Det växer sly överallt

 

“När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.”

― Göran Tunström

 

 

Tant Hildurs ros

Finlands vita ros, som ursprungligen är ett skott från granntanten Hildur hemma i byn, har blivit en vacker rosenbuske i Mellansverige. Jag är glad över den.

Några kvistar av denna vita ros blev min mammas brudbukett. Samtidigt fick hon ett skott av Hildur och planterade detta vid sommarstugan där rosen lever vidare, numera utan öm omvårdnad.

Uppe i norr blommar den i juli, i Mellansverige tidigare.

 

Jag har försökt få ett skott att ta sig vid Kustlandsvägen men det för en tynande tillvaro. Huvudsaken är att Hildur Sandmans pimpinellros lever vidare. Minns hennes blomster. Det var inte många perenner på gårdstunet som bruket var här i byn med småjordbruk och idogt arbete, men jordgubbsland, stort potatisland och annueller saknades inte. Det engelska trädgårdsidealet hade inte slagit igenom här på 50- och 60-talen. Jag tyckte och tycker fortfarande att gamla gårdstun med vilda växter är vackra(st).

Vackra medföljare

Alltid när det finns blommor att plocka i samband med en resa norrut plockar jag med några. De här lär ändå ha blommat över när jag återvänder söderut.

Efter varje jul sparar jag hyacintlökarna som under långhelgen blommat vackert, för att till våren plantera ut dem. Tills sist blir det en hel del som blommar nu i maj året och åren därpå. De står i pionrabatten och när hyacintbladen vissnat har de täckts av pionbladen.

Vill hinna njuta skönheten i en julros i 50-talsvasen.

Narcisser blommar i mängd, både i rabatter och gräsmatta. Några fick följa med norrut. Livet på landsbygden ger härlig möjlighet att odla egna skönheter, så annorlunda än i en stadslägenhet.

En hembygd

"Varje hembygd utgör en helig geografi. Barndomens eller ungdomens stad blir alltid en mytisk stad för dem som en gång lämnat den. För mig är Bukarest ett centrum för en outtömlig mytologi. Det är först på andra sidan denna mytologi jag har lyckats känna dess verkliga historia. Och kanske min egen."

Mircea Eliade

Dagens Nyheter, januari 1990

 

Jag läser ett litet tidningsurklipp i en av mina skissböcker från Winsor & Newton. Inser att min fascination för det som kallas hembygd länge funnits där. Fortfarande funderar jag över hembygden, dess kultur, dess människor, dess myter och berättelser. Vad som är hembygd, finns det en geografisk punkt som betyder mest i mitt liv? Tänker på hur min inställning till hembygden förändrats med ökad kunskap och fördjupad insikt.

Berättelser från förr intresserar mig och därför har jag ofta sökt mig till äldre människor, som vänner eller som kunskapsförmedlare. Men vad händer när den äldre generationen faller bort och jag själv kommer att tillhöra den äldsta generationen? Kommer jag att vara idel öra när min egen generation berättar om sina liv? Vi som växte upp i en värld där saklighet och vetenskap var ledstjärna, en tid som då var framåtblickande och ljus men visade sig medföra svårartade globala problem att lösa.

En hembygd är mer än en geografisk plats.

Små påskkäringar

Det var länge sedan vi barn klädde ut oss till påskkäringar och gick runt i byn med bilder vi ritat och målat och fick godis eller frukt i kaffepannorna vi bar med oss. Det var en trevlig tradition. Jag minns det som att det var på skärtorsdagen vi gick påskkäring, inte på påskafton. Den traditionella dagen att klä ut sig varierar i landet.

Lite mindre trevlig är häxprocesserna under 1600-talet då kvinnor blev anklagade för häxkonster och samröre med Djävulen då de flög på kvast till Blåkulla och sedan brändes på bål. Huruvida någon av mina anmödrar mött detta öde har jag inte kommit fram till än.

Som jag minns folkhemmet

Några minnen av folkhemmet i min lilla del av världen, hos morfar och mormor.

Köket, tidigt 60-tal. Ett rum med fönster åt tre väderstreck.

• fönster med spröjsar, den övre bred för att likna ett stenkorsfönster, på vintern används innanfönstern
• rullgardiner
• enkla raka bomullsgardiner
• vaxduk
  
• grön hänkelvas från Upsala-Ekeby (här med påskris) 
• krukväxter i terrakottakrukor
  
• enkla oljemålningar, kanske släktporträtt i oval ram på de ljusmålade väggarna
• fågelbord utanför fönstret
• vintertid lades även mall´n på marken dvs ihopsamlat höfrö från hölage´
• säng/dagbädd med väggskydd av flätad stråmatta
• läderhandtag på väggen vid sängen för att lättare ta sig upp från liggande ställning
• källarlucka, i källaren förvarades bland annat hela höstens potatisskörd
  
• skopa för att dricka vatten vid kranen på diskbänken
• disktvaga
• Rensåpa i fast form
  
• Husqvarna vitemaljerad vedspis 3027
• kökspanna från Norrahammar
• ved och koks som bränsle
• kamflänsradiatorer med "slottsvred"
• vischyvatten på glasflaska
• luktsnus
• karosseripanel på ytterdörren med glasruta
  

Köket, också 60-tal

• björkimitation på skåpdörrarna av masonite, Tryckobeslag
• linoleummatta på golvet
  
• väggalmanacka från lanthandeln
• vaxduk med en manglad, liten vit duk vävd i dräll ovanpå
• nejlikor, buskmargerit och adiantum som spretig bukett i vas
• tunnbröd eftersom vi befinner oss i norra delen av landet, i tunnbrödsbältet
• smör upplagt på fat 
  

Det går att fylla i så mycket mer men detta får räcka för nu.

Glada grisarnas textilformgivare

Hur roligt är inte detta - jag har fått ett namn på den textilformgivare som ritade mönstret på läskudden jag sydde för väldigt länge sedan.

De glada grisarna ritade Anna-Lena Emdén för Almedahls på 60-talet. Så underbart! Det har följt mig sedan dess och kommer till användning när jag läser liggande.

Om läskudden

Det är på tiden att många av de kvinnliga formgivare som ritat mönster till textilindustrin för 60-70 år sedan har börjat uppmärksammas. Deras namn står sällan tryckta på textiliernas stadkant, utan de fick arbeta anonymt för företagen. Nu har mönsterskaparna börjat få namn - bättre sent än aldrig kan tyckas.

Skoltid och konfirmation

Klass 1 i Rundviks skola 1924. Pappa sitter i mitten på första raden. Ännu hade han inte fått glasögon trots sin dåliga syn.

Det här är de manliga konfirmanderna den 5 april 1931, en snöig dag några månader efter att folkskolan var avslutad. Kyrkan och klockstapeln i bakgrunden. Nu var pojkarna vuxna och skulle ut i arbete, ny kostym och kanske en hatt markerade övergången från pojke till man.

På gruppfotot är pappa sittande på första raden som fyra från vänster. Han ser liten ut och den ende som dinglar med benen eftersom han inte når ner till marken. Nu var det jobb på brädgården som väntade.

Hur många av de här gossarna som fortsatte till högre utbildning vet jag inte men jag anar att det var ett fåtal. Men många, särskilt arbetarbarn, tog Hermodskurser eller brevkurser från NKI-skolan för att stilla sin vetgirighet. Kunskapstörsten var stor och min far fanns i den gruppen. Folkrörelserna och folkbildningen stod stark vid denna tid.

Funkislådor

Snart nog efter Stockholmsutställningen byggdes många sockerbitshus i Rundvik, byarna omkring och i municipalsamhället. Just sockerbitar eller lådor var byggnader med kvadratisk plan och tälttak.

Två av dem ser ni här på utsnittet av ett vykort från Rundvik. Inget av alla dessa funkishus i bygden finns kvar oförändrade, flera är rivna. Förutom den typiskt funktionalistiska lådan byggdes ännu fler hus i traditionell stil med sadeltak och med ribbor spikade på fasadens träfiberskivor.

Detta är ett av alla dessa hus med ljusa, släta masonitefasader och flackt tak, som är rivna. Det var på håret att jag hann dokumentera det. Detta och ytterligare minst ett fanns i byn Ava.

Masonite började tillverkas i Rundviksverken år 1929 sedan Carl Wikström, huvudägare i Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB), köpt licensrätten för masonitetillverkning i av William H. Mason i Amerika. Det var då den första boardfabriken i norra Europa. Det handlar alltså om varumärket Masonite, inte masonit som träfiberskivor över lag kom att kallads i folkmun. Träfiberskivor eller board som de också benämns, innehåller inte lim eller farliga kemikalier, och materialet fick sitt stora genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1930 på Djurgården. Där visades en fullfjädrad funktionalistisk arkitektur upp. Utställningens huvudarkitekt var Gunnar Asplund.

Här i bygden har funnits några mycket fina bostadshus med masoniteklädda fasader, släta som om de vore putsade ytor som var vanligt i södra och mellersta Sveriges funktionalistiska arkitektur. Hur många av de typiska funkishusen i masonite finns kvar här i kommunen tror ni? I original???

Skolresa till Stockholm för 90 år sen

Jag läste ett maskinskrivet ark med uppgifter om en skolresa år 1929. Det var en resa som min pappas bror, min farbror, gjorde med sina klasskamrater i Rundviks skola. Skolresan gick av stapeln fredagen den 14 till onsdagen den 19 juni 1929. Klassen åkte tåg till Stockholm och lite kryptiskt står det "hemresa med tåg (med båt, om kassan så medgiver). Hur det blev förtäljer inte historien.

Jag är mäkta imponerad över allt som skulle beses i huvudstaden: betydelsbärande byggnader och museer ("måsten"), kvarnen på Hästholmen (nuvarande Kvarnholmen) och ett tidningstryckeri. 

Så intressant att få tillgång till detta maskinskrivna ark som finns kvar.

***

Året därpå, 1930, gjorde pappa med klasskamrater en skolresa till Stockholm. Något program för den resan har jag aldrig sett, men jag tar för givet att det var ganska lika året innan. En del har jag fått berättat för mig. Klassresan kostade 35 kr per person, en summa som varje elev själv samlat ihop. I det ingick resa, logi och mat. Utöver detta hade pappa fått 5 kr i fickpengar hemifrån.

Affisch för Stockholmsutställningen 1930 av Sigurd Lewerentz
(utställning om honom på ArkDes som pågår till 28/8 2022)

Klassen åkte den 5 juni från Nyåkers järnvägsstation och var borta en knapp vecka. Ett arrangemang man bevistade redan första dagen i Sthlm var Svenska Flaggans Dag på Stadion den 6 juni. Gustav V befann sig på Stadion där marscherande, gymnastiserande och musicerande stod på programmet.

Ett äventyr var tunneln genom Brunkebergsåsen vid Tunnelgatan, nu Olof Palmes gata. 5 öre eller något sådant kostade det att gå igenom. En del av barnen föredrog att ta trapporna.

Av skolresan mindes han också att genom att köpa någon liten del på NK fick man, genom att visa upp kvittot, åka gratisbuss till det stora utställningsområdet på Djurgården. Bussen var en dubbeldäckare inlånad från England och självklart satte sig hela klassen på övre däck.

Skollärare Johansson med fästmö Valdy var med på resan, även skollärare Eriksson med respektive. Eriksson var även med året innan då brorsans klass gjorde resan. Syftet med klassresorna till huvudstaden vid den här tiden kan ha varit att ungdomarna skulle få se och uppleva byggnader och museer med stort nationellt värde och Stockholm som sådant, för att sedan välja att stanna hemmavid och inte flytta från hembygden.

Själv skulle jag gärna ha gått omkring där på utställningsområdet. Den nya tiden, den nya folkhems-arkitekturen och formgivningen hade sin självklara plats där. Framtidstron var stor.

acceptera! den föreliggande verkligheten var parollen för Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismens stilideal för första gången visas upp storskaligt i Sverige. 

I princip allt revs efter utställningssommaren 1930.

En Konsumbutik, Kooperativa, och en telefonkiosk var uppbyggd på plats.

Och se där - en paviljong av och med det nya materialet Masonite fanns också där. Ni vet den där nymodiga träfiberskivan Masonite från Rundviksverken vars tillverkningsteknik importerats från USA. Undrar just om skoleleverna kände stolthet att bo på den plats där detta framtidsmaterial tillverkades som enda plats i Sverige just då. Jag kan nog tänka mig det.

Samtliga bilder från Stockholmsutställningen 1930 har jag googlat fram. Flera av fotografierna är tagna av Stockholmsfotografen Gustaf W. Cronquist,

Något minne att ta med hem köpte inte min far vad jag känner till. Av de 5 kronorna i fickpengar hade han 3.50 tillbaka hem. De blev dellikvid för köp av ett luftgevär. Resterande pengar till geväret, som kostade 7 kronor om han mindes rätt, fick han av föräldrarna. Så småningom lånade han ut luftgeväret men fick det aldrig tillbaka. Så var det med det. Allmogevapen kom senare att bli ett av hans stora intressen.

*

Herdarna och stjärnan

Två herdar med några får rör sig mot Betlehems stjärna i skyn. Det här är en favorit bland julprydnader.

Hur ofta stod jag inte som litet barn om jularna och funderade hur de två herdarna och de fyra fåren skulle vändas (de kan roteras där de sitter fast i "marken"). Herdarnas ansikten såg ut som kaffebönor ;-). Skulle den spetsiga delen vändas mot stjärnan i skyn eller skulle den tjockare, robustare delen vändas ditåt - något som jag tyckte stämde bättre med mitt sätt att se människor, där spetsen var håret. Eller, om herdarna varit kvinnor, hucklen. Men i så fall bars ju herdestaven bakvänt, den brukade hållas framåt hade jag sett på bilder. Det där gick inte ihop. Och fåren skulle vändas med huvudet mot stjärnan och följa herdarna i spåren. Jag vände, vred och testade många gånger. Att mamma lät mig hållas förvånar mig än med tanke på hur rädd om och försiktig med denna julprydnad jag själv är nu. Den är ganska fragil.

Nå, spetsen ser jag numera som skägget och herdarna vänder ansikten uppåt mot stjärnan i skyn. Men än idag minns jag mina funderingar. Skäggiga män var verkligen inte vanliga på 1950-talet, jag hade nog aldrig sett någon man prydd med helskägg, bara mustascher.

Än har jag inte kommit underfund med vem som formgav den här konstnärliga julprydnaden som jag förmodar köptes in till hushållet innan jag föddes, kanske på Hemslöjdsaffären som då fanns dära Vall´n.

Virvatell

 

Minns ni de här skönheterna? Virvateller hängde i fönstren över radiatorerna och snurrade av värmen då jag var liten. Jag köpte förpackningar med två stycken för länge sedan - en röd/silver och en guld/silver. Min förtjusning vet inga gränser ;-)

På förpackningen står det "VIRVATELL ger glitter och feststämning. Hållbar och brandsäker. Roterar vid minsta luftdrag." Baksidestexten lyder som så: "OBS. Fatta tråden med en hand och drag ut VIRVATELLEN. Tråden skall hänga fritt och bör vara minst 2 dm lång." Prislappen anger Kr 3.50. Om jag minns rätt köpte jag ett par förpackningar på Åhléns som då fanns dära Vall´n!!!

Solen kommer in med en smal strimma på eftermiddagen genom 50-talskökets fönster mot väster. Det går ju inte att låta bli att vara glad över detta heller!

Julkrubban

Då jag var liten fick jag en julkrubba. Där fanns den heliga familjen, en krubba för foder, en åsna och en oxe, en herde med tre får och de tre vise männen från "Österns länder". Jag ritade av den som jag såg den i min verklighet då. Jag antar att vi ser Josef och Maria på vänster sida om Jesusbarnet som ligger i krubban. Vilka figurerna till höger är kan diskuteras men kanske är den mindre en  herde och den större är förmodligen en av de tre vise männen.

Stallet har tre högt sittande glasfönster! med spröjsar!, torvtak? och en skorsten som det kommer rök ur, haha... Jag ville tydligen förbättra boendesituationen för det var ju kallt utomhus till jul här hos oss i norr. Att leva sig in hur livet tedde sig i Mellanöstern för sisådär 2000 år sen är inte lätt för ett litet barn i kalla Norden, varken då eller nu.

Jesusbarnet i krubban är avbildad rakt uppifrån, utom de två pinniga benen på krubban. Så roligt det var att finna den här barnteckningen hopvikt med en notering om att jag ritade julkrubban den 22 januari 1961.

Så här ser krubban och dess figuriner ut i verkligheten:

Made in West-Germany står det på kartongen där den förvaras.

Att teckningarna finns kvar är för mej lite otroligt. De var vikta och instoppade i en bok, tänk att jag hittade dem.

Ett barn är fött på denna dag,
så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär,
Guds Son det barnet är.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Om världen ännu större var,
av guld och pärlor klar,
så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Text: Martin Luther/Olaus Martini 1617 – bearbetad av Johan Olof Wallin 1817.

Luciakväll

Vi tar det igen - en stjärngossa sprider ljus på Luciakvällen. Familjen firade Lucia på kvällen. Pappa kom cyklande hem i mörkret i ur och skur från arbetet på sågverket. Först åt vi middag sen stökades det till Luciastämning. På morgonen var det alldeles för ruschigt med kossorna som skulle mjölkas och pappa som lämnade hemmet tidigt.

När vi ätit middag och rusat för luciakaffe var jag stjärngossa, allt annat var otänkbart. Något annat ville jag bestämt inte vara. En enkel strut med påklistrade stjärnor (jag minns dem som blankröda), en stor skjorta (pappas?) med ett brett sidenband runt midjan samt ett stearinljus i handen fullbordade ekiperingen. Det gällde att vara koncentrerad när ljuset brann.

Sen blev det kaffe eller saft/mjölk med dopp för alla tre generationerna i huset och eventuella besökare. Det var kul att hjälpa till med dukningen eftersom lussekatter, pepparkakor och sockerbitar las ut på bordet helt utan inbördes ordning. Luciasånger ljöd från radion eller än säkrare från grammofonen. Hur många år det här gick av stapeln vet jag inte men fotona ovan är från två olika år kan jag se. När skolan började hade jag med all säkerhet slutat vara stjärngossa men Luciakaffefirandet fortsatte länge än och har gett mig glada minnen.

Uppehållstillstånd

 

En bild på rast och vila under slåttannan på 60-talets andra hälft med kaffe, läsk och bullar.

Att lada hö

Hemma sa vi alltid att vi ladade hö när det torkade gräset togs ner från hässjan och föres in i ladugårdsporten och in i hölage´. Och att vi ladade ved när den kapade och kluvna veden kastades in i veaboa.

Här står min morbror på skrindan och lassar av hö som förs in i hölage´ vilket ligger alldeles till höger innanför ladugårdsporten. När några skrindor var ladade brukade vi barn (fem kusiner) hoppa i höet. På så sätt hjälpte vi till att packa ihop det så det rymdes men vi upplevde det som en skojig lek. Till sist nådde höet så högt att vi räckte till takstolens hanbjälke som vi klättrade upp på och ropade, för att få uppmärksamhet:  "Här står självaste kungen och dör" åsså föll vi raklånga ner i det mjuka höet. Allt emellanåt, efter några ladade skrindor, ropade pappa att vi skulle vända oss bort med ansiktena och så slängde han några nävar grovsalt på höet för bevarande (kan jag tro). 

Det hände nu och då att vi tog med sänglakanen och övernattade i det mjuka höet i hölage´.

Kusin Lasse och en hjälpreda som drog skrindan detta år.

* * *

Jag förmodar att andra jordbrukande familjer i byn använde samma vokabulär. Men jag har inte hört det sägas någon annanstans, kanske för att jag efter gymnasiet tyvärr inte befunnit mig ofta i bönders och småbrukares sällskap (men ändå följt utvecklingen).

Men begreppet lada fanns innan lada existerade som byggnad. Att lada innebär då att lägga i hög, att samla förråd, att stapla upp.

Lada har efter hand kommit att förknippas med förråd av hö eller annat kreatursfoder. Men det finns lador även för andra ändamål och förråden måste inte vara hus. Med ordets ursprung kan lada även vara såtar, stackar eller hässjor.

Ett foto från Aspänget på 60-talet. Två kusiner sitter i en ladas öppning. Den här ladan har två öppningar, på ena gaveln som ett kvadratiskt hål en bit upp upp, på andra gaveln med dubbelport ner till mark.

Ladan var av yngre konstruktion och placerad över ett stordike med överfart med trumma på ena långsidan. Ladan revs någon gång på 1980-talet då diket som tvärar över flera fastigheter skulle grävas och fördjupas. Ladan var fin!

På fotot syns även en timrad lada från 1878 längre bort, ner mot bäcken Aspan. Denna timrade lada flyttades 1991 till sommarladugårdens plats vid vår sommarstuga. Mina föräldrar skrev brev till mig i Rom, där jag då bodde, och berättade i ord och bild om sin insats för att rädda denna hölada.

Här på slåtterängarna ute´ Aspänge växte höskallra, slåtterblomma, penninggräs (som vi barn använde som betalning i våran "affär") och kråkklöver. De växterna nu är helt borta ur floran då lägdorna inte brukas längre. Blommorna påminde oss om när marken här var sjöbotten, Aspfjärden. Denna dikades ut i två omgångar, senast på 1920-talet. Allt för att ge skörd några år men snart nog började hemmansägare låta de smala markremsorna slya igen och skoggå eller snabbade på processen genom att plantera gran. 

Det var ett stort grävningsarbete som gjordes till rätt lite nytta och som hade varit bättre om arealen fortfarande varit våtmark. Så ser man åtminstone på det idag. Kanske hade bäckens översvämningar, som nu börjat förekomma relativt frekvent och vattenfyller mångas källare, inte varit lika förödande nu när klimatförändringarnas konsekvenser börjat visa sig längs norrlandskusten.

Badtunnor men inte badkrukor

Ett par frysta ögonblicksbilder från förr... 

Här badar jag och kusin Lasse i var sitt större laggkärl. Maggan står och tittar på. Badtunnorna står på gårdsplanen och precis till höger tycker jag mig se ett barnvagnshandtag med ett badlakan(?) brett över. Det ena laggkärlet har handtag och intill ett av dem ligger en bräda och på den finns en tvål. Vi barn upplevde nog detta mer som lek än som rengöring. (Det laggkärl som Lasse badar i användes frekvent för sköljning av tvätt innan tvättmaskin kom in i huset på tidigt 70-tal!)

Sommartid kunde bad lika gärna ske i havet, i Salusand, ett bra havsbad med lång sandstrand. Sanden kunde bli så varm för barnafötterna att det var en lisa att svalka sig i Norra Kvarken, det hav som skiljer Bottenhavet från Bottenviken.

Lekstugor som kulturarv

Jag är glad för att jag tog mig tid att besöka Nääs slöjd & byggnadsvård utanför Göteborg denna sommar där en utställning om lekstugor pågår - Där fantasin bor -  en utställning om lekstugor och kojor. Har själv länge ivrat för bevarande av lekstugor eftersom de tillhör vår kulturhistoria.

"Med utställningen Lekstugor och kojor vill vi lyfta barnens kulturarv, och utforska relationen mellan barn och byggnadsvård. Hur kan barn lära sig om och involveras i byggande och byggnadsvård? Vi tänker att lekstugor och kojor är ett bra format för att undersöka detta tema.  

Utställningen finns på plats här hos oss, mellan Källnääs och sjön under perioden 8 juni till 31 oktober. Välkommen!"

Utställningen pågick utomhus med en stor mängd bilder på flera skärmar i form av små hus med rätt lite text. Den var alltså lätt att tillgodogöra sig. Några lekstugor var uppförda som kopior av äldre kända lekstugor.

Masterstudenter vid  HDK-Valand (Högskolan för konst och design) hade byggt två olika lekstugor med barns önskemål och tankar.  Detta i motsats till tidigare lekstugor där de vuxna byggde till barn för att de skulle lära sig vuxenlivet.

Boken Folkkära hus för småfolk med underrubriken Lekstugans resa från herrgårdspark till villaträdgård fanns till försäljning och såklart köpte jag den informationsrika lilla boken!

Innehållet är intressant.

Den här bilden är extrem då den visar en av de äldsta lekstugorna. Den finns hos samhällets elit - i detta fall i Frognæs i Kristiania (Oslo) 1865. Lekstugan är en miniatyr av sommarboställets boningshus och på bilden har tjusiga damer och ett par barn samlats. Hovens och herrskapens lekstugor spreds med tiden till de lägre skikten i samhället.

Jag och lekkamraten Karin framför hennes söta lilla lekstuga som är riven sedan länge.

Det här var den lekstuga pappa byggde till oss barn. Den är inte riktigt klar på bilden, bron saknas och blommorna vid den saknas. Stugan hade röd slamfärgad fjällpanel med vita knutar och foder och troligen var takmaterialet oljehärdad masonite som asfaltstrukits. Lekstugan hade tre fönster mot två väderstreck och var indelad i två lika stora rum - ett kök och ett sovrum. Dörren var hög som en normal dörr dvs med höjdmåttet 2.10 meter. 

Ibland övernattade vi barn verkligen här. En säng bestod av två uppochnervända potatislådor av trä samt en skumgummimadrass och sängkläder. På bilden bakom min kusin skymtar de enda möbler i barnstorlek som fanns där förutom en enkel köksbänk och leksaksspis. De där röd- och vitmålade möblerna hade pappa tillverkat. Lekstugan kom senare att skänkas bort som jaktstuga.

Se här en kort video om lekstugor från utställningen vid Nääs slott.