Nytt år igen

Några gamla vinterbilder får avsluta det gamla året. De två övre är från min mors fotoalbum De är inklistrade i närheten av varandra och under fotot med den hästdragna släden står "På Varpnäs", således en Värmlandsvinter på 40-talet. Mamma Karin är en av flickorna i släden. I hela sitt liv skickade mamma och ett par av hennes f d arbetskamrater julkort till varandra. Kanske var det dessa tre som julkortade. Den övre bilden antar jag föreställer ett värmländskt vinterlandskap.

Om avslutning blir det en modernare bild ;-)
De här plåtpostlådorna och en gul brevlåda fanns hemma i byn på 1970-talets slut, antagligen 1976. Jag kom hem på jullov och fotade det jag såg. Det blev svartvita foton som framkallades tillsammans med kompisar på arkitektskolans fotolab. Kul som sjutton att ha kvar.

Postlådorna står i ett vägkors vid bron över bäcken. Bron över bäcken byttes 1970 från en träbro till en stålbro som införskaffades begagnad av dåvarande GA4, A-ängets gemensamhetsanläggning, som bildades samma år. Därbak ser vi Larssons hus som klätts med mexitegel och fått en brunbetsad gavelspets, vilket var toppmodernt här på 70-talets början. Huset ser likadant ut idag men postlådorna finns inte kvar på den här platsen så här nästan 40 år senare.

Ett demokratiskt och jämställt år tillönskas alla läsare!

.
.

Mötesplats

På väg norrut kunde jag inte låta bli att stanna och fotografera den här gamla fina mötesplatsskylten. Gissa om man ser mycket intressant bara genom att vika av Europavägarnas spikraka sträckor där man knappt behöver vrida på ratten ;-)

"M"-et sitter överst på en tillyxad, inte svarvad, trästolpe. Färgen har chanserat men hur vacker och intressant är inte vägskylten längs en så avlägsen väg att få hittar hit.

Stolpen är nerspettad i marken och stenar ger ett stöd som håller på att ge vika. Trots att skogsavverkning skett här har vägskylten inte skadats. Det här är kulturhistoria i min smak, efterlämnade tecken längs kommunikationsleder. Ja, gamla kommunikationsleder över huvud taget. Stigar, spångar, broar, vägar. Sådant som så lätt förstörs om de inte behövs längre och om ingen ser värdet i det hela, om kulturellt kapital saknas.

Med i bilens handskfack finns alltid Vägars kulturvärden, Mia Andersson 1997, Riksantikvarieämbetet. ISBN 91-7209-048-0. Där beskrivs generellt olika kulturvärden med exempel främst från Södermanland. Trots det är den lika giltig i "Norrland".

 Och kan ni tänka er - även här i byn har vi en äldre trafikskylt som räknas in bland kulturobjekt längs vägar i Nordmalings kommun. Busshållplatsskylten som är placerad framför den forntida affären, påminner om den tid då bussbolaget Linjebuss körde turer genom byn. En kulturmiljöinventering gjordes av länsstyrelsen i Västerbotten och dåvarande Vägverket region Norr 1988. Undrar om Trafikverket, länsstyrelsen eller någon/några bybor har koll på detta och ser till att skylten bevaras inför kommande ombyggnad av Riks13 som snart kommer att genomföras? Idag finns varken affär eller busstrafik genom byn kvar.

Vem har skjutit prick på skylten tro? Kanske är det det lilla utbudet på kulturaktiviteter som en gång fick detta uttryck :-O

 

I ovan nämnda kulturmiljöinventering ingår även den bro jag slagits för och som nu reparerats.

Och bland en hel del annat även denna allé.

.
.

Pådrag

Gammvägen, Kustlandsvägen, har fått sig en genomkörare.

Vi höll till inomhus på övervåningen med byggjobb och så kommer Bit-vargen, barndomens värsta skräckmonster, körande.

I sitt följe hade Bit-vargen/väghyveln en bevattningsbil och en saltbil. Jodå. Fram och tillbaka körde de på alla de sträckor (alltså inte bara Kustlandsvägen) som ingår i den sedan ett år tillbaka ombildade vägsamfälligheten. Så bra tycker ja´.
.
.

Mäh...

Fick ett brev i tisdags med handskriven adress.
Det var från sekreteraren i samfälligheten för skogsbilvägen.
Ett justerat protokoll från årsmötet fanns däri.
Från årsmötet jag inte bevistade.
I protokollet stod att detta skulle skickas till samtliga medlemmar efter justering.
Det har aldrig hänt förr.
Det artar sig.
Med styrelsens kontakt med medlemmarna.
Med informationen.
Mäh, halleluja.

Nog hade det varit enklare det vore att skicka ut med mejl till de som har dator och mejladress. Men jag älskar brev med handskrivna adresser, de är på utdöende. Det känns exklusivt.

Men som sagt - det här är första gången sedan jag blev hemmansägare som protokoll skickats ut, ja i hela vägsamfällighetens varande vill jag bestämt tro. Det är jättebra. Amen!

.
.

m.h.p.p.

Har ni stött på beteckningen m.h.p.p. alternativt m.h.v.p. någon gång? Som släktforskare är det troligare än andra att ha råkat på denna kryptiska förkortning. Det är en metod för att skriva en namnteckning, där en annan person för pennan, och undertecknaren håller handen på pennan eller handen - med hand på penna. Samma andemening har m.h.v.p. = med hand vid penna.

Så här förklarar Nationalencyklopedin denna förkortning:
m.h.p.p., 'med hand på penna', fogas till en persons namnteckning då denne på grund av fysisk svaghet eller bristande skrivkunnighet låtit en annan föra pennan; fiktionen är sålunda att den vars namn tecknas med bekräftande hand följer pennans rörelse.

Bomärken var en annan lösning att använda då man inte var skrivkunnig. Det är tecken bestående av en eller flera linjer, personligt utformat för den som använde det. Bomärken har använts på samma sätt som en namnteckning. De är inte alls ovanliga i det material jag forskar i, här i bygden fanns många som inte kunde skriva sin namnteckning föritin.

Här syns skrivkunnighet kombinerat med kameralt yrke. Här behövs varken bomärke eller förkortningen m.h.p.p. Ända sedan de gamla egyptiernas tid har skrivare/skrivkunniga varit högt ansedda.

Nu på 2000-talets Sverige har jag upptäckt en ny variant om man inte kan formulera sig: med hand bredvid tangentbordet har fått en modern betydelse här i byn. En modern betydelse skulle kunna vara m.h.b.d. (med hand bredvid datorn).

Jag blev uppriktigt skraj och förvånad då jag förstod att sekreteraren i Fäbodvägen, en skogsbilväg från 1980-talet,  inte själv skriver protokollen från stämmorna. Det har Vera från La Famiglia gjort i många år. Detta kände V. sig tvungen att berätta då jag rent ut frågade sekreteraren hur det verkligen förhöll sig under vägstämman 2009. Han var svarslös. Jag hade insett att den gamle mannen inte formulerar sig som protokollen var skrivna, det krävs mer än folkskola för att använda de ord och kombinationer som använts under flera år.  T ex småskollärarutbildning och politikererfarenhet. Jag hade alltså rätt i mitt antagande. V:s undanflykt vara att sekreteraren inte hade någon dator och inte kunde skriva rent men påstod samtidigt att han stod bredvid då hon skrev. Och han skrev under med sin namnskrift, jodå... Han är sekreterare i en vägförening vars väg har varit högvilt för vindkraftsbolaget att använda för att nå kraftverksområdet med långa transporter under genomförandestadiet och som markupplåtarna genom kontrakt lovat bana väg för.

Detta har pågått under hela tiden som vindkraftsprojektet här pågått (alltså i princip hela min tid som hemmansägare), vilket medför att La Famiglia även haft haft kontroll över det som protokollfördes i samband med vägstämmorna. Hur protokollen formuleras är en viktig sak. Man har kunnat låta bli att ta upp beslut/saker som gått mot familjen/vindkraftsprojektet, beslut och frågor har kunnat vinklas till familjens fördel. Familjens är de som lobbat mest för vindkraftsprojektet, av alla i byn är det familjens son (kommunpolitiker) som får störst ekonomisk vinning av exploateringen.

La Famiglia själv agerar är i det fördolda (styr utan att synas) och sänder fram sina medhjälpare/underhuggare som får synas med namnunderskrifter och är man väldigt medgörlig får man delta i vissa förhandlingar. Det finns ett antal exempel på detta de senaste tio åren. Genom att se till att ingå i valberedningen och välja svaga personer som gör som La Famiglia vill håller man makten i sin hand.

V. är en av två i valberedningen både i by- och Fäbodvägens samfällighet. Hon är den sammankallande, ser till att föreslå personer som går i familjen ledband till styrelseposter. Under de senaste åren har hon till och med valt justeringsmän, ja allt. Till och med justeringsmän som ska utses av medlemmarna på stämman. Dessa ska agera självständigt vid granskningen av protokollet och påpeka det man menar är sakfel eller missuppfattningar. En justeringsperson ska naturligtvis agera oberoende och ha chans att läsa genom protokollet ensam i lugn och ro. Men V. införde för flera år sedan att justering går till så att ordförande, sekreterare och de två justeringspersonerna träffas gemensamt och "justerar". "Så gör vi kommunpolitiker då viktiga protokoll justeras" var hennes förklaring då jag ifrågasatte det hela. Alla befinner sig i familjens ledband. Familjens medhjälpare menar sig troligen få en fördel av att vara nära maken men det man gör är faktiskt att arbeta mot demokrati och samarbete på lika villkor.

Gissa om jag högt kämpat emot beslutet med de beroende justeringsmännen mm mm? Detta pratar ordföranden bort och ingen annan knystar. Vi är hårt hållna i byn!!! Jag har aldrig känt mig betraktas som en barnunge tidigare i mitt vuxna liv. Det känns ovant för en kvinna på 50+, van att tänka själv, kan jag berätta. Vi bybor är kontrollerade, underkastade en familj, får inte tänka själva - ur detta kan inget positivt komma i längden.

På årets vägstämma dumpades den gamle vägsekreteraren av valberedningen. Att hen som utsetts istället också går i La Famiglias ledband fattar ni kanske... och jag anar att hen inte ensam skriver protokollen av samma anledning som tidigare. Hen är inte hemmansägare men förväntas bli det framöver. Inga mer erfarna hemmansägare dög tydligen som familjens högerhand...

En självständig kvinna och man kan jag tro eftersom analfabetism var utbredd då paret avporträtterades. Paquius Proculus och hans hustru var ett läs- och skrivkunnigt par i Pompeji. Vaxet som täcker skrivtavlan kvinnan håller i kunde smältas ned för att återanvändas. Målningen som återfunnits i ett hus i Pompeji är från första århundradet efter Kristus och finns nu på Museo Archeologico Nazionale i Neapel.

.

. 

Läs även andra bloggares åsikter om samfällighet, vägförening, protokoll, sekreterare, ordförande, justeringspersoner, ej oberoende, rädsla, politiker

Långa transporter

Ett vindkraftverk av vanlig konstruktion har 3 vingar. Av detta kan man räkna ut att 40 vindkraftverk har 120 vingar, så många som numera snurrar på Gabrielsberget. Vingarna är de längsta delarna på ett vindkraftverk vare sig tornen är tillverkade av betong eller stål.
I den sista MKB:n från 2006 skriver Svevind att: I huvudalternativet används Vestas V100 med 100 meters rotordiameter och ca 100 m tornhöjd och 3 MW maxeffekt.
Alternativt skulle större verk kunna användas, exempelvis Enercon E112 med 114 m rotordiameter, 124 m navhöjd och en maxeffekt på 4,5 MW.

I första fallet innebär det en bladlängd om cirka 50 meter och i det andra ungefär 57 meter men de senare kraftverken är avsedda för havsbaserad vindkraft. Transporten sker med den långa vingen i horisontalläge. Det krävs specialfordon. Det innebär att ju planare väg desto bättre.  Branta backar och tvära kurvor försvårar eller omintetgör transporten.

7,5 miljoner kWh/kraftverk avsågs att produceras per år enligt Miljökonsekvensbeskrivning daterade 2006-01-17.

Etthundratjugo kraftverksvingar innebär 120 långa transporter eller 120 transporter av långa tekniska delar. I nätverket insåg vi att Fäbodvägen vore den mest lämpliga för dessa långa transporter då vi på David H:s anmodan och med honom som chaufför körde de tre tänkta tillfartsvägarna i vårt län och en i Västernorrland (ej färgmarkerad på kartan nedan). Allt för att i praktiken se om vi tänkte rätt. Jovisst, Fäbodvägen var bäst anpassad för långa transporter! Möjligtvis behövdes en ”justering” för avfart från Riks13 men det är en enkel match för ett företag som ska bygga 25 km väg på mjuk, vattenhållande myrmark.

Den här vindkraftparken projekterades samtidigt som bygget av Botniabanan påbörjades. På den tiden den största gruppstation/vindkraftpark som planerades i landet. Men som bunden till Norrland hängde inte de stora medierna på, på samma sätt som med Botniabanan och vindkraftsprojekt i mellersta och södra Sverige. Det är samma företag som projekterat både infrastrukturprojektet som vindkraftprojektet. Det som inträffade var att Botniabanan stod klar innan vindkraftparken började byggas. Därmed kunde det innebära problem med den huvudväg som villkorats av miljödomstolen, Stridbäcksvägen, med tillfart från E4. Botniabanans banvall var färdigbyggd och tågen skulle passera Stridbäcksvägen på en viadukt. Viaduktens höjd var begränsande och Stridbäcksvägen går parallellt med banvallen och gör således en 90 graders sväng in under banvallen och direkt därefter har vägen en lång uppförsbacke som börjar under viadukten. Långa transporter, krokiga vägar och branta backar är ingen bra kombination. Ändå hävdade Svevind på förhandlingarna i miljödomstolen att detta inte utgjorde något problem för projektet.

I dom M208-06 stod: (...) "För transporter i samband med anläggning, drift och avveckling av vindkraftparken får endast Stridbäcksvägen användas. Enstaka transporter får dock efter medgivande av tillsynsmyndigheten ske även på andra tillfartsvägar." (...)

Det innebar att de 120 transporterna med de långa vingarna hade företaget helst gjort via en annan väg, en flackare och rakare. Det vill säga ”Fäbodvägen”. Dessa transporter skulle kunna räknas som enstaka med tanke på totala antalet transporter. (Antalet transporter såg företaget till att frisera efter förhandlingen genom beräkningar med lastbilar med släp.)

Det var upplåtandet av Fäbodvägen som man försökte få till stånd genom kontakter i byn, genom La Famiglia med underhuggare. De 17 hemmansägare (14 i min by och 3 i grannbyn) som har kontrakt med Svevind har förbundit sig att arbeta för att företaget ska få rådighet över vägar hemmansägarna ensamma inte rår över. Några försök till detta finns beskrivna HÄR. Personligen tycker jag om när saker kallas vid sitt rätta namn, öppenhet och genomlysning är bättre än att mörka.

De vindkraftverk som kom att uppföras blev tyskproducerade Enercon-82 med

• rotordiameter 82 meter
• tornhöjd 107,1 meter
• totalhöjden 149,38 meter och
• bladlängd 38,8 meter

Allt enligt bygglovets tekniska beskrivning. Bygglov och marklov är undertecknat 2008-07-10 av fastighetsingenjör Arne Nilsson, Nordmalings kommun. Enercon Gmbh är delägare i vindkraftparken.

Parken ska producera 240 miljoner kWh per år enligt skriftlig uppgift från vindkraftsföretaget. Det ger 6  miljoner kWh/kraftverk och år.

Eftertext:
Nilsson är bror till en av markupplåtarna, Gösta F. med ett helt annat efternamn och boende i Vännäs. Nilsson utövade i ett tidigt skede påtryckning på en av de boende i grannbyn Ava genom hembesök då vederbörande hade uttryckt negativ inställning till vindkraftsprojektet.

Arne Nilsson avskedades från sin chefstjänst på kommunen 2009 på grund av en förtroendekris då det uppdagades att han laborerade med tidkort. Han stämplade in sig själv och sin hustru, som också var kommunanställd, men som befann sig hemma vid tidpunkten för händelsen. Enligt min information från två källor oberoende av varandra ska det ha varit satt i system.
.
.

81 000 tunga transporter genom byn

Det finns situationer man aldrig trodde sig behöva uppleva men som ger ny visdom och erfarenhet. En sådan erfarenhet var de domstolsförhandlingar som jag och flera med mig övervarade i miljödomstolen och miljööverdomstolen i samband med det stora exploateringsprojektet med 40 vindkraftverk här i byn. Där vi var många privatpersoner som stod på naturens och närmiljöns sida.

Förhandlingarna i miljödomstolen om vindkraft gick av stapeln i Rundviksgården. Första omgången skedde i augusti 2005 och eftersom vindkraftsföretaget Svevind AB inte skött samrådet med bybor och föreningar riktigt, avslogs ansökan. Svevind hade överlåtit "samrådet" till att utföras av några av de två byarnas markupplåtare själva och byaföreningens ordförande. Således måste vindkraftsföretaget göra fördyrande omtag med samråd och därpå ny ansökan.

Domstolsförhandlingar skedde därpå i oktober månad 2006. Med på dessa förhandlingar med miljödomstolen var:

• 5 ledamöter från miljödomstolen i Umeå
• en av de tyska ägarna (Wolfgang Kropp) till vindkraftsföretaget Svevind samt svenske projektledaren.
• flera av vindkraftsföretagets konsulter från länet (ÅF-Infraplan och Enetjärn Natur).
• företagets advokat från Stockholm.
• representanter från länsstyrelsen i Västerbottens län - avdelningschef Gustafsson och naturvårdshandläggare Laurell.
• representanter från Nordmalings kommun - miljöchef Näslund och teknisk chef Höglander.
• representanter från samebyn med vinterbetesrätt i kommunen, bland annat dess ordförande.
• folk från bygden med olika syn på projektet, bland annat medlemmar i den förening som bildats för bevarandet av miljön på Gabrielsberget.

Förhandlingen löpte på efter miljökonsekvensbeskrivningens punkter. Då det var dags för punkten tillfartsvägar tog David H (från de boende) till orda och talade om de problem som kunde uppstå på grund av transporterna under anläggingstiden.

Det skulle bli många transporter under den tvååriga byggtid då 40 vindkraftverk med gravitationsfundament skulle uppföras och 25 kilometer vägar byggas. Han presenterade inför domstolens ledamöter sin uträkning av transportbehov för att frakta upp den betong som krävdes till gravitationsfundamenten (350 kubikmeter per fundament) samt det bergkross som krävdes till vägbyggena. Det underlag han hade var företagets miljökonsekvensbeskrivning.

Därefter undrade han om alla dessa lastbilar skulle köra genom byarna? Skulle alla dessa transporter passera grundskolan? Affären? Som båda fanns vid den tidpunkten. Det skulle innebära en tung lastbil var 3:dje minut varje arbetsdag under anläggningstiden hade han räknat ut.

Enligt Davids beräkning skulle 81.000 transporter krävas. Det vore olämpligt att låta dessa passera genom byarna nedanför berget påpekade han. Företaget hade inga uträkningar att komma med i denna fråga.

Att detta med transporter inte var något domstolens ledamöter hade funderat på märktes. Domaren beslutade att en paus skulle tas och Svevind med projektörer och MKB-författare skulle få tillfälle att komma med sin egen uträkning av antalet transporter.

Åhörarna inklusive medlemmarna i Föreningen för Gabrielsbergets bevarande sträckte lite på benen. Direkt gick Östen Mlr från Ava fram till David H, ställde sig bredbent framför honom och skällde ut honom. "Du ljug" blev beskyllningen. Östens brorson Anders Mlr har arrendekontrakt med vindkraftföretaget. Stämningen under hela projektets gång har varit hotfull och obehaglig från de ledande markägare som skulle komma att tjäna pengar på projektet. Byn blev delad och hur Kosovokriget, där grannar dödade sina grannar, kunde vara så brutalt har jag nu lätt att förstå. Civilisationens fernissa är mycket tunn.

Efter pausen kom först domstolsledamöterna och satte sig på sina platser, därefter stegade hela följet med vindkraftsföretag och deras konsulter in. Jodå, det var rätt siffra att 81.000 transporter skulle krävas intygade Tryggve S, civilingenjör i industriell ekonomi.

Ridå!

Tror ni att Östen bad David om ursäkt efteråt. Glöm det!

Domslutet blev att tillfartsvägen till exploateringsområdet skulle gå från E4, alltså Stridbäcksvägen.

I dom M208-06 kan vi läsa: (...) "För transporter i samband med anläggning, drift och avveckling av vindkraftparken får endast Stridbäcksvägen användas. Enstaka transporter får dock efter medgivande av tillsynsmyndigheten ske även på andra tillfartsvägar." (...)

Alla ni bybor som inte var med: ni har Föreningen Bevara Gabrielsberget att tacka för att dessa tunga lastbilstransporter inte passerade Riks13 genom våra byar. Ingen annan satte frågan på dagordningen, självfallet inte markupplåtarna som ville ha projektet igång så snart som möjligt för att kunna börja hösta in pengar, inte kommunen, inte länsstyrelsen - ingen annan än det lilla nätverket som senare ombildades till förening, som i motvind försökte få projektet att inte förstöra mer än nödvändigt för sig själva, sina grannar och bybor.

I detaljplanens planbeskrivning från november 2003 står att läsa på sidan 5: "VÄGAR. Det vägnät som krävs för vindkraftparken är: Fem alternativa väganslutningar diskuteras. Huvudalternativet, som ger lägst nybyggnadsbehov, är anslutning via Vinsjövägen. Den planerade anläggningen medför en ökning av trafiken på vägen med ett par fordon per dygn. Inom planområdet kommer en anslutningsväg att anläggas till varje vindkraftverk med tillhörande vändplatser."

Att uppgiften om ökning med ett par fordon per dag var tagen ur luften framkom på domstolsförhandlingen i miljödomstolen. Det var samma konsult som gjorde detaljplan som miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Vinsjövägen hade vindkraftsföretaget alldeles tydligt fått tillstånd att använda redan 2003 trots att den är bygemensam, jag är en av delägarna och hade aldrig hört att frågan varit uppe till diskussion i byalaget. Självklart inte, eftersom Rolf påstår att vägen är hans. På samma sätt som han försökte med en del av Kustlandsvägen för inte så länge sedan. Kallhamrade och näriga personer vet att dupera. Familjen hade tänkt att dessa tunga transporter skulle få gå 50 meter från familjen Kennemans bostadshus.

Sjutton markägare har skrivit på kontrakt med Svevind där de förbinder sig att arbeta för att de vägar de inte har full rådighet över vid behov ska kunna nyttjas av vindkraftsföretaget. Så här står i kontraktet om tillåtlighet att använda vägar:

"I den mån fastighetsägaren inte har full rådighet över vägar på fastigheten skall fastighetsägaren verka för att arrendatorn genom överenskommelse med berörda parter erhåller rätt att använda sådan väg för arrendeställets nyttjade." (Kontraktssida 3.)

Med tanke på domen från miljödomstolen och de undertecknade kontrakten innebär att vägar tillhörande vägföreningar var i riskzonen att upplåtas i viss utsträckning ända tills anläggningen var färdigbyggd.

Vinsjövägen, Myrvägen och vidare skogsbilvägen upp mot och förbi Fäbodarna var i farozonen. Det här känner endast de som satt sig in i projektet till. De som var närvarande på förhandlingar, de som läst protokoll, inlagor och domstolsbeslut och det är inte många. Är man inte insatt och inte undersöker källkritiskt tror man på det La Famiglia påstår, nämligen att dessa vägar absolut inte är/var menade att användas av vindkraftsföretaget. Det gäller att ifrågasätta och ta reda på var informationen kommer ifrån, vända och vrida på rykten. Annars blir man lurad i ett sådant här miljardprojekt i en liten norrländsk by.

Det har varit en strid på kniven att förhindra att vägar inom byn skulle användas i någon mån kan jag berätta. Den kampen förde jag och min man eftersom föreningen Bevara Gabrielsberget inte har något att säga till om i detta fall, endast delägare i vägarna har talerätt. Ingen av hemmansägarna (som inte upplät mark till projektet) verkade förstå vad som var på gång, eller vågade gå emot La Famiglia.

Inte någon av byvägarna kom till användning vid anläggningsarbetena!
.
.

Vägars kulturvärden

"Kustvägen" är en 75 km lång äldre vägsträcka parallellt med E4 söder om Sundsvall. Närmare bestämt mellan Kvissleby och Jättendal och projektet, där man vill få bilister att ta den vackra vägen om man vill se något annat, lanserades 2005 visar det sig. Längre tillbaka hade vi försökt köra sammanhängande längs kusten men det gick inte då vägen på vissa ställen var avstängd. Så trevligt det var att i somras äntligen köra vägen vid kusten i Medelpad och Hälsingland. Sträckan var väl skyltad och ett plus var att det även gick att hitta god mat.

"Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd." 

Karin Boye ur I rörelse.

Som kulturhistoriker är det glädjande att se platser där de gamla vägarna tillvaratas och visas upp för besökande. Det är även rörande att se hur man vill visa upp sin bygd, det enkla naiva är ibland mer tilltalande än det utstuderade.

Titta vilken spännande väg med egen vacker hemsida som finns på andra sidan Kvarken: Västra Kymmene Kulturväg.

I somras körde jag delar av den här Kulturvägen i Västra Götaland. Kolla in vilka besöksmål av olika storhetsgrad som finns att beskåda för en nörd som jag. En nörd som älskar krokiga gamla vägar som följer naturens vindlingar i alla riktningar. Som älskar obetydliga besöksmål som visar på människors olika strävanden i historien. Det är inte alltid jag har så bråttom med hänsyn till hastigheten men väl då det gäller att se så mycket intressant som möjligt! Livet är kort.

Tidernas väg är den första vägsträckan med genomtänkt marknadsföring som jag kört. En alla tiders väg som sträcker sig mellan Uppsala och Ånge! Vilka vackra skyltar...

Vilja och insikt i att man har något att visa upp måste finnas både hos privatpersoner, kommuner och myndigheter - annars händer inget. Personligen tycker jag bäst om då privatpersoner tar initiativ men samtidigt förankrar tankarna i bygden och samarbetar med professionella t ex länsmuseernas kulturhistoriska sakkunniga. Duktiga marknadsförare och formgivare kan också behövas. Men utan förankring hos de som bor i bygden dör intresset ut, det har jag flera exempel på. Det största problemet är avsaknad av vilja och förståelse. Ja, samarbetssvårigheter mellan olika parter kan förstås även stjälpa eller förminska projekt. Det finns det oändligt många exempel på. Pengar går alltid att få fram. Det är inte ekonomin som är det eventuella problemet för vilket projekt det vara månde, trots att det ofta är ett stående argument. Det är den mänskliga viljan.
.
. 
Läs även andra bloggares åsikter om vägars kulturvärden, Kustvägen, Tidernas väg, kulturvägar, marknadsföring, stolta bygder

Stötta sten

Ibland, när jag råkar ha vägarna förbi, kör jag en liten, smal asfalterad väg, en slingrig och långsammare väg än senare dragna vägar, trots att jag bor långt ifrån. Jag trivs i dess sällskap i en region jag mer och mer tar i besittning. Samtidigt tänker jag med viss sorg på Kustlandsvägen i mitt andra hemlandskap. En stor skillnad i synen på vägar som blottar sig, den här 8 km långa sträckan är kulturskyddad och där invid uppenbarar sig en intressanta sten.

Historien bakom Stötta sten

Stötta sten ett naturfenomen i Flodatrakten, utefter vägen från Floda till Östra Granhed. En mycket liten del av flyttblocket vilar på marken. Därför bör alla som passerar stenen stötta den med stöttor så att den inte rullar ut på vägen. Ett flyttblock är en större sten som flyttats med inlandsisen. Denna uppgift kan man få fram genom att stenen ej består av de bergarter som finns i den närmaste omgivningen. Flyttblocken har ofta ansenlig storlek och de har ofta folksägner knutna till sig
 
Sägner om Stötta sten
Enligt en sägen så slängde en jätte iväg denna sten mot Floda kyrka eftersom han inte tålde ljudet av kyrkklockorna.
En annan sägen som troligen har inträffat berättar om att en munk på 1300-talet kom från Saba kloster i Julita till Granhed för att kristna hedningarna i bygden. Kristendomen sågs med oblida ögon och motståndet tog sig kusliga former. Munken stenades till döds av de grymma Granhedsborna. För dråparnas sinnesfrid och för att undgå kristendomens hämnd, tändes ett bål på mordplatsen. Gustav Vasa beordrade på 1500-talet att bålet vid Stötta sten skulle släckas eftersom veden kunde användas för andra och nyttigare ändamål.

Vägen som kallas Stöttastensvägen är kulturskyddad och var tidigare en klövjestig. Vägen användes sedermera som forväg för att frakta myrmalm från Flodaskogarna till Hellefors bruk (nuvarande Hälleforsnäs) och senare den malm som bröts i Stavs och Kanntorps gruvor. Under nödåren 1867-68 lät Lars Celsing förbättra vägen.

Bild och text kommer härifrån Texten står även på skylten på bilden.

Tror ni jag visade pappa den här vägen när han var på besök? Den här stenen? Naturligtvis. Vi lade kvistar för att stötta stenen. Självfallet!

Ofta hittar man skyltar i skogarna i Mälardalen med en förklaring till vad man ser, vad som skett på platsen. En husgrund, en gammal gumma som dött just där på 1800-talet, platsen för ett speciellt träd. Historien lever i människornas medvetande och man vill dela med sig, man vill hedra de som levt tidigare, förlänga minnet av dem.

På 1990-talet körde dåvarande Skogsvårdsstyrelsen en studiedrive kallad "Kulturmiljöer i skogen". I hembyn träffades ett gäng äldre hemmansägare för att prata om sina marker och vad de visste fanns där av historiska skeenden, min pappa deltog. Resultatet blev att skyltar sattes upp på sex platser vill jag minnas. Skyltarna bestod av en trästolpe och en hårdplastskiva där man skrev med svart tusch vad man ville visa på. Pennorna var inte ljusäkta så nu har texten försvunnit på de skyltar som finns kvar. Någon skriftlig dokumentation av platserna och vad de betyder gjordes aldrig av deltagarna eller av "hembygdsföreningen". Jag har pratat lite kort med dåvarande åldermannen som ledde gruppen och gjorde då korta anteckningar, mer än så finns inte bevarat.

Påfallande är att det var staten som initierade gruppen att träffas, annars skulle det knappast ha gjorts, det som enligt mej åligger en hembygdsförening eller alldeles möjligen en bygdegårdsförening som tar kulturhistoriskt ansvar.

Tänk så olika mentaliteten i de olika delar av landet är! Så olika stolthet, så olika samarbete, så olika inriktning på bygdegårdarna, på hembygdsföreningarna, så olika förståelse för kulturarvet.

***
När jag skriver det här minns jag en resa i Italien då jag var 26 år. Jag hade lämnat mina väninnor kvar i Pietrasanta där vi bodde i två veckor i en konstnärskoloni. Jag ville med bestämdhet se Monsterparken från 1500-talet i  Bomarzo som de andra av någon förunderlig anledning valde bort (kanske var det för att vi just återvänt från en tripp till Venedig och Vicenza där vi under några dagar besökt renässansarkitekten Andrea Palladios arkitektur :-)) Så jag tog tåget ensam. Väl framme i Parco dei Mostri efter en ganska lång bussresa från järnvägsstationen gick jag omkring och njöt, skrev, målade akvarell, tog in... Kamera hade jag inte på hela resan, kanske är det därför jag minns den så bra.

När det var dags att åka tillbaka visade det sig att sista bussen tillbaka redan gått. Vid entrén fick jag kontakt med en italiensk familj från Rom som var ute på en biltur över helgen. De lovade skjuts till närmaste stad med tågförbindelse och jag tog tacksamt emot erbjudandet. Men på väg dit ville föräldrarna åka till ett naturminne som Plinius d. ä. skrivit om i Naturalis historia, något de ville visa sin unga dotter. Så jag hamnade på en höjd i Latium med och en väldigt stor sten som såg ut att vila på sin spets utan att för den skull kunna rubbas. För mej var det en upplevelse i sig att få se vad som intresserade en modern romersk familj - en sten som omnämnts av en författare som levde 23-79 e Kr!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturarv, kulturhistoria, levande minnen, hembygd, självsyn, stötta sten, Norrland, Italien, Plinius d ä, naturminne

Busstrafiken då

Kollektivtrafiken i bilismens barndom bestod här av bussar som körde sträckan Örnsköldsvik-Umeå. Enda vägen som fanns att välja var den grusade Kustlandsvägen.

Mamma har berättat hur hon kunde sitta i det ena av de stora fönstren i farstun och se ända bort till Plogbacken cirka 900 meter längre söderut. På den tiden var landskapet öppet, sly fick inte komma upp, lägdornas gräs och åkerns gröda togs tillvara in på sista strået. Det var för värdefullt för att förfaras.

Allt eftersom har, förutom träd som planterats och den allmänna förbuskningen, två bostadshus och ekonomibyggnader uppförts längs den siktlinje som fanns på 1920-talet.

På 1920-talet dikades Aspfjärden ut i etapp två för att få mer odlingsbar åkermark till byns hemmansägare.  Nu har en stor del av den marken vuxit igen eller granplanterats. Utdikningen skedde alltså samma åtionde som mamma föddes. Jag har sett så många vackra landskapsbilder från Sverige förr i tiden där landskapet är kalt och jag har lärt mej att uppskatta detta mycket mer än den lummiga nutiden där horisonten skyms av lövmassor.

Demonstration längs Kustlandsvägen.
Här ses Kustlansvägen  där den har rundat Hallberget och leder fram till Lögd´.

 Mormor Alma och en höna med kycklingar på gårdsplanen. Kustlandsvägen finns bakom björken.
I fönstret till vänster om pardörren kunde mamma som barn sitta och titta ända bort till Plogbacken, föreställ er det ni som känner till byn idag. Redan på Plogbacken syntes när någon närmade sig byn på väg norrut. Mamma hade morbröder från Levar som körde buss längs dåtidens pulsåder, främst morbror Valle. Och enda kommunikationsleden med bil och buss var som sagt att köra Kustlandsvägen som passerade nästan förbi knuten ända fram till 1942. Hon, lillKarin kunde alltså sitta och vänta i fönstret och fundera på tillvaron

Här står att läsa något lite om vad jag skrivit om Plogbacken. Och här kan ni läsa en annan kvinnas minnen av bussar och den första kvinnliga chauffören.

 

Som hon och många andra har gått, cyklat, sprungit, lekt, moppat, åkt buss, åkt bil, sparkat, styrt barnvagn längs den här grusvägen. Livet levdes längs vägen. Alltid var det någon i farten, alltid fanns det någon att byta några ord med. Det var på den här vägen hon första gången träffade pappa om jag fattat rätt. Undra på att hon önskade att vägen skulle vårdas.

I styrelsen för vägsamfälligheten sitter nästan ingen som är född i byn eller grannbyn, där finns inflyttade eller ingifta män som inte känner till vägens eller byns historia genom självupplevelser från barndomen. Självklart har de knappast samma känsla för och kunskap om det kulturhistoriska värdet

Där längst bort syns ladugården som morfar byggde. Bostadshuset finns till höger om denbakom träd och sly. Det röda huset som syns i bildmitten är gammalt men det skymde inte sikten mot Plogbacken, som finns sisådär 750 meter bakom fotografens rygg. Träd och buskar tilläts inte växa upp så här oreglerat förrän från 1970-talet då en tydlig brytning i jordbrukandet skedde. Över hela landet.

Jag är säker på att min mamma säkerligen skulle ha gett sitt fulla stöd till att sträckningen av Kustlandsvägen genom våra två byar förblir bibehållen någon tid till, att ingen sträcka blir avsnörpt. Jag minns hennes sorg då hon på 90-talets början berättade att föreningen beslutat att ta bort sträckan förbi Jonzons ur underhållet, att vägen skulle växa igen. Hon hade inga verktyg och medel för att styra upp detta, en enkel kvinna med låg utbildning och utan kunskap och kontakter med andra som kände till vilka lagar och regler som gäller för en vägförening. Hon var ytterst ledsen för vägens skull, hennes älskade gamla Kustlandsväg. Jag bodde i Sthlm och det skulle dröja tills jag blev hemmansägare och hade anledning att sätta mej in i byns angelägenheter.

På tågresan till lantmäteriförrättningen läste jag bland mycket annat några spridda anteckningar jag hade kvar från ett föredrag av Berit Åhs.

"Makt = att få sin vilja igenom.
Makt = att få sin vilja igenom gentemot andra som vill något emot.
Makt = att få sin vilja igenom gentemot andra som vill något emot och att man känner till de mekanismer, regler och tekniker som används för att detta ska ske."

Själv tillägger jag att makt kan vara farlig om man utmanar andra maktsfärer. Även om det är rättvisa utmaningen strävar efter.

Jag önskar att Karin är nöjd i sin himmel! Utan hennes känsla för gammvägen som hon förmedlat vidare skulle jag aldrig ha agerat som jag gjort.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vägsamfällighet, kulturarv, grusväg, makt, kunskap, rättvisa

Rundviksbussen

Rundviksbussen går som på räls. Den kommer, sen går den. I tid.

Och i lilla det blå huset i byns centrum kan man vänta på den. För länge sedan kördes den här turen av Karl- Ture Karlsson, numera är det Abrahamssons åkeri i Gräsmyr som kör linjen.

Och jo, det har varit förrättning i vägsamfälligheten som förvaltar gamla Kustlandsvägen. En lantmätare har justerat upp och räknat in sträckor som tidigare tagits med utan förrättning, justerat andelstal för ingående fastigheter, berättat om vilka stadgar som gäller med mera. Det känns bra om vi får ordning på detta. Tycker jag men kanske inte styrelsen, vad vet jag...

Anledningen till förrättningen är att en vägsträcka av gamla Kustlandsvägen påstods vara privat och styrelsen ville ta bort den ur föreningen. Vi får hoppas att kunskapen inom föreningen ökar, gärna under denna generation. Kustlandsvägen är INTE privat i någon sträcka genom våra byar. Jag strider för det pyttelilla kulturhistoriska arv som finns här. Amen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lantmäteriförrättning, lantmätare, vägförening, vägsamfällighet, kulturhistoriskt objekt

Ignorans

Så var det det här med vägsamfälligheten igen. På vägstämman för Kustlandsvägen den 15 februari 2012 beslutades bland annat följande:

Klicka HÄR för större bild.

14a

Styrelsens förslag: Omprövning av anläggningsförrättning A ga:3 (Gammvägen) m.fl. (Smedsvägen, Skolvägen, Hallbergsvägens utfart mot Rundviksvägen samt Aspängets vägsamfällighet A ga:4)

Styrelsens förslag godtogs.

b

Eventuellt namn på vägsamfälligheten beslöts att bestämmas först i samband med nya anläggningsförrättningen.

15. 

Övriga frågor: Det informerades om att nya bron över Degermyrbäcken är på plats. Men att färdigställandet blir först i vår.

16

Årsmötet avslutades.

Jodå. Detta beslutades av en stor mängd medlemmar. Men inget händer. Stämmobeslutet om lantmäteriförrättning genomförs inte trots den mest välbesökta stämman på årtionden.

Klicka HÄR för större bild

Det uppstod året innan, 2011, frågetecken om det 50-procentiga EU-bidraget till förrättningen. Jordbruksverket tog bort möjligheten men länsstyrelsen överklagade deras beslut och JBV gav med sig just för Västerbotten!!!, vilket medförde att alla ansökningar som kommit in före 1 oktober 2011 skulle få bidrag (se nedan). Vår lilla förening skulle få 40 000 kronor. Bidraget måste utnyttjas detta år, 2012. Nu ser  styrelsen ut att omöjliggöra detta och pengarna fryser inne. Naturligtvis kommer förrättning att ske förr eller senare och då får varje enskild medlem betala mera. Jippi!

Klicka HÄR för större bild.

Tja vad ska man säga? Styrelsens kunskapsnivå för att sköta föreningen på ett rättvist och stadgeenligt sätt verkar skral. Nu får medlemmarna, särskilt i grannbyn, fortsätta att bära kostnaderna för dem som inte betalar sin del i ga:4 (Fjärdvägen) som utan medlemmarnas kännedom togs med i föreningen 2004. En ologisk och hemmakomponerad vägavgift har beslutats utan hänsyn till de andelstal som finns. Medlemmen Leif G. påstod på årsmötet att föreningen redan för flera år sedan tänkt göra en förrättning men "det blev inte av".  Ordföranden har proklamerat att han och övriga styrelsen inte är intresserade av att lära mer om styrelsearbete. Vem hade i sin vildaste fantasi kunnat förställa sig den här nivån på föreningslivet här i norr?

Det tål att påpekas att ett par av styrelseledamöterna tjänar på att ingen ny förrättning genomförs. Rolf som vet att se om sitt hus, valdes in som ledamot 2011, betalar en symbolisk summa till vägföreningen för sin fastighet i grannbyn, hans son Anders betalar inget trots att han har en fastighet här i byn längs Kustlandsvägen samt äger stor andel i ga:4, vilket även kassören gör. Dessa personer vill inte ha en förrättning. Rolf kan, som gammal f.d. kommunpolitiker, detta med föreningsliv men eftersom ingen annan ser ut att göra det, kan han påstå osanningar som de andra i styrelsen tror på och accepterar. Det är inte till medlemmarnas bästa kan jag säga. Det är intressant men obehagligt att se hur människor låter sig ledas.

Rolf slipper betala för sin andel i vägen, sonen likaså (kommunalpolitiker) men Ingemar med fastighet gränsande till deras, betalar full avgift utan att vägen plogas eller på något sätt sköts fram till hans fastighet. Undra på att han är sur. Men han förstår antagligen inte var felet ligger utan känner sig maktlös och överkörd. Det här gör att grannsämjan knappast är på topp.

Lögdeå Aspeå vägsamfällighets styrelse: Henrik Bolinder ordf, Egon Frödin sekreterare, Erik Johansson kassör, Rolf Jonzon, Tommy Lundholm. Suppleanter: Lars Sjöström, Kjell-Ove Strandberg. Revisorer: Erik Nilsson, David Johagen.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samfällighetsförening, EU-bidrag, anläggningsförrättning, styrelse, okunskap, orättvisa, glesbygd

Vägstämman

Nu har jag i flera inlägg försökt berätta om de hinder som uppstått i samband med ansökan om medel till den bro jag nämnde i tidigare inlägg.

Vägföreningen för Kustlandsvägen genom byarna bildades samma år som jag föddes. Då fanns 44 medlemsfastigheter. Vägföreningen ombildades automatiskt 1998 till samfällighetsförening, som alla vägföreningar i landet.

Moppar

Årets vägstämma, som hölls i februari 2012, var den första på årtionden till vilken samtliga medlemmar var kallade till (gissa med vems påtryckning). Ordföranden öppnade stämman och uttryckte sin glädje över att så många slutit upp. Då upphov en av medlemmarna sin röst och sade att detta var första gången hen någonsin blivit kallad och därför inte bevistat stämmorna tidigare. Medlem sedan 1970-talet någon gång så där. Ja, hur ska man kunna komma till en stämma om man inte vet om den?

På stämman beslutades bland annat att en ny förrättning ska ske där alla vägavsnitt som tagits med under årens lopp ska ingå och nya andelstal ska räknas fram av förrättningslantmätaren. Det blir bra och rättvist. Till detta får, som jag nämnt tidigare, vägföreningen 40 000 kronor i bidrag. Frågan är om styrelsen begär förrättning eller om pengarna fryser inne, vilket får till följd att då förrättningen sker ett annat år blir den dyrare för varje enskild medlem.

Snörik lekplats

Om jag ser det hela processen utifrån, om jag betraktar mej som tjänsteman, skulle jag beskriva hela förloppet med broreparationen över Degermyrbäcken med ord som att det absolut svåraste är att få "lokalbefolkningen" att förstå:

* Att denna 1600-talsväg är en kulturhistorisk lämning som, om man är medveten om värdet, är en liten del av det som skulle kunna ge bygden den stolthet och självmedvetenhet. Att förstå att man genom att behålla sträckan kvar inom föreningen, håller vägen öppen och körbar samt förhindrar att den i framtiden kan komma att plöjas upp till åker, förhindrar att dikena växer igen, kan förhindra att ödebygdskänslan brer ut sig mer än vad den redan gör. Byn blir trevligare att bo i helt enkelt.

* Att tjafs och grums inte uppstår lika lätt om man följer de stadgar och andelstal som följer med en vägförrättning. likaledes om god föreningsetikett används. Att styrelsen ska informera om viktiga krav och skrivelser utifrån, om föreningens behov samt bereda frågor som medlemmarna ska besluta om på stämman. Meningen med en samfällighetsförening är att den ska vara demokratisk, vilket giltiga stadgar och andelstal ska vara en garant för. Det är medlemmarna som beslutar varefter styrelsen genomför besluten. Som riksdag och regering.

I den vägsamfälligheten jag är medlem i mellansverige fungerar det bra. Den vägföreningen sköts på ett kompetent sätt. Kallelser går ut i tid, stämman förläggs till ett datum och en tid då så många som möjligt antas kunna närvara. Motioner från medlemmar skickas ut i sin helhet (inte omformulerade av styrelsen) tillsammans med kallelse och dagordning, en hemsida finns där stadgar och annan information finns att läsa. Åsikter tillåts stötas och blötas på stämman, ingen försöker lägga locket på. Åsiktsregistrering praktiseras inte och yttrandefrihet en självklarhet i mellansverige.

Demonstration 1922

Det smärtar att hembygden förlorar i så många (förenings)jämförelser. Förfärad inser jag okunskapen i min del av Norrland och den underordnandets strategi medlemmarna intar. Om man funderar över något ska man väl våga ställa en fråga till den det berör, inte sitta hemma och tjura vid kaffebordet. Kanske är det den lilla kommunens problematik...    

Demokratin kräver engagemang.

Det är jag som bestämmer. Det är inte Gud.

Inte ödet. Inte staten. Det är jag. Jag
kan inte komma undan det ansvaret. Jag
kan inte skylla ifrån mig. Jag kan inte påstå
att någon annan bestämmer. Hela tiden.
Jag bestämmer också. Över mitt liv.
Jag kan inte smita undan det ansvaret.
Hopp eller hopplöshet?
Förlåtelse eller hämnd?
Det är jag som bestämmer. Jag också.
Man kan inte hämnas fram en bättre värld heller.
Eller förlåta fram en.
Men man kan komma överens. Man kan bestämma
att man ska komma överens.
Och man kan genomföra det överenskomna.
Man kan bestämma att man ska genomföra
det överenskomna.
Och det är jag som bestämmer.
Det är jag som bestämmer om jag ska komma
överens. Ingen annan. Så jag kan inte skylla ifrån mig
när vi inte kan komma överens.
Det är mitt fel. Också.

Claes Eriksson i Galenskaparna uttryckte ovanstående kloka ord.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samfällighetsförening, styrelse, föreningsliv, underordnande, demokrati

Vägsamfällighet

Mer trist upprapad information om vägsamfälligheten. Det är svårt att skriva detta på ett lättsamt sätt och skriverierna är mest ämnade för dem som känner till byn.

Som jag i förra inlägget angående vägföreningen tar man in nya vägavsnitt och tar bort andra utan förrättning. Den sträcka som ingår i den gamla lantmäteriförrättningen är ca 1600 meter. Den har jag markerat med cerise prickar. Det är även den sträckan som är Kustlandsvägen, gammvägen, den enda vägen genom byn till 1942 då Riks 13 invigdes.

Sträckor som tydligen har blivit medtagna i föreningen för länge sen är markerade med helblå streck.
Den sträcka på 600 meter längst söderut, som togs med 2004 är prickad med blått. Cerise prickar + rött streck är sträckan på 215 meter i söder som helt sonika påstås ha tagits bort ut föreningen utan förrättning. Kan inte hitta något stämmobeslut på detta.

Man kan inte hur som helst ta bort och lägga till vägavsnitt utan lantmäteriförrättning.

År 1993 bad Rolf att föreningen skulle ploga vägsnutten på 215 meter förbi hans och två andra fastigheter (den sträcka som betjänas av bron över Degermyrbäcken som jag skrivit ett antal gånger om nu :-). Nej sa stämman (4 deltagare utöver styrelsen). På den tiden var jag inte hemmansägare och kände inte till vad som hände i föreningarna som jag nu genom hemmansköp är medlem i. Så här i efterhand tror jag mig förstå vad som låg bakom detta beslut men det tar jag en annan gång.

De här gamla protokollen läste jag igenom i samband med den ansökan vi gjorde för att få till stånd broreparationen. Då jag fick lov att läsa protokollen hos ordföranden. (Om någon ber att få ta del av samfällighetsföreningens handlingar här i bygden, betraktas vederbörande misstänksamt och som något som katten släpat in. Insyn och demokrati finns inte på kartan! Därför är det ingen som gör det eller engagerar sig i samfällighetsföreningarna.) Där bland de äldre protokollen hittade jag något annat som gjorde mej bestört, rejält bestört för det var även saker som beslutats under min tid som medlem utan att jag hade haft en susning om det, eftersom jag inte blivit kallad till stämmorna. Inte heller finns det någon dagordning som talar om vilka frågor som ska tas upp på vägstämmorna. Protokollen anslås aldrig , skickas aldrig ut och än mindre läggs ut på en digital medlemssida. Information till medlemmarna saknas verkligen. Sådan är verkligheten i denna bygd.

De gällande stadgarna är utbytta till ett hopkok som inte finns omnämnt i protokoll (två föreningsstämmor -i rad - ska ge klartecken till ändring av stadgar enligt gällande stadgar hos Lantmäteriet).

Hör här vad som gjorde mej bestört: 2003 gjordes en önskan om att ta med ett annat vägavsnitt, gemensamhetsanläggningen Ga: 4, som bildades 1970 genom förrättning. Förening och styrelse finns inte för den sträckan som är 600 meter och där ingår en bro. Det kan vara viktigt att veta att det inte går att göra en fusion av vägsträckor om inte båda föreningarna har styrelse och stadgar. REV, Riksförbundet Enskilda Vägar, har kunskap och service att ge om man kontaktar dem.

2004 frågade Rolf igen om plogning kunde utföras av den 215 meter långa vägsträckan förbi de tre fastigheterna på den av föreningen oriktigt borttagna sträckan - han kände troligen till planerna att ta med den Ga:4 i vägföreningen. Även 2004 fick han nej, vilket är ett helt felaktigt förfarande då vägsnutten igår i föreningens förvaltning.

Samma år, 2004, beslutades att Ga: 4 skall tas med i vägsamfälligheten. Hur många medlemmar i den ursprungliga vägsamfälligheten längs gamla Kustlandsvägen, gammvägen, som än idag är ovetande om detta kan jag bara gissa. Samtidigt höjdes vägavgiften. Det visar sig då jag börjar undersöka förhållandena ytterligare, att av cirka 35 medlemsfastigheter i Ga:4 är endast 9 som betalar avgift till vår vägsamfällighet, Kustlandsvägen. Detta innebär att vi får bära kostnaderna för de som inte är med och betalar. Rättvist anser styrelsen tycker jag mig förstå.

En annan av fastighetsägarna som bor längs den "borttagna" sträckan är arg och förbittrad över att han sedan han med familj köpt ett hus och flyttade dit på 90-talet, måste betala full vägavgift men ändå inte få vägen skött fram till sin bostad. Han känner inte till vilka styrmedel som finns för att få till rättvisa. Grums uppstår både här och där i byn. Jag förstår honom innerligt.

Så här blir det då en förening sköts oklart och utan givna premisser, stadgar och varken styrelse eller medlemmar har insikt i vad som gäller. Så trist att jag måste erkänna att det som jag hört, som boende i storstad, om små orter även stämmer in på min by - det är ett jägarsamhälle där egna regler sätts upp med stor okunnighet. Att inget intresse finns att lära sig demokratiskt föreningsliv och specifikt samfälligheter, har jag också tydligt fått höra.

Tycker ni som läser att jag är oförblommerat negativ kan jag berätta att det finns ett stort antal fler exempel på felaktigheter och övergrepp att ta upp. Det här med vägsamfälligheten är bara en del i det hela. Allt blev så tydligt då det stora miljardprojektet rullade fram i bygden. Att min människosyn och känsla för rättvisa inte delas av alla andra i byn gör att jag inte tror på någon förändring till det bättre. Det här tankegodset är alltför nedärvt hos  invånarna vare sig man har folkskole- eller universitetsutbildning.

Eftersom jag vet att flera i bygden läser, anser jag det viktigt att även skriva dessa trista inlägg. Har tänkt och funderat mycket på denna bloggs innehåll och har kommit fram till något som jag ganska snart ska berätta om :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samfällighetsförening, vägstämma, vägförening, okunskap, stadgar, beslut, jägarsamhälle

Äga väg

VARNING! Detta är ett torrt och trist inlägg. Numera förstår jag så mycket mer om flera bybors grums och ilska sinsemellan då jag sätter mej in i hur samfällighetsföreningarna här fungerar eller rättare sagt inte fungerar. Ett bra sätt att undvika konflikter i möjligaste mån är att ha fungerande föreningar med giltiga stadgar, kallelser och dagordning till samtliga medlemmar. Strikt och trist men bättre än kaotisk ordning där medlemmarna inte har insyn. Information är viktig. 

Och kunskap är makt. Sin makt kan man använda till allas bästa eller egen fördel.
*
När vägföreningen i maj 2011 fick veta att man fått 294 000 kronor i bidrag till att reparera bron över Degermyrbäcken sa Rolf att vägavsnittet vid bron var i hans ägo. Pengarna skulle inte tas emot eftersom de gått till föreningen och inte till honom som privatperson. Att den gamla 1600-talsvägen gick över hans tomtmark var argumentet. Jaha. Detta trodde styrelsen på, ordföranden frågade mej om förhållandet och jag sa att självfallet var det inte så, så pass insatt i markägarfrågor och lantmäteritekniska frågor är jag. De intresserar mej mycket. Dessutom hade jag långt tidigare besökt Lantmäteriet och fått ut den förrättningen som ligger till grund för vägföreningen samt gällande stadgar. För det är inget vägföreningen ger till medlemmarna, inte heller då nya medlemmar tillkommer. Endast inbetalningsavgiften till föreningen kommer årligen.

Nu var det jag som skulle bevisa att Rolf inte ägde vägen, Rolfs eget uttalande räckte för att styrelsen skulle tro honom. Sedan 2011 sitter han själv med i styrelsen.

Jag stövlade upp till Lantmäteriet och tog ut senaste förrättningen för Rolfs fastighet. Förrättningar är offentliga handlingar. Fick även tala med en mycket kunnig lantmätare med inriktning mot vägar OCH med erfarenhet av kulturhistoriska vägar. 2001 avstyckades huvudfastigheten 2:21 i en tomt runt bostadshuset som fick beteckningen 2:25. Sonen övertog stamfastigheten. Självfallet ingår inte Kustlandsvägen i den nya tomtbildningen, så mycket vet Rolf också som gammal centerpolitiker. Inte förrän jag överlämnade förrättningspapperen till ordföranden och påpekade att även andra fastighetsägare, t ex vägföreningens sekreterare, har samma situation utan att vara ägare till gammvägen, blev jag trodd.

Nå, styrelsen hade redan kallat på lantmätare till den 25 maj förra året för att undersöka möjligheterna till avstyckning av vägavsnittet genom förrättning. Själv kontaktade jag landsantikvarien och åkte till länsstyrelsens antikvariska avdelning i Umeå för att få ett utlåtande om vägdragningens historiska betydelse. Detta utlåtande, samt beskrivning av hur föreningen använder andra stadgar än de gällande (nya har aldrig blivit antagna), att man tar in och tar bort nya sträckor i vägföreningen utan att medlemmarna får veta detta och utan lantmäteriförrättningar och att andelstalen har frångåtts - detta sände jag till Lantmäteriet. Jag har undersökt allt mycket noga även genom riklig brevkontakt med styrelsen innan vi sökte om pengar till broreparationen.

Vems väg? Jag vet!

Jag frågande även om man kan få EU-bidrag till 50% av en förrättningskostnad som jag visste att man fått  i södra Sverige, vilket min kontakt på Lantmäteriet i mellansverige nämnt. Lantmätaren framförde mina synpunkter till styrelsen och bekräftade att jag hade rätt i mina påståenden. Och att föreningen kan få 50 % av förrättningskostnaden. Tror ni man tänker utnyttja de 40 000 kronor som beviljats föreningen och som ska vara använda före detta års slut, annars fryser de inne? Kommer beslutet att ansöka om förrättning på 2012 års välbesökta årsstämmas att följas upp? Vem bryr sig?

Fortsättning följer...

Aspeå, Lögdeå, Henrik Bolinder, Erik Johansson, Egon Frödin, Rolf Jonzon, Tommy Lundholm

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om vägförening, kulturhistorisk väg, lantmäteriförrättning, lantmätare, årsstämma, ägande, markägare, stadgar, avstyckning

Varför reparera en bro?

Så här motiveras beslutet om bidrag till reparation av bro längs gamla Kustlandsvägen som vägföreningen ansökte om:

"LAG-gruppen anser att man genom att reparera bron förstärker ett kulturarv. Vägen har funnits sedan 1600-talet och är fortfarande i användning men bron behöver repareras för att bli säkert farbar. Projektet bidrar även till en komplett landsbygd."

Och så här sammanfattas projektet:

Kartutsnittet visar med cerise och röda prickar den gamla vägsträckningen som ska förvaltas av vägsamfälligheten. Den cerisa ringen ner till vänster visar brons plats. De röda prickarna längst ner visar på den vägsträcka som är obrukbar utan funktionsduglig bro. Norr är uppåt.

På fotot taget mot söder försvinner gamla Kustlandsvägen bortåt höger för två år sedan. Strax efter kröken går den ihop med Riks13 som ersatte den gamla 1600-talsvägen genom byn på 1940-talet. Den byggnad som skymtar bakom slyet längs bäcken är en gammal timrad bysmedja, numera garage,  som brukades av Erik Ors´ (Erik Olofsson). I denna byasmedja har bland annat en yxa i min ägo smitts. Det är fascinerande att koppla ihop föremål och plats. Tycker ni inte?

På den här vägen har alla generationer som bott här tidigare vandrat och åkt hästskjuts. Carl Linneus red förbi här 1732 på sin lappländska resa. Vid den här etappen var han på väg till Peter Artedis föräldrar som bodde i prästgården i Nordmaling. Peter var sin Carls studiekompis i Uppsala.

"Genom att göra bron farbar igen och vägsträckan körbar, blir byarna mer attraktiva och kulturhistorien fortsätter att vara förståelig. Idag upplevs stäckan vid bron som övergiven landsbygd, som en "blindtarm" som kräver att man tar en omväg."

Tror ni alla i vägföreningen tycker så?

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vägförening, vägbro, broreparation, kulturhistorisk väg, kostnad, landsbygd, glesbygd

Vägars diken

Historiska vägar är en liten behändig skrift som är utgiven av Länsstyrelsen i Gävleborg och Vägverket Region norr. Som ofta från denna länsstyrelse är häftet vederhäftigt och giltigt i andra län, till exempel mitt. Åtminstone då det gäller avsnitten som heter Planering av underhåll, Vad gör en väg kulturhistoriskt värdefull? och Att ta hänsyn till kulturhistoriska värden vid ombyggnad och underhåll. I mitt län finns ingen väg som skyddats vad jag har förstått. Jag läser den här skriften med nöje!

Klicka på bilden så kan du läsa hela häftet.

Här är delar av avsnittet

" Att ta hänsyn till kulturhistoriska värden vid ombyggnad och underhåll

Breddning

Vägbredden är viktig att hålla nere för att behålla ett intryck av äldre väg. Istället för breddning av en hel vägsträcka bör mötes­platser övervägas som alternativ på vägar med liten trafik. En breddning av vägar medför ofta att trafik och hastigheter ökar, den ökade trafiken och hastigheten ställer krav på ytterligare ombyggnader. Detta faktum måste tas med i beräkningen av ombyggnadens konsekvenser.

Om en breddning skall göras på gamla vägsträckor måste den göras på ett anpassat sätt, dvs att ingreppen på sidorna inte får skada omgivande miljö och objekt som är viktiga för den totala vägmiljön som stenmu­rar, stora lövträd, byggnader i trånga lägen o sv. Breddningen får inte heller medföra att vägkroppen höjs och vägområdet utanför körbanan utvidgas.

Dikning

Även vid dikning där "bara" grästorven tas bort i bakslänten så kommer man närmare för varje gång t ex mot stenmurar. Erosionen startas på nytt när gräset är borta. Alltså gräver sig vägen närmare och närmare och underminerar till sist murar, häckar, träd, stolpar m m. I  t ex åkermark kommer man längre och längre ut när bakslänten måste grävas i vinkel mot den breddade väg­kroppens lutning i diket. Därmed blir också ingreppen större och större och lämnar stora sår i landskapet efter en dikning.

Maskiner utför idag arbetet och de är desamma för ett litet eller stort dike och det medför mer arbete att differentiera dikesgrävningarna. Det är viktigt för väg­miljön att vi åter tittar på hur diken kan göras olika omfattande under olika förhållanden längs en vägsträckning. Alternativ ny teknik för dränering måste studeras och lyftas fram. De material som används måste också väljas med omtanke. Svarta plaströr med lysande färger inuti förvärrar ingreppen vid dikning om de används under infarter i bymiljöer och småskaliga landskap. Bättre är då att använda plåtrör eller betongrör som har lättare att smälta in i miljön.

"

OOOOOOOOO

Dikning är på gång längs gammvägen, Kustlandsvägen som är 5,5 meter bred. Kanske kommer kulturhistoriska värden att försvinna på grund av okunskap om vad som är värdefullt. Jag pratade med ordföranden i maj men frågan är om vi förstod varandra. Jag visade ovanstående bok och lämnade en kopia på avsnittet om dikning. Nu lägger jag ut den här på bloggen. Bor du intill en gammal väg, är du delägare i en sådan, har du stor nytta av boken om du är intresserad av att bevara kultur och historia för framtiden. Det lönar sig! Det är sådan här frågor om kulturvärden jag arbetar med.

Kanske har även andra bloggare åsikter om historiska vägar, planering av underhåll, kulturhistoriska värden, dikning, breddning, stora maskiner