30 april 2017

Byggpraktik

I hennes arkitektutbildning ingick ett antal veckors byggpraktik. Den ordnade man själv och praktiken företogs lämpligtvis sommartid och det var nu sent 70-tal.

Eftersom hon gärna vistades hemma i byn under sommarloven, hembygdskär som hon är, beslöt hon sig för att undersöka om det enda byggföretaget dära Vall´n hade möjlighet att ge en ung kvinna sommarpraktik på en byggarbetsplats. Så skedde. Den sommaren arbetade hon fem veckor med den tristaste praktik man kan tänka sig. Ensam blev hon satt att riva ett skjul och sen dra ut spik ur rivna brädor och senare, tidvis tillsammans med en sommararbetande yngre tjej, popnitade hon ett trapetskorrugerat tak på en mycket stor nybyggd lagerlokal. Det var vad som kallas själsdödande. Arbetsledaren syntes till ett par gånger. Praktiken var undermålig, i efterhand insåg hon att hon skulle sättas på plats – he behövs väl ingen architäkt för å bygg e hus-andan känns igen, det finns än idag en djupt rotad Jantelag i bygden. (I yrkeslivet har hon därefter projekterat byggnader med falsade plåttak i skivtäckning, där det krävs både kunskap av projektören och hantverkare av rang för att resultatet ska bli bra.)

I augusti samma sommaren arbetade hon fyra veckor på samma byggnadsfirmas kontor dära Vall´n. Enkla projekt är vad hon minns, ingen speciell lärdom fick hon förutom hur det är att arbeta tillsammans med en byggnadsingenjör och hus plockade ur en katalog. En tillbyggnad av järnhandeln i centrum skulle även färgsättas ihop med ägarna. Där blev en kulör där ett nagellack fick utgöra fasadfärg. Hu så avskräckt hon blev!
 
Men mest fruktansvärt var när ägaren av firman, samhällets byggföretagare, ville att hon skulle tvätta hans Mercedes och i samband därmed känna sig hedrad eftersom i den bilen hade han skjutsat Lill-Babs fick hon veta. Hur det gick kan ni försöka gissa er till. Det var en patriarkal och förtryckande inställning till kvinnor på den här sommarens manliga arbetsplatser. Skulle chefen begärt samma sak av en ung manlig individ? Nej!
Följande års byggpraktik blev så mycket bättre trots att det var samma byggfirma men helt andra kontakter. Tillbyggnaden av Folkets Hus i Runnvik var på intet sätt avancerad men hade en bra arbetsledare, Moström var förstående och väl lämpad. Dessutom var det ett bra arbetsgäng att ha att göra med, byggnadsarbetare som verkade trivas ihop. De kan ha varit omkring fem personer. I byggfutten satt inga pinup-bilder, jargongen var inte macho och hon blev inte på något sätt förtryckt eller förlöjligad.

Hon var den som fick ansvara för att mängda och beställa betong från Gräsmyrs betongfabrik till gjutning av grunden, najade armeringsnät, var med och murade upp grunden av tunga ”gråsuggor” med en murare från Ume, spikade stomreglar, panel, la råspont på taket, spikade takpapp ikapp med en lärling, läktade för takpannor. Mer hann hon inte eftersom det var det dags att återvända till KTH. När de 6 veckornas praktik var över sa den äldste arbetskamraten, grovarbetare Johansson: ”Nu har du visat att kvinnor kan arbeta på byggen!” Det var väl ett fint adjö, eller hur?

Sista sommarlovet praktiserade hon fem veckor på ett litet, privat arkitektkontor i Örnsköldsvik. Hon hyrde ett rum hos en jämnårig tjej som hade en stor lägenhet högst upp i ett gammalt trähus centralt i stan med stor balkongveranda. Verkshöjden på projekten hon arbetade med var inte särskilt stor, dem lade hon knappt på minnet. Men stämningen var god och avslutningsvis gjorde alla en trevlig gemensam kontorsresa ut till Ulvön och till avsked fick hon en verkligt perfekt bok, vald med omtanke. Senare kom ett telefonsamtal med frågan om hon ville börja arbeta på Ö-vikskontoret efter examensarbetet. Dock tackade hon nej . Hon hade då bestämt att det var i Sthlm hon ville arbeta.

HON LÄNGTADE ALDRIG BORT
men måste flytta för att få den utbildning hon verkligen ville ha. 

När hon flyttade till Sthlm för att få den utbildning hon önskade sig höll hon dörrarna öppna, det var inte självklart att hon skulle bli kvar i storstan efter examen, eftersom hon trivdes med landsbygden, i hembygden, dialekten, människors gemensamma historia - men att flytta tillbaka insåg hon dock ganska snart inte var ett alternativ tyvärr. Sitt yrkesval, utanför vård-skola-omsorg-sektorn, möjliggjorde inte verksamhet på landsbygden hemmavid. Då skulle hon vara tvungen att pendla till en stad och så lång daglig pendling var inte att tänka på i hennes värld där hon hade satt upp max 30 km pendling enkel resa. I hela livet har hon dock haft möjlighet att välja arbetsplatser på cykelavstånd.

En plattform för hennes yrke inom humaniora fanns och finns inte i byn eller i kommunen insåg hon. Ville hon ha intressanta, stimulerande och utvecklande anställningar och uppdrag var det ett måste att hålla sig till de stora städerna, universitetsstäder, åtminstone under etableringsfasen i professionen. Likadant ser läget ut i stort idag. Det är bara att beklaga.

Läs

 
  • de ungas flykt fortsätter – stora platser vinner unga, mindre platser förlorar de unga
  • unga kvinnor rör på sig något mer än unga män
  • framförallt de stora städerna får in ett överskott av unga kvinnor
  • i Norrland försvinner fler unga kvinnor än män 
.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...