30 juni 2010

Kicki-Maja

Får jag presentera KICKI-MAJA för er! Här är hon:

Då jag fyllt tre år fick jag henne som julklapp. Lyckan var omedelbar.

Jag hade anat att någonting spännade var på gång. En gång före jul då jag inte kunde sova och klev upp ur sängen fanns inte mamma på övervåningen. Hon satt nere och sydde på mormors Singer trampsymaskin i kammaren i lampans sken. Då hon hörde mej komma gömde hon vad hon hade för händer och fick mej i säng igen. (Så minns jag det). Symaskinen, lampans sken i det för övrigt mörka rummet och den mörka ryggtavlan är ett säkert minne, omständigheterna lite osäkrare.
 
Vad hon hållit på med förstod jag långt senare men på julafton fick jag alltså en docka som var nästan lika lång som jag själv var.

Varför trampmaskinen och inte den egna elektriska symaskinen användes vet jag inte. Den elektriska var en Hugin i grön metallicfärg. Båda symaskinerna finns kvar, för allt i världen!
Nu kommer en kavalkad av bilder på min allra mest omhuldade docka:


Och hon kan förändra utseendet genom att fälla ut ”håret” eller vad det nu är, så hon ser ut att ha en bahytt.







Kicki-Maja fick nytt ansikte, en ansiktslyftning, omkring 1970, vilket var en vånda för mej att säga ja till. Hon var då ganska så smutsig vilket hon fortfarande är på armar och ben. Och så får hon förbli. Jag gillar henne skarpt ändå eller just därför.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

29 juni 2010

Klirr i godisskålen

Det här är en enkel pressglasskål vars ljud jag känner så väl. För ljud finns det i den. Fortfarande är det härligt att lyfta på locket och ta en karamell - helst något annat än polkagrisarna på bilden. Skålen står än idag på buffén, högt ovan mindre barns räckvidd.

Det räckte med att mamma lyfte locket försiktigt för att jag skulle komma krypande från ett annat rum har hon berättat. Vilket godis som fanns där då minns jag inte.

Jag var tydligen ett noggrant litet barn, för jag brukade hänga om tvätt som hängde på tork på en ställning vid elementet. Eller om jag vek ihop den torra tvätten på mitt sätt, kanske. Det handlade om tiden innan jag började gå vilket var sent i livet, jag var 1,5 år då det hände. Men så fort mamma klirrade i glasskålen släppte jag allt jag hade för händer och kom farande från ett annat rum. Jag undrar om hon satte detta i system - Pavlovs hundar, ni vet...

28 juni 2010

Neeej... jag vill ha vitt, renaste vitt

Nu har jag varit och knappat och tryckt på tangenter och fram kom en skugglinje runt om min blogg. Dessutom ändrades texten i bildhuvudet. Jag vill tillbaks till det gamla vita men vet inte hur...
Så kan det gå då man är nyfiken men inte tillräckligt kunnig. Arrrrghhh...

Plastöverdragen järntråd = stringprylar

Det här med plastöverdragen tråd är en uppfinning som fick stor genomslagskraft inom många bruksområden under några decennier. Plastöverdragen järntråd finns här i morfars hus som diskställ, tvålkoppar, stringhyllor. Den allra vanligaste inventarien med stringtrådar lär väl vara just stringhyllan, formgiven av den ångermanländske arkitekten Nisse Strinning. Gavlar av plastöverdragen tråd, hyllplan av teak, nu åter i produktion.

Så finns det fruktfat, telefonhyllor, badrumshyllor med mera, med mera... you name it!



















Jag har en spiralformad tvålkopp att fästa på kranen, nästan som hämtad ur artikeln i Vi husmödrar från 1953. Numera är både kranen, som bara är för kallvatten, degraderad som tappställe utomhus. Tvålkoppen har hängt med men jag ska se till att den inte går ett tråkigt öde till mötes. Den passar dock inte på den kran som finns på övervåningen numera. Jag skulle vilja byta tillbaka vattenarmaturen däruppe men den behöver två kranar - en för kall- och en för varmvatten - numera.


  
Gissa om här finns knallgröna Hook-krokar på sidan om den elektriska Husqvarna-spisen? De självhäftande krokarna som beskrevs i artikeln ovan. Jo men visst! Nice!!!

Jag har införskaffat en ampel för krukväxter av vita stringtrådar men det absolut märkligaste föremålet av stringtrådar är en bågformad ljusstake som jag köpte för ett par år sen på loppis. Den trivs jag utomordentligt med och den passar så bra in här på övervåningen om ett halvår igen.












Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

25 juni 2010

Midsommarblomster

Tryckta blomster på en kvadratisk tygbit. Ett ting som ger sommarkänsla och barndomsminnen.

Det här är en scarf, halsduk, huvudduk, ja en kvadratisk textil som jag sett sen barnsben och som jag alltid tyckt mycket om. Så vacker och skön att hålla i. Bomullstyget är glansigt och av tjock, mycket god kvalitet. Den har tillhört min mor en gång i tiden, mer vet jag inte.
Kanske är det en halsduk som hör till en folkdräkt, men någon sådan har aldrig funnits i min familj. Den kvinnodräkt som skapats för socknen är ny, från 1950-talets första år, och den hör inte ihop med denna. Mansdräkten är från 1974.
Jag bär det här blomstrande tygstycket ibland runt hals eller som huvudduk. Då med glädje och viss försiktighet. Jag vill att den ska vara länge än. Jag som inte är en "blommig" typ, älskar den...

23 juni 2010

Göra fint på 50-talet

I tidskriften Vi husmödrar nr 3/1953 kan man läsa hur man lätt gör sig en enkel tavla, allt för att öka folkhemmets kulturnyttjande. Jag växte upp med några sådana här tavlor bakom glas och fönsterremsa.
Här är en:




Nils von Dardels målning Kökspojke i Guatemala fanns säkerligen med som bilaga i en tidning. Den har här fått glas och fönsterremsa runt sig och vips blev det en tavla på väggen. Nils von Dardels målningar med porträtt av exotiska människor var vanligt förekommande. En annan vi hade hemma var Indianflicka med fläta, en mild och mörk skönhet.

Här är sidan ur Vi Husmödrar nr 3/1953. Chefredaktör var Birgitta von Hofsten.

Klicka på bilden för att läsa det tips som gavs till folkhemmets hushåll år 1953.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

21 juni 2010

Den förstfödda

Kolla, här är jag med mina föräldrar.
Jo, det är klart kul att ha det här fotot - undrar vem som fotograferade...

Är jag född, så vill jag leva och må väl på bästa vis...

Vägglampan finns kvar. Den har jag tagit fram efter att den varit undanstoppad i åratal. Skärmen är klädd i ljusgrön och blekgul veckad textil - 50-tals färger. Tavlan som skymtar till vänster på svartvita fotot syns på den nutida bilden. Soffan är den som jag åter burit in i vardagsrummet nere, sparad och förvarad på min begäran då föräldrarna "slängde" ut den. Soffbordet av fanerad alm kommer till sin rätt igen. Men de ska till övervåningen framöver.

Och ett annat riktigt trevlig återträffande var tapeten från den gamla bilden - tapeten sattes upp 1950 men är av 40-tals snitt. Vi finns ju i en lite retarderad del av landet. Då jag förra sommaren riktigt grundligt städade köksskåpen på övervåningen - gissa vad jag hittade under ett lager hyllpapper? Jo, en bit tapet som jag genast kände igen som barndomshemmets vardagsrumstapet. Den är djuppräglad med ett stort blommönster med guldstänk. Nu har jag färgerna bevarade, inte bara ett svartvitt kort.
Edit: har kommit fram till att tapeten måste ha använts på annan plats. Inga blommor går att se på den hittade tapeten. Men färgerna stämmer någorlunda med barndomsminnena.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

19 juni 2010

Byn omkring 1930

Det här är södra delen av byn sedd från Renbomsberget under första halvan av 1900-talet. Kortet är väldigt intressant för en hembygdsforskare för här finns hus som sen länge är borta. Fotografiet är taget efter 1913 eftersom morfars hus finns med och före 1940 då några hus som revs där omkring syns.

Klicka på bilderna så blir de större.

Man kan även se tre fyllda storhässjor, kornhässjor, så fotot bör vara taget på hösten.

På den undre bilden har jag fyllt i konturer på husen och markerat alla rivna byggnader med en röd prick. Men som sagt, morfars hus står kvar.  Klicka på bilden så syns hur mycket som försvunnit.



I landet för övrigt är Gotland ett paradis för människor som är måna om sin omgivning. Huspriserna är höga, Stockholm ligger nära. Likaså är Österlen ett eldorado för kulturintresserade människor som tycker att boendet är en viktig faktor för självbilden. Dalarna har under hela 1900-talet haft knätofsstämpel och gräsmattor "klippta med sax" (lite för välskött och museiartat alltså) och därmed har turistnäringen blomstrat, hälsingebönderna fick stora inkomster av linodling och har haft starkt självförtroende och kunnat bygga stort och bevarat detta. Dessa byggnader värderas högt idag man försöker få dem att hamna på världsarvslistan. Södermanland, Uppland, Östergötland och Skåne har sin adliga kultur med slott och herrgårdar.

Jag hörde helt apropå delar av en intervju med kronprinsessan Viktoria som såg fram emot att bosätta sig på Haga slott. Mycket beroende på att i detta 1800-tals slott med omgivningar hade hennes farföräldrar valt att bo och där var hennes far född och uppväxt. Hon tyckte sig komma sina farföräldrar, som hon aldrig träffat, mycket närmare. Huset finns ju kvar och med det minnen. Så HÄR skrev jag i ett av de första inläggen.

Men i min trakt verkar inte finnas självförtroende nog att vara stolt över det lilla vi har kvar. Den här självbilden kommer att finnas kvar i generationer tror jag, tyvärr. Jag har försökt analysera, javisst, och kommit fram till att det kanske kan bero på att vi norrlänningar är nybyggare och har kort historia på plats här (jaja, jag vet, en av mina bondeanfäder går att härleda till 1480-talet, men det är ju i en grå forntid med suddiga konturer). Sågverksindustrins framväxt med massor av sågar, gjorde att lobbyismen för regelstomme och sågspånsfyllning i husen blev högsta mode. Man ville ju hänga med, inte verka gammeldags och fattig, nya tider randades, de gamla timmerhusen revs och nya lösvikreshus med regelstomme uppfördes. Och någon tjänade på detta förstås. Inte var det de små människorna tror jag.

Jag kan till exempel se att i byns hembygdsbok, som kom ut 1980, står nämnt om det första lösvirkeshuset men ingen krönika om de traditionella timmerhusen. Och det var stora "västerbottensgårdar" och ångermanländska korsyggnader. Det här planerar jag att skriva mer om.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

18 juni 2010

ArgArgareArgast

Läser på nätet om ladors bevarande i ett projekt.
I min by är det kanske bara jag som ser något värde i lador. Inte många finns kvar av dem som fanns då jag var liten. Det är jag ledsen för. Och aningens arg, faktiskt... Kultur och historia är svårt att sätta en peng på och därför är alla lador hemma i farozonen. Jo så är det. Och eftersom så många mangårdsbyggnader och uthus och lador rivits har det kulturhistoriska värdet av hela byn minskat. Är något över huvud värt att bevara?
Lada målad med oljepastell av Christina Ärlestig.

Ska man skylla på befolkningens dåliga insikt eller på stat och myndigheter som inte lyckas få ut sitt budskap? Ni anar ett stänk av bitterhet i mitt inlägg, eller hur? Skulle vilja bo i en bygd där man går samman och värnar om dåtid, nutid och framtid för invånare och landskap. Sådana trakter finns. Men här kalhugger man skogsmark där jag är delägare utan att över huvud taget ta upp det på byastämma, markbereder tvärt emot stämmobeslut, man exploaterar bygemensam sandtäkt utan att ha täkttillstånd, man... Här lever man kvar i att en byålderman ensam har beslutanderätt. Den demokrati som en samfällighetsförening är tänkt att innebära är satt åt sidan. Diskussion, samtal och gemensam planering för byns framtid existerar inte. I maj fick jag veta att en privat bergtäkt planeras direkt angränsande mot vår bys endaste sjö, Vinsjön, som är bygemensamt ägd. Om detta nämndes inte ett ord på byastämman. Tur jag har en reträtt i en kulturbygd söderut. Jo, jag är riktigt arg då jag tänker på hur byn och gemensam mark och vatten sköts bara sen jag blev hemmansägare. Är detta en klassresenärs dilemma eller?

HÄR kan man läsa igen om att pengar till bevarande av lador kan erhållas. (Den första kommentaren är typisk, så typisk.)

16 juni 2010

Nix pix senapstub

För ett tag sen skrev jag om varumärken och efterlyste om nå´n minns hur en senapstub såg ut fram till tidigt 1990-tal. Jag fick ett tips av Gullapan Anki och Fredrik Jokijärvi om boken om Slotts AB på Tradera.

Nu har jag kört snikvarianten och fjärrlånat boken Det var en gång... sannsagan om Slotts på biblioteket (kostade bara 15 kr). Men tror ni att den vackraste av senapstuber fanns där. Nix pix!

Den bild som gjorde mej gladast i boken var den här:
Senap som turistförpackning! Undrar just om det var för campingturistande svenskar eller för utrikes turister att ta med hem till sej som minne! Vad tros? Kartongförpackningen var i alla fall tjusig tycker jag. Ser när jag läser noggrannare att det står för små hushåll och för camping.

Själv hör jag till kategorin som gärna skulle ha köpt en tub som reseminne. Jag köper städattiraljer och rengöringsmedel, tandkräm och fröer som reseminnen. Vardagsföremål att bli glad av lite ofta istället för en pryl i hyllan som samlar damm. En norsk sirapsburk finns i skafferiet, grekiskt vanillinsocker likaså. Nu senast var det tvålar jag köpte som minne.
Sista bilden i boken är det här glaset med den nya formgivningen på etiketten. Äsch, ska det vara så svårt att få återuppleva den vackraste av tuber... När jag får tid ska jag gå igenom tidskrifter från 70-80-tal för där borde väl en annons om Slottssenap finnas med den gul/vit/röd/svarta tuben finnas.

Okej, okej, jag vet att många tycker detta är bortkastad energi och att jag borde ägna mej åt nutiden istället. Men vi har alla våra egenheter, intressen och inriktningar!

14 juni 2010

Kornmjölsgröt´n

Mormor och morfar, mamma och pappa, de åt ofta kornmjölsgröt. Men jag tycker bättre om gröt på havregryn. Det är väl en generationsfråga och ibland kan jag känna lite ledsenhet för att kornmjölsgröten är på upphällningen i norra delen av landet där kornmjölsgröt var stor för inte länge sen. När jag hör att det serveras kornmjölsgröt på äldreboenden blir jag varm i själen, faktiskt...

Kallgröt´n som blev kvar efter ett grötkok kunde hämtas från skafferiet och ätas senare, kanske dagen efter, med mjölk och lingonsylt - precis som varm nykokt gröt. Den är grå och mycket slät på den yta som legat mot karotten.



Mamma berättade om hur hon som ganska liten ombads av mormor Alma under slåttannan upp i Degermyra, att gå hem lite i förväg och koka kornmjölsgröt så att den skulle vara klar då övriga familjen kom hem sent och hungriga. Lilla Karin gick för att utföra sitt uppdrag men då de andra kom hem stod hon i tårar... Hon hade fått upp eld i vedspisen och stod och tittade i grötpannan som var full av "tjickren". Det kändes inte roligt, ansvaret hon fått hade hon inte klarat (trodde hon). Tjickren är de mjölklumpar som bildas då mjölet blandas i kallvattnet. Med hjälp av gröt-tvaren och ordentlig koktid bryts de upp och blir till gröt. Det lärde henne mormor och efter det blev det många grötkok för min mor.

På bilden syns en gröttvare av gran med ett årsskotts kvistar. Till det en slev. På slevens skaft står med glödskrift Karin 2-8-41. Jo, visst måste det vara en namnsdagspresent från min blivande far till min blivande mor. Jag tror nog det.

Ska jag skriva något modernistiskt trist blir det att kvinnans plats ansågs vara vid spisen då de föddes. Jag tror faktiskt inte att detta behöver vara fel, bara samhället och de sociala omständigheterna stöder detta levnadssätt. Men i brytningstider blir det svårt. Jag är inte övertygad om att jag skulle ha vantrivts att leva i 1800-talets bondesamhälle, inte alls. Som bondmora. Kan ha varit jättecoolt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

10 juni 2010

Flottning i Lögdeälven

Jag har varit med om flottning, jag. Som hjälpreda. Som hjälpreda till tant Betty Nygren som skulle ordna mat för flottarna sista gången det flottades i Lögdeälven. Året måste ha varit 1969. Det var vi två och jag minns en ganska kal lokal i ett trähus på älvstranden, nära åmynningen i Rundvik. Det var nog målad masonite på väggarna. Tretton tror jag visst jag var.

Minnesbilderna är bleka men att jag var med och gav hela gänget med flottkarlar mat - det minns jag. Bettys make Zeibrandt var en av dem. Tänktänktänk om jag då sett längre framåt och förstått att det var historiskt det som hände. Sista flottningen i älven... Vad jag skulle ha fotat med pappas kamera allt emellan jag rörde i grytorna eller sprang med tallrikar eller vad jag nu gjorde. Men nej, inte en endaste bild tog jag vid detta sista flottningstillfälle. Men i Tyko Lundkvists Av ris och rot, utgiven 1973, finns nedanstående foto. Kanske gjorde lokaltidningen ett reportage, fotografen var också journalist.

Bildtext ur boken Av ris och rot:   
"Virkesskiljet i Lögdeälven gav på sin tid unga och gamla någon månad av härdande friluftsliv. 1969 var det definitivt slut. Bilden från sista dagen. Foto: Anders Åström, Nordmaling."

Mästerdokumentärfotografen Sune Jonsson såg timmersorteringsstället i Lögdeå så här genom kameralinsen 1961.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

7 juni 2010

Inför flytten

Nu har vi bultat fast medföljare på rökbastuns gavlar inför flytten i sommar.
Följarna, som är sågade gamla plankor, finns på ut- och insida och varje följare är fastbultad med två gängstänger, brickor och muttrar.
På lite närmare håll ser fastsättningen ut så här med gängstång, fyrkantbricka och mutter.

Här är andra gavelns medföljare och förra säsongens bytta syllstockar.

På det här fotot kan se man insidan med de ursprungliga stockarna upptill och deras bearbetning och därunder morfars stockbyten. De äldsta stockarna är svarta av sot eftersom det här är en rökbastu ursprungligen. Men morfar har aldrig använt byggnaden på så sätt kan man se av de ljusare stockvarven.

Här syns nederst förra årets två bytta stockvarv nederst. De har på insidan sågmärken efter motorsåg. Dessa spår sågades till innan ytan mellan dem bilades bort. Det är dagens förenklade sätt att bila en stock. Sågmärkena är kvar som referens till året 2009. En tredje årsring.

I rökbastun har golvet legat fritt från timret, på egna stenar. Efter flytten, som bara blir så där tre meter, kommer golvet dit igen. Samma brädor tänkte vi använda, de är inte så gamla. Då timmerbyggnaden användes som bastu fanns bara ett jordgolv. Mitt i bastun fanns en kallmurad eldstad. Så fungerade det hos morfarsfar och morfarsmor. Men efter att morfar byggde sitt hus 1913 och flyttade hit bastun, har den använts som förråd och styckplats för kalvslakt. Kalvslakten minns jag mycket väl, hur kalven hängdes från en bjälke mellan lagård och bastu där den flåddes och grovstyckades. Det jag tillåter nu är att den balken försvinner och ett spår av hur det fungerade på den lilla bondgården. Jag har tänkt väldigt mycket på det hela och är fortfarande osäker på om förändringen är bra... Vi barn hade också gungan här under flera år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

6 juni 2010

Sibirisk ärtbuske

Sibirisk ärtbuske, häckkaragan, Caragana arborescens, är vanlig här i norr som häckväxt. Här finns en häck sen morfars och mormors tid. Den delar av gårdsplanen och "trädgården". Det är verkligen ingen märkvärdig häck eller växt.

Förra helgen blev häcken för första gången som jag minns nersågad till fotknölarna. Den ska absolut finnas kvar men förnyas. Visst kändes det att ta bort de gula blommorna som var på gång. Nu duggade det som tur var så humlornas och binas sköna surr fanns inte där. Tanken är att häcken ska bli än tätare och frodigare med tiden. Gräsklipp får den under sommaren. Nu har den även fått tillskott av långtidsverkande näring i form av benmjöl. Särskilt änden som går in mot björkarna. Jodå.


































Häggen blommar. Man ser den då man kommer ut på bron. Gårdens gamla klätterhägg föll till marken under en blåsig natt på 1980-talet. En stor favorit. Len att klättra i, härlig doft från blommorna, lustig smak och känsla i munnen då man provade att äta ett svart häggbär. Inunder var det en utmärkt lekplats, en sommar lekte vi djurkyrkogård. Vi fick hållas.

Häggen som står där idag är en ättling till klätterhäggen. Den står frodigt grönvit mot grannens faluröda masonite-garage.

Min dröm är att få till ett gårdstun med tramptåliga växter, men då måste jag bo här året om. Jag gillar faktiskt inte kortklippta gräsmattor på det som ska försöka se ut som morfars gård gjorde förr, nej. Då slogs gården med lie ett par gånger om året, resten av gräset trampades kort. Dream on!

5 juni 2010

Gård & torp - nytt nummer, extra extra!

Som prenumerant på Gård & torp var det särdeles kul att läsa om Olofsfors bruk hemmavid när senaste numret av tidskiften dök upp i postlådan. Ett bra reportage.
Min första upplevelse av Gård & Torp hade jag på Stockholms Central 2003 i väntan på ett tåg. Köpte tidningen och väntetiden gick väldans fort. En tidskrift med den inriktningen saknades verkligen. Då kom den inte ut regelbundet och gick inte att prenumerera på.

En ny byggnadsvårdsbutik ska starta dära bruke´ i sommar. Som jag förstått det ska produkter från Centrum för byggnadsvård i Gysinge ska säljas där. (Centrum för bygg.vård och Gård & torp hör ganska intimt ihop). Att hitta inspiration, idéer och material till byggnadsvård blir enklare för var och en i bygden och det gör mej jätteglad, jag hoppas innerligt att intresset växer lavinartat. Där kommer nog inspiration att finnas för mitt hemman också! Men jag bävar för att priserna inte är folkliga. Samtidigt planeras några mil längre norrut ännu en byggnadsvårdsbutik på Bergagården.

Svenska Byggnadsvårdsföreningen bildades 1975. Deras tidskrift Byggnadskultur är bra - saklig och med rejäl kunskap bakom artiklarna. Föreningen startade samma år som jag påbörjade min arkitektutbildning. På den tiden kunde man inte läsa kurser i restaureringskonst eller byggnadsvård. Om en kakelugn, stuckatur eller takrosett sparades i en renovering var man nöjd!!! Kalkputs och linoljefärg började återintroduceras på marknaden, startsträckan blev låååång. Nu har vi nått så mycket längre!

Men gissa vad färg- och golvhandlar´n dära Vall´n sa då jag frågade efter ytbehandling för linoleum till min 60-åriga Jaspé? Byt till plastmatta eller laminat var hans råd. Linoleum är ett dåligt golvmaterial. Jag fick ringa runt och sen åka ett antal mil för att få tag i det som krävdes. Jooo, det tar lång tid att ändra folks inställningar, längre tid ju längre från det som kanske eventuellt är centrum. Byggmaterial- och färghandeln har ett otroligt stort inflytande på folks köpmönster. Heja byggnadsvården!

4 juni 2010

Minnen av examen i klass ett

Examensdag i första klass omkring den 6 juni 1962. Min klasskamrat och tremänning S. och jag är förevigade på stentrappan i deras härliga blomrabatt i slänten. S. hade nyss varit tärna på sin mosters bröllop och hade en ljuv, ljus, kort kreation med underkjolar och vidd. Och lockigt hår, lång från mitt korta, raka. Jag hade en mörkt röd dräkt med häftiga blå knappar på jackan. Knapparna var melerade i blått och roligt snedskurna. De glömmer jag aldrig eftersom jag gillade dem skarpt. Ja, jag glömmer inte heller dräkten. Den hade plisserad kjol och tråkigt lång jämfört med S. korta minns jag att jag tyckte då jag först såg kortet. Jag vill minnas att ett mörkblått band skulle knytas i halslinningen  men ser det inte på fotot.

Dräkttyget var styvt och lite stickigt tyckte jag. Kanske var det av linne med någon inblandning. Den har jag inte hittat i gömmorna bara bortsprättade knappar. Den här dräkten hade jag fått av tant Sonja, vars dotter var ett par år äldre än jag och saknade småsystrar.

Med min vuxna reflektion tänker jag mej att dottern växt ur dräkten som knappt var använd och Sonja tyckte att den borde fortsätta komma till nytta för den var så fin. Och den här dräkten var med om min allra första examen… Att vi är förevigade är ju fantastiskt roligt!

I ett hus på den här tomten bodde morfar Manfreds föräldrar Johan Olof och Klara med hemmadottern Katarina/Karin på sin ålders höst. De dog 1921 respektive 1932. Karin dog 1953, några år innan jag föddes. Huset är rivet och det som skymtar på fotot uppfördes i dess ställe. Yngste sonen Adrian hade tagit över föräldrahemmet som senare revs. Borta även det.

2 juni 2010

Tanten, den svenska

Jag ska nog bli riktig tant om några år. Jag gillar tanter men de verkar minska i antal av någon anledning. Riktiga tanter är trygga, har livsvisdom, vågar vara sig själva, sneglar inte osäkert på hur andra gör. Tanter är tuffa. På sitt sätt. Jag vill bli tant. Absolut. På riktigt.

Et hjørne av mitt hjerte

Jeg våkner glad hver morgen.
Det synger i mitt sinn.
Mitt hjertes skog er vårgrønn
som hagens lyse lind.

Jeg vet nok: I mitt ansikt
har årene satt spor.
Men hjertet er en vårskog
hvor blå fioler gror.

Jeg går omkring beruset
av kjœrlighet og vår.
Et hjørne av mitt hjerte
er ennå tyve år.

Dagny Tande Lid
ur .”Å nei for en vår”, Oslo 1975

Tanten på bilden är stor konst! Susanna Arwin har gjort en konstinstallation om henne, tanten alltså. Tanten på fotot är skannad från ett kort som jag införskaffade på Arwins konstprojekt BUS: Den svenska tanten. Utställningen finns på Arbetets Museum i Norrköping sedan några år tillbaka.

Bilden, som är 4 m x 180 cm, är permanent inköpt och visas alltså på Arbetets Museum. En doktorsavhandling har skrivits i ämnet och Den Svenska Tanten blev helfigursskulptur i brons i Växjö 2005.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...