29 november 2009

Advent

Detta är årtiondets loppisfynd - en stringljusstake i bågform avsedd för en slinga med 16 julgransljus. För en spottsyver fick jag den med fungerande elljus. Då inlindad med glittergirlander i mängd för att dölja sladdarna. Själv tycker jag de hör till string/funkisstilen. Och de är mörkgröna - som granbarr.




Den passar i lillrumme på övervåningen med bokhyllan av stringmodell.

25 november 2009

n´ Tjyv-Ant

Orkar ni slå
så nog orkar jag stå.
Växer det vide
nog växer det skinn


sa n´Tjyv-Ant då han blev pryglad vid skampålen har jag fått höra. Om det var vid skampålen vid kyrkan på Vall´n eller skampålen i Lögdeå vet jag inte, men att det fanns en plats med skampåle även på den senare platsen har jag fått mej berättat. Jag ska nog skriva mer om det en annan gång.

Sen barnsben har jag hört sägnen om n´Tjyv-Ant men först i vuxen ålder läst om honom som verklig person. Grottan som är uppkallad efter honom i Storrisberget har jag besökt flera gånger.

N´Tjyv-Ant föddes som Anders Andersson år 1823, äldst i en barnaskara på tolv. Blev som 19-åring dömd till hemlig kyrkoplikt enligt kyrkboken. Som 21-åring blev han fast för något brott och skulle föras till tinget på Vall´n med fångskjuts. Han rymde från fångskjutsen i Ängersjö, lyckades såga av blacken om foten. Några inbrott i trakten sattes i samband med Tjyv-Ant.

Året därpå dömdes han på nytt för stöld och skulle föras till Landskrona fästning för tre års straffarbete. Lyckades rymma vid en geschevargål, gästgivargård i Särbrå. Han slog sig ihop med förre fästningsfången Nils Petter Jerf som även han var med på skjutsen. N´Tjyv-Ant & Järven rörde sig norrut igen. Sen vet man inget mer om Tjyv-Anders men Jerf fördes 1846 "kostymerad i järnklädning till Landskrona fästning för att där tillbringa återstoden av sitt liv." Uppgifter ur "Av ris och rot", Tyko Lundqvist.

En släktberättelse säger att Smör-Ulla, Ulrika Jacobsdotter som levde 1808-1880, var rädd för n´Tjyv-Ant & Järven. Ulrika var moster till min morfarsmor. Hon bad att få låna hattar och huvudbonader från manliga släktingar och placerade dem på ett mössbord vid ett fönster.

Då hon tyckte sig höra ljud utifrån ropade hon "Ôpp nu kara, tjyva ä här" och skrämde på så sätt bort den/de som hon trodde försökte bryta sig in för att stjäla i hennes hus.

Jag gillar historien men vet inte om någon verkligen hade försökt sig på att stjäla hos henne. Tjuv-Ant var verksam i bygden medan Ulrikas föräldrar n´Jacob Isacs´n och a´Ulrika Christiansdotter levd ( n´Jacob levv längst å dem å han dödd 1862) och föräldrar och dotter delade hushåll. Att de var stadda vid god kassa kände förstås många till i det lilla lokalsamhället där den sociala kontrollen var stor. Det är också lätt att förstå hur rädd en kvinna kunde vara. Men det är alltså först nu när jag bloggar som jag sätter in n´Tjuv-Ant och a´Smör-Ulla i gemensam historisk tid. Det är nyttigt att klargöra händelser för sig själv!

23 november 2009

Pastillen i taket

En Böhlmark-lampa ger allmänljus i lillrumme på övervåningen. Under några år fram till gymnasiet var det mitt flickrum. Det är bara 2,13 meter i tak där så en pendelarmatur från taket får inte plats. Den här modellen är typisk för den sparsmakade funktionalismen och mycket vanlig.



Arvid Böhlmarks Lampfabrik startade 1872 med fotogenlampor och fortsatte efter elektrifieringen att producera elektrisk belysning. Jag har inte få fram när fabriken slutade tillverka lampor. Jag har köpt fler lampor av den här modellen, både på secondhandbutik och på auktion i grannbyn. Me like! Den senare lampan hade ett slags etsat stjärnmönster.

Då det gäller ljus och belysning är Anden i lampan av Jan Garnert det bästa jag läst.

Taket är målat med en vit färg som har struktur som av en rullad trasa. Det syns inte så bra på fotot. Ja kanske är det målat med roller för den kom på 50-talet. En diskret strukturfärg var ordet.

Det var målare Mattson som målat taket ursprungligen och det har endast målats om en gång sen dess, vad jag vet. Flera lager färg skulle lätt kunna förstöra strukturen och det vill jag inte.

Teodor Mattsson tog körkort för automobil 1926 gick att läsa på på utställningen som jag nämnt tidigare. Här syns han på motorcykel, en Husqvarna 118 cc. Så har jag aldrig sett honom men kanske var det hans fortskaffningsmedel då han kom farande för att måla i mitt föräldrahem...

20 november 2009

Omisskännligt 50-tal

Det här är en av de få köpta textilier som finns kvar här från 50-talet. Det är ett draperi och det har blivit lite skört med åren. Det satt i skjutdörren in till lillrumme på övervåningen och ska väl så småningom få sitta där ibland framöver också. Men innan dess måste jag laga den lilla revan i ena sidan. Men visst är det typiskt för sin tid – och vackert!



Jag vet inte vem som är formgivare till det här mönstret, inte heller vet jag var det är tryckt. Trycket är utfallande, alltså tryckt över stadkanten, jag tycker mig förstå att det var vanligt då.

19 november 2009

Tänkt

Sånt här höll jag på med då jag flyttat hemifrån. Det var ett sätt att få ett blickfång på väggen vid skrivbordet där jag satt och pluggade. Och kan ni tänka – jag har kvar lapparna än!!!?



Rum i studentkorridor i Stockholm. Varje rum i området var likadant som det andra med ett par variationer i storlek. Samma möbler, samma tapet, samma målade väggar. Så klart att man måste se till att få personlighet in i rummet genom att sätta upp saker på väggarna och genom att byta ut gardiner och matta till alldeles egna. Åsså hade man några fler möjligheter. Jag satte foton ur Femina (som då hade ”rödstrumporna” på) på sidor och baksida på samtliga hyllplan. Med hjälp av den grå formbara häftmassan som kom på 70-talet. Några av er minns säkert! Jag tyckte det blev ganska okej. Måla gick ju inte an. Man fick skapa sig en hemkänsla med enkla medel.

Ett annat sant ord som satt på väggen var: ”Alla revolutioner har hittills bara bevisat en sak: allt går att förändra - bara inte människan!”

18 november 2009

Idag


Dagen i dag är en märkvärdig sak.
Tänk, evighet fram och evighet bak.



Ur DIKTER av Alf Henriksson, 1982

16 november 2009

Farfarsfarmor

I Torsåkers församling i Ångermanland föddes min farfarsfarmor vintern år 1824, i ett båtsmanstorp. Anna Stina var nummer fyra i barnaskaran som aldrig blev större. Pappan dog tre dagar efter Anna Stinas födelse i lunginflammation som han ådragit sig då han gick till kvarnen i Lo för att få korn malet. Jag försöker leva mig in i familjens situation men det går nog inte att riktigt att förstå. Pappan var alltså rotebåtsman och då han dog var mor och barn tvugna att flytta från båtsmanstorpet. Livet började inte alls bra.

Sen dog mamma Anna då flickan var 6 år. De fyra syskonen splittrades och delades ut till bönderna i socknen som fick pengar för att ta hand om dem. Den som tog minst betalt fick barnet. Auktion fast i omvänd ordning. Det här är vad jag fått ut av släktforskningen, tolkningar och pusselbitar ur kyrkböcker och husförhörslängder. Till sist blir det någon slags helhet.



Jag åkte hit med pappa på 90-talets slut. Han visade bland annat var en av hennes dopfaddrar i Hjärtnäs hade bott.

Han besökte gården och knackade på under 1960-talet då han och svågern var ute på en bilresa några dagar efter att slåttannan var överstökad. Han hade framfört vem han var släkt med och mannen som han träffade bör ha varit sonsonen till dopfaddern med namnet som fanns i födelseboken. Denne man sa sig ha träffat den åldrade Anna Stina. Pappa tyckte det lät märkligt på grund av tidsspannet som gått, den gamle mannen måste ha misstagit sig. Efteråt förstod han att de mycket väl kunde ha träffats. Han har berättat för mej att det var en av hans största missar någonsin att inte fråga vidare om sin farfarsmor. Vad mannen mindes om henne, var hon bodde, hur hon var som person, hur hon såg ut... Av detta lärde jag mig att aldrig säga nej till en berättelse om människor förr i tiden. Aldrig!

Genom att forska hittade jag 2003 uppgiften att min farfarsfarmor dog 1918. En gumma på 94 år. Hon levde således ett år parallellt på jordens yta med min pappa som föddes 1917. Och detta fick han veta av mej precis efter att han drabbats av stroke och inte hade lika skarpt minne som tidigare.

Senare har jag kört omkring lite mera i bygden som mina anfäder vandrat i. Det är riktig jordbruksbygd, det är vackert, traktorerna står parkerade utanför det vackra och gammeldags kyrkstaketet av diagonalställda träspjälor. Namnen på byarna är vackra. Hör bara: Sånga, Undrom, Fanom, Styrnäs, Björkå, Boteå, Hola, Hjärtnäs, Hämra, Tomte, Överlännäs, Kalknäs, Västeraspby... Alla ligger i Ångermanälvens närhet, älven präglar landskapet som böljar fram.

Under 1600-talet startade häxjakten i den här församlingen, i Torsåker. Undrar just om någon kvinnlig ana dog just pga. häxförföljelserna? Jag har bara kommit till 1700-talets mitt i forskningen av den här släktgrenen.

14 november 2009

Av bottnisk typ

Den fristående klockstapeln på Vallen är av bottnisk typ. Den uppfördes av byggmästaren Per Zachrisson i Backe åren 1767 - 1768. En snygg sak och vackert underhållen.



Kyrkan är en senmedeltida stenkyrka med jättevackra stjärnvalv av trä från 1730-talet. Valven byggdes efter ryssarnas vandalisering av kyrkan 1721. Här har många av mina anfäder konfirmerats. Åsså jag.

11 november 2009

Sommarminne

Några stolar "samtalar" kring ett bord på en bild från i somras.

Stolarna är A2 och stol 1 från Grythyttans stålmöbler. Av oljad ek och grönmålade ståldelar. På ett konditori i Vansbro 2003, med uteservering under knotiga äppelträd där gamla Grythyttemöbler användes, insåg jag att sån´a stolar skulle jag införskaffa.



Trädgårdsbordet är gammalt grått och obehandlat. I min barndom hade vi en fast bänk utan ryggstöd i vinkel stående i trädgården. Bordet användes även då. I det bordet har pappa ristat in några namn, bland annat mitt. Jag brukar även använda bordet då jag tvättar trasmattor. Ytan är mycket len.



Den här bilden är från en sommar för länge sen i trädgården. Pappa sitter med mej på den fasta bänken av fernissad furu (som syns i bakgrunden). Jag äter på en hallonrem helt obekymrad om framtid och dåtid. Där levde jag i nuet.

9 november 2009

Farsan och morsan, min fader och moder...

Då jag började blogga ställdes jag snart inför ett val. Hur ska jag benämna mina föräldrar? De kommer att figurera här emellanåt. Jag är en medelålders kvinna och det känns lite löjligt att använda de ord jag använde då jag var liten: mamma och pappa. Det måste väl visa på att jag betraktar mej som barn fortfarande... eller???

Vad ska jag då använda för ord? Clas, Karin, farsan, morsan, far, mor, fader, moder... ma & pa??? Krångligt att bestämma tyckte jag. Antingen är det för krystat, för genant eller så är det benämningar jag aldrig använt själv. Det är så mycket lättare med generationerna därefter: morfar, farmor - där finns inte så många alternativ.

Ja, ni märker själv vad det blev till slut - mamma och pappa.

I samband med bloggandet har jag märkt att jag oftare refererar till pappa av de båda föräldrarna. Är det för att han levde längst och minnena är tydligast eller är det så att jag är "pappas flicka"? Jag börjar tro det senare och har då upptäckt något nytt hos mej! Jag kan ju allt eftersom jag skriver, se hur han inspirerat mej då jag fått/har flera av de intressen han hade. Jag valde ett mansdominerat yrke utan någon som helst förebild och han stödde mej. Humör och rättvisepatos har jag helt klart ärvt efter mamma, så det så.

Jag minns också den mångbottnade känslan då min sista förälder, pappa, var död. Någon slags känsla av att navelsträngen bakåt var avklippt uppenbarades i mitt sinne: jag var plötsligt den äldsta generationen i familjen. Ensamt. Någon att fråga om tiden innan jag föddes finns inte på samma sätt som förr. Märkligt med den där känslan egentligen eftersom denna fullkomligt naturliga övergång är något som man förbereds för hela livet. Ändå står man där oberedd...

8 november 2009

Att städa

Då jag hittade den här bilden tänkte jag genast på 50-talet och den tidsperiod jag ibland bloggar om. Här i huset användes en annan typ av dammsugare. En Hugin i väldigt vackra färger och fin formgivning. Den är vinröd och gråmetallic och har formen av en slimmad cylinder. Den finns kvar (vad annars???) men används inte för den är ju inte alls så effektiv som moderna dammsugare. Städskåpet i övervåningens 50-tals kök är väldigt praktiskt och fiffigt. Det är indelat i specialfack där ett är avpassat just för denna apparat.

Själv kan jag avslöja att jag ibland tycker att det är kul att städa, ja särskilt roligt är det förstås då man är klar och får ta sig en kaffetår eller ett glas vin och njuta av det nystädade. Gärna med ett fång snittblommor på bordet.

Städning är en konst i sig och kan utföras på mångahanda sätt. Klassiska husmorstipset för rengöring av målade väggar känner kvinnor över en viss ålder till: man fyller en hink med vatten och rengöringsmedel och börjar svabba nertill på väggen med en genomdränkt trasa. Därefter arbetar man sig brett uppåt mot taket. Gör man tvärtom, ja då blir det rinnmärken som inte vill gå bort. Haha, kanske kan det vara bra att känna till nån gång.

5 november 2009

50-tals hörnet

Det finns mycket man kan göra här i huset. Rätt stora saker. Men i bottenvåningens vardagsrum, tidigare morfars och mormors kök, har jag försökt ordna en 50-talshörna så länge. Soffa och bord har fått komma in från kylan igen.

Där står alltså soffan i alm med sitt möbeltyg i rött. Jag älskar den för att den saknar armstöd. Rummet upplevs större och mindre instängt. Soffan är även utdragbar gästsäng som var vanligt på 50-talet då man bodde på liten yta. Almbordet, här lågt som soffbord, finns där och vägglampan med sin tygskärm i grönt och gult. Tänk att den fanns undanstoppad och är återfunnen!

Till det hela hör 4 stolar i alm med klädd sits och en buffé. Möblemanget kommer från Lammhults möbler.

Ivar Åhlenius-Björks ljusstakar Liljan för Ystad Metallfabrik har jag köpt in, likaså den lilla duken, men keramikvasen är från föräldrarnas bosättning.

Min favorit Länsstolen från Norrgavel sitter jag gärna i. Tord Bontjees taklampa Midsummer Light är mest spektakulär och vacker tycker jag. Ljuset från den är väldigt utslätat. Under detta ikeamattan i ull. Tavlorna sitter än så länge där föräldrarna hängde dem. För övrigt är ytskikten från 1970-talet.






Oftast ligger en stickad pläd som skydd över soffans möbeltyg.

Det här tycker jag är kul! Det här intresserar mej! Har övertagit ett hem som jag inte vill förvandla fullständigt, vill ha kvar anknytningen bakåt i tiden samtidigt som det ska bli mitt. Jag kan se ett slutresultat långt där framme på tidsaxeln... (för jag bor ju inte här för jämnan). Å då finns 50-talsmöblerna åter på övervåningen - ihop med öppenspisen.

2 november 2009

Fiskargubben

Den här fiskaren med sydväst och snugga är en gengremålning som reproducerats i massor. Själva motivet har varit vanligt längs kusterna i norra Europa där fisket varit en viktig näring. Kitsch, hötorgskonst. Och jag gillar honom skarpt. Jag har blivit präglad av den här avbildningen av en trygg man som kan hantera väderlekar.

En tysk konstnär med namnet Harry Haerendel har ursprungligen gjort målningen. När den kom till har jag inte kunnat luska ut. Det som förvånar mej när jag googlar hans namn är att han levde ända fram till 1991. Harry föddes 1896.



Då jag var liten tittade den här coole mannen ner på matbordet från rullgardinen av papper som drogs ner ibland på kvällarna i köket på övervåningen. Mamma hade klistrat fast en reproduktion, antagligen ur en tidning, direkt på rullgardinen som är borta sedan länge. Jag har förstås planer på att göra ett liknande arrangemang framöver. På loppis hittade jag en pappersreproduktionen. Nu är det rullgardinspapper som hägrar.

Minnet kan svika en, läs HÄR.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...