#shetoo

Vi var en familj på två vuxna och två döttrar. Inget märkligt med det. En vacker dag skulle mamma, pappa och jag cykla för att hälsa på farmor i Rundvik. Det var inte ovanligt under barmarkstiden. Det var antagligen en söndag  eftersom lördagar då fortfarande var både arbetsdag och skoldag. Lillasyster ville av någon anledning inte komma med. Hon bör ha varit si då där 7 år.

Efter besöket cyklade vi hemåt. Inget märkvärdigt med det heller. Av hemkomsten minns jag inget speciellt men efter inte alltför lång tid berättade mamma att min syster blivit utsatt för sextrakasserier av en äldre man i byn under tiden vi var borta. Systern hade berättat om den chockartade händelsen för mamma så snart vi kom hem. Hon hade befunnit sig i ladugårdsporten när han kom på besök, frågade efter föräldrarna och hon kunde berätta att de var borta. Mannen såg sin chans och började kladda på den lilla flickan. Jag förstod att det varit tur att hon hade befunnit sig i porten och inte inne i bostadshuset, där inifrån skulle det inte ha hörts om hon skrikit på hjälp. Nu vågade förövaren inte gå för långt.

Mamma, som var en rättfram kvinna som ville tala ut om saker - hon var väldigt långt från den tystnadskultur som är norm i byn - berättade för oss övriga i familjen. Snart nog tog föräldrarna ett allvarligt snack med förövaren för att berätta att de visst vad som skett och varna/hindra honom från att utföra ytterligare övergrepp. Han, med dagens vokabulär slemmot, skulle veta att han inte längre befann sig "under radarn". Övergrepp mot barn är vidriga, även barnet som var jag, blev påverkad av det som hänt min syster. Vem kan man lita på?

Sextiotalet här var en väldigt oskyldig tid på sitt sätt. Ordet pedofili kände ingen till, knappt ens företeelsen. Att göra en polisanmälan fanns ingen tanke på antar jag. Frågan är om det skulle göras idag, små orter har en kompakt tystnadskultur som är av ondo. Det gör mig arg att tänka på. I sådana fall, då som nu, blir det lätt så att flickan vänder sig inåt, ger sig själv skulden och känner skam då samhället och de vuxna inte ställer upp.

Min syster valde som vuxen att inte bosätta sig i byn när hon skaffade familj. En alltför liten ort, för normativt, för instängt. De egna barnen ville hon skulle få växa upp i ett större sammanhang med vidare vyer och gå i en Waldorfskola med genomtänkt pedagogik. Hennes val berodde säkerligen inte på en enskild händelse som upplevelsen den där söndagen då hon som barn inte cyklade med till farmor. Men kanske spelade det in. I fallet sextrakasserier är det ingen skillnad på landsbygden kontra staden. Det kan jag och alla kvinnor med mig bekräfta. #metoo


Läs HÄR är ett väldigt tänkvärt blogginlägg. Om de goda människornas tystnad eller obryddhet vid övergrepp.

.

.