26 augusti 2012

Släkten är bäst

Lille Ebbe retade mej i lunchköerna i 7:an i högstadieskolan dära Vall´n. Har ingen aning om varför. Retades litegrann gjorde han med sina följeslagare i bakgrunden. Jag fann mej. Vi gick inte i samma klass, han måste ha varit äldre än jag men långt mindre, både vad gäller etisk hållning och längd.

Efter några veckor gick det på något sätt upp för honom att jag var kusin med Gunnar, hans systers tidigare kille och den som Ebbe verkligen såg upp till och ville vara lik. Är du kusin med Gunnar? blev frågan och svaret blev jakande. Gunnar var en häftig rundvikskille med bil och allt, you know :-)

Efter det slutade Ebbe retas. Släktskapet gav mej osynliga fördelar och jag slapp gliringar. Den där typen av slemmiga, slickande, hackande, vedervärdigt inställsamma, osjälvständiga och osäkra människor finns överallt, finns i alla åldrar och är mycket obehagliga och beklagliga. För mej var det första gången jag råkade ut för en dylik i livets skola. Undrar hur lille Ebbe har det nu?
Kusinerna, 1950-talets slut
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om  , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...