Vi gjorde ett avbrott i julstöket dan före dan före dopparedan, för att besöka nyinvigda Nationalmuseet. Nu var här mindre trångt, mer konst och konsthantverk hade tagits fram ur magasinen och kunde exponeras då nya fristående väggytor hade byggts. Och framför allt var rummen så mycket färgstarkare, en trend i tiden. Att samtala i caféet var omöjligt då det var oerhört dålig akustik där. Den nedre skulpturhallen, där café och restaurang tidigare legat några år, var vackert belyst med hjälp av dagsljuslanternin och artificiell punktbelysning.
Det här äkta paret fanns kvar och funnit en ny plats. Över huvud taget gick det att känna igen sig i museets våningar. Upplevelsen av det nyinvigda museet var övervägande positiv.
Ljuset försvinner allt tidigare om kvällarna så här på senhösten. Man vill gärna ta till vara på det sittande med en bok eller sömnad intill ett fönster. När det är för mörkt för arbete eller läsning firar man skymning en stund och låter allt bli lugn och ro. Så gjorde man förr innan elektrisk belysning, radio, telefon, tv och web var uppfunna. Det är bara vi som bor på den lågt stående solens breddgrader som kan göra det - och det kan verkligen rekommenderas. . .
Ser ni glada Johanna, som handmjölkar, där hon tittar fram?
Den här akvarellen hör inte till en av dem jag sett mest frekvent. På 70-talet var många Larssonska akvareller avbildade på vykort, planscher, brickor - ja på allehanda ting. Till sist blev man lite less på de där hårdexploaterade bilderna. Men den här avbildade var inte så vanlig.
HÄRfinns fler av Carl Larssons fina akvareller ur Spadarvet där han dokumenterat bondelivet. . .
Så här kan en lantlig festsal från 1700-1800-tal gestalta sig i en parstuga i Gästrikland. Hans Wikström (1759 - 1833) hette allmogemålaren i Gästrikland, som smyckade den här festsalen med stora bibliska motiv och mindre ur det vardagliga livet. Bildfälten åtskildes av arkitekturelement.
Arbete vid en kolmila. Intressant att se vardagligt arbete, här i kolmilan arbetar män och kvinnor tillsammans. Till bilden hör nedanstående text:
Den som bärgar sig med sitt arbete och låter sig nöya
han hafwer ett roligt lefwerne det är en stor skatt.
Jag fick i veckan en så´n trevlig uppföljning efter ett inlägg som jag skrev för länge sedan. Det kom ett mejl där Pekka kunde informera om den målning av n´Israel i Ovansjö (1845-1932), den autodidakte naturdoktorn från Ovansjö i Arnäs socken, Örnsköldsviks kommun, som omnämndes på bloggen. Det porträttet kan beskådas på en avslutad stadsauktion. Porträttet av Israel Sjödin, n´Israel i Ovansjö, olja på duk, är signerat 1924 av Hampe Svanberg.
För mig är det en värdefull feedback. Tack och bock för upplysningen! . .
Ett ärende förde mig till huvudstan. Efter uträttat värv åkte jag ut till Waldemarsudde där det alltid finns skönhet både i konst och levande blommor sa. Denna gång blev det även en sen och god lunch.
Där pågår just nu utställningen Koloristen och kvinnan med målningar av Sigrid Hjertén (1885-1948). Om hennes konstnärskap och liv finns mycket att reflektera över. En av de sista målningarna Hjertén utförde var Blommor i blått från 1935.
"Sveriges närmaste stad" passerades sent i kvällningen, stannade till en stund för att titta på strömmen av blommande stäppsalvior som flödade fram i Drömparken. . .
Det var här mitt intresse för antiken började. Framför Parthenons östgavel i juli 1977.
Vi var på tågluffarresa, jag och två väninnor. I Aten klättrade vi upp på Akropolisklippan för de där antika byggnaderna måste vi ju förstås ta en titt på. Och där blev jag fast. När vi gått runt och tittat ville mina väninnor ner på stan, jag kunde bara inte lämna platsen utan ville stanna längre. Vi bestämde en tidpunkt och en mötesplats nere i Aten.
Jag tog fram block och penna. Man ser med andra ögon när man inte endast tar några foton i samband med att man hastar förbi. Mycket av det jag såg saknade jag namn på, jag visste inte ens om att alla detaljer hade benämningar. Jag såg ett hästhuvud där uppe till höger på gaveln. En häst! Jag satt i den gassande solen och tecknade utan att känna till symboliken. Men jag såg det. Hästhuvudet.
I ämnet arkitekturhistoria läste vi då på 70-talet inte om antikens arkitektur, vem Fidias var kände jag inte till när jag satt där och tecknade, att Parthenontemplet uppfördes till Pallas Athena under Perikles tid som tack för att gudinnan skyddat atenarna mot perserna under krigen 490-449 f. Kr hade jag inte heller med mig som lärdom. Inte heller att Perikles förespråkade den direkta demokratin för att medborgarna aktivt skulle delta i politiken. Men jag såg. Och jag var nyfiken. Framöver skulle jag söka kunskap. Även om de restaureringsprinciper som varit ledande bland templen på Akropolisklippan.
Då, på 70-talet, fanns inga byggnadsställningar eller avspärrningar vid något av templen på Akropolis. Där fanns vakter som blåste i visselpipor om någon besökare försökte sig på att klättra upp på tempelfundamentet, krepídoma. Jag kände mig som en del i historien utan att ha reell kunskap i antikens historia, jag kände mig delaktig och inte som klåfingrig turist som skulle hållas borta från monumentet. Det var njutbart helt enkelt.
Där och då blev jag fast. I en fascination och önskan att veta mera. Det var med svårighet jag slet mig loss för att möta mina vänner nere på sta´n.
Nu vet jag att hästhuvudet tillhörde en av hästarna i mångudinnan Selenes quadriga/fyrspann och att originalet tillhör de s.k. omdiskuterade Elgin marbles och finns på British museum. Om jag sett originalen - jodå.
Här ser ni vad Selenes quadriga har att dra över himlavalvet år 2018.
.
Denna målning är ett starkt barndomsminne. En reproduktion av den satt uppklistrad på kökets rullgardin av brun papp. När gardinen rullades ner efter mörkrets inträdde såg jag den gamle sjöbusen blicka ner på sitt sjökort. Han befanns sig i en liten kajuta, precis som jag befann mej i ett rum utan utblick då rullgardinen dragits ner för det stora treluftsfönstret och nattmörkret tryckte mot det lilla fönstret. (Ni vet, på övervåningen i traditionella en och en halvvånings timmerhus i norra delen av landet sitter låga fönster under takfoten/takskägget.) Gatlyktor fanns inte på den tiden, nu är det svårt att "se mörkret" här, det fridfulla.
Målningen heter Grumset farvann (Foul waters) och är målad av norrmannen Christian Krohg år 1891. Si så där 60 år senare klistrade mamma upp reproduktionen på rullgardinen. Varför det blev just denna målning kom jag aldrig på tanken att fråga henne om. När jag återfann den 2010 blev det ett kärt återseende och då fanns ingen kvar att fråga.
Så här beskrivs den konsthistoriskt:
"Svåra farvatten (1891) är den första i raden av
målningar på samma motiv under 1890-talet: en äldre sjöman i gul
oljerock studerar allvarsamt sjökortet i hytten på en båt som lutar
kraftigt av hård sjögång. Kartrullens undersida är klarblå, och samma
blåa färg har Krohg på ett djärvt sätt tagit upp både i den gamle
mannens skägg och i hans gula oljerock – där resultatet partivis blir
grönaktigt – liksom i bordsskivans speglingar. Målningen för tankarna
till motiv av andra Skagenkonstnärer som ofta skildrade fiskarnas hårda
liv. På Skagen målade Krohg dock övervägande interiörmotiv hos
fiskarfamiljerna, medan detta sjömotiv kan vara inspirerat av
sommarvistelser i norska Grimstad eller Åsgårdstrand.
Philippa Nanfeldt ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014"
Som vuxen och på besök här hemma minns jag hur det var att komma
ner i köket på morgnarna under de kallare årstiderna.
Det dånar från kökspannan som pappa tänt eld i. En skön värme sprider sig, mamma i morgonrock och pappa vardagsklädd, sitter och dricker kaffe och det håller precis på att
ljusna där ute. Självfallet är det kokkaffe som dricks.
Mammas favoritplats var i karmstolen nära vedpannan och medan hon
drack sitt kaffe tittade hon ut genom fönstret mot norr och såg
"de blånande bergen", dvs Storrisberget. En vy som var hennes. Pappa hade sin favoritplats vid köksbordet.
Mamma drack kaffe på fat, pappa socker på bit. Båda använde grädde i kaffet men inget tilltugg till den här första tåren på dagen. Det heta kaffet svalnar när det hälls upp på kaffefatet. Fyra eller fem fingrar hålls under fatet, kaffekoppen hålls i den andra handen. Mamma använde fyra av vänsterhandens fingrar. Det kräver träning för att det där kaffedrickandet ska fungera helt självklart.
Pappa drack kaffe på bit. När man dricker kaffe på bit stoppar man en hård sockerbit mellan läpparna, dricker kaffet som silas genom sockerbiten som smälter rätt långsamt eftersom den är hård. Det där sättet att dricka åstadkommer ett sörplande ljud.
Det är sådana minnen som ger mig storlängtan. Borta. De människorna. Och det levnadssättet. Det är lite drygt två decennier sedan jag upplevde den sista av de där morgnarna tillsammans med föräldrarna.
Kaffegumma av Anna Sahlstén, finsk målare som levde 1859 - 1931. Kaffegumman målades 1895.
Själv dricker jag flera gånger dagligen kokat kaffe. Med mjölk. Kokat i en Vissel-Johanna av aluminium eller i Bernadottes panna av rostfritt stål för Nilsjohan. Och ibland i den rödemaljerade Kockumspannan. Och gör jag någon gång cappuccino blir det i en sådan här mokabryggare.
Kokkaffe är bästa grejen har jag insett efter att ha testat olika sätt att göra kaffe. Men att dricka på fat kräver träning. HÄR kan man se ett ömsint försök.
Gerrit Rietvelds (1888-1964) "Red and blue chair" från 1917, i fonden en målning av Piet Mondrian (1872-1944), en av de mer betydelsefulla konstnärerna under 1900-talet, en banbrytare inom den abstrakta konsten.
Kan man annat än ta de här ikonerna till sitt hjärta? Har det med en smakformande estetisk indoktrinering att göra att jag älskar denna stol och denna konst? Under min utbildning blev de tidigt välkända storheter. Rietvelds levnad inföll ungefär med morfars men så väsensskilda liv de hade, aldrig att morfar kände till de här stilbildarna. . .
Vi ser en flyttbar bastu med metallskal. En fascinerande konstruktion i ett överdådigt arktiskt landskap. Inuti finns ett vedeldat aggregat i form av ett hjärta.
Går det att få "Norrland" i fokus genom design? Sök på "Solar egg" och ni får många träffar med bastun placerad i arktiska omgivningar.
Jag blir lite förtjust men undrar också: vad ska sättas på kartan med Solar egg? Norrländsk glesbygd, förvaltningsbolaget som beställt bastun, konstnärerna som skapat, Norrbottens natur, det nya Kiruna eller designlandet Sverige? Under hösten finns Solar egg på Svenska Institutet i Paris. Sen då? . .
När jag har möjlighet tar jag en sväng för att titta till min lilla favoritskulptur i Gamla stan, Bollhustäppan lite närmare bestämt. Tycker han blir lite förfelad med alla dessa mynt. Men fryser behöver inte Liss Erikssons "Järnpojke" göra :-) Han är lika fin på dagen som när det är mörkt och han tittar på "månen" i form av en liten smalstrålande spotlight som sitter på den låga takfoten intill.
En klar favorit! Tänk att hårt järn kan uttrycka en sådan mjukhet och värme. . .
Indianflicka av Nils von Dardel. Hur många sådana här reproduktioner har inte suttit på väggar i svenska hem... Här i kvällsljus som blänker i det ojämna glaset.
Tänk att jag hann se den här fantastiska utställningen på Livrustkammaren innan den stänger den 19 mars. Det blev en lugn timmes sakta strosande och betraktande bland Medici-familjens medlemmar som visade renässansmode i papper.
Isabelle de Borchgrave heter den belgiska konstnär och skulptör som har tillverkat de
avancerade pappersdräkterna i naturlig storlek med renässansmålningar som förlaga. Eftersom jag inte hade en bra kamera med mig hämtar jag några bilder från nätet. Det finns massor om man googlar. Klickar man på en bild nedanför länkas man till platsen där den återfinns.
Det är sådant här som jag behöver ibland - konsumera museikultur. Livrustkammaren är för övrigt ett av mina favoritmuseer i Sthlm. Museet som förhärligar kungamakten - kan man tänka sig. Arkitekt för museidispositionen och den elegant smakfulla inredningen på 70-talets slut var arkitekt Sven Ivar Lind.
Ja, nu fick jag det sagt också: att jag som landsbygdsboende varit i Sthlm. Och varit kulturell. Det ska visa att här är en som "hänger med". Skulle en infödd storstadsbo blogga, facebooka, instagramma att hen varit i N-ling? Va? Nej, man kör möjligtvis förbi när man är på väg att åka skidor i fjällen. Och skulle N-ling kunna göra sig känt genom kultur? Natur har vi men det finns så mycket av detta i hela "Norrland", natur som kanhända är ännu mer oförstörd och storslagen. Snart kör en reklamkampanj igång där tillvaron i N-ling ska åskådliggöras med att här finns mest lyxproblem. Det finns en självinsikt att detta är en problemkommun, nu vill man vända detta till något positivt. Det är tänkt att kommuninnevånarna själva ska hjälpa till att få ut budskapet och dessutom ska en kort reklamfilm visas i närområdena.
Idag är det Trettondagen och de tre vise männen når Jesusbarnet med sina gåvor i form av guld, rökelse och myrra. Så har skett i julkrubban som jag också har här i huset. Men jag väljer idag att visa herdarna som följer stjärnan på väg till krubban i Betlehem redan på julafton/juldagen. Detta är ett hemslöjdsarbete från 50-talet, har "alltid funnits" i mitt liv.
Som jag stått och tittat på de här figurerna, när jag blev lite större hängde den i en höjd så jag nådde dem. De är fästade med runda träpluggar i hål undertill - de går således att snurra. Och som jag funderat och snurrat på herdarna och fåren med förmaningen att vara försiktig. Det var så märkligt att de hade spetsiga ansikten framtill, huvuden som liknade kaffebönor tyckte jag. Herdestavarna är rättvända men huvudena bak och fram enligt min dåtida syn på hur en människa fungerar och ser ut :-) Om jag vände ansiktena med den runda formen mot stjärnan och spetsen som jag ansåg var hår bakåt. så hamnade herdestavarna galet. Vilken konstig typ som formgett den här julprydnaden tyckte mitt barnajag, haha...
Men si herdarna tittar upp mot stjärnan som leder dem rätt till Jesusbarnet och naturligtvis förstår den som läser detta, att spetsiga delen framåt är skägget. Först på 60-talets mitt såg jag en levande man med helskägg. Då hade det blivit mode.
Jag bara älskar den här modernistiska julprydnaden där jag kanske för första gången stötte på innebörden av konstnärlig frihet! Jag skulle bra gärna vilja veta vem som är formgivare. . .
Någon som minns?
Jag såg oerhört sällan på tv under den tid Linus visades i svensk tv, men något avsnitt har jag sett. Inte det här ovan, det påmindes jag nyligen om av en tillfällighet.
Jag gillar Linus, en nyupptäckt filur med en skicklig upphovsman. Italienaren Osvaldo Cavandoli är skaparen av den känslosamme och uttrycksfulle linjemannen. 1969 visades han för första gången i italiensk tv. . .
Här är en kortintervju med Marcus Finbom,som precis tagit examen
från ett ettårigt post-master-program vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Ur
tidskriften Hemslöjd 4/16:
De röda stygnen visar var en trafikled förväntas orsaka höga halter av farliga partiklar i luften. De gröna, blå och gula stygnen markerar områden med lågt valdeltagande, låg medelinkomst och hög barntäthet.
Hur presenterade du ditt examensprojekt?
Jag gjorde tre korsstygnstavlor med abstrakta representationer av trafikleden Förbifart Stockholm. Jag visar geografiskt var det kommer att uppstå höga koncentrationer av avgaser och skadliga mikropartiklar och kopplar ihop det med andra faktorer som utmärker just de platserna. De blå stygnen markerar områden med valdeltagande under 65 procent. De gula markerar årsmedelinkomst under 225 000 kronor och de gröna visar var det finns en stor andel barn, fler än 900 barn per kvadratkilometer.
Vad kom du fram till?
Tavlorna visar ett ganska tydligt samband. Smutsen hamnar hos människor med låga inkomster och ett lågt deltagande i den representativa demokratin. Hos dem vars röster inte blev hörda när planerna klubbades igenom. Vägen förlades inte i en tunnel när den passerade deras områden, vilket skedde på andra platser.
Varför valde du korsstygn som medium?
Jag ville hitta en form att gestalta siffrorna i som kontrasterar mot innehållet, som i sin tur handlar om ingenjörskonst, våld statistik och den manligt dominerade massbilismen. Broderi däremot kopplas ihop med kvinnor och hemmets trygga härd. Det uppstår en viss chockeffekt där. Det är först när man läser informationsskyltarna som man ser det planerade våld som broderierna föreställer.
***
Sverige är inte ett så jämlikt samhälle som många vill påskina. Allt oftare läser jag om klasskillnader i texter på vitt skilda håll. Plötsligt vågar man tala om det. Min erfarenhet är dock att många i de svagare grupperna inte så gärna pratar om detta utan vill tro att skillnaderna har utplånats eller är utjämnade.
Jag hade i förra månaden anledning att besöka just Ekerö på ett uppdrag. Efter att ha besökt
objektet tog jag en kort sväng till Drottningholmsparken. Här är det
delade meningar om Förbifart Stockholm kommer att förstöra
världsarvsområdet. Den framtida trafikplatsen kommer att ligga ungefär en kilometer från södra gränsen till det skyddade området.
Engelska parken vid Drottningholms slott med Monumentholmen.
Visst är är det härligt att vandra runt i den engelska parken som började formges på 1780-talet av Fredrik Magnus Piper. Märkligt nog känns det lite
"hemma" :-) Hit har jag ofta begett mig för att promenera och på tidig höst sparka i färgglada lövmassor och inta kaffe med våfflor i Kina slottskök framför stockelden. Området ett kulturarv som tillhör det svenska folket och skyddas oändligt mycket starkare än områden som saknar status och inte har kulturskydd. Som arbetet längst upp vill visa.
Elegi för Arktis av och med kompositören Ludovico Einaudo.
Vackert och hemskt, emotionellt och spektakulärt sätt av Greenpeace att uppmärksamma klimatförändringarna.
Förändras klimatet eller är det bara skrämselpropaganda? Är Greenpeace en samling miljödårar som genomför spektakulära protestaktioner? Kan civil olydnad vara av godo?
Jag får kontinuerlig information från Greenpeace genom att läsa Action - organisationens magasin som min "miljömupp" till man får sedan många år. Det var där jag fann länken till klagosången. . .
