31 maj 2017

Klass är den hemort vi aldrig förlorar

”Klassresenärer som vuxit upp i byar, mindre kommuner och brukssamhällen, där alla barn går i samma skolor, säger ofta att de inte funderade på sociala skillnader som barn. Det var först på högskolorna eller universiteten som klasskrocken smällde till”, skriver Annelie Jordahl i sin text om kvinnors klassresor.

Detta citat använder Elin Grelsson Almestad i en text om att vara klassresenär - Klasskamp och skrivkramp. Den intressanta artikeln fortsätter med följande:

”Att på allvar byta social klass i Sverige tar trehundra år för en familj, hävdar den amerikanske ekonomiprofessorn Gregory Clark. Tio generationer”, skriver David Nyman i texten Att demaskera en klassresenär och hänvisar till allt det immateriella som ryms i en klassresa. ”De materiella klassresor som präglat svenskt nittonhundratal har gjort oss rika men vilsna, stupsäkra men mer förvirrade än någonsin.”

Jag tror absolut att det är så. Kanske är det är sorgligt. Eller inte.

Har alldeles precis läst klart en bok som stått delvis orörd i hyllan sedan länge. Den heter Tala om klass och, redaktörer är Susanna Alakoski och Karin Nielsen. I boken möts kvinnor som ursprungligen kommer från arbetarklass och underklass, gamla och unga, kvinnor från storstäder och landsbygd. Alla författarna är första generationens klassresenärer, det vill säga föräldrarna har inte akademisk utbildning eller motsvarande yrken. Det är intressanta essäer. För min del har jag just nu stort behov av att identifiera mig med och läsa om andra i samma situation i brist på jämnåriga kvinnor med samma bakgrund och nuvarande situation som jag har. En jämnårig med borgerlig uppväxt i Bromma kan inte förstå att ett samtida liv på landsbygden i "Norrland" såg ut som i Sune Jonssons bildskatt.

https://morfarshus.blogspot.se/2009/10/sista-generationen.html 


 https://morfarshus.blogspot.se/2014/07/jordbrukets-dod.html
https://morfarshus.blogspot.se/2014/10/minne-av-sommarcafe-i-Sunnansjo-bygdegard.html 

https://morfarshus.blogspot.se/2010/07/huvudbonad.html 


https://morfarshus.blogspot.se/2009/09/begravningstag.html
Samtliga bilder tagna av Västerbottens dokumentärfotograf Sune Jonsson (1930-2009).
Klicka på en bild och ett inlägg där jag tidigare använt den öppnas.

¶ ¶ ¶

Man kan välja att tackla sin tvehågsenhet, sin känsla av att inte höra hemma någonstans, på olika sätt: välja att vara lojal mot sin ursprungsklass eller att inte vara det.
.
.

2 kommentarer:

  1. Hej, känner igen mig i alla foton utom det sista, likvagn användes i min hemby till de första åren på 60-talet. Men jag har inte sett någon begravning där likvagn använts. Den vagn som användes här finns på Hembygdsmuseum i kyrkbyn. Jag blev tårögd när jag såg bilden av mannen som silar mjölken, om man kunde vrida tillbaka tiden när mamma skötte den sysslan. Barndomen, så trygg för ett barn på landet under 60-talet.Manni

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi hade kanske tur som föddes in i den tid och det sammanhang som formade oss, Manni!


      (Även i min familj var det mamma som skötte silning av mjölken.)

      Radera

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...