17 september 2015

Kvinnohistoria

Besöken hos och av kvinnor, äldre än jag, är en av de stora tillgångarna i tillvaron.
Att prata feminism (även om vi inte kallar det så) med denna 94-åring känns ganska fantastiskt. Hon är född i Västerbottens inland och har gjort en "klassresa" och hållit sig inom ett kvinnodominerat yrke här i kommunen. När jag av henne fick frågan varför jag valde mitt yrke, jag som inte hade några som helst förebilder, var jag tvungen att tänka till. Något svar endast en mening långt finns inte men pusselbitar kan läggas som till sist bildar ett mönster. Det enda jag med säkerhet vet är att jag är utrustad med en stark vilja. Och en önskan om samarbeten i projektform.

Märkligt nog går det inte att prata kvinnosaksfrågor med mina få jämnåriga här i byn. Kan det bero på att de, om de stannar kvar i hembygden, som i mitt fall är norrländsk landsbygd, måste finna sig i den rådande normen, nämligen patriarkatets. Man måste finna sig i att inte ha någon större talan i sammanhang utanför hemmet. Kanske vill man inte ens ha det. Man accepterar kvinnornas roll i byn att vara "tysta i församlingen", att säga ja till det männen bestämmer. Man nöjer sig med detta därför att ingen tycker att "bråkiga" kvinnor. Gud, vad trött jag är på åsikten att någon är "bråkig" då vederbörande säger sin åsikt som kanske går stick i stäv mot normen som satts upp av män. Kvinnor i min ålder i byn med eftergymnasial utbildning verkar resonera likadant. Varför tror ni unga kvinnor flyr glesbygden - till staden där tanken är friare. (Okej, ni får tycka att jag hädar!)

Och nyss, i en fäbod, vistades jag med en äldre kvinna och ägare till fäbodstugan. Så gott vi hade det där i enkelheten. Hon och jag har samma barndoms sommarlandskap i minnet, norra Ångermanlands kustland där hennes morfar hade en stor egendom som lantställe, ett område som numera är naturreservat. När vi träffades för 20 år sedan och efter en tid upptäckte detta egendomliga sammanträffande blev banden starkare. Yrket förenar oss också. För övrigt är vi uppväxta med helt olika socioekonomiska premisser, i våning på Östermalm i Stockholm med hembiträde och född in i en känd släkt kontra landsbygdsbo med jordbrukande föräldrar av enkelt ursprung. En annan kvinna med samma socioekonomiska ursprung som jag var en god vän under många år i Stockholm. Att umgås med människor/kvinnor med olika socioekonomisk bakgrund har berikat mitt liv.
.
.

3 kommentarer:

  1. Med stort intresse följer jag din blogg. Fastän åtskilligt äldre än du så finner jag likheterna mellan din och min situation, resp åsikter m m vara märkligt sammanfallande. Själv arkitekt; ex 1959, fortfarande SAR/MSA-medlem, inte längre yrkesverksam, boende i Sollentuna, ännu ansvarig också för ett ärvt gammalt hus i en liten Rättviksby. Är just nu där, för att ordna hantverkarkontakter för en grundförstärkning och stockbyte, nytt underlag för och utbyte av en kakelugn som spruckit p g a fel underlag vid reparation efter en brand 1915. M m, m m följdverkningar. Önskar nu god blogg-fortsättning! Plus annat att få ta del av, tack!

    Hälsningar, Ingemar Goliath, Sollentuna, ingemar.goliath@telia.com
    Viss byhistorik kan delges.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingemar, tack så mycket för kommentaren med feedback. Jag känner dig inte men den gladde mig väldigt ska du veta! Det är först på senare år jag förstått hur jag påverkats av min utbildning, hur jag ser på tillvaron annorlunda än om jag stannat kvar i byn.
      Du tar också hand om en släktgård förstår jag. Lycka till, det är tillfredsställande som insatt i byggnadsteknik att få göra det. Byhistorik låter intressant - jag mejlar framöver.

      okänd

      Radera
  2. Naturligtvis så läste jag också om kvinnan du länkade till!
    Att i ett slags systerskap finna gemenskap om än olik bakgrund är gott.
    Delar glädjen med dig i din m kommentar här ovan också!

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...