Morfar och döden

Morfar Manfred dog då jag var 7 år. Han dog hemma, tvärdödd sôm man säg. Doktorn kom hem hit, undersökte, satte en spegel vid morfars mun och näsa för att därefter konstatera att ingen imma uppstod, morfar var död (berättade mamma senare). Självklart vara det omskakande för en 7-åring, precis som för mormor och mina föräldrar. Morfar las i svala kammar´n på en avhängd dörr. Mamma tog med mig dagen efter för att jag skulle få se min döde morfar. Hon måtte ha gjort det så varsamt och kärleksfullt för jag kände varken då eller senare i livet något ruskigt med naturligt döda människor.

Den gamla traditionen med att sjunga ut den döde var fortfarande i bruk här 1963. Nån dag efter dödsfallet kom begravningsentreprenören med en kista och svepning. Han höll till i kammaren och då han var färdig låg morfar så lugnt i kistan med knäppta händer på bröstet. Släkten hade kallats samman. Alla kom svartklädda. Vi samlades runt kistan, någon sa något, psalmer sjöngs... Det är vad jag minns. Gråtande människor och vackert farväl.

Jag ritade sen av morfar i kistan ur minnet. Tydligen hade jag stått vid huvudändan för teckningen är därifrån. Locket är öppet, morfars lilla flint syns och spetskråset vid halsen antar jag krumelurerna betyder. Lampan i taket är tänd för det här var en kväll i mars efter att man hade gjort bort lagårdsbestyren: man hadd stelld å mjölke kona, och ny röta var hedd ut te môkkerômme.

Jordfästningen skedde efter ytterligare en tid. I gravkapellet hölls gudstjänsten antar jag. Morfars favoritpsalm "I himmelen, i himmelen" sjöngs. Alla var svartklädda med vita inslag. De närmast sörjande kvinnorna hade hatt och svart slöja. Efteråt gick vi i kortege några hundra meter till kyrkogården. Jag antar att kistan fördes på likvagn men minns inte exakt. Minns i alla fall att vi gick sakta så även jag med korta ben hann med utan att springa. Sen sänkte bärarna ner kistan i graven, de som ville gick fram med blommor och sa några ord vid den öppna graven.

Efteråt var det gravöl i församlingsgården, den gamla prästgården från 1700-talet. Där serverades inte mat men kanske te och smörgåsar, och absolut kaffe med dopp. Tror jag nog. En papperspåse för kakor som inte blev uppätna hörde till att var och en fick. Telegram lästes upp och allt eftersom blev stämningen gladare än tidigare vid graven.

Det här är för min del ett bra exempel på hur minnet av en människa kan bli något fint.