Hurra för 100-åringen

I år är det 100 år sedan morfars hus stod färdigt. Morfar timrade själv, förmodligen med hjälp av andra men vem eller vilka det var förtäljer ingen historia.

Morfar Manfred var en av de sista som hanterade en täljyxa för att timra sig ett hus. Morfars hus, mitt hus, är ett av de sista timmerhusen som byggdes i byn. Något senare känner jag inte till men det ska sägas att full koll på byggnadstid för samtliga bostadshus här i byn har jag inte. När jag går igenom bostadshusen här i byn ser jag att en övervägande del är från 1930- och 1940-talet, sådana med fyrdelad kvadratisk planlösning ni vet som staten önskade sig. Drygt fem bostadshus är uppförda på 70-talet och 80-talet. Politiken har under 1900-talet styrt bostadsbyggandet hårt. Och jag är född i en landsända som är politiskt följsam och river sina gamla hus för att bygga nytt. Man ville inte verka omodern och bo kvar i det gamla. Annat var det i Hälsingland, Dalarna, på Gotland och Öland samt i herrgårdslandskapen. Där har många förstått värdet av att bevara för att visa på sina anor.

Ladugården här på hemmanet fick sin påbyggda vinkel 1937. Morfar byggde. Fähusdelen, som då flyttades, är är timrad men för övrigt har lagården med hölager, hölage, och genomkörningsport en stolpkonstruktion. Stolparna är skrädda och urtagna med täljyxa. Min mamma Karin, som var 16 år då vinkelbyggnaden kom till, berättade hur träflisorna flög vid timringen. Under tiden morfar täljde lossade en bit ur yxeggen och den blev obrukbar. Istället för att köpa en ny yxa såg han till att få stockarna fyrkantsågade. Så de allra sista stockarna i ladugården är sågade.

Yxan med sin förstörda egg finns kvar. Jodå.

Morfars bror Gustaf (1882-1927) byggde sig även han ett hus. Han gifte sig 1914 med Evitoria från Björna och då antar jag att huset stod färdigt. Jag gissar att det är liggtimrat också men är inte säker. Huset ligger alldeles intill bäcken. Gustav bedrev garveri.

Detta är Gustavs hus. Gustav minns jag inte av förståeliga skäl. Men jag minns att hans änka "faster Evitoria" bodde här och låg i en säng intill fönstret på övervåningen med utsikt mot gammvägen, Kustlandsvägen. Så minns jag det. Evitoria dog 1973.

Alldeles nära men på andra sidan bäcken bodde den äldste brodern Johan (1872-1918). Det huset brann och ett nytt hus med den typiska planlösningen med central murstock uppfördes, Per-Albinstugans signum. Johan hade övertagit föräldrahemmet, föräldrarna Johan Olof och Klara flyttade i samma veva till sin andra mangårdsbyggnad dära Halla.

Västerbottensgården, langkakesen (långkatekesen) på Halla, fick senare yngste sonen Adrian överta. Det vackra västerbottenshuset revs på 30-talet och ett egnahem byggdes på samma plats, en Per-Albinstuga.
HÄR kan man läsa om dessa egnahem för arbetarsmåbruket.

Den här timrade enkelstugan med tillbyggnad på baksidan neråt slänten, är det hus Johans, Manfreds och Gustavs syster Karin bebodde dära Halla, på Hallbacken längs Kustlandsvägen. På somrarna flyttade hon ut i bagarstugan på andra sidan gammvägen, vilken fortfarande står kvar. Karin var ogift och enkelstugan revs efter hennes död 1953 för att ge plats åt en ny byggnad till brorsonen Johan med familj. Denna 50-talsbostad är i sin tur det enda arkitektritade huset i byn.

Min morfarsmor Klara och morfarsfar Johan Olof fick alltså ha alla sina barn som nådde vuxen ålder i sin närhet. Jag tror det var en medveten strategi från deras sida att dela de två hemmanen mellan sönerna. De hade mist tre barn, 1, 4 och 8 år gamla i difteri 1879. Bara sonen Johan, född 1872, överlevde den farsoten. De värderade barnen högt och ville inte att någon skulle tvingas emigrera.

Morfars hus blir 100 år i år. Ett av de sista timmerhusen som byggdes här i byn, ja kanske det allra sista. Det vore intressant att, om tid och lust finns, återföra det till som det såg ut som nybyggt. Ett sådant projekt kräver noga övervägande eftersom nerlagt kapital inte förräntar sig på den norrländska glesbygden! Idag är fönstren på bottenvåningen bytta och huset klätt med masonite och påspikad läkt, även det en årsring över ett funktionalistiskt ideal som snabbt byggs bort. 

.

.