Ko-lik

Keramikfat med kreatur. Konstnär Åsa Jacobson, medlem i Blås & knåda.
.
.

Bevaransvärda djur

Ett besök på Skansen dan före dopparedan var verkligt givande. Mitt i storstan finns miljöer där man kan se hur livet förr kunde arta sig. Naturligtvis går det inte att fånga helt, vår egen tid finns med någonstans i alla fall, men det är tillräckligt bra för att kunna förstå en del av de förutsättningar som fanns här i landet före industrialismens intåg. Och vardagarna före jul finns där få turister och ingen julmarknad, man går där relativt ostörd.

Skånegården, en fyrlängad korsvirkesbyggnad, visade inget dåtida julfirande, bostaden var stängd. Men när man passerade på avstånd kacklade gäss utanför längan och i mörkret lyste det genom några små fönster. Nyfiken som man ju är drogs benen dit.

En sötchock, ett oväntat minnesbombardemang kom över mig. Kossor. Där. Det luktade gott precis som i lagårn hemma som barn och tonåring. Inte som i stora kofarmar där det verkligen kan lukta illa. Och där djuren sannerligen kan bli illa behandlade. Nej, här var vänligt och luktade som det bara luktar då några få kossor hålls. Elefanterna försvann för länge sen från Skansen, korna av rasen SLB - Svensk LåglandsBoskap, kom för några år sedan. Friluftsmuseet Skansen visar upp svenska traditionella förhållanden, är inte en djurpark med enbart vilda exotiska som tidigare. Jag blev oerhört glatt överraskad av denna djurhållning. Kor visar svensk kulturhistoria! Inga tamdjur har väl följt människan så länge och nära inpå som mjölkkor som även gett föda. Korna är människans bästa vänner.

Förr var alla svenska städer agrara. Där fanns kor, hästar getter, får, grisar, höns mm. De garanterade mattillgången, man mjölkade och mjölken blev till ostar, syrad mjölk och annat som gick att förvara, man slaktade och konserverade köttet på olika sätt. Frysar fanns ju inte. Förhållandena för stadsborna var i mångt lika landsbygdens folk. Det är långt ifrån alla som tänker på det eller ens känner till detta eftersom kreaturen numera hör landsbygden till. Bland allmänheten funderas heller inte över varifrån denna tamboskap fick mat/foder. Ägde den agrara stadsbon mark som producerade hö utanför stadsgränsen? Eller havre till hästen? Att allt kreatursfoder inte kunde köpas står klart. Fägator ledde ut ur stan till betesmarker. Skillnaden mellan stad och land var inte så avgrundsdjup som den är idag. Och så var det inte enbart i nutida välfärdsstaten Sverige.
.
.

Ko-oolt...

Ett besök på den pågående utställningen med Märta Måås-Fjetterströms mattor i Rikssalen i Stockholms slott gav bestående skönhetsintryck. Utställningen i sig var vackert och lättsamt planerad, ljussättningen bra och behaglig. Ett par vävar fick mig att haja till som den här röllakansväven t ex. Den heter Korna och komponerades 1930. Med min fä-bless för kor fattade jag tycke för draperiet även om det kanske inte var den allra mest typiska av Måås-Fjetterströms formgivning, men ack så vänlig och färgrik.

 

"... Sedan hon börjat intressera sig för flamskvävnad har hon blivit friare och rikare i teckningen även i rölakan. Ett bevis härpå är Korna, en praktfull symfoni i rött och violett. Den ger hela den varma julistämningen. Kossorna ligga dåsiga och tugga i klövervallen eller stå och titta med stora förvånade ögon."

(Gunhild Haller-Augot, Form 1931:1).

Tyvärr var det på utställningen mycket svårt att se de liggande och idisslande korna, endast de stående med nyfikna blickar var exponerade. 

Den här lantliga idyllen närdes av 30-talets stadsbor som fortfarande levde med den utanför stadsgränsen. Stad och land gick fortfarande hand i hand, landet var inte delat som idag. Märta Måås-Fjetterström uppfattade det så här:

"Jag kan ej nog prisa 

att få vistas i en sådan

härlig natur medan man

håller på att komponera.

Visserligen är man ifrån

en hel del som man nog

behöver se och följa med

... men ändå!...

jag sitter i min atelier,

omgiven av höga träd..."

Märta Måås-Fjetterström

I en annan anteckning beskrev hon tillvaron så här. För mig är båda upplevelserna lika sanna.

"Ingen frihet

är större än den

man känner

i en stor

främmande stad."

.
.

Hur man mjölkar kor

I fjol satt jag och en god vän en halv dag på Stockholms universitetsbibliotek och bläddrade i en noggrant beskrivande bok om fäbodväsendet i en del av ett fylke (län) i Norge. Boken var på drygt 500 sidor och skriven av en norsk författare (dessa fantastiska hembygdsvårdande norrmän!) med utförliga beskrivningar om hur den ekonomin fungerade, vilka föremål som användes, vilka material som användes, hur processer gick till, hur fäboden förhöll sig till bondgården, hur samarbete utfördes. Med mera.

Där fanns naturligtvis även en beskrivning av hur handmjölkning går/gick till.

 Foto  härifrån.

Mjølking

Frå gamalt var det to måtar å handmjølke på: å nevamjølke (med heile handa)
og å klypemjølke (mellom to fingrar). Det var om å gjera å mjølke fort, så mjølka
suste i spannet eller ringja. Ofte song dei åt kua, for då heldt ho ikke mjølki (...)

Juret blir ofte vaska med lunka vatn og ei rein fille før mjølking. Dette blir gjort både for å reingjera juret, men også for å stimulere mjølkekjertlane til å gje mjølk ned i spenane. Ved å stryke og ta på spenane oppnår ein same effekt, og dette blir kalla å mjelte upp. Det blir peikt på at når dei mjølka for hand, var det vanleg å mjølke med turre nevar.

***

Mjölkning

För gammalt fanns det två sätt att handmjölka: att nävamjölka (med hela handen)
och att nypa mjölk (mellan två fingrar). Det handlade om att mjölka snabbt, så att mjölken susade i spannen eller hinken. Ofta sjöng mjölkerskan för kon, för då höll kon inte inne med mjölken (...)

Juvret tvättas ofta med ljummet vatten och en ren trasa innan mjölkning. Detta görs både för att rengöra juvret, men också för att stimulera mjölkkörtlarna att ge mjölk i spenarna. Genom att stryka och röra spenarna uppnås samma effekt, och detta kallas att smälta upp. Det påpekas att när de mjölkar för hand, var det vanligt att mjölka med torra händer.

Fäbodväsendet 1550-1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem, av Jesper Larsson är en avhandling från 2009. Den är intressant och klargörande och naturligtvis akademisk, författaren har inte egen praktisk erfarenhet av fäbodliv. Avhandlingen är läsvärd.

(Inga originalbyggnader finns kvar vid den fäbodvall som jag är delägare i - rätt typiskt för kulturarvet i min lilla del av Sverige- men genom studier och besök till levande fäbodar i andra landsändar kan jag förstå hur livet en gång sammanvävdes mellan bondgårdarna i byn och fäbodstugorna långt upp i skogen.)
. 
.

Känsla för KOR

Tänka sig en hel bok som avhandlar kon bit för bit med ingående, t ex kons rygglinje, juver, ögon... en egensinnig bok... Martin Ott har på något vis skapat en slags kärleksfull guide. Yes!

"På tio år har antalet mjölkbönder i Sverige minskat från tio tusen till femtusen, och de fortsätter att bli färre. Att se betande kor i landskapet håller på att bli en sällsynthet. Högpresterande och avlad till bristningsgränsen lever en mjölkko idag knappt fem år, sedan är hon utsliten. Vet vi vilket pris kon betalar för att mjölken idag är billigare än kolsyrat vatten?

Kon gjorde en gång i tiden det möjligt för människan att bli bofast. Kon är det enda betesdjur som kan stanna länge på samma plats utan att utarma jorden, hennes gödsel har precis den sammansättning växterna behöver. Men denna symbios har vi människor slagit sönder – och så skyller vi korna för att vara en miljöfara.

Känsla för kor är en annorlunda och vacker bok om kor, saklig och utan sentimentalitet. Här får vi lära oss allt vi inte visste att vi behövde veta om dessa djur som varit människans följeslagare under tusentals år.

Den schweiziske bonden Martin Ott är verksam på gården Gut Rheinau, där man mycket framgångsrikt bedriver biodynamiskt jordbruk och socialterapeutiska verksamheter. I sin bok Känsla för kor delar han med sig av sin stora kunskap om kor, och visar att om vi behandlar kon på rätt sätt kan hon bli en ovärderlig tillgång i arbetet för en förståndig, hållbar och rättvis livsmedelsproduktion.
Känsla för kor är rikt illustrerad med fotografier av Philipp Rohner."

.
.

Library lover

Detta är ett lånekort avpassat för en sann ko-älskare! Och en library lover. En skön förening.

Ett kort som kan ge bildning:

"Bildning är en minst lika värdefull investering som guld. Bildning handlar om att förstå mer och mer samt om utveckla förmågan att tänka kritiskt. Bildning är rörelsen som leder mot vishet. Jag ser boken, den tryckta boken, som bildningens motor. Biblioteket är ett slags anordning vars möjligheter i sökandet efter kunskap ökar närmast exponentiellt. För varje ny bok man läser lär man sig mer. Det spelar nästan (det finns självklart undantag) ingen roll vilka böcker man läser; det är läsandet och reflektionen över det som blir läst och ställt i relation till det man läst tidigare som gör att graden av bildning växer. Det viktiga är inte VAD man läser utan HUR man läser böckerna, och självklart alla andra texter, även texter på nätet. Böckerna i det växande biblioteket utgör bildningsmaskinens (jag vill se det som ett slags maskin som arbetar för ens egen intellektuella utveckling) byggstenar och ju fler böcker man har tillgång till desto stabilare blir fundamentet som kunskapen man bygger upp vilar på.

(...)

Skriva om och diskutera dess innehåll med andra: En viktig källa till tillfredställelse med böcker är att man kan läsa av och inspirerar varandra. Hela universitetsväsendet bygger på den insikten, att det är genom att både läsa, reflektera och samtala om böckers innehåll som kunskap utvecklas. Och det är inte bara vetenskaplig litteratur man kan och bör diskutera, alla typer av böcker går att analysera och reflektera över, för att på det sättet skaffa sig perspektiv till sitt eget läsande och tänkande. Till exempel kan man läsa av andras misstag. Läsande handlar inte bara om att ta till sig information och fakta, lärande inbegriper mycket mer än att passivt ta emot. Kunskap utvecklas och förändras i samspel, och boken är ett utmärkt underlag för samtal.

Bildningen, det som finns kvar när minnet av dess innehåll bleknar: Både läsningen och ägandet av böcker, livet i biblioteket alltså, håller minnet av det man läst och förväntningarna på allt man (ännu) inte läst vid liv. Det värde som böckerna och det växande biblioteket står för ökar för varje år och bok som läggs till helheten. Filerna på datorn som behändigt ryms i fickan idag låter fantastiskt, men tänk på vem det är som säljer in idén och vilka argument som används. Tänk på det gamla ordspråket: Lätt fånget, lätt förgånget. Vägen till kunskap är en omväg och värdet av bildningen står i direkt relation till den möda som lagts ner på att utveckla den."

Så sant skrivet på bloggen Flyktlinjer.
.
.

Idisslande kossa

Ett fotografi med en rofyllt vilande kossa är på något sätt överförd till ett kvadratisk stycke furu med synlig ådring. Hur detta gått till fick jag berättat för mig men det är borta nu. Tavlan kommer från Pesula Lantbruk & gårdsbutik i Norrbotten och är överlämnad till mig som gåva av en vän som känner till min fäbless för dessa underbara kreatur.
.
.

Vallarelåt

Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången
vallar och går och går vilse i vall?
Korna de råma och påskynda gången,
följa i lunk efter jäntans trall.

Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja — mi Lilja — mi Lilja — mi ko!
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarne
långt norr i fjällarne:
Lilja — mi Lilja — mi ko!

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.

Mörk sover tallen, mörk sover granen,
dovare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall

Gustaf Fröding

Ur Gitarr och dragharmonika, 1891

Den här dikten fick jag på en födelsedag. Av någon som känner till min känsla för kor. Jag hade önskat mig dikter och så blev det. Bättre utvalda presenter är svårt att uppbringa till en "som har allt".

Jag minns ljudet av koskällan även om kossorna aldrig gått på skogen under min levnad. Men de gick ute och betade av den härligt gröna återväxten när hässjorna ladats in på hölage´. Då smakade mjölken annorlunda av "grönska". Skällkon var gammal, van och trogen och hade människans förtroende att leda de andra.

 Koskällor från en gången tid.

.

.

Ladugården

Ladugården

Akvarell av Carl Larsson 1905

Ser ni glada Johanna, som handmjölkar, där hon tittar fram?

Den här akvarellen hör inte till en av dem jag sett mest frekvent. På 70-talet var många Larssonska akvareller avbildade på vykort, planscher, brickor - ja på allehanda ting. Till sist blev man lite less på de där hårdexploaterade bilderna. Men den här avbildade var inte så vanlig.

HÄR finns fler av Carl Larssons fina akvareller ur Spadarvet där han dokumenterat bondelivet.
.
.

Ko jul

Tror ni det finns något lämpligare julkort för en med fäbless för kossor? Knappast.
Det har utbildats en tradition att hästar får agera tomtekompis, gärna också havrekärvar och domherrar, men inte på denna illustration av Jan Bergerlind.
Så trevligt för mig och andra som gillar kor.
.
.

Kulturbehov

En utflykt till kulturlandskapet ger perspektiv. Perspektiv över landskapet eftersom forngravarna ligger högst uppe på en rullstensås, samt perspektiv på historien och därmed mig själv.

Här finns omkring 200 gravar, de flesta från järnåldern och några ännu äldre bronsåldersgravar. Den här hövdingen är återuppstånden, haha...

En blaffa ger besked om att här betar kreatur. Gräset är kort och området har en flora naturligt anpassad till torka.

Där skådas de som håller landskapet i skick. Tre tjurkalvar.

De kesar och gör sig till. Haha, så söta de är!

Hur vackert är det inte då nutid och dåtid kopplas ihop. En kort utflykt i grönskan räcker gott som avbrott i sysslorna hemmavid för att man ska känna att det är semester.

Kultur, här i form av fornminnen och djur, är vad jag blir glad av.
.
.

Golv till höladan

Höladan, ängsladan, vid sommarstugan ôppe hägna har fått ett brädgolv. Sedan den flyttades hit har här endast varit jordgolv vilket inte är passande för en lada som det förvaras hö i.

Höladan är en mellanskottslada från 1878, enkelt timrad av rundtimmer utan noggrann passning mellan stockarna, precis vad som krävdes för ventilationens skull och för att snabbt och utan extravaganser timra den. Innan höladan kom hit stod sommarlagår´n på samma plats.

Golvbrädor som blev över från lagårdsporten återanvändes, enbart en ny bräda behövdes utnyttjas ur förrådet med sågade dito. Trästegar får också vila där.

Här, där timringen är "grest", är det god ventilation vilket är bra för höet.

Tänk att vi fick till det trots att vi är slowstarters och trots att det inte var ett direkt planerat sommarjobb. "Slåttannan" gick väldigt bra i år också - inget regn prognoserna till trots.
.
.

Skogskovall

Lieslåttern vid sommarstugan utfördes igår, tisdag. En eftermiddag med två timmars lunch tog det för två personer med liar att slå gräset. Vilken idioti tänker säkert flera som ser oss slå. Gräset ligger där det föll och ska sen vändas minst två gånger i strängar för att torka. Blir det regn tar det så klart längre tid. Eftersom höet inte ska användas som kreatursfoder är det inte lika viktigt att det torkar snabbt, i annat fall hade det varit gott för kvalitén att hässja det.

I år är blomningen lite senare för de flesta örter och ängsblommor, det kan vara därför som jag hittade nya arter som jag inte sett förr där uppe i hagen, "hägna". Kan det vara så att idogt arbete har gett resultat i än mer varierad flora?

Skogskovallen kommer dock år efter år. Varje gång jag ser dem tänker jag på den tid korna släpptes på skogen. Kossor lär vara väldigt förtjust i just den växten, enligt mamma, vilket även hörs på namnet.

För övrigt sprider sig här i byn en flora som trivs i ohävdad mark. Det är inte ett landskap som för en landskapsälskande besökare är vackert att cruisa genom. För Västerbottens del måste man norr om Umeå för att uppleva ett sådant hävdat jordbrukslandskap.
.
.

3 skrindor hö

I december gjorde vi oss av med tre skrindor hö från lada och loge genom att elda upp det. Det gick hur bra som helst, vinden var svag, höet torrt. Hade det varit mer snö än så här hade det varit svårt att köra ut höet eftersom höskrindan har hjul och inte medar.

Undrar hur många dagar en mjölkko av den gamla stammen hade kunnat hållas vid liv med den mängden hö? Ni vet, de där kossorna som kunde heta Gullan, Lycka, Silja, Krona, Rena, Stjärna, Rosa, Gullkrona, Snygga eller Frigga.

 Hölass i vinterkyla. Foto Sune Jonsson.

.

.

Lagår´n tom, korna sålda

"Lagårn tom, korna sålda. 1971". 

Har mamma skrivit på baksidan av detta fotografi.
 Hon hade övertagit sina föräldrars jordbruk 1948, varit jordbrukande i 23 levnadsår.
Hon var nu 50 år.

Inget jobb att gå till längre, snart nog var barnen utflugna. Det bör ha varit en mitt-i-livet-kris. Så småningom började hon inom hemtjänsten och hjälpte gamlingar i byn, ett inte alltför ovanligt förvärvsarbete bland kvinnor här. Mamma trivdes med detta, att träffa äldre, prata och hjälpa dem i vardagen. Detta varade inte i många år ty hon kom att insjukna i en allvarlig cancerform.

.

.

Fastbandhage gone

Det hände sig på en biltur ut mot havsbandet och Långron, att jag på höger sida långt in bland träden skymtade kvarvarande rester av en gammal inhägnad, en fastbandhaga/trägärsgård, 20-30 meter från vägen. Det blev till att stanna, titta och fotografera det jag såg då, 2005. Tanken var att kanske åka tillbaka vid tillfälle för att göra en uppmätning, gärna med någon annan kulturhistoriskt intresserad i bekantskapskretsen. Inte blev det så.

Nu är både den djupa granskogen och självfallet resterna av den gamla fastbandhagen borta. Utan att den blivit dokumenterad annat än på dessa foton. Jag har naturligtvis inte koll på hela kommunens skogar, men med vetskap om hur läget är i min del av trakten, inser jag att det inte finns mycket, om ens något, kvar av äldre inhägnader.

Gärsgårdarna ser ju olika från bygd till bygd. Vem känner till hur fastbandhagar byggdes här i norra Ångermanland? I Västerbotten vet man inte vad en fastbandhaga är, för där säger man skihaga.

Kalle Sandman (1906 - 2000) berättade på min förfrågan om hur man gör fastbandhagar, något han kunde. När dåvarande "hembygdsgården" dvs. bygdegården invigdes 1980 var han en av dessa äldre som visade upp hantverk av olika slag. På min fråga långt senare förklarade han hur många kvarter det skulle vara mellan störparen, hur många famnar lång jässeltroe bör vara, gav tips om hur man börjar och avslutar en gärdesgård. 

”Ja no’ gå e hänne bra, barra man kôm på ordninga”, lär n’Jacôpp Ors´n här i byn ha sagt när han påbörjade en fastbandhage för att hägna in en jal. Allt enligt Kalle.

Min sagesman farbror Kalle berättade att det var vanligt med fyrdelning av slanorna men både klyvning i två delar eller hela slanor användes. Till vidjor användes gran eller ene. Granvidjor måste värmas innan de snurras men är de av ene vrids de lättrörliga utan uppvärmning.

Enbuskar blir aldrig stora här i norr och de sparas i möjligaste mån när man arbetar med skogen för de är värdefulla. Detta poängterade min pappa när vi rörde oss i skogen tillsammans.

Jag har skrivit om bäste grannen Kalle minst två gånger tidigare: På veabacken samt Sommar och sol. Och om fastbandhagar t ex här.

Frågor:
Rundvirke eller kluvna slanor?
Hur tätt är det mellan stöden?
Har vidjor eller ståltråd använts vid hopfogningen? Vilket träslag består vidjorna av? (Att här användes ståltråd istället för den äldre sortens vridna vidjor tyder på att den här är från 1900-talets första hälft och att korna ännu släpptes ut på skogsbete under somrarna.)
Hur hög var gärdesgården ursprungligen?
Hur tät var gärdesgården ursprungligen?
osv...

Jodå, nu är allt nu borta, kalhugget och markberett, det skedde ifjol i skogsägarföreningens regi.

Det ska fan vara mån om kulturhistorien här. Hur många är inte de fiskebodar, båthus, soldattorp, inhägnader, lador, originalfärgsättningar, inredningar, fönster, munblåst glas, vägar och stigar, ja även växter, jag sett försvinna bara under min förhållandevis korta levnad...  Här i bygden vill man hänga med, man vill ju vara modern. Det är ett otyg för den egna identiteten.
.
.

Konsten åt folket

En vardag i början av oktober blev ägnad åt offentlig konst i Nätra - Sidensjö.

 

Ångermanland - kan man annat än tycka om detta böljande landskap? Här en bild från Östersel. Dagen gav ett vackert väder, just här tornar vackra och hotfulla moln upp sig och en regnskur kom. Men då satt vi inne i bystugan i Rössjö, byn där mannen, som med sitt testamente möjliggjort denna offentliga konst, föddes.

Kajsa Mattas "Kottkor" vid Västanåskolan i Nätra tilltalade mig med fä-bless för kossor. På byaskolans skolgård fanns dessa bronsskulpturer för barn, och vuxna med för den delen, att leka med och på.

Nä, speciellt tillrättalagd omgivning kan man inte påstå att det är. Skola och fotbollsplan med behövliga funktionsbyggnader (syns på bilden) och mitt i detta en lekskulptur. Jag älskar konceptet med bra brukskonst till barn.

Alldeles intill kottkorna ligger både Västanåskola och förskola. Förskolebarnen satt utomhus och åt mellanmål medan de större barnen antagligen hade lektion eller slutat för dagen ty de syntes inte till då vi råkade vara där. Vid skolan i Sidensjö fanns två konstverk och en bit därifrån, högst upp på toppen där Sidensjö sparbank ligger, fanns ett himmelskt konstverk.

 "Våg"  av Dag A Birkeland i Köpmanholmen. Detta är en del av "Höga Kusten" och härifrån går båtarna ut till Trysunda och Ulvön.

Hans Hedbergs frukter är väl aldrig fel... Här ett plommon i brons inom Forss bruksområde vid Köpmanholmen där Hedberg föddes som son till bruksägaren.

Här finns att läsa om stiftelsen Jonas Nätterlunds minnesfond, mannen som vid sin bortgång 1995 testamenterat 24 miljoner till offentlig konst i sin hembygd. En stor del av utsmyckningarna är placerade där barn och gamla finns.

HÄR finns konstverken som till dags dato är utställda. Bilderna här nedanför kommer från den hemsidan.

 "Skräddaren en vän i viken" av Johan Viking 2001. Står vid skolan i Sidensjö.

 "Arch" av Claes Hake 2002. Installation i landskapet alldeles intill E4 i Bjästa. Nu har jag fått svar på vem som skapat och hur denna landskapskonst kommit till. Jag äskar den! Har även fått klarhet i vem som bekostat "Två bryggor, skatten finns där de möts" vid Drömmesjön som jag såg för första gången 2009 och nämnde här.

 "Arch" av Claes Hake 2002 en sommarkväll.

 

Barn och konst vid Sidensjö skola.

Vi såg 10 konstverk på vår resa denna härliga dag om jag räknar rätt. Det är bara att önska Örnsköldsviks kommun lycka till med beställning, skötsel och val av konst.

Den här offentliga konsten är till för människorna i bygden och inte tänkt som turistattraktion. Blir den ändå turistdragare är den ett mervärde för den som åker kring och beskådar och goodwill för bygden.

.

Cykeltur i sensommaren

Jag tog en cykeltur i mina sydligare omgivningar.

 Vetefälten mognar alltmer och cykeln är stadig och rejäl på både asfalt- och grusvägar.

 Likaså mognar grönfodret

 Havrefälten kommer lite efter

 Sista semestersöndagen rör sig inte många båtar på sjön

Men på strandängarna gonar sig kalvarna  med sina trygga mammor, kossorna, alldeles i närheten.
Det är störtskönt att bo och leva på en levande landsbygd.
.
.

Fäbodstinta

Och så här går det för den som vill hålla en del av vårt kulturarv, som jag nämnde i förra inlägget, vid liv: läs om utrotningshotad mångfald.

 Smörtillverkning och silning av färskmjölk.

Båda bilderna ovan kommer från Karl-Tövåsens fäbod.

Fäbodlivet saknade elektricitet, allt gjordes för hand. I dagens Sverige kan byråkratin vara svår och hård och omöjliggöra att detta visas upp. Så klart att Sverige rankas lågt då det gäller bevarande av vårt kulturarv. Fäbodar var en viktig del i Nordsveriges jordbrukssystem under lång tid.

*

Även här i byn har vi en fäbod men den är inte levande. Inga originalbyggnader finns kvar här, inga kreatur vistas här sommartid, inga redskap finns här som visar på livet förr men här finns en flaggstång av stål ;-)

Detta är läget i den byggnad som ska föreställa lagårdsbyggnad. Välkommen hit för att förstå hur livet tedde sig här på fäboden (nu var jag ironisk).

Det finns inget försök att visa dåtidens levnadssätt och inte heller byggmetoder. Modernt fogskum har använts helt slentrianmässigt. Att göra studiebesök till "levande" fäbodar skulle kunna ge idéer, eller hur! Och det här är faktiskt ett nutida utflyktsmål, ganska välbesökt tror jag också. Så olika landsändarna förhåller sig till det egna kulturarvet.

Här ett par besök jag gjort till fäbodar i Hälsingland och Dalarna.
.
.

Värmen kom

Till Kristi Himmelsfärdshelgen kom värmen. Det blev en tur till åsen med de många blommande backsipporna.

 

 Allt grått ludd är just backsippor i kvällssolens motljus. Ganska så fantastiskt faktiskt.

 

Området är naturreservat och betas av kor senare under säsongen. Förra årets lämningar finns kvar. Jag gillar verkligen ko-rúsen, kobajsblaffor Och jag är glad över att bo i ett landskap där det finns kor, där jag ser kor, där jag hör kor. Så ensamt det vore annars :-) 

Den gamla döda eken får stå kvar här vid ett annat fornminne. Den gör sitt jobb även som död. Här i barken och i mulmen som bildas i håligheter, trivs insekter. Eken gör storverk bara genom att finnas. Dessutom är den ett landmärke där den står vid en bro, en passage som var viktig redan vikingatiden, därav en hällristning på platsen.

Och till sist en nära titt på de rosablommande frukträden i parken.

Detta med rosablommande träd på offentliga platser verkar vara något som varje större ort med självaktning numera kan visa upp om man finns i de växtzoner där träden klarar vintern. Inspirerade från körbärsblomning i Japan och i Kungsan. Det är verkligen sockersött och vackert.

I bergstemplet
betraktar vi skatterna
-
Regn av körsbärsblom.

    Kyoshi