Julstämning

 

Förlag: Betty Dahlströms Bokhandel, Tel. No. 22
Foto: Albert Ohrlander
Konstförlaget FRAM, Stockholm.

Vykort ur samlingen. Då en grå stenkyrka.

Höbärgning i Österbotten 1912

Det är fantastiskt vilka kontakter man får genom att blogga. Och vilka kunskaper, frågor, påståenden som kommer mig till del. Det kan verkligen vara givande.

Marianne Myllymäki i Munsala, Österbotten, sände ett mejl med ett foto från skördetiden ca 1912. Det är hennes farfar och farmor och deras två äldsta barn som var födda 1905 och 1906 samt några byskvinnor på väg till höbärgning. Ett väldigt fint foto av ett arbetsgäng i olika åldrar. Marianne påpekar att hennes farmor bär sina skor eftersom de skulle sparas i möjligaste mån och inte slitas i onödan. Själv lägger jag märke till att kvinnorna bär både räfsa och lie och att kvinnorna har vita hucklen om håret, knutna under hakan.

Marianne berättar också att i Munsala användes inte hässjor utan man använde störar i de fall man inte torkade höet direkt på marken (som jag skrev om här).

Hon skriver "Här säjer vi att man störar höet, tyvärr är det numera sällsynt att se störat hö. Inte gör man just heller småbalar av torrt hö längre utan nu är det inplastning och jättebalar som gäller. I vår by finns inte en endaste ko mera fastän det på 60-talet fanns nästan på varje gård."
 

I ett annat mejl sänder Marianne ett foto där arbetsfolket tar en paus från höbärgningen och äter ute i det fria. Snacka om familjesammanhållning och att alla hjälps åt på bondgården för att få mat på bordet hela året. Det var långt ifrån det individualistiska samhälle som vi har idag.

Stort tack för fotona Marianne!

Uppehållstillstånd

 

En bild på rast och vila under slåttannan på 60-talets andra hälft med kaffe, läsk och bullar.

Att lada hö

Hemma sa vi alltid att vi ladade hö när det torkade gräset togs ner från hässjan och föres in i ladugårdsporten och in i hölage´. Och att vi ladade ved när den kapade och kluvna veden kastades in i veaboa.

Här står min morbror på skrindan och lassar av hö som förs in i hölage´ vilket ligger alldeles till höger innanför ladugårdsporten. När några skrindor var ladade brukade vi barn (fem kusiner) hoppa i höet. På så sätt hjälpte vi till att packa ihop det så det rymdes men vi upplevde det som en skojig lek. Till sist nådde höet så högt att vi räckte till takstolens hanbjälke som vi klättrade upp på och ropade, för att få uppmärksamhet:  "Här står självaste kungen och dör" åsså föll vi raklånga ner i det mjuka höet. Allt emellanåt, efter några ladade skrindor, ropade pappa att vi skulle vända oss bort med ansiktena och så slängde han några nävar grovsalt på höet för bevarande (kan jag tro). 

Det hände nu och då att vi tog med sänglakanen och övernattade i det mjuka höet i hölage´.

Kusin Lasse och en hjälpreda som drog skrindan detta år.

* * *

Jag förmodar att andra jordbrukande familjer i byn använde samma vokabulär. Men jag har inte hört det sägas någon annanstans, kanske för att jag efter gymnasiet tyvärr inte befunnit mig ofta i bönders och småbrukares sällskap (men ändå följt utvecklingen).

Men begreppet lada fanns innan lada existerade som byggnad. Att lada innebär då att lägga i hög, att samla förråd, att stapla upp.

Lada har efter hand kommit att förknippas med förråd av hö eller annat kreatursfoder. Men det finns lador även för andra ändamål och förråden måste inte vara hus. Med ordets ursprung kan lada även vara såtar, stackar eller hässjor.

Ett foto från Aspänget på 60-talet. Två kusiner sitter i en ladas öppning. Den här ladan har två öppningar, på ena gaveln som ett kvadratiskt hål en bit upp upp, på andra gaveln med dubbelport ner till mark.

Ladan var av yngre konstruktion och placerad över ett stordike med överfart med trumma på ena långsidan. Ladan revs någon gång på 1980-talet då diket som tvärar över flera fastigheter skulle grävas och fördjupas. Ladan var fin!

På fotot syns även en timrad lada från 1878 längre bort, ner mot bäcken Aspan. Denna timrade lada flyttades 1991 till sommarladugårdens plats vid vår sommarstuga. Mina föräldrar skrev brev till mig i Rom, där jag då bodde, och berättade i ord och bild om sin insats för att rädda denna hölada.

Här på slåtterängarna ute´ Aspänge växte höskallra, slåtterblomma, penninggräs (som vi barn använde som betalning i våran "affär") och kråkklöver. De växterna nu är helt borta ur floran då lägdorna inte brukas längre. Blommorna påminde oss om när marken här var sjöbotten, Aspfjärden. Denna dikades ut i två omgångar, senast på 1920-talet. Allt för att ge skörd några år men snart nog började hemmansägare låta de smala markremsorna slya igen och skoggå eller snabbade på processen genom att plantera gran. 

Det var ett stort grävningsarbete som gjordes till rätt lite nytta och som hade varit bättre om arealen fortfarande varit våtmark. Så ser man åtminstone på det idag. Kanske hade bäckens översvämningar, som nu börjat förekomma relativt frekvent och vattenfyller mångas källare, inte varit lika förödande nu när klimatförändringarnas konsekvenser börjat visa sig längs norrlandskusten.

Hommage

 

På senhösten brukar jag förbereda något lite inför jul/nyårsvistelsen. Enris i en tillbringare och den fyraarmade ljusstaken med nya kronljus placerade på på spiselkransen, björkved i vedkorgen av masonite och en ny brasa förberedd att tändas i öppna spisen. Brasorna under regniga höstkvällar har brunnit ut och härden askad.

Så här såg det ut då.

Efter att ha granskat ett svart-vitt foto från andra halvan av 60-talet såg jag att sadeljordsfåtöljen var klädd med randig markisväv. Se där. Från svärföräldrarna kommer tyget som nu täcker min stol.

Levar hotell vid sekelskiftet

På jämna avstånd längs de större allfarvägarna skulle det enligt lag finnas gästgiverier.

(Fotografierna nedan är suddiga på grund av att de är avfotograferade.)

I byn Levar finns ett hotell/gästgiveri. Här är det fotograferat mot gården före 1905 - unionsflaggan är hissad. På andra sidan av detta hotell/gästgiveri löpte Kustlandsvägen alldeles inpå knuten.

 

Levar hotell - interiör.

Hotellpersonal

Matsalen

Interiör från resanderum

Carin Nordin, hotelldirektör (död 1918).

Här syns ett vykort med hotell Nordin (Levar hotell) någon gång vid sekelskiftet. Kustlandsvägens sträckning ändrades på 1990-talet, vägen är flyttad längre bort från byggnaden numera. Läs mer HÄR.

Farmorsmor

 

Detta är ett  porträtt av Anna Jacobsdotter född 1861. Porträttet visar en ung Anna med allvarlig nyfikenhet i blicken och ett vaket, öppet ansikte. Jag är mycket tacksam för att jag nyss fått porträttet. Tack! Anna kom att bli min farmorsmor. På fotot är hon klädd i ett klädmode som var vanligt under 1880-talets första hälft. Det knutna bandet runt halsen är typisk för tiden, den plisserade vita kragen och vita ärmslutet, det veckade nedre delen på klänningsärmen och knapparna i fram. Anna bör alltså ha varit vara omkring de 20 åren då hon gick till fotografen. Fotot är en förstoring av ett visitkort och har formatet 24x16 cm. Inget namn på fotoateljén finns inte tryckt någonstans. Glaset framför bilden är tjockt och har fasade kanter. 

Anna var äldst i syskonskaran på fyra och den enda som nådde vuxen ålder hemma i familjen. Två bröder dog som barn och systern Johanna, som föddes 1867, adopterade bort som 3-åring. Året efter att Johanna adopterats bort föddes brodern Per som dog redan 1877. Då var Anna 16 år och året därpå flyttade hon hemifrån till Skademark i grannsocknen. Förmodligen tog hon tjänst som piga som var så vanligt bland bönder och torpare under många decennier.

Då Anna var 21 år födde hon en dotter med fader okänd enligt kyrkböckerna. Dottern Olivia föddes hemma hos Annas föräldrar på Tenstrana vad jag förstår. Att få barn utom äktenskapet var en stor skam vid den här tid (och ända till 1900-talets mitt) och i många fall försköt föräldrarna en dotter med ett oäkta barn. Så skedde inte här, Anna var det enda barn de hade kvar.

Tre år senare, 1885, gifte sig Anna med Jonas Alfred, rättare i Norrgissjö. År 1891 flyttade familjen, som då bestod av tre ytterligare barn, till Indre i Västernorrland.

Jag förmodar att det var i samband med detta som dottern Olivia valde att inte flytta med övriga familjen utan hon flyttade till sin morfar och mormor i Tenstrana. Där kände hon sig säkerligen hemma eftersom hon torde ha bott där i sin första barndom. Fem år senare blev morfar Jacob änkeman och Liva blev hans hjälp i hem och jordbruk.

 

Anna och Jonas Alfred kom framöver att köpa ett jordbruk längs Indalsälven vilket fortfarande finns kvar i släktens ägo. Det var god familjesammanhållning mellan Olivia och halvsyskonen, som kom att bli åtta stycken, även efter att Anna och Jonas Alfred var borta. Även kusinerna, nästa generation, höll kontakten. Många brev skrevs, och besök gjordes, under årens lopp. En hel del av korrespondensen finns kvar. Det är jag förstås glad över.

I skuggan av torkat hö

Ett barn i en barnvagn. Det ser ut att vara varmt, flickans hår är lite svettfuktigt. Därför har vagnen placerats i skuggan. Den skugga som tillfälligt gavs var av torkat hö. Jag tror inte att det är en hässja eftersom bilden är tagen på gårdstunet och där stod aldrig någon hässja. Snarare är det slutet av slåttannan då höet fraktades med höskrinda in till hölage, skullen). Kanske är det kaffepaus för de vuxna.

Barnvagnen är av 50-talsmodell. Jag tittar i Scandinavian Retro nr 2/2016, där en sammanställning  av vagnar finns, för att försöka reda ut årtalet - men går bet. Kanske får jag återkomma om jag finner ett svar på årgång.

Tillägg: Har kollat upp att det är en barnvagn tillverkad av BRIO som syns på fotot.

Jag gillar synen av gräset som växer på gårdsplanen, inte alls snaggat som det blir när gräsklippare används - handjagad, motordriven eller robot. Det är säkerligen slaget en gång med lie och en gång till lär det bli innan sommaren är över. På själva körytan är det nerslitet av alla hjul och fötter på människor och djur som trampat ner det. ♥
 

Rakningsprocedur

Jag har starka minnen av proceduren när pappa rakade sig. Han satt vid köksbordet med den uppfällda lilla runda rakspegeln och rakhyveln. Framför sig hade han varmt vatten i en liten rund rostfri skål, en raktvål och en rakborste. Med raktvålen for han en runda i ansiktet, sedan användes den fuktade rakborsten för att få till rikligt med vitt lödder. För att komma åt alla ställen med hyveln gjorde han olika miner för att få stram hud där hyveln gick fram. Huden måste ju vara slät för att rakhyveln med Gillette-rakblad skulle komma åt på bästa sätt. Efter varje drag med rakhyveln doppade han den i vattenskålen och sköljde bort löddret. När det hela var över sköljde han av rakborsten i vattnet, klämde ur vattnet och torkade sig i ansiktet med en liten, ren bomullsduk.

Det hände att han skar sig med hyveln  av misstag någon gång. Då tog han fram hylsan med alunstift, som såg ut som en skolkrita i formen, blötte toppen och satte den till rispan. Blodflödet stillades snabbt på så sätt.

Det var våtrakning som gällde men inga engångshyvlar av plast användes. Pappa hade även en elektrisk rakapparat men den användes så sällan. Ja, på resor. Det var först efter en stroke som den kom mer frekvent till användning. Och tänk att jag var så pass förutseende att jag tog ett snabbt foto under den förenklade rakningsproceduren med apparat. Den runda spegeln med röd baksida är densamma som användes från 50-talet. Den hade sin plats på en krok i köket, och ja - den finns kvar.

Av ett misstag blev han blind som nyfödd och hade syn endast på vänster öga. 

Han beklagade sig aldrig över detta.

Utensilier som normalt kom till användning: raktvålar (den ena oanvänd), två rakborstar (den ena ser välanvänd ut med gles borst), rakblad och skymd i bakgrunden den röda, runda rakspegeln. Rakhyveln av metall kan jag inte hitta, tids nog kommer den väl fram. Den rostfria skålen glömde jag ta fram.

* * *

Jag köpte en raktvål av märket Crabtree & Evelyn i mahognyskål till min man under en arbetsresa och  Londonbesök. Tror ni den har kommit till användning? Icke - lödder på aerosolflaska används istället och engångsrakhyvlar av plast. Bah...  Farsan hade kanske satt större värde på den raktvålen...

Morfars fotoalbum

 

Tog fram ett gammalt stiligt fotoalbum för ett tag sedan. Det är inte okänt för mig men ändå alltid trevligt att spana i.

Människor från förr visar upp sig. En del känner jag till, andra inte. Människoöden med många olika inriktningar. Några blev kvar i byn, andra flyttade, kanske ända till Amerikat. De okända som finns i detta album har trots allt en anknytning till morfar på det ena eller andra sättet, de hör alla till huset.

Brudparet vet jag vilka de är eftersom någon skrivit deras namn på baksidan av fotografiet.

På den sammetsprydda framsidan sitter en snirklig metalldekoration i jugendstil. Det är så tydligt att albumet var menat att ligga framme på ett bord, en dåtida coffee-table-book. 

Det är sådana här böcker och fotografier som kan köpas secondhand eller som antikvitet. Själv skulle jag ha svårt att köpa in gamla fotografier av människor, lösryckta ur sitt sammanhang, för att pynta mitt hem. Men nu är väl shabby chic-trenden över, eller...

Farföräldrarnas hus

Se vilket fint litet timmerhus som syns på fotot.

Fasaden är ljusmålad - säkerligen med linoljefärg - och med grått stickspånstak. Grund av huggen granit. Huset är liggtimrat, det märks genom utknutarna som är panelade. Det finns ingen fotbräda utan sparrarna syns tydligt i framkant av takfoten (älskansvärt), vindskivor och vattbrädor är av trä och ljusmålade, skorstenen har vackert mönstermurat krön, entrén är en inåtgående pardörr av horisontella brädor och försedd med överljus, mittelbandslist och utknutar målade i samma kulör som fasaden. Tvåluftsfönster med mittpost och med spröjsar i bottenvåningen och låga fönster med två rutor på vindsvåningens långsida och på gaveln ett likadant fönster som i bottenvåningen. Entrébron är bred, av trä och utan handledare. Allt mycket typiskt för sin tid för en norrländsk hantverkarfamilj eller litet jordbruk.

Fotot är taget någon gång mellan 1904 och 1909. Fotoateljé Karlson & Bergström, Wasagatan 20 Stockholm står det tryckt på fotografiet. Varför en fotoateljé i Stockholm fotade huset vet jag inte.

En murare Löv lät uppföra den byggnad som jag minns som farfars och farmors hus. Muraren flyttade till Malmfälten och farfarsfar köpte huset och gav det i bröllopsgåva till sin äldste son, min farfar Gottfrid, och hans första hustru Selma. Huset var ett av de äldsta på Rundvik och hade lite tillhörande jordbruksmark. Det lilla timmerhuset, som senare byggts ut, revs ca 1970 för att ny infrastruktur, en bred tillfartsväg för timmerbilar till sågverket, skulle fram. Farfar och hans första hustru Selma (1876-1909)  gifte sig 1904. På fotot syns Selma sittande på en pinnstol i svart kjol och vit blus. Selma dog i tuberkulos eller som det står i dödboken - lungsot. De hade inga barn. Övriga personer är farfarsmor Erika längst till vänster och tre av farfars yngre bröder samt en bror till Selma näst längst till höger.

Till gården hörde ett litet jordbruk som födde en ko, under några år två. Man slog den egna ägandes åkermarken som låg där pensionärsbostäderna senare byggdes. När lägdan bebyggdes ingicks avtal med Olofsfors bruk att fritt varje år erhålla hö från brukets skördar. Jordbruket upprätthölls till någon gång efter Gottfrids död 1951. Efter det stod den lilla lagården tom förutom kaniner som kusinerna födde upp. Att ha ett jordbruk i Rundviks sågverkssamhälle var mycket ovanligt. 

 

Här står farfar och farmor (de gifte sig 1913), pappa och hans äldre bror någon gång på 1920-talet framför en hölada med spåntak och en hässja. Redskapen är en lie och räfsor. Kan det vara äldsta dottern i familjen som tar bilden???

Under somrarna flyttade familjen ut till Tennstrand där farmorsmorfar hade ett torp fram till 1927. Farfar och kon gick landvägen, gammelmorfar och farmor rodde till Tenstrana med de tre barnen. Det var ett härligt sommarliv som pappa framställde det. Han var 10 år då det upphörde i och med att gammelmorfar dog och torparrendet upphörde.

Påskhälsning

Detta påskkort sändes till min familj 1972. Hemgjort. Ett tidningsurklipp, kanske från Allers veckotidning eller Hemmets Journal, tejpat på kartong. Då med våra namn skrivna med blå kulspetspenna som jag ändrat till det som nu står där. På andra sidan adress och frimärke. 

Jag tyckte personligheterna var kul och sparade kortet in i framtiden och här är det nu.

En indiansommar

Det var en sommar på 60-talet. På en berghäll ôppe Degermyra byggde vi kusiner en koja av grenar som täcktes med renlav. Kojan var liten och vi rymdes inte alla i den för då rasade den och allt fick byggas upp igen. Jorå. Men kul hade vi. Det var födelsedagar och namnsdagar för några av oss under sommaren och kusin L. hade fått en indianskrud med fjädrar, så häftig! Jag önskade en likadan till min bemärkelsedag men fick istället en pilbåge och koger (som jag minns det). Gissa om vi lekte indianer där i naturen, vi visste att indianer levde så fast i Amerika.Vi skaffade mat genom att "fiska" i en vattenfylld grop som var kvar efter att området hade använts som sandtäkt då Riks13 anlades i början av 40-talet (men det visste jag inte då). Täkten hade efteråt använt som skrotupplag för gamla avdankade bilar och annat skräp. Vi smög på allt och intet. Vår fantasi var det inget fel på. Här i skogen signalerade vi på indianers sätt, ni vet när man säger "aaaaahhhh" samtidigt som man "slår" med handen lätt på munnen. Men röksignaler lät vi bli.

Det var en riktig indiansommar om man säger så.

Annars var det ännu flera somrar med revolverlekar i och runt omkring vår ladugård. Eller så smög vi alla på varandra och sprutade vatten ur tomma Felix ketchupflaskor på den som upptäcktes i sitt gömställe eller överraskades smygande runt något hörn. Gudars så kul vi hade och vilket tjoande det var. 

Hur som helst är jag inte med på bilderna, kanske fotograferade en vuxen som inbjudits till besök för att se vilken fantastisk skapelse vi ordade om :-)  eller så hade jag börjat använda den gamla lådkameran. Till lådkameran krävdes Ilfordfilm med det större negativformatet. Minns ni lådkameror? Minns ni den där typen av Ilford film? Det där är historia nu :-)

Det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland, och dom glider så fint utan köl
Där går en flicka, som samlar på stenar, hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron
Där går en pojke som skrattar åt snö
Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar
Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är en äng och en vind
Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand och far bort på en svängande grind
Där går en flicka, som sjunger om kottar själv äger hon två
Där vid ett plank står en pojke och klottrar att jorden är blå
Där går en pojke som blev indian
där går kungen av skugga runt stan och skuggar bovar
Där fann en flicka en festlig grimas som hon provar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land
detta land är en gård och ett skjul
Där sker det farliga tågöverfallet ibland vackra kvällar när månen är gul
Där går en pojke och gissar på bilar, själv vinner han jämt
Fåglarnas sånger i olika stilar är magiska skämt
Där blir en värdelös sak till en skatt
Där blir sängar till fartyg en natt och går till månen
Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Beppe Wolgers 

Hornsgatan

Hornsgatan med spårvagn 1929.Okänd fotograf.

Hornsgatan 2-6 från Götgatan norrut 1959.  Fotograf Lennart af Petersens (1913-2004). Fotografier från Stockholmskällan.

 

Till höger syns en renskrapad fasad som på 1990-talet återfick sina fasadutsmyckningar. Det var en ganska stor debatt om detta var "tillåtet" eller inte. Stadsmuseet ligger diagonalt över gatan till höger och vi arkitekter och antikvarier diskuterade om det var rätt att "återföråldra" en byggnad, återföra den till sitt tidigare utseende, rekonstruera den? Så gick diskussionen då. Idag skulle ingen ifrågasätta att göra detta.

Jag arbetade några år i den låga byggnaden från 1760-talet som syns näst längst till vänster. Min väg till arbetet var vacker, den gick ofta via Katarina kyrkogård, Mosebacke torg, Hökens gata alternativt Urvädersgränd, Götgatsbacken och Södermalms torg, där utsikten mot Saltsjön via Slussen öppnade sig.

 

Drog man sig mot Mariaberget för lunch passerade man Carlbergska huset, ritat och bebott av Johan Eberhard Carlberg som var stadsarkitekt i Stockholm från 1727-1773. Ibland mötte man Ivar Lo på ensampromenad. Lunchställena var många både uppe på Mariaberget, vid Mariatorget och i Gamla stan. Konstgallerierna likaså. Fascinerande Folckers snörmakeri finns fortfarande vid Mariatorget och även det då nyetablerade Tea Center på puckeln där vi köpte "Söderblandning" som skapades just där. Här på puckeln var flera av de äldre fasaderna åter igen kalkputsade/kalkavfärgade och därför lite skäckiga. Idag är det snarare norm inom restaureringsbranschen. Så lång tid det tar för oss människor att acceptera patina och hantverket, att slippa känslan av det maskinmässigt perfekta. Det var en fin period i livet. Fatbursområdet stod ännu obebyggt. Omgivningarna var en fin kulturblandning som på 80-talet blev yuppiefierad som gentrifieringen kallades då (yuppie = young urban professional).

 

Det var lika nära till Gamla Stans alla lunchrestauranger, antikvariat och kopieringsfirmor. Med mera. Via Slussens fyrklöverblad, skapat av Tage William-Olsson och invigt 1935, tog man sig enkelt till Stockholms ursprung.

Öppningen till vänster ner mot järnvägsspåren på nedersta fotot, är igentäppt då spåren däckades över på 1990-talet. Just där,  till vänster på bilden, ligger idag SKRs byggnad, Sveriges kommuners och regioner. Men vid dess uppförande arbetade jag inte på Hornsgatan längre.

Massor av snö

Vintern 1953 var bevisligen väldigt snörik. Förevigat på några fotografier.

 

Något att minnas eller förtränga

 

Mor och son lagar mat vid den vedeldade järnspisen. Ovanför spisen, under spiskåpan hänger trasor på tork på uppspända snören. köksinredningen är gissningsvis 30- eller 40-tal. Hallings foto, Jämtland.

Måltid på 1950-talet hos jordbrukar- eller arbetarfamilj i ett funktionalistiskt kök. Gardinuppsättning med ljust rutigt tyg i  två raka våder och slät gardinkappa, slät och ljusmålad vägg med endast en almanacka uppsatt, hemvävd trasmatta på golvet. Kvinnan har förkläde, mannen arbetskläder och har just strukit av sig huvudbonaden, kanske en keps. Foto Karl Heinz Hernried, Nordiska museet.

Mjölkflaskor, mjölkkrukor vid mjölkbordet, mjölkståndet. man tog en sparkstötting eller drög för att lämna av dem innan mjölkbilen kom för att hämta dem. Likaså tog man sitt fordon för att hämta dem på eftermiddagen. Just hämtningen kunde barn sköta då krukorna/flaskorna var tomma och därmed lättare. Jag mins att det var ett ganska roligt jobb när man blev ombedd att göra det vintertid. Då skulle mjölkkrukorna diskas för att användas igen till kvällsmjölkningen. I byn fanns ett mjölkstånd av denna täckta typ. Där kunde bussen lämna gods som skyddades för ev. nederbörd. Foto från internet men glömt varifrån och vem som var fotograf.

Här ska det bli bröllopsfest i bygden, men först fotografering. Vardagen fick naturliga och behövliga avbrott vid storhelger och vid dop, bröllop och begravning. Av de människor som syns på fotot lever idag endast en. Undrar om grannarna koxade ut bruden under bröllopsfesten (kôxe ut brura), vilket var en vanlig sed på landsbygden när det här bröllopet gick av stapeln?

Att vilja komma ihåg eller vilja förtränga det som en gång var. Där är vi människor olika. Jag väljer att minnas och vara glad över det jag upplevt, andra förtränger en uppväxttid som upplevdes intetsägande, knaper och värd att glömma.

Tidlös trygghet...

Tänk så nostalgiskt 1950-talet var. Till exempel i tidskriften Västerbotten. Jag hittade denna bild då jag sökte efter storhässjor för torkning av kornkärvar. Under hösten fick jag mejlfrågor från en akademiker angående storhässjor eftersom jag skrivit om den företeelsen, som intresserar mig, flera gånger på denna blogg.

Tidlös trygghet.är innerst inne mycket otrygg. Hur många traditionella timmerhus har inte rivits, står övergivna och förfaller och kommer att rivas eller har renoverats sönder i Västerbotten. Bildtexten är inte helt sann:

Tidlös trygghet vilar över gården, som förfäderna byggde...?

Tomten klappar på

Julafton på 1960-talet. Vem i hela fridens dagar stövlade in i masoniteköket? Ja tomten förstås - men lite mer bestämt?

Morfar, pappa med kamera, syrran och jag och kanske någon fler, samlades i köket intill den här kända men okända figuren som bär morfars ylletröja, vadmalsbyxor, luddor och halsdukar knutna som skoband, sälskinnshandskar, rävboa runt halsen, skinnmössa och slutligen en tomtemask.

Tomten delade ut julklapparna ur säcken rätt snabbt om jag minns rätt, att stanna för länge hade rönt vem tomten var. "Vem är det?" viskade pappa till morfar. Ingen visste. Tomten kom direkt från storskogen, ris hade hamnat överst i säcken!

Det roliga med detta är att föräldrarna kommit överens om att mamma skulle ta på sig tomterollen detta år. Långt senare berättade hon att hon gjort tecken att "nu sticker jag och byter om..." till pappa. Det var efter att de varit i ladugården och mjölkat, mockat och gett kossorna lite extra gott eftersom det var julafton. När tomten efter ett tag gör entré genom köksdörren är det INGEN som känner igen henne. INGEN! Inte hennes man, inte hennes far och förstås inte heller vi barn. Jag viskade dock till pappa att tomten var lite lika mamma i glipan vid halsen. Men vi blev lurade hela hopen! Som vi ställde oss vid fönstret för att kolla vart tomten tog vägen i mörkret - bakom lagårdsknuten plumsade hon iväg i snön.

Först nu ser jag att jutesäcken på ryggen bärs med hjälp av mattstickor som jag förmodar pappa tillverkat till mamma som julklapp så hon kunde fortsätta väva trasmattor på den gamla vävstolen som hon var den femte generationen att väva på. På den vävde hon till exempel handdukar, draperier, väggskydd och trasmattor. Jag minns bara de senare och att vi senare kom att väva trasmattor tillsammans på samma varp. Varpen beställdes alltid på hemslöjden dära Vall´n som låg i en vacker byggnad med brutet tak som brann ner för sisådär tio år sedan. Varpens lukt var kärv och god.

Masoniteköket är sig likt. Det här är min jul, mitt liv, mitt hus och mina minnen!

Min första jul

 

Ett barn vid en julgran någon gång på 50-talet. Det är min första julafton som sittande och krypande. Har något nyöppnat och spännande i handen samtidigt som någon påkallar min uppmärksamhet för att få mig att vända mig mot kameran bakom vilken sannolikt pappa befinner sig. Granen är ganska gles, har elektriska julgransljus, färgade glaskulor samt vadd utplacerat som snö på grenarna.

I hela sitt liv kom mamma och pappa att vara oense om julgranarnas utseende. Oftast högg pappa granen men ibland såg de ut julgran på rot tillsammans under höstens barmark. Tyngd av snö är det svårt att göra en bedömning av utseendet. Vår julgran skulle vara gles men med styva grenar, inte slokande, så att stammen kunde ses och även där in mot stammen skulle pynt finnas enligt mamma. Inga disneygranar med ytligt påhäng där inte.

Julgran höggs strax före jul, forslades hem och ställdes i julgransfot under tak inne i lagårdsporten intill hölage´. Där fick den stå och anpassa sig och torka upp sina snöhöljda grenar. Det doftade så gott när man passerade den. Dagen före julafton togs den in, julgransbelysningen fästes så jämnt som möjligt på grenarna och tändes för att se om ljusen var jämnt fördelade. Några justerades och sen var det dags att klä granen.

Många år efter den första julen på fotot, i mina tonår, skulle vi klä granen till jul än en gång. Något hände och vi blev oense mamma och jag. Tonårstjurig var jag, bestämd var hon. Inte möttes de två. Förrän mamma sa att nu tar vi alla glaskulor och lägger dem i en hög i en fin korg på golvet vid granen. Så det blev. Häftigare julgran med enbart julgransbelysning fick man leta efter. Tyckte vi båda två då känslorna svalkat sig. Heltufft blev det när jag tänker tillbaka. En minimalistisk gran - ändå med mycket stämning.

En tidigare bro över älven

 

Detta är den gamla bron över älven. Man kan se spår av den vid lågvatten. Gamla Kustlandsvägen passerade över den. Innan det fanns en bro forslade roddarmadamer människor över vattnet..

Detta är ett vykort med samma bro som ovan men från ett annat perspektiv. Bron revs i samband med att delar av Kustlandsvägen drogs om och blev Riksväg 13. Den nya bron från 40-talets slut ligger några tiotal meter nedströms om den på vykortet, till vänster om bron på bilden. I fonden en reslig byggnad målad med vit linoljefärg. Ladugården syns i vinkel till höger. Detta tycker jag är vackert och antagligen tyckte även någon annan det eftersom man gjorde sig omaket att göra vykort av vyn!

Här pågår bygget av den nya bron någon gång strax före 1942 och det är pappa som poserar.

Det här flygfotot är taget på 50-talet. Den gamla bron är borta, den nya nedanför bild. Den vackra timrade bondgården står kvar. På 1960-talet kom ägarna att bygga sig ett nytt murat hus i gult tegel närmare älven med entrén vänd mot det gamla timmerhuset som övergavs och lämnades därhän.

 

Den här bönninga har alltid fascinerat mig. Läget gjorde det svårt att undvika att se den och glädjas över den. Entréparti med trapphall (med en ståtlig, svängd, öppen trappa) rött lertegel på taket, panelarkitektur med spontpanel i olika riktningar, tunn takfot med synliga sparrar, stuprör med skarpa vinklar, engelskt röda korspostfönster på övervåningen med munblåst glas, spröjsade fönster med sex rutor på bottenvåningen, ingång genom inåtgående pardörr med överljus, enkel träbro vid ingången, fasaden inte tilläggsisolerad och därmed fönster i fasadliv. Ett perfekt hus enligt mej som varit där inne i sen tid.

På den här fasaden med sin frontespis ser man att de tvåkupiga tegelpannorna börjat fallera men troligen var spåntaket under tätt. Sly har fått växa sig stort alldeles intill grunden av huggen granit, något som inte är bra för husets fortlevnad. Till höger skymtar den "nya" byggnaden från 60-talet.

Numera ser fastighetsägarna i tegelbarren, efter att det gamla timmerhuset försvann in på 2000-talet, numera mot en stor asfalterad parkering och en mörkgrå plåtfasad med många luftvärmepumpar och ett par fönsterytor. Intilliggande modehus skulle bygga ut och för att få en stor parkering köptes delar av marken in från närmaste fastighet som var just denna anrika gård.

*

Det här ståtliga ödehuset hade kunnat bli en landsbygdsdröm. Eller ett avsnitt i public service-programmet "Det sitter i väggarna". Omhändertagandet av gamla hem har på många håll blivit något av en folkrörelse. Men i min närhet utarmas landsbygden på vackra byggnader.

Landsbygdsdrömmar i gamla byggnader som är tidskapslar återfinns i andra delar av landet.