Fattigdom

Fick en fråga från min nya granne, född i kommunen. Vad menas med "fatte aspara"?
Om hela ramsan var känd för hen vet jag inte men det som syftas på är den här:

vacker avabon, stôgg rönnholmara, fatte aspara, löjdtuppa

När kom ramsan till? I förra inlägget menar jag att det mycket väl bör vara från någon gång omkring förra sekelskiftet. Ramsan lever tydligen kvar i bygden förstår jag på frågan (eller delar av den). Här kommer några tankar om hur fattigdom kunde komma till uttryck förr i tiden.

Fäbodar
Byn hade fäbodar på skogen eftersom betesmarkerna inte var tillräckliga nere i byn, fäbodar hade inte grannbyarna. Det var en hemfäbod, vandringen dit var inte alltför lång och där fanns även uppodlad mark, jalen. Marken som fanns i byn räckte inte till bete för så många kreatur som krävdes för att mätta munnarna i de 6 hemman som ursprungligen utgjorde byn. Därmed kunde byborna betraktas som fattiga jämfört med andra byar som inte behövde valla kreaturen till en fäbod för sommarbete. Fram till laga skiftet bodde även åtminstone en familj permanent året om inom fäbodområdet. har jag läst mig till i äldre dokument.

Sjösänkning
För att få mer mark till bete och odling utdikades sjön som fanns i byn i två omgångar, den sista på 1920-talet. Då jag var ung brukade de flesta familjerna sina lägdor där ute Aspänge och ute Fjär´n. Nu är övervägande delen av den forna sjön skoggådd. Sjön har jag förstås aldrig sett i verkligheten, inte ens på foto, men har hört berättas om att den var dägelig (dejlig).

Nyodling av skogsmark
Under storsvagåret 1867 då missväxt härjade i hela landet odlades Degermyran upp och varje hemman tilldelades ny odlingsbar mark, om än i liten omfattning med smala markremsor. Numera växer där skog igen men då jag var barn minns jag att några familjer hässjade hö där.

Bild härifrån. Illustration av svälten i Norrland ur tidningen Fäderneslandet, 1867. 

En moder ligger döende medan sonen äter på en känga och en man täljer bark från trädet utanför.

Hemmansklyvningar blev vanliga i byn under 1800-talets sista del och under 1900-talets början. Hemmanen klövs, delades upp, och vart och ett av barnen fick sin del. Det var ett sätt för hemmansägarna att ge sina barn möjlighet att bo kvar i byn. Det fanns få utvandrare bland byns bondsöner och bonddöttrar i byn. Den familj som behöll hemmanet odelat fick istället se barnen emigrera till Amerka. Det var alltså den bonde som överlät gården till ett enda av barnen, samt torparna och deras barn, som fick utvandrare i sin släkt. Att torparna, som inte ägde den mark de brukade utan hade arrendekontrakt, utvandrade var kanske inte så märkligt. Hur omfattande hemmansklyvningar var i grannbyarna har jag inte forskat i. Att utvandringen var omfattande står dock klart. Det ser man t ex i husförhörslängderna.

Hybert, Ruben och Verner Öberg hos fotografen i USA. De föddes  1888, 1896 och 1897.

Deras näst äldsta syster (f. 1882) ärvde föräldrahemmanet och bröderna emigrerade till Amerika 1918 respektive 1922. Hybert och Verner återvände till hembyn medan Ruben blev borta "over there". Hybert byggde sig en stuga på sin äldsta systers mark. Verner planerade att starta en affär i byn men dog 36 år gammal.

Hemmansklyvningar innebar att alla barn (alla söner rättare sagt) fick dela på hemmanet varvid de olika brukarenheterna blev små. För att klara försörjningsbördan behövde hemmansägarna arbeta extra. På 1900-talets första del var påhopp som stuveriarbetare vid sågverket i Rundvik vanligt. Traditionen med att flagga på Flaggberget kommer sig av att flaggan i topp signalerade att lastfartyg kommit in och stuvare behövdes vid Rundvikskajen där man kunde hoppa på ett extraknäck. Flaggsignalen räckte även till grannbyarna.

Så visst var det knappt om mark och det kunde nog vara svårt med försörjningen. I bondbyar konkurrerar samtliga hemmansägare om tillgänglig mark. Kanske blir kampen hårdare och samarbetet mer infekterat i fattiga byar? Eller ställer man upp och hjälper varandra?

Antalet hemman har genom klyvningar gått från 6 stycken år 1646, 11 stycken 1819, 17 år 1867 till drygt 30 stycken idag. Det innebär också att bostadshusen inte är så gamla, de nya hemmansägarna byggde sig nya hus på sina avstyckade fastigheter. De äldre traditionella timmerhusen (Västerbottensgårdar och ångermanländska korsbyggnader) som fanns, revs så småningom i stor omfattning just här i byarna, antagligen för att de ansågs omoderna i jämförelse med de nybyggda regelhusen med sågspånsisolering som man dessutom kunde få statliga egnahems-lån till att uppföra. Kanske ville man tvätta bort det man uppfattade som fattigdomsstämpel - de gamla bostadshusen.

Både fäbodarna och flaggan på Flaggberget, som kan tyda på fattigdom, har idag blivit något som lokalt betraktas som positiva kännetecken för byn. Så kan tiden förändra ett synsätt. Och i många andra delar av landet är traditionella byggnader högt värderade idag. En förändring i synsätt är tydlig även där men har inte fått stor genomslagskraft här i kommunen.

Ser man i en vidare bemärkelse kan andefattig, idéfattig eller kanske fattig i anden (Matteus kapitel 5, vers 3 i Bibeln) vara andra försök till förklaring av egenskapen "fattig". Tolkningen är upp till var och en då inget givet svar lär finnas.
.
.