Ljuv sommartid

Snart är vi framme i den grönskande årstid som de flesta här i landet tycker om. Här är bilder från en fin junidag på en fin plats.

Frodighet är bara förnamnet.

Det här är en vacker boplats, en omhuldad herrgård på landsbygden mitt i det vackra Mälardalen. När vi, ett gäng arkitekter, var här på styrelsemöte, frågade T. helt apropå och med den ålderns rätt efter mötet, om vi visste hur man målar kanten på fönsterfodren, var färgbytet sker. Vilka flera än nördiga arkitekter funderar över detta? Svaret är väldigt praktiskt och resultatinriktat, svaret är självklart för äldre yrkesmålare :-)

En hårdgjord yta med gräs i stenskarvarna. En alldeles för sällan använd markbehandling, särskilt i privata sammanhang.

 

Här bor någon som tycker om att arbeta med landskapsrum. Se hur odlingslandskapet tar vid utanför häcken med öppning som markerar den privata sfären. Detta landskap var det som min pappa uppskattade mest av alla landets landskap. Ett landskap med blandlövskog och stor öppen åkermark. Här finns 1,2 miljoner invånare på 8 388 km². I mitt födelselän bor cirka 213 000 invånare på 15 538 km². Båda landskapen har format mig och med tiden förändras min inställning till de båda landskapstyperna.

***
Nu kom jag att tänka på engelska landskapsparker, ett ideal som uppstod på 1700-talet. I England skulle där bakom häcken ha funnits ett "haha-dike". Jag var med ett gäng konsthistoriker på resa i Irland. När vi besökte en av herrgårdarna och stod där och tittade ut över ägorna och fåren som betade utbrast en av deltagarna  "I can´t see the haha-ditch". Det tyckte jag och en kollega var jättekul så vi fick oss ett gott skratt.

Ett haha-ditch eller aha-ditch är en vertikal barriär som ska ge en obruten vy över landskapet där bakom. Det ska alltså inte förnimmas. Min första upplevelse av detta engelska landskapsparks-trix var på ensamresa till Stourhead i Wiltshire där jag vandrade omkring en hel dag. Fåren betade i pastoral idyll där borta utan att komma åt växterna i parken. Jag gick närmare och såg till sist - diket. Och förstod tanken. Det är alltid mest lärorikt att förstå tankarna bakom en genomförd idé själv, utan att få den förklarad för sig. Vilken aha-känsla ;-) Det jag läst om i konstvetenskapen fick där och då kropp. Älskar sådana aha-upplevelser.
.
.