Massor av snö

Vintern 1953 var bevisligen väldigt snörik. Förevigat på några fotografier.

 

Tidlös trygghet...

Tänk så nostalgiskt 1950-talet var. Till exempel i tidskriften Västerbotten. Jag hittade denna bild då jag sökte efter storhässjor för torkning av kornkärvar. Under hösten fick jag mejlfrågor från en akademiker angående storhässjor eftersom jag skrivit om den företeelsen, som intresserar mig, flera gånger på denna blogg.

Tidlös trygghet.är innerst inne mycket otrygg. Hur många traditionella timmerhus har inte rivits, står övergivna och förfaller och kommer att rivas eller har renoverats sönder i Västerbotten. Bildtexten är inte helt sann:

Tidlös trygghet vilar över gården, som förfäderna byggde...?

Tomten klappar på

Julafton på 1960-talet. Vem i hela fridens dagar stövlade in i masoniteköket? Ja tomten förstås - men lite mer bestämt?

Morfar, pappa med kamera, syrran och jag och kanske någon fler, samlades i köket intill den här kända men okända figuren som bär morfars ylletröja, vadmalsbyxor, luddor och halsdukar knutna som skoband, sälskinnshandskar, rävboa runt halsen, skinnmössa och slutligen en tomtemask.

Tomten delade ut julklapparna ur säcken rätt snabbt om jag minns rätt, att stanna för länge hade rönt vem tomten var. "Vem är det?" viskade pappa till morfar. Ingen visste. Tomten kom direkt från storskogen, ris hade hamnat överst i säcken!

Det roliga med detta är att föräldrarna kommit överens om att mamma skulle ta på sig tomterollen detta år. Långt senare berättade hon att hon gjort tecken att "nu sticker jag och byter om..." till pappa. Det var efter att de varit i ladugården och mjölkat, mockat och gett kossorna lite extra gott eftersom det var julafton. När tomten efter ett tag gör entré genom köksdörren är det INGEN som känner igen henne. INGEN! Inte hennes man, inte hennes far och förstås inte heller vi barn. Jag viskade dock till pappa att tomten var lite lika mamma i glipan vid halsen. Men vi blev lurade hela hopen! Som vi ställde oss vid fönstret för att kolla vart tomten tog vägen i mörkret - bakom lagårdsknuten plumsade hon iväg i snön.

Först nu ser jag att jutesäcken på ryggen bärs med hjälp av mattstickor som jag förmodar pappa tillverkat till mamma som julklapp så hon kunde fortsätta väva trasmattor på den gamla vävstolen som hon var den femte generationen att väva på. På den vävde hon till exempel handdukar, draperier, väggskydd och trasmattor. Jag minns bara de senare och att vi senare kom att väva trasmattor tillsammans på samma varp. Varpen beställdes alltid på hemslöjden dära Vall´n som låg i en vacker byggnad med brutet tak som brann ner för sisådär tio år sedan. Varpens lukt var kärv och god.

Masoniteköket är sig likt. Det här är min jul, mitt liv, mitt hus och mina minnen!

Övergivet, överblivet, ödelagt

 

Hur många hölador (och ladugårdar) i byn har jag inte sett förslummas och falla ihop. Den här är en av av dem - från oktober 2020. Och några fler kommer det att bli innan alla är borta, innan landskapet är uppdaterat. 

Höador på utmarkerna har varit mycket typiska för det norrländska landskapet. Undrar vad som kommer att vara det typiska för norrländska byar om några decennier? Förutom prodiuktionsskogar...

TORVSTRÖ eller RÖTA

Här på gården sa vi röta om torvströ. Rötrômme var det utrymme i ladugårdsporten där torvströet förvarades. Den som levererade balarna med torvströ var Renlund från Lantmännen i Håknäs minns jag. En torvströtbale var försedd med åtta ribbor (en ribba i varje hörn och en mellan dem på var sida) som hölls samman med ståltråd i 3? nivåer runt om. Varifrån Lantmännen, där Renlund arbetade, tog sitt torvströ ifrån vet jag inte.

Torvströfabriken Ryttaren nära Falköping finns idag kvar som arbetslivsmuseum men har ytterst begränsade öppettider. Ryttaren drev torvtäkt från 1906 till 1990-talets slut. Ett besök där är av hög  prioritet för min del.  Torvströfabriken Ryttarens hemsida.

Innan bönderna och småbrukarna köpte balat torvströ tog var och en, tillsammans med sina familjer, upp sitt egen torv ur myrmark i närheten. Efter att det legat och torkat delades torven i mindre delar och man lät därefter torvströet torka under tak. Under länken finns mer skrivet om röta/torv. Även halm kunde användas under koona (kossorna).

*

På laga skifteskartan från 1865 finns en bygemensam torvtäkt markerad liksom alla de andra gemensamma markytorna som lertäkt, sandtäkt, fäbod, torkplats vid myrslåtter, kvarnplatser, två platser för sommarladugårdar, rotetorp för en båtsman...

Det här känner inte alla till, några tror att en markplätt som är gemensam hör till den vars mark ligger alldeles inpå. Så är det inte. Så faller kunskap i glömska om man inte uppdaterar den och uppdatering menar jag ingår i en tänkande människas ansvar att skaffa sig. Byns sandtäkt är dock välkänd och syns på satellitfoto eftersom den exploaterats rejält efter ingången av 2000-talet. Tror ni samfällighetens styrelse själva tar reda på vad som gäller för försäljning ur täkter? Nähä.

Att jag intresserar mig för sådana frågor som till exempel torvströbalar och livet i byn förr beror på att jag inte stannat kvar på gården utan flyttat förhållandevis långt bort, skaffat utbildning och då fått insikt om hur ovanlig min uppväxt varit i förhållande till de allra flesta andra akademiker. Den inställning jag har till den gård och de inventarier jag nu äger hade varit helt annorlunda om jag stannat kvar i bygden, i länet. Gården hade inte haft något större värde för mej i något avseende. Min syster sa inför delningen av arvegodset att "här finns väl ingenting värdefullt!" Det beror alldeles på vad man räknar in i värdet hävdar jag.

En tidigare bro över älven

 

Detta är den gamla bron över älven. Man kan se spår av den vid lågvatten. Gamla Kustlandsvägen passerade över den. Innan det fanns en bro forslade roddarmadamer människor över vattnet..

Detta är ett vykort med samma bro som ovan men från ett annat perspektiv. Bron revs i samband med att delar av Kustlandsvägen drogs om och blev Riksväg 13. Den nya bron från 40-talets slut ligger några tiotal meter nedströms om den på vykortet, till vänster om bron på bilden. I fonden en reslig byggnad målad med vit linoljefärg. Ladugården syns i vinkel till höger. Detta tycker jag är vackert och antagligen tyckte även någon annan det eftersom man gjorde sig omaket att göra vykort av vyn!

Här pågår bygget av den nya bron någon gång strax före 1942 och det är pappa som poserar.

Det här flygfotot är taget på 50-talet. Den gamla bron är borta, den nya nedanför bild. Den vackra timrade bondgården står kvar. På 1960-talet kom ägarna att bygga sig ett nytt murat hus i gult tegel närmare älven med entrén vänd mot det gamla timmerhuset som övergavs och lämnades därhän.

 

Den här bönninga har alltid fascinerat mig. Läget gjorde det svårt att undvika att se den och glädjas över den. Entréparti med trapphall (med en ståtlig, svängd, öppen trappa) rött lertegel på taket, panelarkitektur med spontpanel i olika riktningar, tunn takfot med synliga sparrar, stuprör med skarpa vinklar, engelskt röda korspostfönster på övervåningen med munblåst glas, spröjsade fönster med sex rutor på bottenvåningen, ingång genom inåtgående pardörr med överljus, enkel träbro vid ingången, fasaden inte tilläggsisolerad och därmed fönster i fasadliv. Ett perfekt hus enligt mej som varit där inne i sen tid.

På den här fasaden med sin frontespis ser man att de tvåkupiga tegelpannorna börjat fallera men troligen var spåntaket under tätt. Sly har fått växa sig stort alldeles intill grunden av huggen granit, något som inte är bra för husets fortlevnad. Till höger skymtar den "nya" byggnaden från 60-talet.

Numera ser fastighetsägarna i tegelbarren, efter att det gamla timmerhuset försvann in på 2000-talet, numera mot en stor asfalterad parkering och en mörkgrå plåtfasad med många luftvärmepumpar och ett par fönsterytor. Intilliggande modehus skulle bygga ut och för att få en stor parkering köptes delar av marken in från närmaste fastighet som var just denna anrika gård.

*

Det här ståtliga ödehuset hade kunnat bli en landsbygdsdröm. Eller ett avsnitt i public service-programmet "Det sitter i väggarna". Omhändertagandet av gamla hem har på många håll blivit något av en folkrörelse. Men i min närhet utarmas landsbygden på vackra byggnader.

Landsbygdsdrömmar i gamla byggnader som är tidskapslar återfinns i andra delar av landet.

Inhägnader runt en by

Foto från en fäbodvall i Dalarna där en trägärsgård/fastbandhage/skihage skiljer skogen från den kultiverade vallen.

Så här som på fotot ovan kan det ha sett ut längs stigen som löpte mellan byns åkermark och skog, alltså i skogsbrynet i väster. Stigen fanns på skogssidan av den gärsgård/fastbandhage som var uppsatt längs hela den långa sträckan. I min hemby kallar vi det fätået. Stigen kom bort vid tre hemmansägares kalhuggning 1996.

Idag finns i hembyn en drygt 60 meter lång fastbandhage längs skogsbrynet, längs fätået.

Förr i tiden fanns det i de flesta socknar en så kallad tå, en byallmänning. Fätået här i byn finns längs den gemensamma fästigen som löpte längs gärsgården eller som jag gärna säger på min dialekt: fastbandhagan. Inhägnaden höll kreaturen, som sommartid betade fritt på skogen, borta från den odlade åkermarken och hölägdorna.

I augusti, på väg söderut, letade vi upp en by i Attmars socken i Medelpad. Jag har kört genom byn tidigare och sett den långa fastbandhagen men inte lagt på minnet var den finns. Och att rekapitulera är ganska omöjligt, så många småvägar jag/vi brukar köra. Så läste jag en kulturbroschyr under semestern och se där stod det om inhägnaden i denna by. Självfallet åkte vi dit.

Man kan se en rätt förfallen gärsgård med en del nygjord till vänster i bild. Det är himla vackert med den där gränslinjen. På ytorna där stenar/odlingsrösen ligger brukas marken genom hackslått.

Den här byn är belägen på sjöns nordöstra sida och odlingslandskapet har ett välbevarat traditionellt utseende med äldre gårdar, ängslador och odlingsrösen. Ängsmarken utgörs av ett 600 meter långt sydexponerat bryn mellan åker och skog och avgränsas av en trägärsgård. Området har kontinuerligt hävdats under en lång tid av markägarna.

Ängen är mycket art- och individrik med bland annat låsbräken, stagg, brudsporre, tvåblad och fältgentiana. Delar av detta ingår i ett Natura 2000-område sedan tidigt 1990-tal.

Landskapets skönhet är påfallande. Förr var landskapen underskönta "bara" av människors id och kroppsarbete för att få ihop till levebröd. Något vi idag kallar naturligt kretslopp. Kan man annat än beundra de människor som en gång levde och verkade på landsbygden. Idag finns flera hot mot en sådan här kulturmiljö.

Det mörkgröna är det 600 meter långa Natura 2000-området. Skogsbryn med gärsgård/fastbandhage, hölador och odlingsrösen. Detalj av informationstavla vid skogsbrynet.

Så här såg det i princip ut i min hemby också en gång i tiden. En långsmal uppodlad markyta med korn och vall (lägdor), skogen i bakgrunden västerut, hölador (flera än här) och gamm´vägen, Kustlandsvägen, som ett grusband från söder till norr. Och längst i söder Aspfjärdens glitter.

2010 uppfördes 100 meter fastbandhage/gärdesgård vid skogsbrynet på min fastighet varav drygt 60 meter mot fätået. Det var med tanke på hur det sett ut en gång i tiden jag såg till att den byggdes.

Där bakom inhägnaden är fätået där stigen löper i nord-sydlig ritning längs skogsbrynet. Den flyttade ängsladan, mellanskottsladan, står idag där sommarladugåden stod fram till ca 1990. Sedan gammalt kallar vi i familjen platsen för "hägna".

Från sommarladugården släpptes korna ut på skogen en gång i tiden. Några tiotal meter härifrån ligger "Löta" där de övriga bönderna i byns södra del hade sina sommarladugårdar samlade i grupp.

För mig är de kulturhistoriska minnena viktigare än en hel del annat i omgivningarna. Etnologi (läran om folk) är studiet av människor som kulturvarelser i grupp. Det är både en förskräcklig och mvcket vacker vetenskap. 

Kanske intresserar jag mig för detta på grund av att jag flyttade ifrån min hembygd för länge sedan och inte ser på företeelserna i byn på samma sätt som om jag bott kvar. Plus att min barndom var fylld av berättelser om "föritin" och en pappa som förklarade gammalt hantverk och vad föremålen använts till. Han samlade mindre föremål av äldre ursprung. Inte alls märkligt att min inriktning kom att bli äldre byggnadstradition och en kärlek till kulturmiljöer.

.

Kossorna paraderar

På spiskåpan står kor och kalvar, katter och skator på parad. De passar så bra in på en gammal bondgård. 

 

 En somrig koparad går ju lika bra som en tomteparad till jul. Älskar idén.

Fäbodliv

Jag tycker mig ha sett att det har skrivits mer än vanligt på flera museers sociala medier om fäbodväsendet denna säsong.

"Förr betade gårdens djur fritt ute i skogarna på sommaren. Ofta var det barn, så kallade "getare", som vaktade djuren under dagen och tog dem tillbaka till gården vid tiden för kvällsmjölkningen. Ett annat sätt att sköta boskapen var att stanna ute med djuren i markerna hela sommaren vid så kallade fäbodar. Att mjölka och göra ost och smör var en kvinnosyssla, och därför var det i regel unga kvinnor som bodde och verkade vid fäbodarna sommartid. Deras arbetsuppgifter var att valla och vakta boskapen, mjölka, ysta ost, koka messmör och kärna smör. De färdiga mejeriprodukterna förvarades i källare tills de kunde fraktas hem till byn. Fäbodriften var vanlig ungefär fram till tiden för andra världskriget och förekom i hela Norrland, men också i Dalarna och Värmland.

Från den här kulturen härstammar vallmusikens lockrop. Den har många namn, men vanligast idag är nog ”kulning”. Kulningen kunde låta på lite olika sätt; från lockramsor med ord till ordlösa höga rop. De sistnämnda, som flest kanske förknippar med kulning, behövdes för att hålla samman djurflockarna och för att kommunicera till grannfäboden eller byn om ett djur hade sprungit bort och måste letas upp. Avstånden var stora, och därför utvecklades en röstteknik som kunde bära i flera kilometer." (VBM facebook april 2020)

 

Från Norrbottens museums blogg har vi fått en genomgång av den arkeologiska förundersökningen av Gärde fäbod (Brännkälens fäbod) från 1800-talet i samband med ett stort infrastrukturprojekt. Fäboden ligger i Skellefteå kommun och man skriver i bloggen att "Fäbodar är en typ av lämning som hittills knappt har undersökts av arkeologer i de två nordligaste länen." Man har insett hur lite det finns dokumenterat om fäbodväsendet i Västerbotten, ofta påstås det tom att vi inte har haft fäbodar trots att det funnits i var och varannan by. Kulturhistorikerna och arkeologerna vet väldigt lite om vad som byggdes på fäboden, hur dessa hus såg ut och hur de användes men även markens nyttjande är okänd, om den användes till slåtter eller bara till bete. Det ska till stora platsförstörande infrastrukturprojekt för att få till utgrävning av en sådan plats.

* * *

 

Hur är det då med den fäbod som finns här i byn? Jo, där finns platsen kvar men ingen av de små grå timrade byggnader som en gång stod där. Man kan finna rester av eldstäder och gropar om man söker. De stugor som finns här har flyttats hit eller byggs här efter att skogsbilvägen från 1980-talet anlades. En stor del av byallmänningen där fäboden finnst har barbariskt kalhuggits och markberetts tvärs mot markägarnas beslut. 

(Det  skeendet tänker jag återkomma till i ännu ett inlägg framöver.)

Drönarbild från kommunens besöksnärings hemsida.

När jag var där förra året och gick igenom samtliga byggnaders status, låg en ny plastförpackad flaggstång redo att resas på den gamlas plats (antar jag). Denna nya stång har flyttats till en annan plats under denna sommar men inte rests än.

 

Här står den gamla flaggstången. En sådan hör inte hemma på en fäbod. Bysamfällighetens styrelse som jag antar är de som fattat beslut att byta till en ny stång, inser tydligen inte det. Och har man inte kunskap bör man leta upp den säger den nyfikna. Något förslag om ny flaggstång har inte presenterats i någon dagordning för årsmöte och därmed har inget beslut fattats av medlemmarna/delägarna. Vi har inte haft möjlighet att tycka till. Detta händer mycket ofta i denna samfällighetsförening och det kan gälla mycket större frågor.

 

Nästan alla stugor vid fäboden är rödfärgade vilket ingen av de ursprungliga fäbodstugorna var. Jag uppfattar det som att man inte vet vad man vill, inte förstår vad en fäbod var eller fungerade. 

 

Hemmansägarna vet vad en skogsbruksplan är men vet inte att det finns något som kallas vårdplan för byggnader. Eller bevarandeplan för ett område.

En fastbandhage löper där borta på en sida av vallen. Det är fint.

En tjänsteman från länsstyrelsen tyckte inte fäboden var speciellt bevaransvärd vid ett besök för några år sedan. Jag förstår hen. Skaffa hit en get så det blir lite liv var det konkreta och spydiga förslaget.

Nu vet jag att människorna i Lögdebygden och kommunen använder den här platsen som utflyktsmål och man är väldigt nöjd med detta. Kanske tycker man sig få insupa den stämning som man föreställer sig fanns då fäboden var i drift. Men där bedrar man sig. Bland det viktigaste vid denna fäbod är att det finns grillstuga och grillplats av betongtrumma både för sommargrillning då man anländer med bil längs skogsbilvägen eller längs skoterleden under vintrarna. Fäboden finns som utflyktsmål i kommunens lista över besöksmål. Och nu mästrar jag - men efter att ha sett och besökt många fäbodar i olika landskap i vårt land vet jag att denna inte ger en bild av det liv som en gång levdes under somrarna här. Absolut inte. Och dessvärre är jag delägare i denna anläggning.

En privatperson skriver så här i juli 2020 om en fäbod i Jämtland:

Att läsa sin fäbod...

Malin och jag pratar. Jag tänker på hennes berättelse om turisten som kom in i buan,
såg sig omkring och frågade vänligt:

-Vad kan man köpa här då?

Frågan är våldsamt vulgär. Den visar hur förtingligade våra relationer är. En välvillig tolkning av frågan kan emellertid vara att mannen frågade vad fäboden har att erbjuda. Uppenbarligen kunde han inte läsa naturen och kulturen på platsen. Men vem kan det idag när gemene man inte kan skilja på skog och plantage, när den extremt billiga energin i tanken på bilen leder till uppror när priset går upp. En liter olja motsvarar 20 mansdagsverken. Det kostar oss 16 kronor att leja gubbarna för en dag. Hur kan någon tycka att det är dyrt? Oljan har förvrängt synen på människorna och städerna har ryckt dem från kontakten med matjorden och det levande som är grunden för vår existens. Kärleken riktas till prylarna och inte till mikroorganismerna som renar vårt vatten och är hjältarna i kretsloppet.

Så vad har då fäboden att erbjuda?

Se på bilden. I huset i förgrunden till vänster tvättar man sig med vatten från bäcken. Vid spången över bäcken finns en liten låda där man ställer mjölk för kylning. Kallt vatten kommer ner från fjället och är livsnerven i fäboden. I bäckravinen växer kvanne, denna märkliga växt som ibland kallas lapprabarber. Direkt ovanför tvagningshuset syns torrdasset och fjöset (ladugården). Bakom fjöset finns dyngstacken där fäbodens guld hamnar. En del hävdar att man höll djuren främst för att få näring till odlingarna hemma. Idisslarna omvandlar skogens  växter till högvärdiga proteiner i kött och mjölk samt inte minst till växtnäring.

Den med goda ögon ser att det står människor framför ladugården. De är bärare av kunskap om  hur man lever närande ihop med djur och natur. Deras verksamhet gynnar växtligheten ovan och  under jord och symbiosen med korna ger liv åt alla.

Till höger står härbret där mat och redskap förvaras. Ytterligare till höger står kokhuset där mjölken separeras, värms och ystas. Och till höger igen skymtas jordkällaren där smör, ost och fil förvaras med naturkyla från marken.

Gärdsgårdens störar är värmda över eld för att stå emot röta och vid spången sitter hunden Sune och reflekterar över tillvaron. det är hans existens som talar om för oss att vi är människor. Tack Sune.

En fäbod är systemteoretikernas våta dröm. Allt hör ihop och gynnar varandra. Fäboden är ett av våra viktigaste kulturarv. Där finns svaren på hur vi hanterar de faktum att vi överskridit de planetära gränserna vad gäller arter, klimat, markanvändning och biogeokemiska flöden av kväve och fosfor.

Men då måste man kunna läsa förstås."

* * *

Varning - här finns en levande fäbod med levande fän. 

Den här varningsskylten finns nedanför en fäbod utan bekvämligheter där jag vistats några underbara sensomrar de senaste åren. En befriande livsstil. Berättelserna tar fart då jag och min fina väninna "firar skymning".

.

@logdeabygden

Flaggan på Flaggberget

Efter hemmansklyvningen i bygden vid förra sekelskiftet blev det svårare att helt livnära sig på sin ägandes skog och jord. Många i bygden befann sig i samma situation. Det är på samma sätt nu: för att överleva på landsbygden krävs ofta fantasi och uthållighet och några olika födkrokar.

Sågverket i Rundviksverken fem kilometer bort vid kusten gjorde att man kunde ta påstick som stuvare då lastbåtar kom in i hamn. Därför anordnades på 1890-talet den här ordningen i byn: på högsta bergtoppen synlig från hela bygden restes en flaggstång. ”Flaggberget” heter bergstoppen därför numera. Högsta punkten ligger 35 meter över havet. Byn ligger bara ca. 5 meter över havet. Då flaggan hissades var det en signal om att en lastbåt hade kommit in till Rundvik. Den som ville ha ett tillfälligt dagsverke gick eller cyklade då till sågverkets hamn. 

Idag lever traditionen vidare i byn, hemmansägarna turas om att hissa och hala flaggan men numera varje söndag under sommarhalvåret med början i maj. På fotot syns utsikten från Flaggberget. Man ser fjärden långt bort. En av förra generationens traditionsbärande av flaggningen var Oscar Käck. 

#Logdebygden

Fäboddrift

Det gjordes en utflykt till en fäbod där tre byggnader står kvar in situ sedan de var i bruk. Alla gråbruna av väder och vind, rödfärgning passar sig inte långt där uppe i skogen, långt bort från byn. Vem ville släpa med sig rödfärg som färdigkokt eller som pigment i en tunna dit upp när de begav sig? Innan väg fanns, innan scotrar och fyrhjulingar blev vanliga.

Idag är här tyst och lugnt på somrarna men så var det inte så sent som fram till 30- 40-talet. Då var liv och rörelse med råmanden och bräkanden från kreaturen (kräka), kulning, vatten som hinkades upp ur kallkällan och några kvinnor som rörde sig över vallen mellan fäbodens olika byggnader, hela tiden i arbete fram tills dess kvällsmjölkningen och diskningen efter den var avklarad. Fäbodarna var kvinnornas revir och kanske några barns som vallade kor och getter dagtid på skogen.

Kokhuset med mjölkkammare innanför den vänstra dörren.

Här är mjölkkammaren med sin ställning för mjölktrågen. Ursprungligen var kammaren än mer utrustad med hyllor för mjölktråg. Säkerligen fanns här fler förvaringsmöjligheter då det begav sig. Fönster saknas och det är relativt svalt i mjölkkammaren. Här förvarades osten som ystats, messmöret som kokats, smöret som kärnats, långfilen som beretts. En del av detta kunde även hållas kylt i källan eller bäcken. Det var liv och rusch på en fäbod minsann.

Blåklockor på vallen. Kanske är detta ändå mina favoriter bland de vilda blommorna. Hade här gått kor och getter skulle de inta ha blommat ut innan de var uppätna, likaså lövslyet som kommer upp så fort när marken inte brukas.

En bevarad ladugård. Hit kom korna på kvällen efter dagens bete i skogen. Kreaturen mjölkades morgon och kväll. I lagården var de också säkra under natten mot björn och varg.

Och här en stengrund efter en av fäbodstugorna. Alla grunder var tydligt markerade med en kort beskrivning förutom en ritning på välkommentavlan.

I en av stugorna var ett "grönsaksblad" uppsatt på väggen, dvs ett blad av den ekonomiska kartan, för allas orientering och trevnad. Där kan man se att marken är uppdelad i smala remsor tillhörande hemmansägarna som betjänades av fäbodvallen. Det är väl inte otroligt att marken användes för odling, det som förr kallades hemfäbod. Höet fördes hem till gården på vintern då snöföret gav glid under höskrindans medar.

Denna fäbod fick jag tips om för ett par år sedan. Nu var tiden inne för besök och det lyckades trots rätt undermålig skyltning.

Sist - ett torrdass av senare datum, (trä)rent och hygienískt.

Det här var fina fäbodbyggnader som det bara var tur att jag snappat upp att de fanns. Det har blivit ganska många besök vid olika fäbodar i fäbodkulturens skilda landskap vid det här laget. Ju fler fäbodar jag ser desto fler referenser får jag till min hembys fäbodar där inga ursprungsbyggnader finns kvar. Det är omöjligt att inte jämföra förvaltningen av de olika fäbodplatserna.

 

Nästa sommar hoppas jag kunna besöka Västerbottens enda "levande fäbod" och se om den lever upp till förväntningarna eller om det enbart är ett turistjippo av ett skogsbolag.

Rökbastu

Var det inte storhässjor/kornhässjor så är det rökbastur som användes för torkning av spannmål. I kornhässjorna torkas hela strået buntat i kärvar, i rökbastun är det sädeskornen som torkas. Jag behöver läsa mer om de två metoderna för att förstå när den ena eller andra användes samt vilken metod som är äldst.

I rökbastun eldades det i ugnen som är murad av naturstenar mitt på jordgolvet. Värmen torkade sädeskornen...

...som låg utbredda på en meter breda lavar längs två eller tre väggar. På de sargförsedda lavarna breddes spannmålet ut i ett tunt lager och ugnen eldades sedan hårt. Med jämna mellanrum rörde man om i sädeskornen som efter ett dygn ansågs tillräckligt torra för att kunna malas.

I rökbastun är det svart av sot på väggar och tak. Jo, jag vet eftersom jag själv har en sådan. De rökbastur jag sett finns på hembygdsmuseer eller länsmuseer i norra Sverige. Det var här de var vanliga en gång i tiden. Åsså upptäckte jag en rökbastu som revs i grannbyn. Den var då omvandlad till hölada.

Tänk, när vi började med åtgärderna på gården så stod rökbastun i fokus. Då 2009 skulle syllstockar bytas och det fanns inte många skickliga timstumermän i länet men vi fick kontakt med en. In på 2010-talet har flera duktiga poppat upp. Poppat upp är fel uttryck förstås, det ligger gedigen hantverksutbildning bakom kunskapen. Utbildningen i Mariestad gjorde verkan på sikt.

Torka sädeskärvar på storhässjor

Jag har som semestersyssla läst på om storhässjor, kornhässjor.

Enkelhässjor, dubbelhässjor, flerdubbla hässjor (de två senare är takade med sadeltak men långt tidigare även med pulpettak), loghässjor. Stolpresning med saxar. Stolpar med genomgående huggna hål eller i kanten insågade hak. Stänger, hässjelänkar, led, bett, skesme...

Hässjebänk, hässjeblock... Hur sädeskärvarna placerades i hässjan finns beskrivet och hur man tänkte angående väderstreck, likaså hur kärvarna i toppen på en enkelhässja (utan tak) kunde anordnas.

Det enda man kan säga är att det är med stor skicklighet och stort kunnande som man byggde de här häftiga konstruktionerna! Det var en traderat kunskap.

"De dubbla och flerdubbla storhässjorna förekomma liksom de enkla vertikala här och var i hela Norrland och även i mindre utsträckning i Svealand, men deras huvudsakliga förekomstområde är de norrländska kusttrakterna, främst Västerbotten och norra Ångermanland samt tidigare även i Hälsingland.

Loghässjorna representera en särform  av storhässjan, som förekomma i mindre utsträckning i Härjedalen och Jämtland. Det är en fråga om kontaminationsform, där storhässjan är konstruktivt sammanbyggd med logen, ofta under samma tak som denna.

Jag är glad över att  i min barndom ha sett några av de där ståtliga skapelserna resa sig mot himlen medan de var i bruk. Numera är kunskapen om dessa hässjor akademisk och de som finns att se är museala. Den sydligast belägna museihässjan jag har noterat var i Hälsingland.

.

Att hantera en lie

Äntligen!

Kurs i ängsslåtter (länk - läs mera)

28 juli 2020

Lundbergska gården, Vebomark 65, 93294 Lövånger

Du får lära dig slåtterteknik, slipning och bryning, jordläggning och övrig inställning av lien mot orvet. Vi lär oss också om restaurering och skötsel av ängsmarker samt ängens flora.

Du får lära dig historiken om kulturlandskapets viktigaste redskap, lien och orvet. Kjell visar och lär ut lieslåtter och går bland annat igenom rätt orvlängd, skärpning med vinkelslip och hur man kan göra en slipsten rund igen. Under förmiddagen och eftermiddagen tar vi lämpliga pauser.

Ta med de liar och orv som du har i din ägo. Det finns även lieblad och orv till försäljning. Vi är utomhus hela tiden så ta ”kläder efter väder”. Egen lunch- och fikakorg medtages. Tillgång till vatten samt toalett finns i byggnaden intill. Kursen vänder sig såväl till nybörjare som till dig som slagit med lie men vill förbättra tekniken.

9.00–9.15 Inledning - Hanna Lindgren, betesmarkssamordnare på Länsstyrelsen Västerbotten.
9.15–12.00 Lien och slåtterteknik – Kjell Gustafsson, Ängagärdet Natur och Kultur
12.00–12.45 Egen medhavd lunch
13.00–15.30 Lien och slåtterteknik forts.

Kursen är GRATIS!

Kursen är bra! Har gått den på två platser tidigare anordnad av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Bild lånad från nätet

Vi har gjort klart sommarens lilla slåtter till heder åt de som förut i generationer brukat marken och för bevarande av ängsfloran och den biologsika mångfalden. Slå med lie i hagen, hägna, räfsa strängar, torka på bredden, låta blommorna fröa av sig, ta in i höladan. Alternativt på gården använda slåtterbalk (viktigt med skärande redskap), räfsa i strängar, torka, vispa runt höet igen, ta upp på höskrindan, köra in på skullen. Blåklockorna sparas, de börjar blomma sist och har inte satt frön ännu.

.

.

Storhässjor

Jag kom körande genom en skog. I slutet av en stor uppförsbacke med granar på båda sidor av vägen öppnade sig himlen, en stor slätt på platån öppnade sig. Där var himmelskt vackert. Jordbruksbygden var välskött, välhållen. Det är inte alltid jag blir så glad när jag kör genom den norra delen av landet.

Och där ser jag en storhässja...

 ...en stor träkonstruktion där man en gång i tiden torkade kornkärvar på hösten. Och betänk - denna by är inte ett museum utan i bruk.

Tänk att bo i denna lustgård!

Färden fortsatte. Det här är en museal storhässja, även den i Västernorrland/Ångermanland. Den finns på en gård där alla kulturintresserade norrlänningar säkerligen har varit. Det fina är att storhässjan och alla byggnader finns på den plats där de en gång för länge sedan uppfördes, de är inte flyttade till ett friluftsmuseum. Denna gång blev det myggfritt fika i sommarnatten ur medhavd spånkorg på bron till mangården. Svårslaget!

.

.