Fartygsmålning

I förra inlägget syns tavlan med passepartout och ram.

Denna tavla har jag sett i hela mitt liv. Den är målad av Valdemar Braxenholm från Rundvik. Tavlan är väldigt mycket  kulturhistoria för mej och jag tycker väldigt bra om den. Den visar på att segelfartyg fortfarande fanns i gott minne bevarade då min pappa var ung. Valdemar och han är/var jämgamla. Min pappa, född i Rundvik - ett sågverkssamhälle vid havet, var hela sitt liv förtjust i båtar och vatten. Se här. Han byggde egna mindre båtar - av trä, av masonit, med och utan segel. Han övergav detta intresse eftersom tid saknades, då han gifte sig till ett jordbruk. Men Björn Landströms bok Skeppet, från 1961 stod i bokhyllan och den tog han fram nu och då. Och han försökte lära mej skillnaden mellan en fullriggare, skonare, skonert, fregatt, brigg, bark osv. Det gick så där...

Nu hänger den akvarellmålade tavlan i 50-talshörnet i vardagsrummet på nedervåningen.

Lyssna på Så länge skutan kan gå av Evert Taube och tolkad av Kim Larsen.

Så Länge Skutan Kan Gå
Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
om blott endag eller två
så håll tillgodo åndå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få lycka och solsken på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga.

Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig: ding, ding, dong!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå,
så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider!
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i men en verkligt sju-sjungande vals!
Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss omigen
med karibiens passadvind kring pannan.
Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.

Evert Taube

.
.

Traditionella material - bra material

En favorit då det gäller materialmöten är det fernissade brädgolvet av gran och den öppna spisen murad av rött tegel 1949. Vardagsrummet togs i bruk 1950. Golvbrädorna av gran är jämnbreda och fernissade med icke-pigmenterad fernissa. De ligger med fris mot eldstadens murade gnistskydd.
Fernissans lager är ganska många men ingen flagning förekommer. Så tidstypiskt denna materialkombination är - riktigt 40-tal. De nya inredningsinfluenserna kommer senare till landsbygden än till storstäderna - femtiotalet har inte blommat upp i det här rummet då det inreddes. För mej är detta lika mycket 50-tal som kökets linoleummatta.

En annan sak jag uppskattar med de fönster som finns på övervåningen är att de har lösa innanfönster. Treluftsfönstret i "finrummet" - som vi sa när jag var riktigt liten - får helt olika uttryck då innanfönstren är på plats och då de är borttagna. Huset följer årstiderna vilket jag tycker är mycket värt. Det är väldigt få som över huvud taget har kvar sådana fönster i sin bostad här i bygden, men så omodernt, okonventionellt, otidsenligt och oglamoröst vill jag ha det  ;-

Det är Strömbergs snickeri i Rundvik som tillverkade samtliga fönster till övervåningen strax före 1950. SP-snickerier och många andra nutida fönstertillverkar kan slänga sig i väggen. Det här är  snickerier med väldigt bra kvalitet.
.
.

Idag, på Påskdagen, flaggar vi för första gången i år.

Farmors bomullsflagga, som legat nerstuvad under vintern, kommer till sin rätt igen. Det blåser svaga och ljumma vårvindar och den vecklar ut sig. Den förgyllda flaggstångsknoppen blänker i vårsolen.

Flaggan användes av farmor på flaggstången i Rundvik, det var innan huset revs för att bereda plats för nya infartsvägen anpassad för timmerbilar. Nu hissas flaggan långt bort därifrån.

Här står hon och planterar blommor. I bakgrunden syns flaggstången där min flagga en gång gick i topp. Minnet lever.
.
.
.

Infrastruktur

Här banas väg för den ökande trafiken. Det är 1960-tal och bilismen fortsätter att öka. Både privatbilism och transporter ökar markant. Riksväg 13 som inte ens är 20 år gammal behöver ersättas av en bredare led som skär rakt genom landskapet för snabbare framfart.

Pappa och jag är på väg med cykel till farmor i Rundvik men vi tar svängen förbi Lögdeälven för att se på bygget. Här står jag nedanför i leran medan pappa klättrat upp på brobygget. Fotot är taget mot söder. Hur i all världen vi tog oss härifrån till Rundvik på enklaste sätt, är inget jag minns. Lite mödosamt borde det ha varit :-)

Den nya bågbron över älven höll samtidigt på att anläggas. Sådana här bågbroar försvinner i ganska rask takt och ersätts av betongkonstruktioner på fundament. Så är även denna bro utbytt. Timmerbilar, som lastat för högt, gjorde att en timmerstock stötte mot nedersta tvärbalken och slogs av släpet med fara för bakomliggande bilar. Har jag fått en livfull skildring av en som klarade sig. Sedan några år tillbaka har E4 även blivit 1+2 väg med mitträcke. Undrar om jag lever då ytterligare en ny infrastruktursatsning görs genom länet?

Broar har tydligen intresserat min far i hela hans liv. Här har han fotograferat när bron över Lögdeälven höll på att byggas i samband med att Riks 13 anlades. Båda bilderna är tagna mot norr och Mo. Här är vägsträckningen ny och inte samma som gamla Kustlandsvägen som låg lite längre till vänster. Denna bro ska kommande år förstärkas för att klara ytterligare belastning, dvs tyngre trafik ska kunna passera genom byarna.

Utflykt till Tallbergsbroarna hörde till ibland, särskilt sedan jag tagit körkort. Den av betong är sedan 1990-talets mitt ett av de två byggnadsminnen som finns i kommunen.

Pappa och jag hann åka både Öresundsbron och bron över Stora Bält innan hans liv slutade. Det var minnesvärt även för mig men mest för att det var hans önskemål och för att han berättade om sina tankar kring de där landförbindelserna. Själv har jag skaffat ett eget förhållningssätt till infrastrukturer som delvis är annorlunda.
.
.

Lättskött tomt

Jag är mycket fascinerad över hustomter där de gamla tiderna avspeglas, syns, finns kvar. Till exempel detta med att placera hus höglänt för att bevara åkermark, att ha berghällar inpå knuten och entrén. Att grundlägga sitt hus på hälleberget som skymtar fram.

 

Där vägen nu går bakom rönnarna låg farmors hus (jag minns inte min farfar, han dog innan jag föddes). Det revs på 1970-talet då sågverket och masonitefabriken här i Rundvik behövde en större, bredare och rakare autostrada för timmerbilstransporterna. Timmerflottningen avlutades ju på 60-talet, att detta kom att innebära att farmors hus skulle rivas kunde jag naturligtvis inte räkna ut. Det här huset är det enda i min släkt som de boende inte själva rivit, snarare tvingades man bort. Och som jag många gånger skrivit har det här i bygden varit otroligt vanligt att riva gamla timmerhus för att uppföra ett moderna regelhus av den typ som staten förespråkade från och med Per-Albin Hanssons regeringstid.

Den breda asfalterade vägen som syns där bakom stammarna fick ett vackert namn - Strandvägen - men är långt ifrån en så attraktiv adress som sin namne i Stockholm. Ack nej, så blev inte 70-talets planering! Med ordval och namngivning kan man försöka välja människors inställning till verkligheten.

Det här är ett timmerhus från 1800-talets andra hälft som på 1900-talets andra hälft fick eternitplattor som fasadbeklädnad. Like! Det ville kommunen också riva då vägen anlades, berättar min 94-åriga släkting som bor här.

Då jag genom Rundviks intresseförenings arbete med gamla fotografier på 2000-talets början, fick en påminnelse om hur här omkring såg ut då jag var liten, väcktes minnet av ett samhälle med gemenskap och småbutiker till liv. Så roligt det var att se grusvägar, genvägar, bergknallar, hus, affärer, bank, bensinstation, vackra staket, människor - ja livet. Som tur var levde pappa då och kunde besvara frågor som dök upp, han som var född i detta sågverkssamhälle, i ett hus som nu är borta.

Här är det som alldeles eventuellt kan kallas Rundviks Centrum. 1970-talets storsatsning på Post, mataffär och restaurang har krympt till ett minimum med en pizzeria som kanske har öppet. Det är ganska bedrövligt att se arkitektur som är trist i sig och dessutom har sönderslagna fönster och allmänt förfall.

Vad finns att göra åt ett litet norrländskt samhälle på dekis?

.

.

Utflyktsmål

I juli besökte vi Lidbergsstugan. Man kan numera elda i stugans kamin igen, vilket kan vara ett plus på vintern för då är stugan ett utflyktsmål för skoteråkare. Det går inte kan köra bil hit, under barmarkstid är det till att vandra. Stugan är en enkel sportstuga byggd av arbetare vid sågverket i Rundvik på 1958.

Historien kring tillblivelsen berättas så här i bygdeboken:
Omkring år 1957 kom Otto Areblad, Henry Oldberg och Gunvar de Wall från Rundviks IF och frågade oss, Ivar, Bror, Hilding och Edvin Söderström om IFK Rundvik fick bygga en stuga uppe på Lidberget. Vi lovade dem att de skulle få söka ut tomten där det bäst passade dem.När de kom tillbaka från berget sa de att där hade Fridolf Jonsson varit före dem och satt upp en tavla med texten:

Om du förgäta skulle
vad Guds natur är skön.
Stig upp på bergets kulle
och blicka ut mot sjön.

Tavlan uppsatt 1921 i samband med majbrasa.

Stugan blev byggd år 1958. Byborna blev erbjudna att överta den år 1982. Då var stugan i stort behov av reparation. Många bybor mötte upp när Rolf Lindgren, som var sammankallande, sade till att det var dags att börja arbeta med stugan. Nu är Lidbergsstugan färdig och tillhör sedan 1984 byn. Så nu har byn fått ett nytt utflyktsmål.

Astrid och Bror Söderström

Här fick jag reda på att man långt tillbaka tände majbrasa där uppe på berget, långt från körbar väg. Numera är det brasorna längs kusten vid stugsistan (idag 31 augusti) som ger stämning. Byns sista gemensamma majbrasa hölls 1998 och då inne i byn på Lundgrens mark på östra sidan av bäcken intill Kustlandsvägen. Nedanför det hus som en gång var Mia och Fritz Rönngrens. Så lätt det var att frakta brännbart till den brasan jämfört med upp till Lidberget. Numera sker inga gemensamma aktiviteter inne i byn. Jo förresten, motionsbingo under några sommarsöndagar ska inte förglömmas.

Stugan har en facebookgrupp: https://www.facebook.com/groups/306304052810779/
.
.

Finkulturellt : masonite

 Utställning Ett, två, trä på Artipelag 14 juni - 21 augusti 2013.

Så här beskrivs just dessa möbler av Folkform på utställningen:

"Anna Holmqvist och Chandra Ahlsell startade designkontoret 2005. Designduons skåp i masonit gjorde dem genast omtalade.

Den svenska masonitehistorien börjar i norrländska Rundvik år 1929. I det lilla samhället hade sågverkets ekonomi rasat i botten under det sena 20-talet. Så kom den amerikanska uppfinningen Masonite som en räddande ängel. I Rundvik byggdes, på licens, Europas första tillverkningsindustri för det nya framtidsmaterialet. Till Rundvik kom designduon Folkform med nya idéer. Skåpet Forest Cupbord (2008) kommer från kollektionen The Collectors där duon lät inbjudna samlares herbarium och fjärilar bakas in i den bruna massan. Det röda skåpet och den lilla byrån är från möbelserien Masonite:Memoriam och har producerats för Svenskt Tenn. Dessa består av en kombination av restaurerad Masonite från 1929 och Masonite från fabrikens sista produktion i Sverige 2011. År 2012 såldes maskinparken till Thailand."
***
Jag tänkte besöka Masonitemuseet i Rundvik under Rundviksdagen, vilken återkommer varje hemvändarvecka i juli. Det är enda dagen under året som museet är öppet utan förhandsbokning, men tänk - det stängde långt innan dagsprogrammet var slut. Långnäsa!

Riktigt Masonitefinkulturell var jag på Värmdö istället. I helgen som var roade jag mig med det.
Och förra året var möblerna utställda på Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm.
Det här materialet har upplevt en klassresa/byte precis som jag. Det är bara med människor med likartad situation man kan reflektera över skillnaderna, och ibland inte ens med dem.

Klassamhället är kanske främst en kulturell konstruktion.

"Klassresenären byter inte bara en klass  mot en annan. Han eller hon kan sägas göra en resa genom det sociala landskapet och ställas inför en problematik som företer likheter med invandrarens - naturligtvis utan den dramatik som präglar dennes situation. Klassresenären befinner sig på främmande mark. Vanligen sker en acklimatisering. Klassresenären får ett nytt hem, en ny kultur och ett nytt språk. Men eftersom det är en resa och inte ett byte lever det gamla landet kvar som vanor och tänkesätt vilka tycks sakna berättigande i den nya miljön, atavismer från en fjärran men ändå nära värld."          Ur Mitt förnamn är Ronny av R. Ambjörnsson
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Masonite, träfiberskiva, museum, designade möbler, kulturkrock

På jakt efter platsen för farfarsfars hus

Efter flytten från Olofsfors bruk till Rundviksverken bodde farfarsfar och farfarsmor i den timrade stugan som syns närmast i bild. Jag träffade ingen av dem, såg aldrig huset, vet knappt var det stod, har pappas berättelse att gå efter. Rundvik har förändrats oerhört, särskilt på 1970-talet hände mycket för att få bättre infrastruktur för timmertransporterna som då kom landvägen och inte medelst flottning.

Israels och Erikas stuga köptes och flyttades, förmodligen efter deras bortgång, till Järnäsklubb. Där är den idag en del av ett fritidshus. Det enda som är original torde vara timmerstockarna. Jag kan alltså sluta mig till vilken storlek huset hade: en enkelstuga. Där levde en familj med  sex barn.

Då var stugan säkerligen panelad eller brädfodrad som man säger, för att öka lufttätning/isolering. Nu är timret synligt i ett utslag av romantik.

Vykort med parti från Rundvik. Postgången 1907.

Kan det vara byggnaden i förgrunden eller någon liknande? Huset låg vid bergets fot som jag fattat det, någonstans där företagshälsovården ligger (om den fortfarande existerar, huset finns i alla fall kvar). Däruppe på berget kom ett kapell att byggas 1930 som byggdes till och blev kyrka 1953.

Kanske kan fotot vara taget uppifrån berget. Ytterligare en taknock skymtar i förgrunden och där borta ligger Nordmalingsfjärden. Den här vyn har jag aldrig skådat.

.
.

Snickeritips 1932

Handbok i snickeri för amatörer och nybörjare av John Svensson 1932. Inköpt i april förra året.

Här kan man lära sig hur man gör klädhängare, stövelknektar och måna andra praktiska prylar för hushållet. Innehållet speglar 30-talet, ett årtionde som jag lätt blandar ihop med 40-talet. Jag har mer att lära om årtiondets värderingar och politik. Så länge mer finns att utforska behöver man inte bli slö, slapp och likgiltig (som var ett begrepp under ungdomens 70-tal då medelålderslivet förmodades bli just slött, slappt och likgiltigt).

Bor man i masoniteland gör man dock klädhängare av träfiberboard så klart. Of course. Exakt när dessa är tillverkade vet jag inte men de hänger med än.

 

Och vad passar bättre till båtens öskar än en trästomme med masonite som botten i en konstfärdig design :-) Av pappa. Han byggde även en klinkbyggd träbåt tillsammans med farfar, en roddbåt med trästomme klädd med masonite och vår barndoms kanot av samma slag.

Uppfinningsförmågan i bygden och annorstädes har varit stor då det gäller den miljövänliga masonitens användningsområden. Nu vill jag knappt slänga en masoniteskiva om jag hittar någon från Rundvik. Kulturhistoriskt bra-att-ha-material :-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om klädhängare, galgar, snickeritips 1932, masonite, öskar

Resa i Masonite-landet

Jag fick ett mejl för ett tag sedan från Anders Linné som äger en Saab 95/1962. Han bifogade ett reportage i pdf-format ur tidningen Klassiker. Sommaren 2012 åkte Anders, Claes Johansson och Jonas Fröberg runt i Masonite Country och skrev om upplevelserna här i bygden.

 Klicka på bilden så öppnas hela den vackra och intressanta artikeln.

Masonite var mirakelmaterialet som lånade sig till det mesta.
Golv, tak, kanoter med grabbtycke och en aldrig sinande framtidstro.
Vi reser till masonitens hjärtpunkt i en svenskt masonitförsedd
kvalitetsbil som även den blivit ett industriminne.

Läs och njut!!!

Och du som läser men inte varit här - skriv ut artikeln och ta med den på semesterresan hit!

Min första bil var en Saab 96/1968 och den glömmer jag aldrig. Så personlig kompanjon i 6 år. Masonitekanoten pappa gjorde till oss barn har jag kvar att presentera för er :-) Och de platser som beskrivs i reportaget är min, vår, hembygd.

Vill du ha mer av gamla bilar, se Klassiker.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Tidningen Klassiker, Saab 95, kulturhistoria, Broarna i Masonite Country, Nyåkers pepparkakor, Tallbergsbroarna, Rundviks sågverk och masonitefabrik

Rundviksbussen

Rundviksbussen går som på räls. Den kommer, sen går den. I tid.

Och i lilla det blå huset i byns centrum kan man vänta på den. För länge sedan kördes den här turen av Karl- Ture Karlsson, numera är det Abrahamssons åkeri i Gräsmyr som kör linjen.

Och jo, det har varit förrättning i vägsamfälligheten som förvaltar gamla Kustlandsvägen. En lantmätare har justerat upp och räknat in sträckor som tidigare tagits med utan förrättning, justerat andelstal för ingående fastigheter, berättat om vilka stadgar som gäller med mera. Det känns bra om vi får ordning på detta. Tycker jag men kanske inte styrelsen, vad vet jag...

Anledningen till förrättningen är att en vägsträcka av gamla Kustlandsvägen påstods vara privat och styrelsen ville ta bort den ur föreningen. Vi får hoppas att kunskapen inom föreningen ökar, gärna under denna generation. Kustlandsvägen är INTE privat i någon sträcka genom våra byar. Jag strider för det pyttelilla kulturhistoriska arv som finns här. Amen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lantmäteriförrättning, lantmätare, vägförening, vägsamfällighet, kulturhistoriskt objekt

Uglycute + Masonite

MasonitE is it! I den här vackra inredningen kan det vara Masonite och inte vilken träfiberskiva som helst som har använts. Masonitefabriken är nedlagd sedan 2011, den här restaurangen invigdes 2011. Maskinerna från masonitefabriken i Rundvik såldes och skeppades till Thailand i år. Det är knappt att lokalpressen uppmärksammat detta.

Interiörfoton: Idha Lindhag

Bar Central på Skånegatan i Stockholm. Kanske ses vi där?

Den här inredningen är i min smak. Uglycute står för den. Detta är inte den första mondäna inredningen med masonite, men en av få och den absolut senaste. Just den här görs då Masonite AB går i konkurs. Det är som med konstverk, de ökar i värde då man inte längre kan förvänta sig någon ytterligare produktion pga konstnärens bortgång. Hoppas inredningen blir kvar många år, men med offentliga inredningar ska man inte vara säker på det.

Ett par kvarter härifrån bodde jag på ett Söder som var en riktig kulturinjektion.

Har ni läst den här? Nisse Larssons trevliga bok om träfiberskivornas fantastiska inneboende möjligheter. Utgiven på bokförlaget Max Ströms 2005.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, masonit, träfiberskiva, inredning, Södermalm

Släkten är bäst

Lille Ebbe retade mej i lunchköerna i 7:an i högstadieskolan dära Vall´n. Har ingen aning om varför. Retades litegrann gjorde han med sina följeslagare i bakgrunden. Jag fann mej. Vi gick inte i samma klass, han måste ha varit äldre än jag men långt mindre, både vad gäller etisk hållning och längd.

Efter några veckor gick det på något sätt upp för honom att jag var kusin med Gunnar, hans systers tidigare kille och den som Ebbe verkligen såg upp till och ville vara lik. Är du kusin med Gunnar? blev frågan och svaret blev jakande. Gunnar var en häftig rundvikskille med bil och allt, you know :-)

Efter det slutade Ebbe retas. Släktskapet gav mej osynliga fördelar och jag slapp gliringar. Den där typen av slemmiga, slickande, hackande, vedervärdigt inställsamma, osjälvständiga och osäkra människor finns överallt, finns i alla åldrar och är mycket obehagliga och beklagliga. För mej var det första gången jag råkade ut för en dylik i livets skola. Undrar hur lille Ebbe har det nu?

Kusinerna, 1950-talets slut

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om  reta, hacka på, obehaglig, osjälvständig, släktskap

Mannen jag aldrig såg le

Året var 1993. Jag tog en snapshot av gamle Rudolf, född 1897, där han står på Kustlandsvägen, gammvägen, intill sitt hem.

Rudolf med bron över Degermyrbäcken i bakgrunden och en timrad lada till höger.

Rudolf föddes i Rundvik. Hans far, den unge stalldrängen gifte sig med Christina Johansdotter och de fick  åtta barn varav Rudolf var äldst. Han hade sexårig folkskola i bagaget. Hans första anställning var på sågen i Rundvik som fött så många i socknen, därefter skaffade han sig en ettårig jord- och skogsutbildning på 20-talet. Rudolf var bondeförbundare liksom son och sonson. Som så ofta i små byar blev han, som kunde skriva och formulera sig, en mångsysslare som även hjälpte folk med deklarationer och skrivelser. Jodå, så var det och så är det än idag på små orter här. I grannbyn hette skrivaren Einar. När jag berättar att jag är uppvuxen i en sådan miljö för mina stadsuppvuxna vänner och bekanta från högre socialgrupper, får de något osäkert svävande i blicken och undrar om detta verkligen är sant :-) Det är mer än de kan förstå och leva sig in i.

Rudolf flyttade med sin familj, hustru och två barn, hit till byn 1943. Han ömmade för bron över Degermyrbäcken då den skulle byggas ny i samband med att Riks13 byggdes och Kustlandsvägen tappat sin tjänst som viktig kommunikatiosnådra genom byn. Han menade att en riktig bro skulle ersätta den gamla, inte endast en trumma som Vägverket avsåg, vilket jag ser i papper hos Lantmäteriet. En bro blev det. Den syns i bakgrunden som ett ljust streck över vägen och var i funktion ända till 2009. Och Rudolf uppförde sin bostad här strax före att stålbalksbron byggdes. Jag har skrivit och skall skriva en del om turerna kring bron, den bro som jag anser är så pass betydelsefull för kommunikation och historieförståelsen, att jag och vägföreningens ordförande ansökte om pengar för att totalrenovera men som jag nu hört att Rudolfs son Rolf tar åt sig äran av att ha räddat. Jag är av diametralt motsatt åsikt.

Rulle var byns ålderman i 27 år till 1974, året innan jag flyttade till Stockholm. Det var ganska många år för mycket. Då den yngre generationen ansåg att inget hände beslöt de att bilda en förening utan Rudolf (på egen hand, utan lantmäteriförrättning, registrering och stadgar). När jag analyserar skeendet så här i efterhand förstår jag att man på något sätt fått kännedom om en ny lag som antagits, lagen om förvaltning av samfälligheter SFL 1973:1150, men kände inte till hur föreningsbildande ska gå till. Den då bildade "styrelsen" satt intakt till 1998 då ny ordförande valdes, den nuvarande.

Här i byn verkar det vara så att ju längre man sitter på en förtroendepost, desto mer betydelsefull är man. Nuvarande sekreteraren tillträdde 1974. Utveckling? Följden blir att ingen vill ta över eftersom det är bekvämt att låta andra bestämma vilket skett under så lång tid, man slipper tänka själv ;-) Själv tycker jag att man bör tillåta yngre förmågor att skolas in och ta över.

Den timrade ladan bakom Rudolf på bilden ovan är nu borta. Den finns med på ett gammalt foto över byn där Riks13 ännu inte är anlagd. På bilden, som är tagen efter 1913, kanske på 1920-talet, har jag fyllt i konturer på husen och markerat alla rivna byggnader med en röd prick. Ladan finns rakt över i:et i ordet "idag" på bilden. Det finns absolut inte många hölador kvar i min by nu.  Klicka på bilden så syns hur mycket som försvunnit.

Jag har fått mej berättad en liten samtidsskildring som visar på hur tillvaron förändrats. Rudolfs mor Christina var syster till Johan-Olof Johansson boende här i byn. Fadern och morbrodern brukade ibland dela en gris vilket innebar att man samköpte en kagge brännvin som anlände per båt, förmodligen till hamnen i Rundviksverken. Det var pojken Rulle som hämtade hinken hos morbror Johan-Olof. En gång bestämde han sig för att provsmaka innehållet då han traskade på vägen hem men tyckte det smakade urk. Detta fick honom att bli absolutist vad jag förstått.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om byliv, ålder, ålderdom, "skriftlärd", folkskola, socialgrupp, en kagge brännvin

Masonite på Svenskt Tenn

Masoniteskivan har tagit steget in i de fina salongerna. Möbler av masonite ställs ut på Strandvägen fram till den 10 juni 2012. Dit knallar jag in i samband med uppdrag med demokratins symbolbyggnad i huvudstaden. Tänk att masonitefabriken i Rundvik måste lägga ner innan materialet kultförklaras.

Vackra skåp av Anna Holmquist och Chandra Ahlsell. Borde kanske investera i ett nutida statusskåp. Själv har jag också masonitemöbler, lekstugans bord och stolar är till exempel gjorda av masonite. Ni ska få se dem på bild senare. De finns i väldigt limiterad upplaga, ett enda exemplar av varje ;-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, Rundvik, Svenskt Tenn, Strandvägen, masoniteskåp, skönhet

Hyllning till ett material

En bukett tulpaner i stålande solsken. Vasen är en grönskimrande glob av glas som jag känner igen, bordet ett gammalt pelarbord av typen piedestal.

Bakgrunden är - ja ser ni vad?

Tittar man noga ser man Masonite-symbolen till vänster om vasen. Jag förmodar att fotot tog under inredningsarbetet i köket på övervåningen. Men det är ett antagande, om det är riktigt kommer jag aldrig att få veta..

Det här är ett av de underligaste foton jag finner i mina föräldrars gemensamma fotoalbum.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, board, träfiberskiva, tulpanbukett

♥ Funkisköket ♥

Masoniteköket igen. I det här köket har det utmärkta materialet från fabriken i Rundvik använts som ytskikt på väggar och tak, till skåpluckor och lådfronter, som undergolv för linoleummattan Jaspé. 

Håll till godo :-)

Vad tomt det är på väggarna. Ska du inte sätta upp fler tavlor? Nej, det ska jag inte. Detta är 50-tals funktionalism. Den är ren, ljus och utan krusiduller.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om masonit, kök, 1950-tal

MASONITE i ljust minne bevarad

Masonitefabriken i Rundvik gick i konkurs för ett år sedan och tillverkningen av träfiberskivor är slutligen nedlagd. Maskinparken säljs.

Masonite började tillverkas i Rundviksverken år 1929 sedan Carl Wikström, huvudägare i Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB), köpt licensrätten för masonitetillverkning i av William H. Mason i Amerika. Det var då den första boardfabriken i norra Europa. Det handlar alltså om varumärket Masonite, inte masonit som träfiberskivor över lag kom att kallads i folkmun. Träfiberskivor eller board som de också benämns, innehåller inte lim eller farliga kemikalier, och materialet fick sitt stora genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1930 på Djurgården. Där visade en fullfjädrad funktionalistisk arkitektur och formgivning upp, blev masonitens stora genombrott. Min pappa åkte dit på skolresa samma år. Utställningens arkitekt var Gunnar Aspund.

Här i bygden har funnits några mycket fina bostadshus med masoniteklädda fasader, släta som om de vore putsade ytor som var vanligt i södra och mellersta Sveriges funktionalistiska arkitektur. Tror ni att något finns kvar?

Ett av alla dess hus med masonitefasader som är rivna. 

Detta och ytterligare ett jag minns fanns i Ava.

Jag arbetade på Masonitefabriken ett knappt halvår mellan gymnasiet och fortsatta studier på KTH. Det jag gjorde var att städa. Lönlösare städning får man leta efter :-). Dagen efter var lika mycket träfiber på de ytor som tidigare sopats. Men vilken väldoftande arbetsplats. Snacka om god lukt - varma träfibrer blandade med ånga. Och nyttigt att prova på inför kommande akademiska studier ;-)

Vilka pysningar som med jämna intervaller som kom ångande då träfibergröten rullats ut på banan och pressades ihop, ett stort antal åt gången i den höga pressen. Härligt! Jag kunde stå länge och titta på processen i den halvmörka industrilokal som är och förblir mitt enda industrijobb.

Nedläggningen är ett led i paradigmskiftet då industrisamhället får ge efter för informationssamhället. Att se industriarbetare komma cyklande i klunga från fabrikerna efter att ångvisslan ljudit finns inte mer. Minns  min pappa som, då jag var riktigt liten, cyklade alla vardagar året om till och från sitt arbete på sågverket och därefter på fabriken. Så  småningom blev det samåkning i bil. Själv attraheras jag, säkert beroende på min bakgrund, av de enstaka cyklisterna som är på väg till/från jobbet med en lunchväska eller portfölj på styret. Och gärna med keps :-) De finns - men är en lätträknad försvinnande skara.

I Västerås har industriarbetarna fått ett "monument" på Stora torget, en skulptur som förhärligar deras envetna arbete som gjorde Asea världsledande. Aseaströmmen heter konstverket som invigdes 1989 och föreställer arbetare som cyklande tog sig till och från jobbet i 1930–50-talens Västerås. Konstnär är Bengt Göran Broström. Så vällde fabriksarbetarna ut genom grinden då ångvisslan ljöd. Fabriken gav många arbete.

Foto: Bengt Orberger 2009

Foto: Clifford Shirley

Här i bygden verkar inte nedläggningen ha blivit så omdebatterad. Här är det så. Lite prat. Det som sker det sker. Mer är det inte att göra. Jag undrar om man någonsin strejkat på Masonitefabriken eller på det ännu äldre sågverket i Rundvik? Här tiger man still hellre än att försöka påverka. Kanske tycker man att allt är bra. Har det med att Västerbotten är, jämsides med Bohuslän, det mest religiösa landskapet i landet? Inte för att fabriksarbetarna är religiösa men för att mentaliteten ligger där latent?

Hur som helst - Masonite är i mitt eget minne ljust bevarad. Jag är ett barn av Masonite men har en tudelad känsla för materialet.

HÄR kan ni läsa en artikel i SvD om nedläggningen av Masonitefabriken.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, William H. Mason, nedläggning, Rundvik, Rundviksverken, träfiberskiva, funktionalism, Stockholmsutställningen, Gunnar Asplund, städjobb, trädoft

Mandomsrit

Förr blev man vuxen vid 13 års ålder. Mandomsriten, vuxenriten, var konfirmationen. Nu fick en yngling bära kostym och varför inte vapen... Min pappa började arbeta på sågverket som trettonåring. Han köpte även sin första bössa då. Den beställdes, om jag förstått rätt, från Vapendepoten i Falun och hämtades ut på Utterströms Järnhandel dära Valln, en affär som för övrigt fortfarande finns kvar. Till den första bössan flätade min farfar Gottfrid en läderrem så den kunde bäras över axeln.

Lite mer vuxen än tretton

Då bössan var införskaffad blev den nog absoluta centrum i tillvaron de första dygnen kan man tänka. Det fick till följd att de två bröderna kivades om den yngste broderns nya bössa uppe i sitt rum. Ett skott brann av. Resultatet blev ett hål i taket genom spännpapp och brädor så att något lite av sågspånsisoleringen dråsade ner. Brödernas mor Liva, min farmor, kom springande upp och undrade vad i hela världen som stod på. När hon såg vad som hänt fick sönerna en rejäl verbal upptuktelse kan jag nog tro.

Denna anekdot, och flera, berättade kusinen Karl-Johan efter pappas död. K-J var en god berättare och gav bland annat liv åt deras ungdomstid i Rundvik. Jag ler åt situationen där på övervåningen i det nu rivna huset i Rundvik, hur två pojkar i yngre tonåren så ivrigt fikade efter att få hålla i nya bössan. Den äldre kanske med åldern som argument, den yngre argumenterade säkert med ägandeskapet.  Det var så spännande att dom kanske till och med hade bössan med sig i sängen och skottet brann av då de tvistade om den :-)

Här är några av favoriterna dokumenterade med kameran i köket någon gång på 50-talet. Som ni förstår var vapenintresset starkt. Själv tycker jag även om att se Husqvarna spisen och linoleummattan med namnet Jaspé på fotot samt pannor (kastruller som man säger som sörlänning), emaljerade kaffehurran och tekannan på spisen. Hur många kvällar har jag inte sett vapenvård utövas genom att piporna smordes in med vapenfett. Men någon jägare var han inte. Intresset för vapen låg inte däråt. Vapenlås, vapensmeder, vapenhistoria var hans grej och lite prickskytte mot måltavla.

En nöjd man sitter framför väggen med bössor omkring 1954. Samlingen bestod bland annat av allmogevapen och utökades under hand. Ganska typiskt för min far var att ha ett stort intresse men inte ha behov att dela den med någon annan. Han läste sig till ytterligare kunskap och självklart besökte han museer.

I loggboken från den 2 augusti 1946 skriver han, hemkommen från semester i Sthlm tillsammans med ett gäng kamrater, bland annat:  "Kom vi hem kl. 14.30 över Umeå efter en veckas semester i huvudstaden (...) Armémuseum tog två dar i anspråk för min del, men pojkarna voro i stället på Gröna lund två gånger, man jag var inte dit." På samma resa hade han hälsat på min blivande mor som då arbetade i Hässelby.

Länsmuseet på Murberget i Härnösand hade under 1990-talet en ganska stor exponering av gamla allmogevapen som nu förpassats till magasin. Där var vi. För en äldre person med syn på endast ett öga och så intresserad av detaljer, var det inget vidare med bössorna arrangerade i glasmontrar med låg ljusintensitet. Jag skjutsade honom till vapenhistoriska museet i Eskilstuna omkring år 2000. Då jag kom för att hämta honom gick han omkring ensam tillsammans med en annan äldre intresserad herre som var museivakt. De hade kunnat gå kvar länge till och visa och berätta för mej. Nejdå, jag tog inte vara på  möjligheten inte. Carl Gustafs gevärsfaktori ligger ju i Eskilstuna varifrån han hade några gevär. Museet är sedan några år stängt för framtiden.

Till Sthlm åkte far och dotter tillsammans då jag var tonåring och självklart besöktes Artillerimuseet. Något om vapenlås genom tiderna, stockning och artillerivapen präntades väl in. Och skillnaden på en haubits och en mörsare, jorå...  Krukan omgiven av lejon och lejonet mellan krukorna blev också kvar i minnet :-)

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om allmogevapen, bössor, bruksvapen