11 juni 2016

Vem värnar landsortens kulturarv?

Läs Sara Meidells kulturkrönika "Ett kungligt övertramp som vore välkommet" i Västerbottens-Kuriren den 7 juni 2016. Meidell är rätt träffsäker och gör sig till talesman för landsortsstäderna. Krönikan tar upp den hänsyn som tas till kulturarv i huvudstaden, just i detta sammanhang handlar det om kungens inlägg i debatten om läget av det nya Nobelmuseet som byggherren vill ska ligga på Blasieholmen med följd att ett tullhus från 1876 måste rivas. Kungen undrar om det inte går att flytta nya Nobelmuseet.

Foton från Internet.

Men jag undrar - vem värnar kulturarvet i glesbygden, på landsbygden, i rurala, i agrara sammanhang, på rena rama bonnvischan? Vilken myndighet ser till att vi fattiga "norrlänningar" får vårt kulturarv bevarat? Vilka privatpersoner intresserar sig för sin "fattiga" kulturhistoria? Vem ser till att en gammal torpargrund bevaras eller registreras av kulturmiljövården? Vem startar namninsamling eller överklagar ett beslut om en kulturhistorisk byggnad är i vägen för ett nybyggnadsprojekt? Om en bagarstuga rivs? Vem engagerar sig om Botniabanan byggs över något som tillhör vår historia? Vem ser till att bevara våra sköra samiska lämningar? Eller våra gamla historiska vägdragningar?

INGEN.
.
.
.
.
.
Om vi inte själva gör det.
Just det.
.
.
.
Och gör ingen något fortsätter vår norrländska historielöshet gå i arv och allt det som följer med det.
I Stockholm uppstår debatt, där finns människor som värderar kulturarvet och som har kunskap om lagar och förordningar och har viktiga mediala kontakter. Men i glesbygden då?
.

Hur autentisk är vår landsbygdshistoria?
Vad är en torpargrund värd?
.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tyck till om du vill...