8 april 2019

Linodlingen förr i byn

Mormor odlade lin, mamma har berättat om blåblommande fält när hon var barn i byn på 20- och 30-talet. Vilken vacker syn de himmelsblå blommorna måste ha utgjort! Det var spånadslin som odlades och efter skörd genomgick linet en omständig procedur för att till sist kunna spinnas och vävas till tyg. Det måste ha varit en grann syn de få dagar de blå blommorna öppnade sig.

 Foto härifrån.  https://www.azote.se/image/Blommande-lin/odlingsmark/56806/46/
 Foto härifrån.
Att processa spånadslinet innebar skörd, torkning, repning, rötning, bråkning, skäktning och häckling. Platsen för rötningsprocessen fick jag information om redan som barn.

Här ser man det lilla linsänket på klyvningskartan från år 1900. Det är en liten röd rektangel inom området Bc. En samfälld tillfartsväg leder dit från Kustlandsvägen upptill på kartan. Allfarvägen har anor från 1600-talet - om inte äldre. Idag, när sjön som fanns i byn är utdikad, ser man inte vattenblänket och förstår inte läget om man inte har historisk kunskap.


  • Linsänket behövdes för rötning av linet. Rötningen innebar att linet sänktes ned i vatten för att bakterier skulle påverka stråna. Vattenrötat lin får en obehaglig lukt, men utgör inte någon hälsorisk. Det var en process som gjorde stjälkens vedartade delar sköra och löste upp de limämnen som höll samman fibrerna som därmed gick lätt att bryta och avlägsna från den mer motståndskraftiga bastfibern.I Norrland har linet sänkts ner i vatten för att rötas. I andra delar av landet breddes linet ut på marken för att regn och dagg skulle bryta ner de vedartade delarna. Rötningen tog några veckor i anspråk och det var noga att avbryta rötningen innan själva linfibern tog skada. När bast och ved gick lätt att skilja var rötningen klar, det krävde ständig kontroll så att processen inte gick för långt.
  • Att avgöra när linet var färdigrötat krävde stor erfarenhet. Man torkade ett par av stråna och bröt dem fram och tillbaka några gånger. Därefter drog man bort tågan och beroende på hur lätt den släppte från stammen kunde man avgöra om rötningen hade gått tillräckligt långt. Om tågan släppte för lätt kunde rötningsprocessen ha gått för långt och linet vara överrötat vilket innebar att linfibrerna inte gick att använda. En annan metod för att kontrollera rötningen var "ryckprovet". Man slog en överhandsknop på den frilagda fibern på ett strå och rycker så att fibrerna brister. Om de brister intill knopen är linet färdigrötat.
Det var Johan Olof och Klara som lät klyva sina två hemman och de fyra delägarna i linsänket var de söner som levde till vuxen ålder. (De miste fyra barn i difteri inom 1,5 månaders tid år 1879.) På kartan syns att linsänket låg i direkt anslutning till sjön som fanns här till 1920-talet, då andra etappens utdikning utfördes. Undrar hur många som vet att här fanns en vacker sjö och vilken utbredning den hade?

 
Här är dagens karta över det samfällda linsänket/rötningsplatsen som finns registrerad hos Lantmäteriet. Den dubbla röda linjen är gamla Kustlandsvägen som här blivit Riks13.

Efter att sjösänkningsföretaget genomförts, flyttades linsänket/rötningsplatsen eftersom inget vatten fanns på den gamla platsen. Jag känner till var det "nya" linsänket var beläget, min far var informator. Pappa, som inte var född i byn, var mycket intresserad av byns kulturhistoria och historia. Och han ville föra kunskapen vidare. Den "nya" rötningplatsen omnämns här på bloggen i ett mindre trevligt sammanhang. Att landsbygden har gudsförgätna platser står klart!

Jag intresserar mej för kvinnors textila sysslor förr. Böcker av etnologen och textilforskaren Gertrud Grenander-Nyberg, född i Umeå, finns i mitt bibliotek.
.
.

2 kommentarer:

  1. Tänk, det är inte länge sen man gjorde allt själv! Jag har både lin och netteldukar från mormorsmors och morfarsmors tid, tyvärr mycket slitna numera.

    SvaraRadera
  2. Det är mycket värt att ha kvar sådana textilier tycker jag.

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...