Trygghet i krig?

Minns du vilken föreställning du hade om krig när du var liten? Om du nu hade någon.

För mig var det något obestämt otäckt som innebar att jag skulle fly bebodda trakter. Jag kan inte ha varit mer än 7-8 år då jag tänkte mig att om mina föräldrar skulle dö i ett krig, då skulle jag ta min lillasyster på ryggen och fly långt bort i skogen, till det obebodda, trygga, vilda. Hur den tanken uppstod vet jag inte, hade jag hört någon berättelse, hade jag sett någon dagstidningsbild? Jag vet inte. Men planerade gjorde jag.

 Kan jag ha sett denna kända bild från Vietnamkriget? Vem fotade? När?
Och vilket år kan den ha tryckts första gången i svensk dagspress?

Jag skulle bära syrran på ryggen. Vi skulle vara två. Skräckslagen var jag inte, ville bara ha en genomtänkt utväg utifall att. Skulle vi ta oss upp på Hallberget? I sämsta fall, ja, men det var så kringränt av bebyggelse och därmed risk att bombas. Bättre att springa och söka skydd där skogarna var djupare, längre bort, oändligt stora med ett litet barns mått mätt. Västerut alltså. Mer blåbär att äta, svårare för fienden att hitta oss.

Det är intressant hur man som barn resonerar och varifrån infall och tankar kommer. Under barmarkstid kunde vi lekkamrater utan tanke på obehag leka "Jag begär krig" och rita in våra nationsgränser i gammvägens grus. Då var krig en ofarlig lek.

Det var då. Jag har inte längre dessa tankar. Men minnet finns av en uppväxt i världskrigets efterdyningar, det kalla kriget, med skolans betongkällare som kunde bli skyddsrum för bygdens folk. Och fortfarande kan jag höra signalen Hesa Fredrik första måndagen var tredje månad klockan 15.00. Det var något nytt när jag flyttade till sta´n, på landsbygden ljöd den inte. Där hördes bara ångvisslan från Masonitefabriken i Rundvik varje arbetsdag, visslan som styrde industriarbetarnas tillvaro.

Hade jag varit barn med likartade tankar om flykt idag i den lilla byn, skulle jag nog inte veta vart jag skulle ta vägen med lillasyster på ryggen. Där det förr var storskogen finns nu en storskalig energiproduktion, ett industrilandskap på många kvadratkilometer och troligen ett av de första mål lede fi skulle destruera i kommunen i händelse av krig.

Stor skog och orörd natur var för mig som litet barn tryggheten om föräldrarna inte skulle finnas, människor och deras händers verk i form av hus i klunga upplevde jag, så liten jag var, som osäkra och utsatta om kriget kom. Fortfarande tycker jag om oexploaterad natur.

.
.

Läs även andra bloggares åsikter om krig, kalla kriget, barn, flykt, rädsla, storskog, Vietnamkriget, bilder, dagspress, en bild säger mer än tusen ord

.

. 

Försommar i norr

Ljuset, det ljuset. Dygnet runt lyser mörkret med sin frånvaro. Det norrländska ljuset som regerar dygnet runt är fantastiskt.

 En ny fågelholk har satts upp. Trevlig present från likasinnade dalmasar.

Harsyran blommar milt, ekorrbären är på språng.

Där står den som förr - sommarstugan, masonitehuset - med den rätt lättskötta tomten i form av hagmark. Här slås med lie en gång om år, inget löv räfsas bort. Det är den enda plätten i byn som slås med lie och har så gjort i all sin tid.

Ljuvliga ekbräken, ständig försommargrön, är en favorit. Den är förfinat vacker och luktar gott. Doft av ren natur, fräsch grönska når näsan då den borrar sig in i fluffet. Så fin att ha på tomten.
.
. 
Läs även andra bloggares åsikter om norrländsk försommar, harsyra, ekbräken, fågelholk, ljust dygnet runt

Finkulturellt : masonite

 Utställning Ett, två, trä på Artipelag 14 juni - 21 augusti 2013.

Så här beskrivs just dessa möbler av Folkform på utställningen:

"Anna Holmqvist och Chandra Ahlsell startade designkontoret 2005. Designduons skåp i masonit gjorde dem genast omtalade.

Den svenska masonitehistorien börjar i norrländska Rundvik år 1929. I det lilla samhället hade sågverkets ekonomi rasat i botten under det sena 20-talet. Så kom den amerikanska uppfinningen Masonite som en räddande ängel. I Rundvik byggdes, på licens, Europas första tillverkningsindustri för det nya framtidsmaterialet. Till Rundvik kom designduon Folkform med nya idéer. Skåpet Forest Cupbord (2008) kommer från kollektionen The Collectors där duon lät inbjudna samlares herbarium och fjärilar bakas in i den bruna massan. Det röda skåpet och den lilla byrån är från möbelserien Masonite:Memoriam och har producerats för Svenskt Tenn. Dessa består av en kombination av restaurerad Masonite från 1929 och Masonite från fabrikens sista produktion i Sverige 2011. År 2012 såldes maskinparken till Thailand."
***
Jag tänkte besöka Masonitemuseet i Rundvik under Rundviksdagen, vilken återkommer varje hemvändarvecka i juli. Det är enda dagen under året som museet är öppet utan förhandsbokning, men tänk - det stängde långt innan dagsprogrammet var slut. Långnäsa!

Riktigt Masonitefinkulturell var jag på Värmdö istället. I helgen som var roade jag mig med det.
Och förra året var möblerna utställda på Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm.
Det här materialet har upplevt en klassresa/byte precis som jag. Det är bara med människor med likartad situation man kan reflektera över skillnaderna, och ibland inte ens med dem.

Klassamhället är kanske främst en kulturell konstruktion.

"Klassresenären byter inte bara en klass  mot en annan. Han eller hon kan sägas göra en resa genom det sociala landskapet och ställas inför en problematik som företer likheter med invandrarens - naturligtvis utan den dramatik som präglar dennes situation. Klassresenären befinner sig på främmande mark. Vanligen sker en acklimatisering. Klassresenären får ett nytt hem, en ny kultur och ett nytt språk. Men eftersom det är en resa och inte ett byte lever det gamla landet kvar som vanor och tänkesätt vilka tycks sakna berättigande i den nya miljön, atavismer från en fjärran men ändå nära värld."          Ur Mitt förnamn är Ronny av R. Ambjörnsson
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Masonite, träfiberskiva, museum, designade möbler, kulturkrock

Snickeritips 1932

Handbok i snickeri för amatörer och nybörjare av John Svensson 1932. Inköpt i april förra året.

Här kan man lära sig hur man gör klädhängare, stövelknektar och måna andra praktiska prylar för hushållet. Innehållet speglar 30-talet, ett årtionde som jag lätt blandar ihop med 40-talet. Jag har mer att lära om årtiondets värderingar och politik. Så länge mer finns att utforska behöver man inte bli slö, slapp och likgiltig (som var ett begrepp under ungdomens 70-tal då medelålderslivet förmodades bli just slött, slappt och likgiltigt).

Bor man i masoniteland gör man dock klädhängare av träfiberboard så klart. Of course. Exakt när dessa är tillverkade vet jag inte men de hänger med än.

 

Och vad passar bättre till båtens öskar än en trästomme med masonite som botten i en konstfärdig design :-) Av pappa. Han byggde även en klinkbyggd träbåt tillsammans med farfar, en roddbåt med trästomme klädd med masonite och vår barndoms kanot av samma slag.

Uppfinningsförmågan i bygden och annorstädes har varit stor då det gäller den miljövänliga masonitens användningsområden. Nu vill jag knappt slänga en masoniteskiva om jag hittar någon från Rundvik. Kulturhistoriskt bra-att-ha-material :-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om klädhängare, galgar, snickeritips 1932, masonite, öskar

Resa i Masonite-landet

Jag fick ett mejl för ett tag sedan från Anders Linné som äger en Saab 95/1962. Han bifogade ett reportage i pdf-format ur tidningen Klassiker. Sommaren 2012 åkte Anders, Claes Johansson och Jonas Fröberg runt i Masonite Country och skrev om upplevelserna här i bygden.

 Klicka på bilden så öppnas hela den vackra och intressanta artikeln.

Masonite var mirakelmaterialet som lånade sig till det mesta.
Golv, tak, kanoter med grabbtycke och en aldrig sinande framtidstro.
Vi reser till masonitens hjärtpunkt i en svenskt masonitförsedd
kvalitetsbil som även den blivit ett industriminne.

Läs och njut!!!

Och du som läser men inte varit här - skriv ut artikeln och ta med den på semesterresan hit!

Min första bil var en Saab 96/1968 och den glömmer jag aldrig. Så personlig kompanjon i 6 år. Masonitekanoten pappa gjorde till oss barn har jag kvar att presentera för er :-) Och de platser som beskrivs i reportaget är min, vår, hembygd.

Vill du ha mer av gamla bilar, se Klassiker.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Tidningen Klassiker, Saab 95, kulturhistoria, Broarna i Masonite Country, Nyåkers pepparkakor, Tallbergsbroarna, Rundviks sågverk och masonitefabrik

Uglycute + Masonite

MasonitE is it! I den här vackra inredningen kan det vara Masonite och inte vilken träfiberskiva som helst som har använts. Masonitefabriken är nedlagd sedan 2011, den här restaurangen invigdes 2011. Maskinerna från masonitefabriken i Rundvik såldes och skeppades till Thailand i år. Det är knappt att lokalpressen uppmärksammat detta.

Interiörfoton: Idha Lindhag

Bar Central på Skånegatan i Stockholm. Kanske ses vi där?

Den här inredningen är i min smak. Uglycute står för den. Detta är inte den första mondäna inredningen med masonite, men en av få och den absolut senaste. Just den här görs då Masonite AB går i konkurs. Det är som med konstverk, de ökar i värde då man inte längre kan förvänta sig någon ytterligare produktion pga konstnärens bortgång. Hoppas inredningen blir kvar många år, men med offentliga inredningar ska man inte vara säker på det.

Ett par kvarter härifrån bodde jag på ett Söder som var en riktig kulturinjektion.

Har ni läst den här? Nisse Larssons trevliga bok om träfiberskivornas fantastiska inneboende möjligheter. Utgiven på bokförlaget Max Ströms 2005.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, masonit, träfiberskiva, inredning, Södermalm

Masonite på fina gatan

Masonite: Memoriam.

Under en månads tid har en utställning med skåp tillverkade av masonite och speciellt framtagna för Svenskt Tenn visats på Strandvägen 5. Idag är sista dagen den visas.

Masoniteskåpet med rygg och sidor av vanlig slät masonite blickar ut på Strandvägen och Nybroviken. Utanför passerar damer med Burberry-väskor. Vilken kontrast. Vilken klassresa för träfiberskivan så många i min bygd fått sin försörjning av. "Det här är väl inget fint material" hörde jag en besökare utbrista.

Plain masonite.

Den minsta möbeln, ett nattduksbord med två lådor, finns i fyra exemplar à 16 000 SEK.

Folkforms fyra olika modeller av skåp visas tillsammans med föremål från samma tid ur Svenskt Tenns sortiment, till exempel Josef Franks Nationalmuseumskåp och textilmönstret Terrazzo. Jo, jag tycker om Franks inredningsfilosofi.

Masonitefabriken i Rundvik lades ner i april 2011. Happy end :-/

.

.

Masonite på Svenskt Tenn

Masoniteskivan har tagit steget in i de fina salongerna. Möbler av masonite ställs ut på Strandvägen fram till den 10 juni 2012. Dit knallar jag in i samband med uppdrag med demokratins symbolbyggnad i huvudstaden. Tänk att masonitefabriken i Rundvik måste lägga ner innan materialet kultförklaras.

Vackra skåp av Anna Holmquist och Chandra Ahlsell. Borde kanske investera i ett nutida statusskåp. Själv har jag också masonitemöbler, lekstugans bord och stolar är till exempel gjorda av masonite. Ni ska få se dem på bild senare. De finns i väldigt limiterad upplaga, ett enda exemplar av varje ;-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, Rundvik, Svenskt Tenn, Strandvägen, masoniteskåp, skönhet

Hyllning till ett material

En bukett tulpaner i stålande solsken. Vasen är en grönskimrande glob av glas som jag känner igen, bordet ett gammalt pelarbord av typen piedestal.

Bakgrunden är - ja ser ni vad?

Tittar man noga ser man Masonite-symbolen till vänster om vasen. Jag förmodar att fotot tog under inredningsarbetet i köket på övervåningen. Men det är ett antagande, om det är riktigt kommer jag aldrig att få veta..

Det här är ett av de underligaste foton jag finner i mina föräldrars gemensamma fotoalbum.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, board, träfiberskiva, tulpanbukett

♥ Funkisköket ♥

Masoniteköket igen. I det här köket har det utmärkta materialet från fabriken i Rundvik använts som ytskikt på väggar och tak, till skåpluckor och lådfronter, som undergolv för linoleummattan Jaspé. 

Håll till godo :-)

Vad tomt det är på väggarna. Ska du inte sätta upp fler tavlor? Nej, det ska jag inte. Detta är 50-tals funktionalism. Den är ren, ljus och utan krusiduller.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om masonit, kök, 1950-tal

MASONITE i ljust minne bevarad

Masonitefabriken i Rundvik gick i konkurs för ett år sedan och tillverkningen av träfiberskivor är slutligen nedlagd. Maskinparken säljs.

Masonite började tillverkas i Rundviksverken år 1929 sedan Carl Wikström, huvudägare i Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB), köpt licensrätten för masonitetillverkning i av William H. Mason i Amerika. Det var då den första boardfabriken i norra Europa. Det handlar alltså om varumärket Masonite, inte masonit som träfiberskivor över lag kom att kallads i folkmun. Träfiberskivor eller board som de också benämns, innehåller inte lim eller farliga kemikalier, och materialet fick sitt stora genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1930 på Djurgården. Där visade en fullfjädrad funktionalistisk arkitektur och formgivning upp, blev masonitens stora genombrott. Min pappa åkte dit på skolresa samma år. Utställningens arkitekt var Gunnar Aspund.

Här i bygden har funnits några mycket fina bostadshus med masoniteklädda fasader, släta som om de vore putsade ytor som var vanligt i södra och mellersta Sveriges funktionalistiska arkitektur. Tror ni att något finns kvar?

Ett av alla dess hus med masonitefasader som är rivna. 

Detta och ytterligare ett jag minns fanns i Ava.

Jag arbetade på Masonitefabriken ett knappt halvår mellan gymnasiet och fortsatta studier på KTH. Det jag gjorde var att städa. Lönlösare städning får man leta efter :-). Dagen efter var lika mycket träfiber på de ytor som tidigare sopats. Men vilken väldoftande arbetsplats. Snacka om god lukt - varma träfibrer blandade med ånga. Och nyttigt att prova på inför kommande akademiska studier ;-)

Vilka pysningar som med jämna intervaller som kom ångande då träfibergröten rullats ut på banan och pressades ihop, ett stort antal åt gången i den höga pressen. Härligt! Jag kunde stå länge och titta på processen i den halvmörka industrilokal som är och förblir mitt enda industrijobb.

Nedläggningen är ett led i paradigmskiftet då industrisamhället får ge efter för informationssamhället. Att se industriarbetare komma cyklande i klunga från fabrikerna efter att ångvisslan ljudit finns inte mer. Minns  min pappa som, då jag var riktigt liten, cyklade alla vardagar året om till och från sitt arbete på sågverket och därefter på fabriken. Så  småningom blev det samåkning i bil. Själv attraheras jag, säkert beroende på min bakgrund, av de enstaka cyklisterna som är på väg till/från jobbet med en lunchväska eller portfölj på styret. Och gärna med keps :-) De finns - men är en lätträknad försvinnande skara.

I Västerås har industriarbetarna fått ett "monument" på Stora torget, en skulptur som förhärligar deras envetna arbete som gjorde Asea världsledande. Aseaströmmen heter konstverket som invigdes 1989 och föreställer arbetare som cyklande tog sig till och från jobbet i 1930–50-talens Västerås. Konstnär är Bengt Göran Broström. Så vällde fabriksarbetarna ut genom grinden då ångvisslan ljöd. Fabriken gav många arbete.

Foto: Bengt Orberger 2009

Foto: Clifford Shirley

Här i bygden verkar inte nedläggningen ha blivit så omdebatterad. Här är det så. Lite prat. Det som sker det sker. Mer är det inte att göra. Jag undrar om man någonsin strejkat på Masonitefabriken eller på det ännu äldre sågverket i Rundvik? Här tiger man still hellre än att försöka påverka. Kanske tycker man att allt är bra. Har det med att Västerbotten är, jämsides med Bohuslän, det mest religiösa landskapet i landet? Inte för att fabriksarbetarna är religiösa men för att mentaliteten ligger där latent?

Hur som helst - Masonite är i mitt eget minne ljust bevarad. Jag är ett barn av Masonite men har en tudelad känsla för materialet.

HÄR kan ni läsa en artikel i SvD om nedläggningen av Masonitefabriken.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, William H. Mason, nedläggning, Rundvik, Rundviksverken, träfiberskiva, funktionalism, Stockholmsutställningen, Gunnar Asplund, städjobb, trädoft

Lilla farstun på övervåningen

I lillfarstun utanför masoniteköket på övervåningen finns en fernissad hylla av björk med krokar och med röda hatthängare. Där hänger en blåvitrandig tvättpåse av bomull, en smärtingbag och en flughåv.

Den här tvättpåsen har mamma sytt, den användes då jag var liten att stoppa mindre smutstvätt i för att sedan tvättas ute i den vedeldade vattevärmaren (den ska jag också berätta om men det blir senare) eller på vintern för hand i en balja.

Flughåven fanns framme enbart på sommaren då den gjorde god tjänst. I ett jordbrukarhem fanns ganska gott om flugor som gillade närheten till korna. Bagen är ny och mindre än den som fanns i hushållet.

Här finns en stege att plocka ner från väggen och använda då man ska upp på tredjevinn´. Med steg i den röda accentfärgen som även går igenom i hela masoniteköket.

Väggarna här i lillfarstun är naturligtvis av masonite som rollats med väldigt lite gräng. Här i farstun målades om då mormor och morfar var döda och huset hade upphört som generationsboende och nyttjades istället av kärnfamiljen. Den nedre delen av farstun blev helt omgjord för då installerades varmvatten, dusch och tvättmaskin. Trappan byggdes även den om. Det ger problem om ytterdörren ska bytas till en lika den ursprungliga ;-)

1970-talets vävtapet i farstun på bottenvåningen med strömbrytaren från 50-talet som fick sitta kvar.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om målad masonite, tvättpåse, smärtingbag, flughåv, hatthylla med hatthängare, stege, ytskikt, vävtapet

Masoniteskrinet

I Masonite-land tillverkades allt som bara går att tillverka av dessa pressade träfiberskivor. Det här fernissade skrinet tillverkade pappa, kanhända på 30-talet. Sedan länge är det mitt och jag gillar verkligen detta skrin med affektionsvärde! Vad som finns i - jomen, det är en hemlis.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, masonit, skrin, hemgjort

Hyllan i masonitköket *

Yes, för ett tag sen återfick denna användbara hörnhylla sin plats i masoniteköket. Den har varit borta därifrån i si så där 40 år.

Tillverkad av pappa i lackad björk. En lätt, enkel och användbar konstruktion kan jag berätta.

Det är bara att fylla den med tidningar, böcker, spel...

Överst tronar älgen snidad av Helge Björklund, precis som jag minns det. Och som den alltid gjort under hyllans tid på bottenvåningen.

Här bjuds mormor och morfar på kaffe med sockerkaka. Kaffekopparna är Rörstrands Bengali. 1958 inköptes Gustavsbergs Atlanta och då hamnade den äldre servisen i sommarstugan. Ett så vanligt förfarande då. På den rödvita vaxduken ligger en liten broderad duk. Så gjorde man fortfarande på landsbygden då det skulle vara det lilla extra. Den ommålade arvesoffan används fortfarande ser jag, alltså är fotot taget före 1958, för detta år invigdes den egenhändigt snickrade "puffen" enligt hushållets loggbok. Sittbänk och förvaring i ett. Morfar håller sin katt i famnen, måhända är det Micken eller så är det Musselina. Och där bakom tronar hörnhyllan!
*
Papperstjärnan - snöflingan - som talar om att det är adventstid sitter klistrad på fönstret. Adventsstjärnan som följer mig ännu. Jag älskar den, stjärnformen som Lisa Bauers skapade. Så enkel, så effektfull, så energisnål. Så rätt än idag. Så rätt just idag.

Trevlig advent på er alla!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vägghylla, hörnhylla, tidningshylla, 1950-talet, björk, hemmasnickeri, adventsstjärna, iskristall, Lisa Bauer, pappersklipp

Doors

Två dörrar har plockats fram från en skum och undangömd plats. De har varit nerplockade sedan 1972 då ombyggnaden av bottenvåningen här i huset begyntes.

De här dörrarna har jag vuxit upp med, de fanns i mormors och morfars hem i bottenvåningen i huset där generationsboende pågick. Jag gillar den gula flammade ytan, blank av fernissa formodar jag. Båda dörrarna har en gul sida och en vit. Den gula sidan vette mot köket, den vita mot kammaren respektive farstun.

Dörrarna kläddes in med träfiberskivor 1948 då renovering pågick, äkta Masonite från Rundviksverken.

Jag lättar på den ena som har masonite med en del flagad färg. Där under kommer 1910-talets färgsättning fram. Kraftigare gulockra med härligt synliga penseldrag.

Och på andra sidan blågrå med liten skiftning i spegelprofilen mot grönblå. Det är första gången sedan 1948 som de här färgerna kommer fram i ljuset, själv har de alltid varit fördolda för mej. Då jag bodde här reflekterade jag aldrig över att masonite som täckte de gamla speglarna, sådana frågor fanns inte i mitt intresse då dörrarna plockades bort och ersattes med helt släta 70-talsdörrar.

Tanken är väl att de ska få tillbaka sin plats i bottenvåningen framöver. Men det är inte bara att damma av dem. Spegelprofilerna på dessa halvfranska dörrar har hyggits/hyvlats bort för att underlaget för masoniten ska bli slätt. Hur gör man enklast för att får tillbaka en profil tro? List? Ska man strunta i det hela?
Men det är väldigt roligt att se sekelskiftets dörrar med sin typiska spegelindelning och färgsättningen, denna färgsättning som gör mig glad. Men minst lika glad blir jag av den gulflammade masoniten.

Jag har ju tänkt få bottenvåningen att övergå från 70-talsinredning till det som fanns tidigare. Samtidigt blir 70-talet mer aktuellt ju längre tid som går. En del yngre besökare suktar redan över en del av 70-tals materialen här. Jag tar mej funderare nu och då. Men kommer nog att framhärda att huset är från 1913 och det är inget fel att föra tillbaks bottenvåningen till den tiden, särskilt som jag vet hur det var möblerat då och har kvar många av möblerna dessutom.

Filipssons kök. Foto Sune Jonsson

Så här var stämningen i morfars och mormors kök. Fast dörrarna var placerade bredvid varandra, den ena gick till farstun och den andra till kammaren. Det handlar om det vi kallade en halvkôrsbônning eller åttaknutsbônning.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om spegeldörrar, halvfranska dörrar, masonite, funkis, köksdörr, korsbyggnad