alternativa namn kan vara Liam-skogen, Lovisa-skogen, Alma-skogen, Noel-skogen, Sinbark-skogen eller vilket namn dåtidens bosättare kan tänkas ha.)

Att Leslie-eller-vad-hen-nu-kommer-att-heta också kommer att bli bortglömd i sinom tid har ingen av dem en tanke på. Framtiden är nu, det räcker väl!

Det mor och barn i svävaren inte heller vet var att långt före Rita och hennes "skog" låg alldeles i närheten bakom det vita husrucklet där det växer träd, på den plats som än mycket längre tillbaka kallades "Hammaren", ett båtsmanstorp. Här bodde soldater med namnet Hörning. Torpet såg ut så här år 1965 e. Kr:

Klickbar bild från 1965 e Kr.

De har heller ingen aning om att alldeles bakom det röda huset några meter längre mot nordväst fanns en gång ett annat torp i det som kallades Halldalen. Där bodde en gammal gubbe som hette Lydig, Erik Lydig (1808-1887). Hans gumma hette Maria Christina (1807-1882), i vardaglig tal kallad Maj Stin. De flyttade till Halldalen i samband med att laga skiftet genomförts 1869 och det nya torpet uppförts. Då fanns ingen "Ritaskog" här, ingen skog alls förresten. Enstaka träd fanns, ja, men all åtråvärd mark behövdes till åkerbruk eller vall till kreaturen.

***

 

Läget för båtsmanstorpet 2006 e Kr var som ovan.

Den allmänna värnplikten infördes år 1901 och indelningsverket upphörde successivt. Då hade soldattorpet så småningom ingen funktion att fylla längre. Det fick långsamt förfalla.

Båtsmanstorpets förmodligen enda bevarade dymling har fått sin plats på string-hyllan hos mej med en förklarande etikett knuten om sig. Knäppt eller hur? Det måste den tycka, som borde veta bättre, men som nyligen sa att alla gamla grunder efter torp i skogen kan man ju verkligen inte bry sig om.

"Ritaskogen" kom till som namn på platsen för torpet år 2014 e Kr. Då hade man ordnat en lekplats för barn med hjälp av EU-medel, ett s k Leaderprojekt.

Ja, här vilar resterna av båtsmanstorpet i väntan på något. Detta byggdes en gång för länge sedan i dungen till vänster som nu rensats för att bli lekplats. Platsen kallades då alltså för Hammaren. Snart är de sista resterna borta och försvunna ur folks medvetande. Minnet sviker.

 

Där bakom, horisontellt över fotot, går gamla Kustlandsvägen. Och på bortomsidan av den, till höger, syns det nya utegymmet vid Hallbergets fot.

 I "skogen", på grunden till Hörnings torp på Hammaren, finns nu en rörrutschkana. Barnen har ingen aning om vilket liv som levdes här förr.

 Där bakom trädet skymtar det vita huset som i framtidsvisionen har rasat ihop.

Här är en typ av riskoja som den jag och mina kusiner gjorde som barn och klädde med mossa. Så roligt vi hade men då någon annanstans.

 Det finns många iordningställda lekmöjligheter och fikaplats i gläntan.

Ett stentroll med smiley-face tittar glatt fram på lekplatsen för en stund.

Och där borta skymtar EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) gula bönhus. I framkant, vid skräphögen med resterna av soldattorpet, står en fallfärdig hölada med trasigt spåntak. Landsbygd i förfall. Någon skylt med förklaring att här låg Hörnings båtsmanstorp finns inte och lär aldrig finnas i dungen vid grundstenarna.

Nu var det maj månad 2015 e Kr.
.
.

Ful fisk

70-talet gör sig påmint.

1970-talet kom in i mitt liv då jordbruket lades ner, korna såldes och husets bottenvåning renoverades. Det är därför jag tycker illa om 70-talet. Allt det gamla fina i morfars och mormors kök och kammare försvann. Den björkflammade köksinredningen och dörrarna, den vitemaljerade vedspisen från Husqvarna, den vitemaljerade vedpannan bredvid som värmde hela huset, den mönstrade korkmatta, de stora spröjsade tvåluftsfönstren med innanfönster, vaxdukarna, väggpendylen... ja allt av intresse. Borta. Det är därför jag ogillar 70-talet här i huset. Jag vet vilka kvalitéer det ersatte,  kände det då utan att vara insatt i olika tiders byggnadssätt. Då var det ett barns minnen som nu blivit till en vuxens kunskap.

Men... jag vill ändå säga att alla hus från skilda epoker har sitt existensberättigande. Ett välbevarat kataloghus från 1970-talet har något att berätta om sin tid och är värdefullt så länge det inte renoverats sönder tillbaka till 1800-talet eller vad som nu råkar vara populärt. Plastmattor, färgat sanitetsporslin, orangebrunmurriga tapeter, avocadogrönt är rätt på rätt ställe = helt rätt i ett hus från 1970-talet.

***

Jag fick en liiite arrogant kommentar när jag skrivit om byns vackraste hus om att det finns väl fler hus från samma tid här, det är väl inget speciellt med just det där. Frågeställaren, som bor i ett likartat hus, hade inte förstått. Det här med naturligt åldrade ytor, material, inredningar, byggnader, är inte alltid så lätt att ta till sig. Det handlar om patina, det handlar om materialval, det handlar om formgivning, det handlar om autenticitet. Det är lättare att ta till sig vad som kan förändra antikviteters värde. En Hauptbyrå med ena lådan utbytt till ett allmogemålat lådförstycke vill väl ingen ha, värdet har gått förlorat. Men byta ut fönster på en 1800-tals eller 1900-talsbyggnad, det gör man och menar att värdet höjts. Det är detta som gör det så komplicerat att vara restaureringsarkitekt: du har både den tekniska kunskapen OCH designutbildning med humanistisk inriktning. Dessa ska paras ihop. Hos allmänheten överväger mycket ofta tilltron på den tekniska ingenjörskunnandet eftersom det har mätbara variabler. Själv har du ytterligare en dimension att ta hänsyn till.

Byns vackraste har kvar sin ursprungspanel målad med ljus linoljefärg och spetsade nertill, originalfönstren är kvar med bågarna målade i en avvikande kulör och gammalt glas med ojämnheter, av fönsteröverstyckena är flertalet kvar, det enkla uthuset i falurött med lokalt tillverkade betongpannor på taket är kvar, källarnedgången är kvar, brunnen med överbyggnad, tomten är lantligt nordsvenskt enkel - inte en villaträdgård vilket aldrig varit vanligt här i jordbrukarland.

Utifrån mitt val av detta kulturhistoriskt värdefulla bostadshus kan ni möjligen dra slutsatsen att här finns inte mycket kvar av det gamla, av 1700-tal, 1800-tal. Precis. Lite generellt kan man väl säga att vi bor i ett nybyggarland med kort och oglamorös historia som invånarna inte ansett och anser vara intressant att spara.

- Och jag tror nog att järnspisen är kvar i det gamla orörda köket uppepå i byns vackraste. Säg, var någon annanstans i byn finns ett sådant bostadshus sparat och i gott skick utan att vara sönderrenoverat? Och ett som inte står och förfaller? Nej, just det...

Ni vet, en sådan där interiör med en brinnande björkvedsbrasa i vedspisen som man kan beskåda och dregla över i tidskriften Gård & Torp med exempel nästan enbart från södra och mellersta Sverige.

Så oändligt glad jag är över att övervåningens 50-tal finns bevarat i mitt hus, i morfars hus. Masonite. Original. Folkhem.

.
.