Fårad mark

Den 9:e mars lyssnade jag till ett webbinarium anordnat av Sveriges Hembygdsförbund. Där berättade Niklas ­Cserhalmi berätta hur man kan tolka landskapet med hjälp av äldre kartor. Kristofer Jupiter, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, talade om hur man gör kartöverlägg.

Niklas ­Cserhalmi är författare till boken Fårad mark som jag använder sedan inköpet 2002. Webinariet spelades in och kan ses på Youtube:: http://youtu.be/vbG1C3Q5LSs

Boken beskriver bland annat hur man gör för att tolka tidigare generationers markanvändning, sådant där som intresserar mig. Passar på att nämna att där kan markberedning i samband med kalhyggen, av det som nu är skogsmark, vara helt förödande för förståelsen och tolkningen av ett landskap. Det gäller att förstå detta, och bry sig, inte bara lyssna till skogsbolagens i sammanhanget begränsade kunskaper som endast ser till sin egen ekonomi. Egen analys, insikt och undersökningar samt vetgirighet behövs om man bryr sig. Mod kan ibland också krävas.

Annars försvinner kulturhistorien alltför lätt på ett väldigt ociviliserat sätt.

En hemfäbod som finns i byns gemensamma ägo hade odling för både åker och vall, för människoföda (säd) och djurfoder (hö). För den vetgirige kan boken Fårad mark och webbinariet rekommenderas när det gäller hur man tolkar ett landskap.

Skolresa till Stockholm för 90 år sen

Jag läste ett maskinskrivet ark med uppgifter om en skolresa år 1929. Det var en resa som min pappas bror, min farbror, gjorde med sina klasskamrater i Rundviks skola. Skolresan gick av stapeln fredagen den 14 till onsdagen den 19 juni 1929. Klassen åkte tåg till Stockholm och lite kryptiskt står det "hemresa med tåg (med båt, om kassan så medgiver). Hur det blev förtäljer inte historien.

Jag är mäkta imponerad över allt som skulle beses i huvudstaden: betydelsbärande byggnader och museer ("måsten"), kvarnen på Hästholmen (nuvarande Kvarnholmen) och ett tidningstryckeri. 

Så intressant att få tillgång till detta maskinskrivna ark som finns kvar.

***

Året därpå, 1930, gjorde pappa med klasskamrater en skolresa till Stockholm. Något program för den resan har jag aldrig sett, men jag tar för givet att det var ganska lika året innan. En del har jag fått berättat för mig. Klassresan kostade 35 kr per person, en summa som varje elev själv samlat ihop. I det ingick resa, logi och mat. Utöver detta hade pappa fått 5 kr i fickpengar hemifrån.

Affisch för Stockholmsutställningen 1930 av Sigurd Lewerentz
(utställning om honom på ArkDes som pågår till 28/8 2022)

Klassen åkte den 5 juni från Nyåkers järnvägsstation och var borta en knapp vecka. Ett arrangemang man bevistade redan första dagen i Sthlm var Svenska Flaggans Dag på Stadion den 6 juni. Gustav V befann sig på Stadion där marscherande, gymnastiserande och musicerande stod på programmet.

Ett äventyr var tunneln genom Brunkebergsåsen vid Tunnelgatan, nu Olof Palmes gata. 5 öre eller något sådant kostade det att gå igenom. En del av barnen föredrog att ta trapporna.

Av skolresan mindes han också att genom att köpa någon liten del på NK fick man, genom att visa upp kvittot, åka gratisbuss till det stora utställningsområdet på Djurgården. Bussen var en dubbeldäckare inlånad från England och självklart satte sig hela klassen på övre däck.

Skollärare Johansson med fästmö Valdy var med på resan, även skollärare Eriksson med respektive. Eriksson var även med året innan då brorsans klass gjorde resan. Syftet med klassresorna till huvudstaden vid den här tiden kan ha varit att ungdomarna skulle få se och uppleva byggnader och museer med stort nationellt värde och Stockholm som sådant, för att sedan välja att stanna hemmavid och inte flytta från hembygden.

Själv skulle jag gärna ha gått omkring där på utställningsområdet. Den nya tiden, den nya folkhems-arkitekturen och formgivningen hade sin självklara plats där. Framtidstron var stor.

acceptera! den föreliggande verkligheten var parollen för Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismens stilideal för första gången visas upp storskaligt i Sverige. 

I princip allt revs efter utställningssommaren 1930.

En Konsumbutik, Kooperativa, och en telefonkiosk var uppbyggd på plats.

Och se där - en paviljong av och med det nya materialet Masonite fanns också där. Ni vet den där nymodiga träfiberskivan Masonite från Rundviksverken vars tillverkningsteknik importerats från USA. Undrar just om skoleleverna kände stolthet att bo på den plats där detta framtidsmaterial tillverkades som enda plats i Sverige just då. Jag kan nog tänka mig det.

Samtliga bilder från Stockholmsutställningen 1930 har jag googlat fram. Flera av fotografierna är tagna av Stockholmsfotografen Gustaf W. Cronquist,

Något minne att ta med hem köpte inte min far vad jag känner till. Av de 5 kronorna i fickpengar hade han 3.50 tillbaka hem. De blev dellikvid för köp av ett luftgevär. Resterande pengar till geväret, som kostade 7 kronor om han mindes rätt, fick han av föräldrarna. Så småningom lånade han ut luftgeväret men fick det aldrig tillbaka. Så var det med det. Allmogevapen kom senare att bli ett av hans stora intressen.

*

Härbre dokumenterat år 1868

Artur Hazelius (1833-1901), var insiktsfull skapare av Skansen och Nordiska Museet. Skansen är det första friluftsmuseet i världen och grundades 1891.

Nils Månsson Mandelgren (1813-1899), var en svensk folklivsforskare, konstnär och konsthistoriker som reste land och rike kring och tecknade av och beskrev äldre byggnader, föremål och seder. Han dokumenterade fornlämningar, redskap, inventarier, bostäder och klädedräkter - alltså vår svenska kulturhistoria. Månsson Mandelgren var både ett barn av sin tid, den begynnande industrialismen då bondesamhällets levnadssätt försvann sakta men säkert, men han var även före sin tid eftersom få i de lägre samhällsskikten förstod vad som var på gång.

Hazelius och Månsson Mandelgren var stockholmare respektive skåning och låg i framkanten av forskning och dokumentation av kulturarvet under sin levnad.

I Europa var det engelsmännen John Ruskin (1819-1900)och William Morris (1843-1896) som var de tongivande i den här rörelsen som, något förenklat, ville värna hantverket. Morris gjorde så mycket mer än tapetmönster. Idéerna som Ruskin och Morris spred fick stor genomslagskraft och just nu är de "på tapeten" igen.

Tror ni att detta härbre i Håknäs här i socknen/kommunen, som Nils Månsson Mandelgren dokumenterade år 1868, finns kvar?

Hur gammalt det var 1868 är okänt men nu vet vi att ett timrat härbre av denna typ med takläggning av näver och takved med knäppen i nock fanns här. Och att takveden hölls på plats av en slana mitt på taket med sinnrik fastsättning i gavelröstet. Inga naturvuxna krokar av senvuxen gran eller fotbräda vid takfoten som takveden stötte emot användes på den här takkonstruktionen. Nej, knäppen i nocken höll fast takveden över näverlagren.

Getförbud för 300 år sen

För exakt 300 år hände sig detta i byn. År 1721 fanns säkerligen många getter här förutom kossor. Då infördes getförbud för några i byn boende kvinnor som troligen hade det svårt med att få ihop till brödfödan.

Vi känner till att åtminstone ett hemman dokumenterats som öde och övergivet vid den tiden och att det togs upp igen 1723 och att staten då gav skattebefrielse i sju år. Det var en anfader till mig som flyttade in på hemmanet numro 1. Då hade det stått öde i 17 år (1706-23). Detta var under Karl XII:s intensiva krigföring.

Hur som helst bestämdes det så här angående de där kvinnornas getter:

Domsagoprotokoll § 7,
2 december 1721.

Per Persson, xx, framlägger en förlikningsskrift med inhyses­folket därsammanstädes: Jon Jonssons änka Karin Jonsdotter, pigan Anna Larsdotter och änkan Dordi Persdotter låtit fatta, samt med sina namn uti vittnets Erik Jonssons och Lars Erssons i L. närvaro den 3 november 1721 lydande att bemälte inhysespersoner skola intet mera hava några getter, i anseende till den skada de göra på bybornas åker- och svedjeland vilken förlikning efter Per Pers­sons begäran, samt Kungliga förordningen av den 4 juli 1695 § 23.

Som litet barn var jag ovetande om livets reella besvärligheter. Getter var för mig glada filurer som lekte och hoppade precis som i Einar Norelius bok Petter och hans 4 getter där de färgglada getterna betar i skogen men blir uppätna av trollet Ludenben. Trots detta slutar sagan lyckligt. De tre bockarna Bruse var en annan favoritsaga. Att ha getter hemma blev en verklighet först många år senare, det var en trivsam tid. Getter kan verkligen vara fantastiska landskapsvårdare.

Fätået

Fätået här i byn var den stig mot väster som löpte längs med fastbandhagen (gärsgår´n´=gärdesgården) på skogssidan. Hagen skiljde skogsmarken från den uppodlade marken. Eftersom byn är långsträckt var fätået inte en stig/fägata/fålla med fastbandhage på båda sidor som på ställen där kreaturen skulle fösas mellan hustomter och uppodlade marker till betesmarken.

På kartan över byn från 1647 är fastbandhagen som löper längs byns dåvarande inägomark väl utmärkt. Lantmätaren har ritat inhägnaden som två längsgående streck och mellan dem på jämnt avstånd två korta tvärgående streck. Utanför byns hank och stör fanns utmarken, skogen, det vilda. Mitt i byn från norr till söder rinner den då livgivande bäcken. Kustlandsvägen syns prickad nere i söder och där den passerar bäcken bildar den en fägata, en helt inhägnad fålla.

På den sträcka i byn som är min finns numera en fastbandhage som skiljer skogen från den kultiverade marken. Precis som det såg ut fram till 1900-talets mitt och väldigt långt tillbaka i tiden.

När fäbodvallen övergavs, som låg mycket längre bort från byn och högre upp mot Aspfjället (Aspfjelle), byggdes sommarladugårdar och dessa låg på lötmark (hagmark) i direkt anslutning till fätået och skogen i väster. Då var det lätt och nära att släppa ut korna och getterna på skogsbete. Den klokaste och pålitligaste kossan var ledarko och hade en skälla runt halsen. Korna återvände självmant till sommarladugårdarna på eftermiddagen då de ville bli mjölkade.

Både sommarladugårdar och fästigen är borta, ladugårdarna sedan länge och tået växte igen efter tre skogsägares avverkning och markberedning i direkt anslutning till tået. Tået kan bitvis urskiljas än idag men inget hemmansägarna intresserar sig för att rensa upp eftersom kulturhistoria är oerhört lågt prioriterad här.

"I byarna fanns flera fägator som gick från byns kärna till skogen vilken användes som betesmark. Fägatorna var omgivna av gärdsgårdar på ömse sidor. På dialekt kallas en fägata för tå (e ta), eller nöttå (nauwta) där nöt syftar på nötkreatur."

Läs gärna en artikel från augusti 2021 i nättidskriften Västerbotten förr & nu om Landsväg, byväg och fätå – något om vägarna i norra Västerbotten i äldre tid.

Gummans röse

 

Rishög som minner om en gummas död.

Ett skört minne.

GUMMANS RÖSE
Här vid gamla vägen mellan Åkers bruk och Skottvångs gruva fanns en så kallad kasthög (offerkast).
Enligt folkmun skulle en gumma ha ramlat av en skenande hästskjuts och förolyckats just här. Till minne av gumman lades här färska kvistar eller blommor. Gamla ortsbor berättade att denna tradition levde kvar tills långt in på detta sekel.

Tyvärr försvann högen när vägen byggdes om.

Kan traditionen kanske återupptas?

Jo, återupptagits har traditionen som synes.

Gamla vägen syns i markerna där har markberedning inte genomförts. Vilken himmelsvid skillnad det är mellan denna plats och min gamla hembygd.

Skogsmarken där gummans röse finns ägs av Åkers Häradsallmänning är belägen söder om Strängnäs, en samfällighetsförening som den i min hemby. Åker häradsallmänning har 265 delägare. Delägarna är jordbruksfastigheter med mark i de gamla socknarna Fogdö, Helgarö, Härad, Länna, Strängnäs, Vansö och Åker.

Min far satte upp en liknande metallskylt fast mindre, på lämningarna efter Grans samebys vinterviste hemma i byn  på 1980-talet. De sköra lämningarna av vintervistet var belägna i skogsmark. Skylten är borta sedan länge och inte ersatt av någon annan förklarande skylt. Arran (eldstaden) var delvis förstörd när jag senast besökte stället, kanhända är allt borta numera.

Att delägarna i samfälligheten skulle gå samman och göra något liknande som i Sörmland är inte att tänka på. Förståelse för kulturhistorien finns inte. Kanhända gäller det särskilt minnen av samisk närvaro här men det gäller även annat vet jag. Synd på så rara ärtor.

Molly

Dockan Molly är just nu klädd i en nystruken hemsydd klänning.

Och här står jag och stryker dockans kläder på en strykbräda i favoritköket. För länge se´n. Genom lek tränades man för vuxenlivet, för det hushållsarbete som ansågs krävas av en liten flicka när hon blev stor. Det var inget jag genomskådade då men roligt var det att leka och lära nytt.

När jag för några år sedan återfann Molly på tredjevinn´  bland kartonger och sågspånsisolering fann jag också en låda med hennes dockkläder. Då planerade jag att se över dem och den klädvården är nu utförd. Det är knappt man vill stoppa ner alla kläder i lådan igen - då blir de åter skrynkliga :-)

Ur en gästbok

Troligen november 1951

Tack för trevlig kväll. Anor stora
Ni båda ha. Farfar å ena sidan ett
landsvägens barn omhändertagen av
Disponent Gullbrant Thorsen, Farmors-
mor å andra sidan bränd av Ryssarna här i byn 1809.

April 1952

Tack för trevlig kväll!
Tanken går till flydda dar,
med dans på häll
Vi befinner oss endast
några stenkast ifrån
stranden där värdinnans
farmorsmormor året
1804 som brud
här såg vatten.

Ur gästboken på bilden nedan.

Tänk om jag visste vem som förärat föräldrarna denna gästbok med bastanta pärmar av snidat trä och med försök till perspektivisk avbildning av gården på förstasidan - med lie på ladugårdsgaveln! Det är faktiskt ett nöje att läsa i den.

Gerillakrig i Dalarna

FÖR SVERIGES FRIHET
FÖR
HEM OCH FOSTERBYGD
KÄMPADE OCH SEGRADE
DALAMÄNNEN
HÄR
1521.

MINNESGODE LANDSMÄN
RESTE STENEN
1896.

Någon som besökt den här minnesstenen? Den finns i Brunnbäck nära Krylbo. Jag kom hit för andra gången i livet nu i juli på väg till Erik Axel Karlfeldts barndomshem i Karlbo, Krylbo.

Gustaf Vasas upprorsmakare och gerillasoldater, ledda av Peder Svensson från Vibberboda och Olof Bonde från Norrbärke, vann här ett slag i befrielsekriget mot unionsmakten. Kalmarunionen leddes då av danske kungen Kristian II.

Det blev en stor seger för Gustaf Vasas allierade dalkarlar i Brunnbäck i april 1521 vilket gav Vasa ett psykologiskt övertag gentemot unionsmakten. Själv befann sig Gustaf i Hälsingland med 200 män ur sin  lojala allmogegerilla för att få hälsingarna att ansluta till upproret mot danskarna. 

Två är senare, den 6 juni 1523 blev upprorsmakaren Gustaf Eriksson Vasa kung i det nya riket Sverige. Så kan det går om man är på tå...

Sommarladugårdarna

”Sommarfähus undantages i trenne serskildta ställen nemligen den ena utmed sandtaget å såkallade ”Löthen”, den andra utmed Holmgrens Enkas gård och den tredje vester om Hörnstens bohlstad, de twenne sistnemnde der platserne förr äro belägna.”

De här tre platserna bestämdes som bygemensamma vid laga skiftet här i byn. De var hagmark, inte odlingsbar mark.

 Denna sommarladugård stod på den nordligaste av de tre platserna.

Där fanns sommarladugårdar under den tid då korna varje dag släpptes ut på skogen och betade sommartid, efter att byns fäbod övergetts. Längs skogsbrynet löpte längs hela byn en fastbandhage, en trägärdesgård, som hindrade att kreaturen tog sig in på vall (lägdor) och åkermark där korn eller havre odlades. Jag minns vår egen sommarlagård men har inget rejält foto av den, endast en skymt. men jag minns den väldigt väl och kan rita upp planlösning och fasader ur minnet.

De tre platserna finns markerade på laga skifteskartan men en av platserna där flera sommarladugårdar stod, är friköpt. Det är fritt fram att ta bort resterna/ fragmenten av kulturhistorien, ta bort grundstenarna som fortfarande vid köpet för ett fåtal år sedan fanns kvar. Så kan det mycket väl bli när förståelsen för vår gemensamma kulturhistoria är så utarmad som här i denna by. Här försvinner allt peu om peu. Personligen funderar jag ibland över varför inte hemmansägarna är stolta över sina förfäders id och verk och varför det saknas insikt i vår gemensamma kulturhistoria. Att intresset att bevara är lågt står klart.

Här finns en enkel sommarladugård i Norrbotten beskriven.

*

Portalen "Hålla hus" beskriver sommarladugårdens  funktion. Konstruktionen stämmer inte med  vår sommarladugård som inte var timrad och inte hade gödsellucka:

"På sommaren gick djuren ute på bete. Betesmarkerna kunde vara i anslutning till gården, men de kunde också ligga en god bit bort. I anslutning till betesmarkerna satte man ofta upp en enkel sommarladugård, där korna togs in och mjölkades. Under betesperioden passade man också på att rengöra i den vanliga ladugården. Sommarladugården var vanligtvis en timrad, fyrknutad byggnad med ingång på ena gaveln och en gödsellucka på den andra. Golvet av trä låg direkt på marken och en enkel inredning i trä fanns för kobåsen. De sommarladugårdar som idag finns kvar är oftast i dåligt skick, skadade av markfukt och av de biologiska aktiviteter som frodas där kogödsel samlats. Det är därför värdefullt att rädda de som kan bevaras."

Historisk holme i Hjälmaren

På en tidigare holme i Hjälmaren, tar man sig på en fuktig stig som delvis är spångad. Mygg och två vänner följde med dit. Vi var på hemväg efter att ha tittat på konst. Det vore väl lögn att påstå att skyltningen till denna plats var tydlig.

 

På holmen ska en historisk händelse ha ägt rum år 1436. Frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, född i Ängelsberg i Västmanland, mördades under en resa vattenvägen från Örebro till Stockholm av Måns Bengtsson (Natt och Dag). Engelbreksts-holmen, som den nu kallas, ligger nära Göksholms slott som ätten Natt och Dag innehade. En gjutjärnstavla meddelar följande:

 

HÄR FÖLL ENGELBRECHT ENGELBRETSSON
SVENSKA FRIHETENS VÄRN
GUSTAF WASAS EFTERDÖME,
OFFER FÖR ETT NIDINGS MORD
D. 27 APRIL 1436.
MINNET HADE LEFVAT 382 ÅR
INNAN MINNESMÄRKET RESTES
AF
GÖKSHOLMS ÄGARE
G.M. VON REHAUSEN.

Nu var det andra gången jag letade upp holmen, denna gång för att visa mina vänner platsen. Första gången blev jag själv förevisad den av en som läst i böcker var och att den fanns. Det var en historiskt intresserad mig närstående person.

Högertrafikomläggningen 1967

 

Klockan fem på morgonen söndagen den 3 september 1967 gick Sverige över till högertrafik. Minns någon? Därmed anpassade vi oss till det trafiksystem som finns i alla andra länder på Europas fastland.

 

Det där måtte ha varit en stor dag. Så mycket information som gick ut - och det var bra och säkerligen behövligt. Den här broschyren delades troligen ut i grundskolan, jag har skrivit mitt namn i den och här visas delar ur skriften som nyligen återfanns på tredjevinn´ , det kommer fram nygamla grejer nu och då.

På den tiden, 1967, var jag fotgängare och cyklist. Minns så väl att jag, när skolan i Lögd´ slutade för dagen måndagen den 4 september, cyklade ut på Riks13 på väg hemåt. På långt avstånd kom en bil körande och jag hann inse att jag cyklade på fel sida och svängde över till högersidan. Någon fler felmanöver med hänseende till högertrafikomläggningen minns jag inte hände mig.

Högertrafikomläggningen var en stor rikstäckande operation och som jag minns det var informationen till medborgarna mycket bra, bland annat med hjälp av de många typiska och tydliga H-skyltarna.Jag hade ett sånt här märke klistrat på cykelstyret på min rosa Crescent, den cykel jag fått då jag fyllde 7 år. Innan dess hade jag lärt mig cykla på en vuxencykel, en 28-tummare, som jag inte nådde upp till sadeln på. Ni kanske minns hur det fungerar - jag stod rak men cykeln lutade från sida till sida allt eftersom jag trampade. En syn som inte förekommer idag.

Gör förståndiga möbelköp!

 Annons från 1940-talet:

Möbler och heminredning

Leverans sker per järnväg. Efterkr. el. förskottsbetalning. Alla möbelsändningar transportförsäkras. Priserna äro netto fabrikspriser exkl. oms.-skatt, varå vi lämnar 3 % utgörande kassa- och fraktgottgörelse. Vår katalog över manufaktur, kortvaror och möbler sändes eder kostnadsfritt vid begäran.

Beställ genast! Köp med förtroende från oss! Vi garanterar full belåtenhet eller pengarna åter!

Dubbelottoman med 2 bäddar.

Storlek 80x190x44 cm. hopfälld. Reservbädden ligger nedfälld i den utdragbara lådan för sängkläder. Konstruerad så att båda bäddarna komma i samma bäddläge. Levereras med pölstöd. Tillverkad av furu och bonas i ljus eller mörk färg. Försedd med prima kedjebottnar av galvaniserad ståltråd. Ny konstruktion med största hållbarhet.

Pris Kr 55:-

A. -B.  G u n n a r s   F a b r i k s l a g e r,   B o x  7,   A l v e s t a.  Tel.  340

Jag har en stark känsla för den här typen av möbler för trångbodda som var så vanliga under förra seklets första hälft och mitt - som våningssängar, bäddsoffor, dubbelottomaner... Många möbler hade också en dubbelfunktion t ex stort matbord av trä med möjlighet att fälla upp en mangel som förvarades på undersidan.

I sommarstugan som stod klar 1956, finns en dubbelsäng av den här typen men helt i metall. Extrabädden fälls ner dagtid och där förvaras sängkläderna. På dagen blir sängen en schäslong, dyschatell (dyscha), ottoman. Minns ni hur det är att ligga på en kedjebotten, en konstruktion som med tiden blir som en hängmatta? Då lägger man dit en masoniteskiva och genast blir komforten liiite bättre. 

I denna sommarstuga byggdes även väggfasta sängplatser in i två nivåer med spiralfjäderbottnar. Det är reminiscenser av de gamla skåpsängarna som fanns i bondgårdarna föritin men i detta fall även rumsavskiljare. Ett sätt att hålla kvar värmen när bondstugan kyldes ut på natten, den tid då den öppna härdens brasa var den värme som gavs. Till sängarna från 1956 hade mamma sytt flera långörngott med knytband på ena kortsidan - även det en gammal tradition som i de allra flesta hushåll försvunnit på 50-talet. I denna sommarstuga lever gamla traditioner kvar har jag insett och det kan man ju inte ha något emot.

Rickleå gästgivargård

När jag tittade i gamla nummer av tidskriften Västerbotten, hittade jag av en tillfällighet en ritning på Rickleå gästgivargård från 1950-talet. Med mycken fantasi kan man kanske leva sig in i hur den kan ha sett ut på sent 1700-tal då gästgivare Christian Göransson (1730-1793) med hustru Maria Andersdotter (1745-1827) och elva döttrar bebodde och brukade gården. En av de elva döttrarna, nummer åtta i ordningen, kom att bli min anmoder. Som änka kom Maria Andersdotter att flytta till sin dotter Ulrika som bodde i min hemby. Tre av Marias döttrar hade gift sig med bönder här.

Ritningen är ett handritat förslag till ombyggnad som gjordes av byggnadsingenjör Bengt Lidström, då ledande inom Västerbottens vård av traditionella byggnader. VAB - Västerbottenskommunernas Arkitekt- och Byggnadskontor i Umeå - låg i framkant när det gällde länets byggnadsvård då när kontoret etablerades 1956 och in på 1980-talet. 

Numera kan man säga att Skellefteå tagit över stafettpinnen då det gäller att ligga i framkant då det gäller byggnadsvården i Västerbotten. Titta in på HÅLLA HUS med Skellefteå museum som huvudproducent.

 Rickleå gästgivaregård 2020 med nytt djurstall (som det heter numera) till vänster..

Detta fotot är från juli 2020. Vi svängde in på grusvägen, den gamla slingrande Kustlandsvägen, för att få se annat än långtråkiga E4an på väg till Skellefteå. 

Och där stod den än - gästgivargården. Det jag också kan se är att i ombyggnadsförslaget från 50-talet fanns ingen farstukvist, inget tak, över entrédörren. Förslaget från 50-talet tog hänsyn till det traditionella utseendet på bondgårdarna i Västerbotten - pardörrar med överljus utan farstukvist samt en bred träbro framför entrédörren. Det jag själv uppskattar så mycket.

  Rickleå gästgivaregård 2011 med gödselstack utanför ladugården.

Men 2020 är det köttdjur i hallar som föds upp och som håller landskapet fritt från att växa igen. Förra gången jag passerade, se fotot ovan från 2011, fanns en stor gödselstack utanför ladugården. Jag är nörd på gödselstackar, ropar till så fort jag får se de där försvinnande högarna utanför en ladugård. De där gödselstackarna som var livsviktiga för bönderna en gång i tiden, de gav ju näring till nästa års odling nr de spreds ut på åkrarna.

Att besöka de platser där anfäder fötts och/eller levat ger en dimension åt släktforskningen. Platsen i landskapet är i sig självt intressant, finns ett hus kvar, om än förändrat, är det än bättre. Och här står gästgivargården med ursprung från 1700-talet kvar i samma läge medan lagården är 1900-tal.

Hövlighet eller tjänstefel

Funnet på Riksarkivets instagram-konto:

Skrivelsen är från någon gång under perioden 1935-1955. Hur skulle det gå om alla gjorde så?

"Präst i Perstorp drar på sig anmälan för tjänstefel!
I Domkapitlet i Lund hittar vi följande klagomål på en av Guds tjänare:

Här är en präst i Perstorp och Orderljunga församling som springer omkring och tager folk i hand och frågar huru det står till och visar sig riktigt lite löjlig på ett eller annat vis och vi här är inte så pricis glada för detta. Vi anmäler detta som Tjänstefel."

 

Bloggliv med TIMMER & MASONITE

Om att bli hemmansägare.
Om släkt och kulturhistoria.
Om minnenas resa kors och tvärs genom tiden.
Om varför det som är, är som det är.

*

 *

OM glädjen och vedermödorna av att bli hemmansägare.
OM att ta hand om ett timmerhus.
OM att bevara en inredning av masonite från 50-talet.
OM släkten, hembygden, den "norrländska" landsbygden, kulturhistorien, samhällshistorien och byggnadsvården.
OM det som var och om dagens verklighet. Om varför det som är, är som det är. Kanske…

*

Ja, så var inriktningen tänkt från början. Och man kan väl säga att bloggen hållit sig inom dessa vida gränser. Fortsättning följer. Tack till er som läser.

En titt in i dåtiden

Närkontakt med föritin har etablerats.

 

För att komma åt den ursprungliga storleken på fönstren på bottenvåningen har vi öppnat upp runt ett av de nuvarande fönstren. Då kom dessa tapetlager fram, än så länge bara fragment men framöver kommer jag att kunna se mera.

Den jugendgröna tapeten direkt på spännpappen över timmerstommen var morfars tapetval 1913. Det var sex år innan han gifte sig med mormor Alma och henne hade han inte träffat då huset stod klart. Jag gissar att han hade hjälp av någon kvinna i bekantskapskretsen att välja tapet, kanske systern Karin på Halla...

Ovanpå den gröna papperstapeten finns ytterligare tre lager: en i randigt rostbrunt, en gråblå med utströdda små stiliserade blombuketter samt ytterst en försiktigt mönstrad funkistapet. De här tapeterna bör mormor ha varit med att tycka till om, ja rent av bestämma som husets matrona.

Ingen av de här kökstapeterna har jag sett förut. Då jag var liten hade masonite spikats över och väggarna var rollmålatde i ljus pastell. Så detta var kärt att finna men det är alltså inget återseende utan helt nytt för mej - morföräldrarnas tapetval. 

Som jag ser det nu får de här tapetlagren vara kvar och ny papp kommer att spännas över dem, därefter tapetsering. Då finns de gamla lagren kvar. Byggnadsvård innebär också att inte ta bort för mycket, inte rensa bort resterna av tidigare människors val. För oj så roligt det var för mej att finna glimtar av tidigare utseenden i morfars och mormors kök. Hade allt varit borta hade jag inte hittat dessa glimtar.

Renbomsberget

Varför kallas Renbomsberget just för Renbomsberget? Vilken bakgrund har den benämningen? När började byborna kalla berget just så? Är det någon som vet och kan förklara eller är namnet bara en nedärvd självklarhet för den som fortfarande använder benämningen Renbomsberget? 

*

Gustaf Abraham Renbom föddes 1782 i Härnösand. Han gifte sig år 1806 med Catharina Molin född 1780 i Mo, Nordmalings socken. De bosatte sig i min hemby där Gustaf var torpare och Wagnmakare. Som torpare ägde familjen ingen mark, hade inga mantal i byns jord och skog. Man var obesutten, torpet arrenderade man.

I familjen föddes barnen:

1. Nils Olof 1806
2. Gustaf Petter 1808
3. Margareta Catharina (eller som det står i hfl: Greta Cajsa) 1810
4. Maria Lovisa 1813 -1873
   

(Dottern Greta Cajsa gifte sig 1828 med bonden Nils Johan Sandman. Greta Cajsa kom att bli svägerska till bland andra a´Sofia Norrby.)

Gustaf Abraham Renbom från Härnösand var alltså vagnmakare, en yrkesman som hantverksmässigt tillverkade vagnar att spänna för häst (-ar). De fordon som en vagnmakare tillverkade kan uppdelas i två huvudgrupper

1) HJULDON

• Vagnar
• Kärror

Skillnaden mellan vagn och kärra är att vagnen består av två delar varpå sitter två hjul på vardera delen, alltså totalt fyra hjul. En kärra har endast två hjul.

2) MEDDON

• Slädar (t ex risslor)
  
• Kälkar

Jag förmodar att Renbom var en respekterad man i byn, han var inflyttad, hade ett yrke som inte någon annan i byn hade. Min tro är att berget fick namnet efter honom redan under hans livstid. Gustaf Renbom dog 1845.

Familjen Renbom bör ha bott i ett av torpen nedanför det berg som fick hans namn – Renbomsberget. Vilka vagnar Gustaf Renbom tillverkat är oklart. Kanske finns hans hantverkstimmar bakom resterna av den stiliga vagn som jag fotograferade inte långt ifrån platsen där han bodde. Det är väl inte orimlig att han även tillverkade de risslor som fanns för persontransporter i vinterföre.

 

En vagnmakare i sin verkstad. Foto härifrån  taget av Erik Theon Olsson (1884-1945). Fotografen föddes fyra decennier efter att Gustaf Renbom avlidit. Olsson  var amatörfotograf och murare (skomakare, lantbrukare), från Hagalund, Stortorp, 

Norrbyås socken. Örebro län.

Här är lite fördjupning om vagnmakaryrket:

Vagnmakare var egentligen en bland flera yrkesgrupper som tillverkade vagnar. Bland dem som också var delaktiga i tillverkningen av en vagn hörde hjulmakaren, smeden, hovslagaren, snickaren, korgmakaren, sadelmakaren, snörmakaren, gördelmakaren och tapetseraren. Alla dessa hantverkare hade sina speciella tillverkningsområden. Vagnmakarens insats bestod främst i att tillverka hjul och vagnars och kärrors underreden.

Från 1500-talet finns skriftliga uppgifter om vagnmakare, även kallade hjulmakare vid den tiden. År 1663 bildades Vagnmakareämbetet i Stockholm. Allteftersom efterfrågan på vagnar ökade för adeln och förmögna borgare ökade antalet vagnmakerier, särskilt under senare delen av 1700-talet och verkstäderna expanderade ytterligare under 1800-talet. 

Kommerskollegium beslöt 1831 att byggandet av vagnar skulle inordnas under fabrikshanteringarna (Hallrätten) då så många hantverkare var inblandade i vagnstillverkningen att produktionen hämmades av skråbestämmelserna. Skråväsendet upplöstes den 22 december 1846.

Året innan skråväsendet upphörde dog vagnmakare Gustaf Abraham Renbom. Men namnet på berget finns fortfarande kvar i någras minnen.

 

Kulturförvaltning!

Torpinventeringar

De obesuttnas boplatser kan finnas kvar, i storstadsområdena har de ofta blivit sommartorp, fritidshus.

Här ser ni en inventering av soldattorp i en sörmländsk socken. Varje torp är beskrivet med bild samt vilka soldater som bott där och när. Torpet markeras på kartan via en röd tråd. En gedigen hembygdsforskning har utförts.

 

 Helhetsbild av soldattorpsinventeringen.

 

Detaljer från två av de inventerade soldattorpen. 

Jag fascineras över den stolthet som finns bland de som utfört den noggranna inventeringen. Respekt!

Foton från den första torpinventering jag såg, fascinerades över och därför fotograferade hittar jag inte i brådrasket. Den visades på en tillfällig utställning i stan tillsammans med vackra textilier och broderier gjorda med stor sakkunskap (det som felaktigt brukar kallas förspilld kvinnokraft).

Likaså har hembygdsföreningen sammanställt platserna för de tvättstugor som en gång fanns vid detta bruk. Nio av totalt 18 kända tvättstugor ryms inom kartbilden.

Från min hemby minns jag flera av klappbryggorna som nu är borta och ett par tvättstugor som fortfarande finns kvar vid Degermyrbäcken. Den ena välbehållen, den andra lämnad vind för våg.

Kan man vara annat än stolt över att bo i ett landskap där spåren av tidigare generationer dokumenterats så väl! Förutom i böcker.

Jag har skrivit rätt många gånger om rotebåtsmän, roteringslängder och soldattorp. En roteringslängd från N-lings socken finns men var dessa båtsmanstorp låg geografiskt finns inte, varken markerade på karta eller i den fysiska verkligheten. Inte heller arrendetorp som låg under bondgårdar. 

Här är några tidigare inlägg:

Aktiv research
Roteringslängd anno 1785
Batsmanstorp i socknen
Syneprotokoll från 1887