Tvätta trasmattor

Allt i ordning för mattvätt. Vattevärmarn Värmos fylld med kallt vatten. Näver och tändstickor i en liten jutesäck allt sedan den tidigare användning fram till 70-talets början. Då tvättades direkt i grytan, denna gång ska bara vatten värmas. Veden framburen. Trädgårdsbordet, såpan och kallvattenslangen framme. Baljor finns där.

Det är bara att fyra på vedbrasan. Jag har bett för den plåtgrytan när mina föräldrar sagt sig vilja göra sig av med den. Underbart att de lyssnade till min vädjan!

Trasmattorna ligger i blöt i kallt vatten en stund innan tvätten börjar. Därefter läggs de i tvättvattnet som inte får vara för varmt. Jag blandar det heta vattnet från vattenvärmaren och kallt vatten ur slang. Blir vattnet för varmt kan mattorna blöda, färga av sig och blandas till något grådaskigt. Trädgårdsbordet tjänstgör som tvättyta. En rotborste (med riktigt styva strån) och såpa gör tvätten ren och väldoftande. Såpan breds med snabba drag ut på mattan, borsten doppas i vattnet och sen är det bara att skrubba med och mot randningen samt i kors. Såplöddret är lent. Fast gul såpa är att föredra men den tog slut så den flytande fick också användas. Nu blir kanske problemet att få tag i ny fast såpa på burk.

Idag då vi har bilar och handlar på storköp spelar vikten ingen roll, vatteninblandning i det traditionella rengöringsmedlet såpa har blivit en självklarhet. Men visst är det lite märkligt att vi konsumenter betalar för vattenutspädda produkter? Minns ni Glimt fönsterputs? Blå flingor i små platta förpackningar som späddes ut i vatten hemma och blev utmärkt att putsa fönster med. Jämför med de putsmedel som finns och alla de hårdplastsopor som blir följden.

Den här mattan som jag vävt i tuskaft tvättades senast i maskin och blev trist onyanserad.

Den fick tillbaka något av sin tydliga randning efter såptvätten för hand.

Mattorna sköljs i rinnande kallt vatten i flera omgångar. Flera baljor krävs - plast är behändigt men laggade tunnor går an om de fått svälla bort och inte är för gistna. Planering alltså. Sen kommer the American wringer till pass, fastskruvad på tunnan (där det sista sköljvattnet egentligen ska vara). Med den pressen körs den rensköljda mattan dubbelvikt mellan valsarna två gånger. En stor del av vattnet pressas ut.

Mattorna hängs på tork. Sol och lagom blåst passar perfekt. Mattorna hängs på längsen med ränderna lodrätt för att eventuell överskottsfärg ska rinna längs randningen och inte färga intilliggande ytor. Att hänga torkande över staket är perfekt om man har ett sådant. I självhushållets tid, eller föritin, då det här var en rutin för varje husmor, var det viktigt att börja tidigt på morgonen så mattorna hade torkat till kvällen då daggen föll. Uppe med tuppen var inte jag, så de mattor som inte hunnit torka helt hängde jag in under tak i ett väl luftat uthus. Utom de som torkades liggande på häcken, de fick ligga kvar över natten. Det krävs många meter klesträck (klädstreck, tvättlinor) när alla de mattor som jag tvättade ska få plats :-)

Klockan fem var vi bortbjudna på middag, en perfekt avslutning på tvättdagen!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om mattvätt, tvätta trasmattor, såpa, rotborste, sköljvatten, pressa ur vatten, American wringer, sommarsyssla, hänga på tork

STORA HJÄLPREDAN

Jag fick ett mejl från en okänd bloggläsare:

Hej!

Saknar en bok i din boklista!

Om du inte har den redan,så är det dags att skaffa ett ex nu!

Boken heter Stora Hjälpredan tryckt 1949 Wesäta tryckeri Göteborg

Här är ditt masonitkök med ritningar o allt.

Antikvariat eller loppmarknad bör väl vara lämliga bokjaktmarker.

Anders Hälsar!

Efter kort brevväxling med den glade brevskrivaren var det ju bara att sätta igång och leta på nätet. Visst fanns den där. Köpte boken från ett antikvariat i Göteborg för 150 kronor plus frakt. Ha, nu är ett exemplar i min ägo. Tack än en gång för tipset Anders! Stora Hjälpredan är verkligen så bra som du påstod.

I boken finns alla tips och instruktioner man behöver känna till för att få ett praktiskt och modernt hem. Se bara innehållsförteckningen:

Här till vänster finns ett liknande städskåp som finns här i masoniteköket.

Här kan man läsa om bäddar, sängar madrasser så typiska för tiden. För att inte tala om sänglinne och dess skötsel.

Men en av de saker som fascinerar mej mest är att "på luckan till underskåp för diskbänk sättes lämpligen en hylla för avfallshink". Precis så smart som det kan bli. Självklart finns en sådan i mitt barndomskök:

Plats för slaskhinken alltså. Jag har alltid tyckt att detta är en så smart lösning. Här är två korkar fastskruvade på hyllan som gör att hinken inte halkar av densamma då dörren öppnas. Och då t ex potatisskal ska ner i hinken från vasken på diskbänken blir det inget spill på golvet som ifall den stod under bänken. Inget spill på golvet. Smart va!?

Ni ser väl den rödmålade kanten på hinkplattan. Den färg som går igen i hela kökets accessoirer.

Ni ser det ljusblå inne i bänkskåpet. Jag minns inte riktigt vad som förvarades men plåtlådan hänger där och har gjort det så länge jag minns. Otroligt trevligt att gå på upptäcktsfärd i sitt eget barndomshem, i sitt eget hus :-)

Här i rostfria behållaren brukade Rensåpa fyllas på, den fasta såpan som köptes i paket med vaxat papper (som halvliters glasspaket som fortfarande kan köpas fast hårdplastburkarna håller på att ta över som förpackning för lösglass). Jag har en burk fast gul Grummesåpa i plastburken där nere bredvid skurborsten.

Lätt att hålla rent på hyllan nertill. Där blir inget hörn med smuts eftersom en öppning finns. I Stora Hjälpredan finns ett superkapitel om städning och underhåll. Precis vad man önskar att få veta. Feng shui innan det blev ett mode :-) Vet ni hur man rengör en målad vägg? Praktisk lärdom byggd på erfarenhet och trial and error föregår en sådan återberättad kunskap.

Många har har medverkat i boken vars redaktör var Arthur Hald. En hel del av dåtidens kändisar skrev här som till exempel en ung Lena Larsson som senare inredde bostaden Skal och kärna på Helsingborgsutställningen H55. Några av de andra författarna är textilkonstnärinnan Edna Martin, hemkonsulten Anna-Lisa Lyberg, möbelarkitekt Erik Wörts, verkmästare Frans Karlström, trädgårdsarkitekt Walter Bauer och illustratör Lisa Bauer.

En riktigt underbar bok från folkhemmet alltså! Tack för tipset Anders!!!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Stora Hjälpredan, Arthur Hald, folkhemmet, folkbildning, städskåp, diskbänksskåp, slaskhink, avfallshink, praktiskt liv

Grytroder

Har ni sett ett grytroder någon gång? Det har jag utan att veta att det hette så. Ett redskap av trä som man använder för att röra om i tvättgrytan, i byken. I Handbok i snickeri för amatörer och nybörjare av John Svensson kan man läsa mera. Boken kom ut på Saxon & Lindströms förlag i Stockholm 1932 och där kan man lära sig att tillverka ett. Se här:

Det här är ett måste om man ska kunna tvätta som man gjorde förr i vatten som värmts till kokgrader med hjälp av vedeldning. Har ni varit med om att tvätta i gryta? Det har jag. Det skedde i det vi kallade vattevärmar´n och som togs fram under barmarkstiden. Den var i användning till 1972 och finns kvar, tack och lov. Kanske åker den fram på gårdsplanen någon gång igen.

Till en sådan här manuell "tvättmaskin" behövs grytroder!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om grytroder, tvättgryta, tvättbyk, vedeldning, hett vatten, koka tvätt, handbok i snickeri för amatörer och nybörjare

Lilla farstun på övervåningen

I lillfarstun utanför masoniteköket på övervåningen finns en fernissad hylla av björk med krokar och med röda hatthängare. Där hänger en blåvitrandig tvättpåse av bomull, en smärtingbag och en flughåv.

Den här tvättpåsen har mamma sytt, den användes då jag var liten att stoppa mindre smutstvätt i för att sedan tvättas ute i den vedeldade vattevärmaren (den ska jag också berätta om men det blir senare) eller på vintern för hand i en balja.

Flughåven fanns framme enbart på sommaren då den gjorde god tjänst. I ett jordbrukarhem fanns ganska gott om flugor som gillade närheten till korna. Bagen är ny och mindre än den som fanns i hushållet.

Här finns en stege att plocka ner från väggen och använda då man ska upp på tredjevinn´. Med steg i den röda accentfärgen som även går igenom i hela masoniteköket.

Väggarna här i lillfarstun är naturligtvis av masonite som rollats med väldigt lite gräng. Här i farstun målades om då mormor och morfar var döda och huset hade upphört som generationsboende och nyttjades istället av kärnfamiljen. Den nedre delen av farstun blev helt omgjord för då installerades varmvatten, dusch och tvättmaskin. Trappan byggdes även den om. Det ger problem om ytterdörren ska bytas till en lika den ursprungliga ;-)

1970-talets vävtapet i farstun på bottenvåningen med strömbrytaren från 50-talet som fick sitta kvar.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om målad masonite, tvättpåse, smärtingbag, flughåv, hatthylla med hatthängare, stege, ytskikt, vävtapet

Avstjälpningsplats

Den här skylten finns vid en gammal dansbana i ett fritidshusområde i mellansverige.

Jag tycker mig se en tydlig skillnad mellan norr och söder här i landet. Jag har inte sett en sådan här privat skylt i min nordliga hemkommun. Vilken styrelse skulle sätta upp en liknande? Kanske har jag tittat efter dåligt???

Ibland tänker jag att "Norrland" kan ses som en enda stor avstjälpningsplats. Arealerna är stora, långt mellan människorna och de bebodda platserna. Och att norrlänningarna inte har något emot det, åtminstone inte bortom en radie av någon mil utanför en stad. Man bryr sig helt enkelt inte? Eller saknar skönhetssinne? Stadsborna i de norrländska städerna är till en del inflyttade sörlänningar och de är därför lite mer noga med hur närhetens landskap ser ut. Är teorin riktig? Undersökning av kultur- och mentalitetsskillnad mellan norra, södra och mellersta delen av landet pågår. Att den finns är självklart solklart. Skriverierna här blir en del av detta undersökande :-)

Jag ogillar ordet Norrland och norrlänningar - för det är ett sådant stort geografiskt område som trots allt innehåller skilda kulturer. Men jag använder det när jag inte är överens med den landsända som fött mig :-)
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om avfallsplats, skräp, miljöförstöring, sopor, fulhet, att ta ansvar, vacker natur

Husen i skogen

N 64 grader 43.120´

E 20 grader 18.295´

Rismyrliden, nybygget från 1800-talets början som jag redan nämnt här på bloggen, är beläget så där 4 mil väster om Skellefteå. Det är numera ett museiområde som förvaltas av en stiftelse. Man har valt att levandegöra tiden vid 50-talets början, då gården reparerades senast.

Titta så fint nött golv i lagårdsporten.

I sommar kom vi änteligen iväg dit. Rismyrliden gjorde mej glad till sinnes. Det var mycket igenkänning från morfars och mormors hus, från livet på 60-talet. Här visar några få minnesbilder från besöket.

En sådan här hängare av kohorn, sammet, nitar och trådkrokar fanns även i morfars kök då jag var liten. Den satt mellan farstudörren och kammardörren.

Så här såg det ut på gården då den fortfarande var i bruk, alltså före 1967. Foto har Västerbottens meste dokumentärfotograf Sune Jonsson tagit.

Nu i somras stod bostadshuset på samma plats och pärlanne var stort nu också.

Bagarstugan ligger en bit bort från mangårdsbygganden med potatislandet emellan. Yeah!

I ena hörnet av pärlanne, närmast mangårdsbyggnaden, finns ett köksland med morötter och andra rotfrukter, dill, persilja, lök och ettåriga snittblommor som sömntuta och sommarslöja. Precis som det ska vara!!! Det jag möjligvis saknade var malôppen, praktmalvor (latin Malope Trifida).

Den handdragna slipstenen är förstås på plats som sig bör. Till vänster i bakgrunden syns bagarstugan.

Brunnen finns mitt på gårdstunet. Därborta står arbetshästarna. Inget vatten är indraget i byggnaderna. Rostfria hinkar står på brunnsöverbyggnaden. Att det är så många beror på att disken efter besökarna är ganska omfattande...

...och för den skull har man byggt ett tak med gott om arbetsyta inunder. Och vet ni, det är korrugerad ljusgenomsläpplig plast ger regnskydd - och jag tycker det är okey! Lite förvånas jag över min känsla men lösningen känns självklar. Här jobbar många entusiaster frivilligt och självklart vill de se besökarna, vara i händelsernas centrum mitt på gårdsplanen. Tanken är så fin. Tänk om dessa nödvändigheter gömts bort bakom lagården till exempel - nej här i centrum ska de vara även om det "förstör" vissa kameravinklar :-)  Och det här bygget är reversibelt, alltså lätt att ta bort utan att lämna några varaktiga lämningar efter sig, vilket är en viktig princip inom byggnadsvården.

Skohö. Yes, skohö vill jag veta mer om. Skohö har jag aldrig sett användas men väl skotrasor (hette det väl?)

Separatorn stod framme i köket i Brorers stugan. Det gjorde den i morfars och mormors kök också då har jag hört berättas. Själv har jag inte sett det där.

Vacker dörr som har massor med minnen inbyggd i sig, patina kan det visst kallas.

Övre farstun ocht trappan dit.

Trappa och trapphusvägg är bara så underbart frodigt målade.

Jadå, Husqvarnaspisen fanns även i morfars hus. Det var i detta hus det var kurs bakning i vedeldad ugn i juni. Om vi ändå varit där och till exempel fått lära oss avgöra temperatur utan termometer, bara genom att sticka in en hand. En kunskap som sitter i kroppen och som inte går att läsa sig till.

Den här vattenvärmaren (som vi sa hemma) eldas nu för att värma diskvatten. En gång i tiden användes den för att tvätta kläder och vittvätt i.  Våran vattevärmar  finns kvar och användes till ca 1973 för reguljär koktvätt.
Rismyrliden är befriande och inte alls pittoreskt som andra nordsvenska gårdsmiljöer typ Myckelgensjö gammelgård väster om Örnsköldsvik och Gudmundtjärn nordost om Sundsvall kan upplevas. Rismyrliden lever. Jag kände mej hemma där. Inte alldeles långt från Gudmundtjärn bodde förresten min farmorsmor under ganska stor del av sitt liv på en gård med en fantstiskt vacker växtlighet på gårdsplanen: kattfotsmatta!

Plan över Rismyrliden.

Jag tänker ibland på detta med nostalgi. Det händer att jag får höra någon gång emellanåt att jag är nostalgisk. Jag känner mej inte nostalgisk. Jag känner mej däremot ledsen ibland för att vi människor behandlar djur och natur så exploaterande, på ett sätt som inte förekom i denna omfattning före 70-talet. Landet Brunsås visar tydligt på hur krasst vi ser på matproduktion på grund av att tekniken numera ger oss möjlighet. Dessvärre är jag pessimistisk och tror inte att vi människor kan skapa lagar som förhindrar detta så länge några andra tjänar pengar i andra änden av kedjan.

Arrivederci Rismyrliden!

Som avbrott till gammelväla kom ett trevligt och behövligt besök i nutiden hos M & M där bland mycket annat studentexamensutstyrseln visades. I bagaget tillbaka hade vi dessutom hemkokt hjortronsylt. Wow!

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Rismyrliden, Västerbotten, kulturmiljö, kulturhistoria, livet förr, etnologi

Att mangla eller att mangla

Jag kan kallmangla på riktigt gammeldags sätt om jag så vill. Ändå använder jag den elektriska kallmangeln från 70-talet och inte den stora handdragna bumlingen med stenar som tyngd. Den använde mamma fram till den elektriska inhandlades och jag har många gånger innan dess hjälpt till att dra den gamla mangeln över rullarna med textilier. Det blir aldrig så vackert slätt som med den mangeln. Då den används flyger historiens vingar...

Många är de som risat in sina initialer och ett årtal eller skrivit sitt namn med rödpenna på mangeln. Framöver ska jag ta hand om den, tvätta av den damm och befria den från de stämninggivande svalornas visitkort och lägga på tillhörande stenbumlingar som nu ligger bredvid på golvet. Då ska det bli en fröjd att dra några valsar. Mangeln har stått dära Halla i mangelboden. Där bodde Clara och Johan Olof, min morfarsfar och morfarsmor. Morfar fick den med sig till sitt nybyggda hem år 1913, det hus som nu är mitt.

Jag minns så väl hur vi manglade, mamma och jag, på mangelvinn´. Det gäller att dra jämnt, vara samkörda. Annars gick rullarna med linne och skyddsduk snett och körde fast, vilket skapade jobb för den vuxna manglerskan. Jag är lite fascinerad över att jag använt ett museiföremål fram till 70-talet då jag flyttade hemifrån. Jag känner mej inte alls antik själv. På det besöksvärda tvätterimuseet i Hagalund, Vårby, Stockholm, återfinns en likartad mangel samt på bild HÄR.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om mangling, stenmangel, initialer, mangelbod, museiföremål, Hagalunds tvätterimuseum

Laggkärl

Denna sommar tog jag fram tunnan, laggkärlet, som användes här på gården i samband med tvätt. Det försiggick fram till omkring 1973 då tvättmaskin inköptes. Att den kom fram igen beror på att det var lämpligt att tömma lagårdsporten i samband med att golvet gjordes om. Det är även nyttigt för träkärl att blötas upp och expandera för att inte gistna helt.

En ljust blå kulör har den. På kanten syns märken efter vridmaskinen som skruvades fast tvärs över. Själv använder jag både tunnan och vridmaskinen då jag sköljer de trasmattor jag såptvättat för hand. I år blev det dock ingen mattvätt.

Här finns andra laggkärl i olika storlekar som hålls ihop med metallband alternativt vidjor av trä.  Tunnan på bilden ovan är trasig - två stavar har torkat loss. Jag hade föresatt mej att laga den i sommar men det får bli nästa semester istället, ska bli intressant att se om det lyckas.

Jag har ett svagt minne av att jag höll på att drunkna i en tunna här på gården i förskoleåldern. Hade klängt upp över kanten med fötterna på tunnans midja antar jag, tunnan var väl halvfull med regnvatten och jag for på huvudet över kanten. Att ta sig upp gick inte, händerna fick inte fäste någonstans. Mamma har berättat att hon hörde konstiga ljud då hon befann sig i köket på övervåningen (masoniteköket i mitt hjärta), tittade ut och såg vad som försiggick, rusade ut och drog upp mej. Jag lever än men händelsen medförde att jag har stor respekt för vatten.

Tunnbindarmästare Johan Thorslund, Dylta bruk utanför Örebro, är den ende i Sverige avlånga land som har avlagt mästar- eller gesällprov i tunnbindning. Han använder metallband till tunnorna av ek. Någon gång skulle jag besöka detta tunnbinderi.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tunnbinderi, laggkärl, metallband, vidjor, drunkningstillbud

Stänkflaskor

Den stänkflaska av 50-talsplast (till höger) som jag använt i många år gick sönder för några månader sen. Det röda locket sprack. Eftersom jag inte vill att den ska gå sönder ytterligare går den ju inte att använda mera, men den får stanna kvar i städskåpet ändå, lite i skymundan.

Gissa om jag blev lycklig då jag nyss hittade en annan stänkanordning i ett skrymsle här på gården, flaskan till vänster? Den som spar han har - tack föräldrar, ja antagligen mamma! En hel och gammal stänkflaska som jag också minns då jag tänker efter. Undrar om den fanns nere hos mormor, tro...

Den är finurlig och korken med stänkhål är gjord i hårdplast. RÖD desssutom - accentfärgen i det ljusgula masoniteköket.

Den har skruvgängor som passar en returglasflaska från Vin- och spritcentralen som bildades 1917, min pappas födelseår, och som såldes 2008 till franska Pernod Ricard.

Smart, smart, smart lösning...

Det här är det spruckna locket på stänkflaskan av 50-talets mjukplast. Den röda färgen passade så bra i det ljust gula köket med röda accentfärger men det går lika bra med den "nygamla" funna flaskan.

■

Stora små ting. Viktiga för autenticiteten om man så vill. Jag blir lycklig över så lite tycker nog ni som läser detta. Bra för mitt välmående tycker jag. Och jag gläds då jag ser att fler uppskattar stänkflaskor från 50-talet! Än en gång förstår jag värdet av att ha  kvar småting som använts här på gården av mamma, pappa, mormor, morfar eller än äldre släktingar och människor som tidigare levt här i byn. Prylar de tagit i med sina händer. En enkel liten gård, ett enkelt liv, en enkel tingest, en dokumenthistoriskt värdefull miljö för mig! Stora gårdar och byggnader, värdefulla möbler och inventarier klarar sig bättre i längden eftersom det finns ett stort ekonomiskt värde i dem. Just därför slängs så mycket av ting som saknar ekonomiskt värde, hus får ruttna bort...  Inte mist här i trakten.
 
Kanhända har jag fått min inställning efter att ha flyttat härifrån som tonåring, skaffat en utbildning som ingen annan i byn har och därmed fått andra värderingar än om jag bott kvar. Att förstå och minnas sin bakgrund och vara stolt över den, även om man kommer från små sammanhang, tror jag är viktigt. Utöver släktforskning är prylar och inventarier ett bra sätt att förstå historiska orsakssammanhang, att förstå dåtiden OCH samtiden. Därav lyckan över en stänkflaska att använda och en att arkivera  :-)
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om stänkflaska, 50-tal, tvätt, mangling