Det räckte med att mamma lyfte locket försiktigt för att jag skulle komma krypande från ett annat rum har hon berättat. Vilket godis som fanns där då minns jag inte.
Jag var tydligen ett noggrant litet barn, för jag brukade hänga om tvätt som hängde på tork på en ställning vid elementet. Eller om jag vek ihop den torra tvätten på mitt sätt, kanske. Det handlade om tiden innan jag började gå vilket var sent i livet, jag var 1,5 år då det hände. Men så fort mamma klirrade i glasskålen släppte jag allt jag hade för händer och kom farande från ett annat rum. Jag undrar om hon satte detta i system - Pavlovs hundar, ni vet...
Tänk att den där typen av karamellskål är högsta mode igen! Roligt för de är så vackra.
SvaraRaderaMen äre sant, Marieberg? No för ja visst att ja ä gammall å att allt gå igen - men redan, haha...
SvaraRaderaHur som helst är nog värdet mer ett affektionsvärde än ett ekonomiskt värde. Jag gillar verkligen skålen och dess inneboende ljud. Jag kan höra det både på i verkligehten och i mitt minne.