Tankar från renässansen

En 49-åring skrev detta brev år 1353:

”

Det är nu över fyra år sedan jag lånade din Cicero! Att jag behållit den så länge beror på den fullständiga bristen på intelligenta avskrivare, vilken över huvud gör att vår tids bildning står tillbaka på ett så bedrövligt sätt. Ty är det en bok som på grund av sitt ämne ligger en smula över det lättbegripliga, blir den icke längre avskriven och går slutligen helt och hållet under. Så ha vi så småningom tappat bort de rikaste och skönaste frukter av härliga andars mödor, frukter som jag ej tvekar att räkna för det värdefullaste denna världen har att bjuda. Dessa förluster äro sannerligen mycket beklagansvärdare än att det delphiska oraklet tystnat, som Lucanus ansåg vara sin tidsålders största förlust. Det hade utan skada kunnat varit tyst från första stund, med guden och hans präster, ty alla hedningarnas gudar äro djävlar, säger Skriften, och själva ha de vittnat därom. Ty då en frågade guden vem som var hans upphov, svarade han (sådan är sanningens makt): djävulen. Men nog med klagan över den sjunkande bildningen; jag återgår till Cicero. Då jag icke kunde undvara din bok och jag ej kunde finna någon kunnig avskrivare, fanns där ingen annan råd för mig än att själv taga itu med saken och med mina egna trötta fingrar och med min egen slitna penna avskriva boken. Jag begagnade mig av följande metod, som kanske kan vara dig själv också till nytta om du vid tillfälle skulle komma i samma belägenhet. Jag aktade mig för att läsa innan jag skrivit. 

(...)

 Bilden är inte ur brevet som citeras men visar ett handskrivet medeltida dokument.

Som en kär gäst bor han nu också hos mig, och jag vill säga till hans ära att av alla skribenter som jag känner är han den ende som jag kunde vara i stånd till att bringa ett så dyrbart offer som den långa tid det kostar att avskriva en bok: detta under en levnad så uppfylld av över mäktiga svårigheter och vanskligheter som min och av studier så vitt utsträckta att även ett långt liv skulle synas mig kort för dem. I mina yngre år kunde jag väl vara i stånd till sådant, då jag ansåg mig ha livet och tiden för mig och ännu ej kommit underfund med vad för en oviss, hal och flyktig rikedom tiden är för en människa. Men nu kan det icke vara några tvivel om att det bär utför med mig på levnadsvägen, och någon tid till strövtåg och kringsvärmande är där icke. Nu gäller det att spara; och måtte jag bara icke ha börjat för sent! Men med Cicero var det en annan sak: honom offrar jag gärna min tid, om jag också har aldrig så lite kvar.

”

Ur Francesco Petrarcas Brev, sidorna 89-91. Utgiven i svensk översättning 1915.

Brevet till Lapo da Castiglionchio skrevs år 1353 och Petrarca (1304-1374) var således 49 år. Boktryckarkonsten var inte uppfunnen ännu. Böcker skrevs av för hand om man absolut ville ha ett eget exemplar. 

Det var på 1980-talet som jag lånade Ur Francesco Petrarcas Brev på Stockholms stadsbibliotek vid Sveavägen. Läste och greps av vissa brev som t ex brevet till da Castiglionchio,  jag upplevde en önskan att ha samma tid till förfogande som hela brevet ger uttryck för med början: "Det är nu över fyra år sedan jag lånade din Cicero!"  Det blev för mej till att kopiera med kopieringsapparat för att behålla texten hemmavid. Med tiden hände sig det att kopiorna försvann trist nog. Som jag letat. Efter alla dessa år som gått kom jag till skott och såg till att låna boken på närmsta folkbibliotek. Men där fanns den inte, det måste bli fjärrlån. Ett mejl några dagar senare från bibliotekarien berättade att boken inte fanns till utlån men att den är skannad och jag fick en direktlänk.Så efter alla dessa år finns boken nu digitalt i min ägo :-) Det är fantastiskt att komma en bildad renässansmänniska så nära inpå livet.

Här finns Wikipedias beskrivning av Francesco Petrarca.

URBAN = ARTIG

I korsord finns ibland nyckeln "URBAN" till ordet som ska in i fem tomma rutor. Lösningen på det hela är alltid "ARTIG".

Jag har emellanåt retat mig på detta: det är endast urbana människor, alltså boende i en stad, som är artiga. I detta tolkar jag in att stadsbor är belevade, bildade, civiliserade. Lantisar är obildade och oartiga, uppför sig ouppfostrat. Är stockholmare smartare än lantisar som påståtts?

Det kan väl ändå inte vara sant eller..?

I urgamla stadskulturer, där alltid man bott tätt, har man lång vana att umgås med medmänniskor och uppföra sig i närmiljön. Det är klart att distans mellan människor ger mindre vana att umgås dagligen. Men innebär detta att glesbygdsfolk är mindre artiga? 

Under årtusendenas gång har människor förändrat städer, men städerna har också förändrat människorna. Inte minst till tankesätt. Men krig har man inte alltid lyckats undvika gentemot oliktänkande och andra kulturer.

Flytta råstenar

Det kan verkligen hända mycket i en liten by.

Klara och Johan Olof lät dela sina två hemman mellan de fyra sönerna som nådde vuxen ålder. Dottern Karin bodde i en stuga nära föräldrahemmet enbart med tillhörande tomtmark. Hemmansklyvningen skedde några år in på 1900-talet.

Morfars fick åkermark på en del av  hemman nr 1 där han också lät timra sig ett bostadshus. Brodern Gustaf Roberts åkermark låg i anslutning till morfars mark men Gustaf byggde sig ett bostadshus längre norrut, närmare föräldrahemmet.

Efter några år som hemmansägare hamnade morfar på sjukhus. Kanske trodde Gustav att brorsan aldrig skulle komma hem igen utan kanske dö snart. Så han passade på att flytta råstenar mellan skiftena till sin fördel. Lav och mossa hade väl knappt hunnit klä stenrösena då de flyttades. Morfar tillfrisknade och upptäckte vad som skett. När vet jag inte, inte heller hur han först gick till väga i kontakten med brorsan. Medelst ett samtal förmodar jag. Det vet väl alla normalt fungerande markägare att råstenar och rösen flyttar man inte på. Men troligen nekade Gustaf till det inträffade eftersom en ny lantmäteriförrättning blev följden. En förrättning som sedan togs upp i tinget och rågränsen stadfästes i samband med det. Det är av hörsägen och befintliga dokument min beskrivning bygger på.

Tänk att ha ett syskon som försöker flytta fastighetsgränser för egen vinnings skull. Hur skulle du reagera på det? Pockande Gustaf blev morfars benämning på brorsan.

Nu var så att Gustaf Robert inte blev alltför gammal, han dog 1927 i en ålder av 45 år och lämnade hustru och sju barn efter sig. Morfar överlevde honom med tre och ett halvt decennium.

Vi är med om så många märkliga saker som hemmansägare. När vi i juli 2010 lät bygga en fastbandhage passade vi på att rödfärga visstenen på ett gränsröse. Senare samma sommar, när gräset på lägdan som hagen slutar intill och där röset står hade slagits, hade någon placerat en sten på lägdan något in på vår mark. Min man och jag bara tittade på varandra när vi upptäckte det och tänkte: hur småsint kan man vara? Något foto togs inte, vi flyttade stenen för att traktorns slåtterbalk inte skulle förstöras av den kommande år.  Även gränspinnar i skogsmarkerna sätts upp utan att kontakta oss som rågrannar. Att det blir rätt kan vi inte lita på. Sonen, som nu övertagit hemmanet, fortsätter på samma vis, takterna sitter i inom familjen allt sedan Gustafs dagar. Att få telefonsamtal där min tremänning skriker och gormar för att få mej att ändra inställning i en fråga har också hänt. Livet är underbart.

Torgny Lindgren har i boken Legender en skröna om hur det går för den som flyttar rågångsstenar. Här finns inledningen till berättelsen. Den skrönan och civiliserat uppförande tänker jag på ibland.

Marsvinter

Minns känslan som 10-åring på väg hem från skolan: solen lyser och värmer, täckjackan åker av och slängs över axeln, långfingret håller i stroppen. 

Bländande vitt och dagsmeja men så kallt på natten att skaren bär även på eftermiddagen. Tar genvägen över de vita vidderna hem till de röda husen. 

Känslan finns fortfarande kvar. Rött, vitt & blå himmel och blå skuggor.
 

Kvinnostaden från 1405

Kvinnostaden är en medeltida bok skriven av fransyskan Christine de Pizan. Boken gavs ut år1405 och är en väldigt tidig feministiskt inriktad skapelse.

de Pizan går till angrepp mot det samtida och historiska manliga kvinnoföraktet. Hon menar att män och kvinnor har samma intellektuella och själsliga förmågor, hon ifrågasätter påståendet att kvinnor saknar förnuft eller att de aldrig uträttat något stort. Alltså - betänk att det skrevs under tidigt 1400-tal.

Det här är en kvinnlig författare som gått under radarn för min del, men luckan i min bildning fylldes i under förra veckan då jag av en tillfällighet kom att läsa om Kvinnostadens författare. Ganska så lagom till den internationella kvinnodagen den 8 mars.

En illustration ur boken. Till vänster visas Christine de Pizan i sin studiekammare, till höger när hon bygger staden. Till sin hjälp har hon Fru Rättrådighet, Fru Rättvisa och Fru Förnuft. Från wikipewdia.

Ko-fta

Eftersom jag tycker mycket om kor och deras lugna, eftertänksamma väsen blev jag fascinerad då jag långt tillbaka läste om en stickad ko-kofta En sådan måste jag väl ändå ha? Jovisst.

Det visade sig att den inte fanns färdigstickad som jag trodde, utan garnkit och beskrivning fanns att köpa hos Östergötlands Ullspinneri i Ödeshög. Alltså åkte jag dit och fick en fin Sverigeupplevelse på köpet. Sen var det var det bara att sätta igång att sticka trots att jag trodde stickning var passé för min del. Så många tröjor som jag tidigare hade åstadkommit. Koftan stickas i rätstickning så krångligt var det inte

Koftan är formgiven av Britt-Marie Christoffersson, en av grundarna till 10-gruppen (1970-2015), formgivare som hör till mina favoriter. Det bådade för god design. Hur många gånger har jag inte handlat i 10-gruppens butik först på Gamla Brogatan sedan på Götgatan.

Bild från ullspinneriets hemsida

Ko-koftan ska säkerligen förställa rasen SLB - Svensk Låglands Boskap, de svarta fläckarna är för stora för att förställa SKB - Svensk Kullig Boskap eller fjällkor som kanske ändå är min favorit. Vi hade bägge dessa mjölkkoraser när jordbruket var levande här på gården. En fin tid som jag är glad att ha haft turen att få vara med om.