28 juni 2009

Rast i slåttannan

Av jamtstårschan Ingrid med bloggen "Tre små rum" fick jag påpekat att inget går upp mot kaffe kokt över öppen eld. Jag kan nog bara hålla med. Hon fick mig att börja leta efter gamla bilder från slåttannor i juli på1960-talet där jag tycktes minnas att kaffe-kokning över öppen eld fanns med. Jag minns kaffe kokad i trebent panna men nå´n så´n bild hittar jag inte. Nej, här kokas kaffe i en Cirkel-kaffe-burk. Haha...

Elden är placerad nere vid stordiket i Aspänget där vatten alltid fanns som kunde förhindra gräsbrand. I jutesäcken hade pappa ved, näver och tändstickor alltid redo att ta med. Jag ser även vattehämtarn intill säcken.

De här bilderna har jag fått låna och kopiera från min moster. I bakgrunden syns den mellanskottslada som nu är flyttad och syns i bloggens högermarginal.

Fotona visar idyller tycker jag. Mycket arbete, nästan inga maskiner, samarbete mellan unga och gamla, gemenskap männsikor emellan. Vi barn hade att hjälpa till med räfsningen. Ibland hoppade en groda fram som skulle fångas i handen, ibland fick vi äcklas över skära råttungar. Allt var spännande! Kontakten med naturen var självklar. Slåtterblommor, ängskovall och alla de andra örterna.


Här är kaffet klart och avnjutes av de vuxna. På den tiden var inte kaffe en dryck för mej - nej då gällde Trocadero, Portello, Loranga, sockerdricka, Pommac och Champis. Drickesbil´n kom en gång i veckan under sommaren med skallrande glasflaskor. Det var helt underbart. På landsvägen ställde man ut en hink eller back med tomglas för anvisning att här ville man köpa läsk, öl eller svagdricka.


Här sitter vi vid ett annat tillfälle och tar paus. Det är mamma, jag, syster, kusinerna Marianne, Maggan och Lasse. Tittar man i svarta bakgrunden syns en ljus kaffekopp lyft från fatet. Det är pappa som dricker kaffe på bit i skuggan, lutad mot hässjan med nyslaget hö. Några av oss har nå´t i handen. Det skulle mycket väl kunna vara butterbullar från Forsbergs bageri.

Hö har en härlig doft tycker jag. Och torrt hö är minst lika underbar i dofterna med alla ängsblommor som ingår. Jag är hjärtinnerligt glad att jag inte har hösnuva. Att hoppa i höet då det ladats på hölage var en sommartradition god som någon. Att övernatta där med vita lakan var speciellt. Jag tror bestämt jag ska göra om det någon gång i vuxen ålder...

26 juni 2009

Styvmorsvioler i vas

Jag har alltid varit intresserad av blommor, av vår flora. Då jag var barn hade jag många olika blomställen. Först kom backskärvfrö på gården, så tussilago, kärrviol, kabbeleka och hela paletten. Jag minns högtidligheten då jag en gång fann en väldoftande nattviol. Varje art hade sin växtplats. Styvmorsviol växte i husgrunden i backen där tant Linas hus hade stått.



Styvmorsvioler är tacksamma. De kräver så lite, växtplatsen kan vara torr och sandig. De står så länge. Styvmorsviol är Ångermanlands landskapsblomma.

Den mest perfekta vasen för min del, är en djupt blå, vid pressglasvas. Då man placerar ut blommorna en och en längs kanten och fyller på inåt, ser det inte så roligt ut med detsamma - det är tomt i mitten. Men dagen därpå har violerna rest sig och fyllt upp hela utrymmet. Jag tycker det är mycket vackert! Det är även lätt att byta vatten på styvmorsvioler, för blommorna "hakar" i varandra och ramlar inte ur fastän man lutar på vasen. Att byta vatten ofta gör ju också att blommorna står länge. En favorit alltså.

25 juni 2009

Linoleum i mitt hjärta

Jaspé heter mönstet jag är uppfödd . Ja, på. Det är den linoleummatta som låg och ligger på köksgolvet på övervåningen i morfars hus.

Mönstret Jaspé började tillverkas 1910 och tillverkades av DLW, Deutche Linoleum Werke (nu Armstrong) fram till början av 2000-talet. På bilden nedan syns den - ena delen har fått en strykning polish och är mörkare.


Linoleum är ett bra material - linolja, kork- och trämjöl, juteväv och färgpigment. Naturligare material än plastmattor och laminat. Men många i min generation verkar förknippa linoleum med skolsalar och offentliga miljöer som t.ex. sjukhus och det ger dåliga vibbar till ett utmärkt material.

Kristi Himmelsfärdshelgen ägnades åt att föryngra Jaspémattan. Den var styv av många lager polish, Lustra Blond som mamma använde. En sliprondell och en våtsug hyrdes, borttagningsmedel, grundpolish och slutpolish inhandlades. Det slipades i flera omgångar så mattan blev porös. Mönstret är inte tryckt utan genomgående och därför kunde man slipa på detta sätt. Därefter stöks flera lager grundpolish ut eftersom linoleummattan blivit mycket porös och sugande, porerna behövde mättas. Slutligen ströks ett par lager vanlig polish på. Jag hoppas verkligen att detta var bra behandling och mitt älskade köksgolv ska bevaras än längre.


Hyrd slipmaskin med rondell.


Våtsug var bra att suga upp vattnet med.

I flera andra utrymmen finns också linoleummattor, eller korkmattor som man sa förr:


Korkmatta i en stor garderob på övervåningen (walk-in-closet med dagens tjusiga uttryck). Korkmattan låg ursprungligen i morfars kök från 1936 - 1950. Den har nog varit fernissad.

I "skrubben" under trappan till övervåningen, finns denna matta. Den ser ut att vara fernissad. Än har jag inte haft på nå´n behandling.

Korkmatta i sommarstugan - 1950-tal.

(När arbetet väl har var utfört läser jag i Gård & Torp på nätet om linoleummattor och blir lite skraj för att Jaspérenoveringen kanske blev fel. Jag använde polish och inte vax, bonvax. O, hjälp...)

20 juni 2009

Kaffepannan på elektriska spisen

Det här är viktiga prylar i ett kök från 50-talet. Elspisen från Husqvarna och Kockums emaljerade kaffepanna i rött med svarta kanter.

Kaffe ska kokas, så är det bara. Efter att ha prövat bryggare och pressoapparat tycker jag fortfarande att kokkaffe är det som gäller! För mej! För det mesta! Och varför inte i barndomens kaffepanna, från den tid då jag icke tyckte om kaffe. Jag var modiga 22 då jag insåg vitsen med denna dryck och det var med hjälp av cappuccino under en tågluff till Italien.



Jag kan se min mammas glädje då hon fann en röd panna - en som matchade de röda detaljerna i köket för övrigt: bården vid taklisten, skåphyllornas framkant, spegelramen, kökshanddukarna med monogram...



Elspis fanns förstås inte i morfars kök på bottenvåningen då huset stod klart 1913. När huset elektrifierades vet jag inte, men det måste ha varit under 1930-talet. Då tror jag nog att det bara var lampor som installerades. Mamma berättade om en skomakar-lampa över köksbordet då hon ung. När första elspisen i bottenvåningen kom till har jag ingen uppgift på. Men järnspisen var kvar efter renoveringen 1950 jämsides med en vedpanna. Jag minns en mindre bänkspis med ugn från min barndom som stod på ett lågt, specialbyggt förvaringsskåp.

17 juni 2009

Köket från 1950 är bra som det är

Det lättaste att besluta om i morfars hus, är köket på övervåningen. Det står sig efter ett halvt sekel. Där behöver praktiskt taget inget göras. Övervåningen inreddes 1950 då generationsboende började. Dotter och svärson tog över hemmanet och inrättade sig en trappa upp. Köket är fyllt av praktiska detaljer, sån´t som uppstår då fantasifulla människor som inreder en liten yta får tänka och handla fritt. Det är charmigt, det är vackert tycker jag. Det är masonite och tidstypiska Trycko-beslag, det är linoleummattan Jaspé, rollmålade väggar och tak. Det är koncentrerat 50-tal. Köket går i ljust gult med röda "accessoarer", rostfri diskbänk och stänkskydd samt svart laboratoriebets på arbetsytan.

Spisen finns kvar, en vit Husqvarna. Den skulle slängas på 80-talet men jag bad för den och då flyttades den till sommarstugan. Nu är den på plats igen och på den står den röda emaljerade kaffepannan med svarta kanter och knopp igen. Det här har jag länge sett fram emot att äga.

12 juni 2009

Morfarsfarfarsfarfarsfar

Cronolots Johan Sikström har jag inget foto av. Fotograferingskonsten var inte uppfunnen då han levde. Jag vet inte hur han var som människa. Han är ett namn men inte så mycket mer. Ja, han föddes visst 1665 men det är ett årtal jag inte själv forskat fram eller kontrollerat. Jag gissar att han hade känt igen bilderna nedan trots att det gått så där 300 år sen han såg vyn och trots landhöjningen.






Jag förstår, med tanke på hans yrke, att han var en mycket van sjöman, en mycket god seglare som kände och lärde känna farvattnen i Bottenhavet och Kvarken. Hur navigerade han? Inte med gps ialla fall. Nej det var nog svårare än så. Han kanske använde sextant som jag aldrig lärt mej principen för riktigt, vet bara att man använde solen och stjärnorna vid navigation.

Jag skulle gärna ha varit med på en båtresa med Johan som skeppare. Inte i ett strapatsrikt stormigt oväder utan en lugnare seglats, gärna även nattetid. Jag är ju förtjust i mörker, måne och stjärnhimlen som jag nämnt tidigare. Jag skulle ha varit lugn i hans sällskap tror jag. Tänk att styra en klinkbygg båt, , tänk att veta vilka "snören" man ska dra i för att minska eller öka farten, tänk att ha trossar som luktar tjära i sin närhet... Vad skulle vi ha ätit ombord? Pären å saltsilla? Dofter, odörer, smaker, lukter skulle nog till en del ha varit obekanta men intressanta. Skulle jag förstå vad han sa? Skulle vi ha kunnat föra ett samtal, hade vi förstått varann´ - både med tanke på dialekt och ordens betydelse?

I lotsbyns hembygdsbok från 1990 kan man läsa att kommendör Nils Strömcrona ledde en expedition utefter Sveriges och Finlands norra kuster år 1725. Expeditionen avslutades i Umeå och Vasa. Finland var svenskt fram till 1809 och Strömcrona utsåg platser längs kusterna där lotsar behövdes.

Den första organiserade tillsättningen av lotsar och lotsdrängar här ute torde ha varit den som skedde lördagen den 7 augusti 1725. Då tillsattes, med stöd av amiralitetskollegiets instruktion, 4 lotsar och en lotsdräng här. De som tillsattes vid Järnäsklubbs lotsplats var:
åldermannen och skepparen Johan Sikström
Peer Erichsson
Oloff Erichsson
Peer Eliasson
lotsdrängen Erich Persson

I samma hembygdsbok kan man läsa att Johan var den som lotsade Strömcronas brigantin till Stockholm på seglingen tillbaka: ”Som tidigare nämnts så avslutade Strömcrona sin exp. i Umeå, varifrån han avseglade den 23 augusti med destination Karls­krona. (…) Den nytillsatta lotsåldermannen, Johan Sikström, var en så erfaren sjöman att han anförtroddes uppdraget att lotsa brigantinen från Umeå till Stockholm. Loggboken berättar: ”Förmiddagen winden SW frisk Märss Coultie Klart. Kl. 9 fick iag ombordh till mig Lensman Hans Finberg hwilken hade med sigh Johan Sikström som mig den 8 Haius fartyget till Umeå lotzade. Och iag Accorderade med honom at han skulle lotza Kongl. Majts Bribantijn härifrån till Stockholm för 60 daler koppar och innta dageligen sin Kåst och underhåll ombordh så länge resan Continuerar.” (Krigsarkivet: Sjöexpeditioner, loggböcker m.m. 1725.) Uppdraget utförde Johan Sikström så väl att brigantinen Göja kunde ankra upp i Stockholm mellan Skeppsbron och Holmen den 5 Sept. Nu var ju Göja inte något stort fartyg och hennes djupgående var endast 7,5 fot, men med tanke på förutsätt­ningarna gjorde Sikström ett bra jobb. Resan hade tagit 13 dygn. Från Stockholm fick han sig själv hemskaffa.”
(Wikipedia har en bra förklaring på vad en brigantin är. Om man googlar på brigantin får man många träffar. Bilden ovan kommer från http://www.aganlar.com/tarihce/14%20Brigantin.jpg. )

Tänk bara att denne man, som säkerligen kom från enkla förållanden, varit i Stockholm, att han var i hufvudstaden då slottet höll på byggas, det som Nicodemus Tessin ritade. Stannade han någon dag extra för att se sig om? Att någon fler Stockholmsresa inte skulle bli av, insåg han nog. Jag förmodar att han reste med fartyg hem igen, det gick fortare och var väl därmed billigare än transport på landbacken. Carl von Linné, som reste ut på sin lappländska resa några år senare, år 1732, tog landvägen till häst. Han passerade min by på den gamla grusvägen, på "Kustlandsvägen". Herreje, vilken påtaglig kulturhistoria.

Själv är jag en landkrabba. Först på senare år har jag varit med och fritidsseglat. Min pappa däremot, född i ett sågverkssamhälle vid havet, han var hela sitt liv förtjust i båtar och vatten. Han byggde egna mindre båtar - av trä, av masonit, med och utan segel. Han övergav detta intresse eftersom tid saknades, då han gifte sig till ett jordbruk. Men Björn Landströms bok Skeppet, från 1961 stod i bokhyllan och den tog han fram nu och då.

Och en kanot byggde han till mej och syrran så vi kunde paddla i bäcken på somrarna, tillsammans med kamrater. Denna gråblåmålade farkost som vi haft så mycket roligt med, finns fortfarande kvar.

8 juni 2009

Dära Vall´n

E sana såg e ut dära Valln´ där socknenkyrkan finns, nå´n gång vid förra sekelskiftet. Det fanns många affärer - allt som man behövde fanns dära Vall´n. Även då jag var liten fanns så mycket större utbud än vad som finns där idag. Välståndet och bilarna gör att en liten ort utarmas eftersom man åker in till närmaste stad för att handla på stormarknader.

Här på kyrkvallen hade man marknadsdagar, marttnen. Inte långt härifrån fanns min mormor Almas föräldrahem. (Hennes släkt kommer jag nog in på senare.)


Det här är Storgatan med kyrkan i fonden. Kyrkan är från 1400-talet och har en fristående rödmålad klockstapel från 1700-talet. Här var morfar på marknader. Här roade man sig med tämjda björnar, bröstsocker och kaféliv.


På foto ovanför där någon skrivit "Marknad 1907 Wallen" syns morfar till vänster, 23 år gammal - han är markerad med ett kryss.

Det här vykortet är också från början av 1900-talet. En kornhässja/storhässja finns helt inpå det lantliga samhället. Kan det vara kyrkan som lyser vitkalkad uppe till vänster? Jag är lite osäker. Telefoner finns ser man på stolpen i förgrunden. Man ser fjärden uppe till höger, den är 17 km lång. Längst ut vid Bottenhavet finns en fyrplats. Där installerades min morfarsfarfarfarfarfar som den förste kronolotsen år 1725.


3 juni 2009

Ladusvalorna

Morfar Manfred tyckte om fåglar! Fåglar gillade min mamma Karin! Jag gillar också fåglar och det är väl inte så konstigt med den släkten... Morfar brukke lägg ut malln på vintern utafôre fönstre. Han brukke sop hop höfröa från hölage´ och lägg ut i en rundel på snön. Snöade den över sopade han bort snön och la på nytt höfrö. Allt för småfåglarnas väl i kylan.



Ladusvalor hör till den här jordbruksbygden under sommaren. De minskar i antal allt eftersom lagårdar och uthus ställs tomma, rivs, öppningar stängs, EU-direktiv talar om salmonellasmitta, uthusägarna tycker att svalorna smutsar ner.

Ja, dôm tyg ne däre lagårn!

Men jag tar bort en fönsterluft på lagårdsgaveln i maj så de lätt hittar in. För två år sen kom inga svalor och byggde bo hos mej - det var en stor sorg så nu gör jag det lättare för dem. Sen täcker jag av golvet under kabeln där de brukar sitta och under boet. Ibland fungerar det, ibland inte. Men ladusvalorna värnar jag om, vare sig det skapar extrajobb eller inte! Jag hälsar dem välkommen i maj. De har ett sån´t härligt kvitter...

Ett bondbröllop 1870

Morfars mamma och pappa föddes 1848 och 1847. Klara och Johan-Olof gifte sig den 6 oktober 1870 i den här lilla bondbyn. Hon var då 22 år och han 23.


Det var nog ett ståtligt bröllop - Klaras brudkrona var stor och grann. Hon var kronbrud med en färggrann krona av pappers- eller tyllblommor på en stålställning, kanske med glaspärlor och metallkläppar.

Det var vanligt att man gifte sig i oktober, en månad som inte var så fylld av arbete med jorden. Man kunde hålla fest i dagarna tre och gästerna, som många levde på jordbruk, kunde vara med på festen.

Innan Klaras och Johan-Olofs liv var slut skulle de ha fått uppleva mycket, både privat och förändringar i samhället. Industrialiseringen började göra sig gällande.
Deras barn var:
Johanna Katarina 22 september 1871- 15 oktober 1879 (dog i difteri)
Johan ”Janne” 9 oktober 1872 – 23 oktober 1918
Jonas Herman 13/2 1874 - 19/2 1874
Klara Mathilda 21 juni 1875 – 27 oktober 1879 (dog i difteri)
Gustaf Robert 19 januari 1878 – 11 september 1879 (dog i difteri)
Kristina Sofia 9 sept 1879 – 11 september 1879. Dog två dagar gammal.
Katarina ”Karin” 7 november 1880 – 22 maj 1953.
Gustaf (Robert) 22 mars 1882 – 20 februari 1927
Manfred 18 december 1884 – 10 mars 1968. Han kom att bli min morfar.
Adrian 3 mars 1886 – 24 augusti 1973

Inom loppet av en dryg månad år 1879 dog fyra av deras minderåriga barn. Bara en 7-årig son överlevde den gången. Därefter föddes fyra barn till. Genom släktforskningen har jag nyss funnit en liten Kristina Sofia som dog två dagar gammal. Detta måste jag kontrollera ordentligt.


Klaras moster Ulrika, Smör-Ulla, som tog hand om Klara som mycket liten, sålde sina hemman till JO 1870, alltså samma år som ungdomarna gifte sig. Som kvinna var Klara inte myndig och var inte delägare i hemmanet. Tänk, vilken skillnad mot idag! Jag är hemmansägare och jag är kvinna. Jag har även i testamenten och via husförhörslängder hittat uppgiften att moster Ulrika bodde hos Klara och JO då hon blev gammal, kanske redan från 1870. På gården bodde också barnen förstås samt pigor och drängar. Hushållet var stort, människorna var tvungna att umgås. Man måste ha varit duktig på att lösa konflikter, det gick inte att fly från dem. Ulrika Jacobsdotter dog 1880, 72 år gammal.


Klara och Johan-Olof fick också vara med om stora förändringar i samhället. Järnvägsnätet hade börjat byggas ut på 1850-talet. Västra Stambanan började byggas 1856 och var klar 1862. Sveriges första lokdrivna järnbana var dock privat och öppnades 5 mars 1856 mellan Örebro och Nora. I samband med järnvägar och tidtabeller fick hela Sverige en gemensam tidmätning, det blev viktigt med klocka. Rovan i västfickan blev en statussymbol. Att resa med segelfartyg och ångfartyg eller med häst och vagn fortsatte man med några årtionden, men nya tider medförde nya ressätt. Boken ”Tiden är bara ett ord” av Lennart Lundmark har jag haft stor glädje av att för länge sen läsa och fick då helt nya insikter.

Kronan infördes 1873 då den ersatte riksdalern. Införs Euro i Sverige får vi vara med om samma typ av förändring.

Metersystemet infördes officiellt i Sverige den 22 november 1878 och de gamla aln- och tummåtten fasades ut. Bara det var en stor omställning i tankevärlden. Själv är jag förundrad och glad över att det fortfarande går att köpa tumstockar av trä med både meter- och tumskalor.

1 juni 2009

Om skorstenen

Morfars hus, mitt hus, har varit uppvärmt genom kontinuerlig vedeldning från 1913 till 1997. Från 1950 har uppvärmningen varit vattenburen med kamflänsradiatorer. 1971 intallerades några direktverkande elektriska kompletteringselement.

Från 1997 fram till 2002 har det vedeldats emellanåt men för bekvämlighets skull har uppvärmning via elpatron varit det huvudsakliga. Pappa blev med all rätt bekväm på ålderns höst. Han har burit in veakôrgar och under en period koks ända sen 1950 - i 47 år!

Vedeldningen förde med sig det goda att grunden blev uppvärmd eftersom murstocken står på marken i torpargrunden. Nu värms inte murstocken kontinuerligt under vintern, grunden blir kallare. Jag har sett vissa rörelsesprickor på ett par ställen på övervåningen som startat efter 1997. Lite vånda för det med sig... Ett skorstensskydd av galvad plåt kom på plats hösten 2006. Det behövs nu när skorstenen inte är uppvärmd för jämnan. Så länge murstocken är uppvärmd finns inga problem med regn och fukt. Skorstensverkan gör att regndropparna böjs av och hamnar utanför skorstenshålen.

Från allra första början och fram till 1950, då Albin Öberg murat om murstocken med bränt köpetegel, var den murad av soltorkat lertegel. Det var egentillverkat av lera och sand från de för byns hemmansägare gemensamma ler- och sandtagen och som hörs på ordet torkat i solen. Ett vanligt byggnadssätt förr.


Det soltorkade teglet på bilden tog jag vara på, då ett gammalt hus i byn revs. Teglet är tillverkat av Nils-Olof Hörnsten som var noga med att sätt sin prägel på det med ett "H". (Vem annan än jag i byn skulle samla på en så´n här lerklump???) Huset var en enkelstuga som senare byggdes till av Hörnsten och blev en variant av parstuga men med två kök. Det fanns flera årtal skrivna ihop med initialerna NOH på timmerstockarna i den tillbyggda delen. De syntes i det avskalade huset inför rivningen, 1866-1877-1881-1897. Så här såg Hörnsten ut, han som tillverkade teglet till sitt eget hus:


På baksidan av fotot står datumet 9 januari 1908. Ingen uppgift om fotoateljé finns tryckt på kortet, därför tror jag att det kan vara en person i bygden som skaffat kamera och fotat grannar och bybor. Spännande! Det är arrangerat, men inte som i en fotoateljé. Det syns att N-O är lite ovan att posera framför kameran. Det är jätteroligt och intressant att ha foton av bygdens folk för 100 år sen!!!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...