Att ta hand om en äng

Yes, jag har anmält oss till en kurs i hantering och vård av en lie. Allt om längd, slipning,bryning, jordläggning, orv, skötsel. Förutom själva hanteringen att slå gräs med den. Yes, det ska bli kul och nyttigt!

Du slô sôm n´jettar som min gamle far sa om min hantering av lien. Att slå som en getarpojke betydde att slå illa. De yngsta fick börja med att se till getterna och kunde ännu inte svinga en lie som en fullvuxen karl.

Höet fick vi in i ladan innan regnet på söndag förmiddag. Det doftar så gott och är så mjukt att jag slängde mej i hörskörden i ladan då vi var klara. Njutbart enligt mej!

"Den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena är beroende av ett aktivt jordbruk, men också av vilka metoder som används i jordbruket. Jordbruksmarken består av åker, betesmarker, och slåtterängar. Ett varierat och välhävdat odlingslandskap uppfattas av de flesta som vackert och ger goda livsmiljöer för många slags växter och djur.

På 1700- och 1800-talet tredubblades Sveriges befolkning och matproduktionen måste öka. Därför togs mer mark i bruk för jordbruk och boskapsskötsel. Betes- och slåtterbruket blev intensivare, och nya marker odlades upp. Under 1900-talet behövdes arbetskraften i industrin. Allt färre bönder måste föda allt fler människor som arbetade med annat än jordbruk. Det blev möjligt med hjälp av traktorer och andra lantbruksmaskiner, handelsgödsel och bekämpningsmedel, samt nya högavkastande växtsorter och djurraser. De nya metoderna ger stors skördar och mycket mjölk, kött och ägg, men ett mer enahanda landskap där mångfalden av växter och djur minskar."

Ur en liten skrift som heter Lärkor och lador från Jordbruksverket.

Joo, den skärande eggen är bättre för kultur- och naturmiljön än det söndertrasande, rivande redskapet.

Garail

Jag tycker om ordet  garail men vad gara egentligen betyder vet jag inte. Gara-ila kôm ônner vårn, ja ända in i maj iblann. Tätt snöfall, ofta med lapphandskar (våta flingor som hakat i varandra och blivit stora) som kommer på kort varsel och går fort över, ett il. Ja ä litte förtjusst te dem, mamma bruke säg att ny snön ät ôpp gammen. Jag har hittat hennes beskrivning av hur jag som väldigt liten fascinerades av lapphandskar.

Apropå snö, så hittar jag ett foto från början av 1970-talet då det var det så här höga plogvallar längs Kustlandsvägen, gammvägen. Syrran är måttsticka och farbror Kalles lagårdstak skymtar till höger. Gammvägen i mitt hjärta, Kustlandsvägen från 1600-talet, Norrstigen innan dess. Det dröjde inte så länge efter att grusvägen såg ut så här, som det gick att spela kula, hoppa hage eller leka "jag begär krig". Det doftar vår!

Kut urn

Nån som vet vad KUT URN är? Den lilla kunskap jag har om detta har jag förärats av pappa. Kut urn är det urväder, oväder, den dag i mars då sälarna kryper upp på isen för att föda sina ungar, sina kutar. De gör det i oväder för att inte synas, de vill vara ifred.

Sälbössan, en tung pjäs, kom till nytta då man vintertid tog sig ut på isen ljusklädd för att jaga säl. Man ålade fram med bössan riggad framför sig på skredstången om jag förstått det hela rätt.

Jacke Hellman i Rönnholm har stockat om och använt bildens schälböss, själböss, vars pipa är hemsmidd men slaglås och varbygel tillverkade i Husqvarna 1844. Hellman var även en duktig båtbyggare. Pappa hade minnen av honom.

Jag skulle tro att flera av mina anfäder har varit med om säljakt eftersom sälskinn var åtråvärt att använda i självhushållets tidevarv. Och sälar var/är besvärliga för fiskare eftersom de förstör näten och gör att fisktillgången minskar. Men det där med säljakt kan jag för lite om, jag skulle gärna vilja höra ett långt föredrag om hur det gick till och vad sälskinn kunde användas till.

Jag minns när en fiskare i Ava hade fångat en säl och under en kort tid förvarade den i en liten havsbassäng vid sin brygga. Det var sommar på 60-talet och alla vi fem kusiner placerades i Opel Capitainen med pappa på passagerarsätet som guide och morbror bakom ratten åsså åkte vi dit. Vi tittade storögt och tyckte det var spännande.

Läs även andra bloggares åsikter om säljakt, sälar, kutar, Bottenviken

Dialekten

Jag tycker att min dialekt är värdefull. Känner lite sorg då jag inser att vissa ord är borta. I min familj var det pappa som pratade dialekt utan urskillnad. Mamma tyckte vi skulle tala mer rikssvenska. Båda hade gått i skolan då lärarna ville att eleverna skulle tala just svenska. Vi barn valde pappas linje, åtminstone så att vi försökt hålla liv i orden. Nu när föräldrarna är borta är det svårare att vidmakthålla dialekten.

Trots allt har språket förändrats bara sedan min farmor var ung. Pappa kom ihåg två dialektala ord som hon använde men aldrig han i dagligt tal. Orden är darj kangj och nôgbrô:tan. (Jag önskar jag kunde skriva fonetiskt för att kunna visa uttalet.)

Det första ordet betyder gran-gren, det andra innebär den svaga skare som håller för en människa ibland men lika ofta innebär att man sjunker igenom. Den är svårgådd alltså.

Yngve Ryd har i boken Snö gjort en kulturgärning som sammanställt och förklarat 300 samiska ord för olika typer av snö. Boken kom ut 2007.

Institutet för språk och folkminnen har ett antal enheter varav ett är DAUM: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Lyssna på dialekter HÄR och HÄR.

Nu diskuteras inom Unesco immateriella kulturarv. I princip kan dialekter immateriella kulturarv, men det gäller nog inte min. Skånskan påstås vara hotad (?), älvdalsmål och gutemål är mer comme-il-faut än "bonnskan".

Sista generationen

Av morfars barnbarn tillhör jag och syrran den sista generationen som har vuxit upp med ett fungerande jordbruk. Morfars barnbarnsbarn vet inte mycket om hur livet på gården en gång levdes eftersom ingen har haft möjlighet till praktisk erfarenhet. Jordbruket las ner 1971 och då var ingen av dem födda. Faktiskt så känns det aningens sorgligt! Detta med hur ett småjordbruk fungerade, hur djuren sköttes, hur slåttannan gick till... kommer snart att bli akademisk kunskap, ja är det redan. Det känns som om jag blir fråntagen min uppväxt då det liv som då levdes blir torrt vetenskapligt. Orden, benämningarna, dialekten, har jag redan glömt till en del men inte helt. Jag hör till den generation som snart finns beskriven på muséerna. Det känns faktiskt mycket märkligt. Jag minns när en då liten flicka i byn sa bäkker i ett sammanhang för kanske 8 år sen. Det var bara min syster som genast fattade galoppen - hon säger getabock... Det hade vi andra glömt och nu är flickan stor och har flyttat till stan. Där kommer dialektorden antagligen att falla i glömska, tråkigt nog. K-märk människor som talar dialekt! Genast!

Jag är ju en "modern" människa med bra utbildning som lever på 2000-talet men som har en underbar lantlig bakgrund, en bra barndom tycker jag nog. Jag finns i två världar. Både geografiskt och mentalt. Det är konstigt. En känsla som många människor som gjort en "klassresa" säkert har. Ta avstånd från någon av världarna vill jag inte. Erik Axel Karlfeldt skrev om att "tala med bönder på bönders vis, med lärde män på latin."


På fotot av Sune Jonsson syns 7-åriga Helen Jonsson då korna tas på skogsbete år 1960. Det skulle lika gärna ha kunnat vara jag även om vi hade färre kor. Kolla Lovikka-toppluvan! Cool! Fotot är taget bara ett par mil från min by.

Då skolan slutat för dagen på hösten och jag kom hemtravande, brukade mamma stå vid lagårn och ropande fråga om jag kunde hjälpa till att släppa korna som stod tjudrade för att beta på lägdornas återväxt. Självklart ville jag det. De gick oftast utan krumbukter direkt mot lagårn för de ville bli mjölkade. Det gällde bara att se upp så ingen bil kom körande om de skulle passera Riks13. Min lillasyster var ganska rädd för kossorna vill jag minnas. Jag älskar svensk kullig boskap. Det finns knappast något mer lugnande än en idisslande ko!

(Herreje, så introvert inlägg. Här står "jag" hur många gånger som helst. Men JAG skickar ut det i cyberrymden ändå.)

Fastbandhage

Den här bilden tog jag då jag gick en kurs i svart-vit fotografering och framkallning på 70-talet. Jag var fortfarande tonåring.

Fotot föreställer den fastbandhage som löpte runt platsen för sommarlagår´n och sommarstugan. Kanske är den gjord på 1940-50-talet. Den är inte sammanfogad med vidjor utan med ståltråd. Ursprungligen var hela byn omgärdad med en fastbandhage vid skogsbrynet. Det kan man se på laga skifteskartan från 1869. Detta för att korna och getterna, som gick lösa i skogen, inte skulle ta sig in på lägdor och kornåkrar och äta upp det bönderna själva behövde.

Det var precis här innanför som morfars rävafälla stod bara fram till ett decennium tidigare.



Jag tycker att motivvalet visar vilken inrikting mitt intresse hade redan som tonåring: etnologi, kulturhistoria, landskapselement. Snö. Förutom bildframställning då... Året efter att fotot togs, flyttade jag bort från byn för studier. Men fotot och minnena hängde med. Hela tiden.

Här säger vi "fassbannhagga" om gärdsgård, inhägnad av träslanor. Jag menar utan att ha forskat mera i detta, att det är upp till och med Ångermand som man kallar inhägnaden så, bara ett par socknar längre norrut säger man skihaga. Och i Svealand säger man gärdsgård, gärdesgård. Sne´hage har jag hört eller läst någonstans ifrån.

Dialekten

När jag var liten frågade jag en gång ”Va ä tin dänna?” när mamma svarat mej "jag har inte tid". Ett barns oförställda förundran över något immateriellt och opåtagligt kom till uttryck.

I boken Utanikring. Dikter på ångermanländska av Birger Norman 1976, finns dikten Tin. Dialekten är inte exakt min egen för jag kommer lite längre norrut från. Tar med dikten men har också gjort en förändring till min dialekt. Jag vet inte om det är tillåtet att förändra en konstnärs verk - men originalet kommer först:

Tin
Fo tin å gå?
Du språke som du ha förstånne tell,
dä höre ja’ dä.
Sanna mina ol,
dä sling å bär å.
Tin ä en spärkar.

Hennen va såga.
Därdennan låg fabriken.
Ja’ hördde ’n Angur
blåste sistganga.
Båta for å.
Kajen smûla ihop.
Addra väx över alltihop.

Nä, gosse, lean täla om,
gråstråna sägne’:
tin stå allrin still.

Tin ä en spärkar.
I utförsbacken.
På blåhalka.

Löne int å rabbe.

Birger Norman
ur Utanikring


Tin
Få tin dell å gå?
Du tala som du ha förstånne dell,
he hör ja’ dä.
Sanna mina ol,
he sling å bär å.
Tin ä en sparkar.

Henna va såga.
Edenna låg fabriken.
Ja’ hördd ’n Angur
blåst sistganga.
Båta for å.
Kajen smûle ihop.
Örddra väx över alltihop.

Nä, gosse, leden tala om,
gråstråna säg’ e:
tin stå allre stelle.

Tin ä en sparkar.
I utförsbacken.
På blåhalka.

Löns int å hall mot.

Birger Norman, ändrad till mitt mål av mej


Jag fick den här diktboken av pappa samma år den kom ut. Året innan flyttade jag söderut för studier. Pappa var mån om sin dialekt men inte på något framfusigt sätt. Jag förstår att han hade en tanke med gåvan.

Det har ofta, länge och bland många svenskar ansetts bonni´t och inte fint nog att prata dialekt. Jag anser att människor som talar mål är levande kulturbärare. De ska skyddas, k-märkas och uppmuntras, de blir färre och färre. Däför vort ja gla då jag läst en hänn notisa te tidninga. Hurra! Låt dialekterna i hela landet bli högsta mode. Även mitt mål som inte är lika skyddat som det alldeles speciella älvdalsmålet. Det jag var naiv nog att inte förstå som ung, var att utbildning gör att man kommer allt längre från dialekten. Många människor verkar tycka att tonfall är detsamma som dialekt - men ack så fel de har. HÄR är en bra länk till ångermanländsk dialekt.