24 september 2012

Vägstämman

Nu har jag i flera inlägg försökt berätta om de hinder som uppstått i samband med ansökan om medel till den bro jag nämnde i tidigare inlägg.
Vägföreningen för Kustlandsvägen genom byarna bildades samma år som jag föddes. Då fanns 44 medlemsfastigheter. Vägföreningen ombildades automatiskt 1998 till samfällighetsförening, som alla vägföreningar i landet.
Årets vägstämma, som hölls i februari 2012, var den första på årtionden till vilken samtliga medlemmar var kallade till (gissa med vems påtryckning). Ordföranden öppnade stämman och uttryckte sin glädje över att så många slutit upp. Då upphov en av medlemmarna sin röst och sade att detta var första gången hen någonsin blivit kallad och därför inte bevistat stämmorna tidigare. Medlem sedan 1970-talet någon gång så där. Ja, hur ska man kunna komma till en stämma om man inte vet om den?

På stämman beslutades bland annat att en ny förrättning ska ske där alla vägavsnitt som tagits med under årens lopp ska ingå och nya andelstal ska räknas fram av förrättningslantmätaren. Det blir bra och rättvist. Till detta får, som jag nämnt tidigare, vägföreningen 40 000 kronor i bidrag. Frågan är om styrelsen begär förrättning eller om pengarna fryser inne, vilket får till följd att då förrättningen sker ett annat år blir den dyrare för varje enskild medlem.
Om jag ser det hela processen utifrån, om jag betraktar mej som tjänsteman, skulle jag beskriva hela förloppet med broreparationen över Degermyrbäcken med ord som att det absolut svåraste är att få "lokalbefolkningen" att förstå:

* Att denna 1600-talsväg är en kulturhistorisk lämning som, om man är medveten om värdet, är en liten del av det som skulle kunna ge bygden den stolthet och självmedvetenhet. Att förstå att man genom att behålla sträckan kvar inom föreningen, håller vägen öppen och körbar samt förhindrar att den i framtiden kan komma att plöjas upp till åker, förhindrar att dikena växer igen, kan förhindra att ödebygdskänslan brer ut sig mer än vad den redan gör. Byn blir trevligare att bo i helt enkelt.

* Att tjafs och grums inte uppstår lika lätt om man följer de stadgar och andelstal som följer med en vägförrättning. likaledes om god föreningsetikett används. Att styrelsen ska informera om viktiga krav och skrivelser utifrån, om föreningens behov samt bereda frågor som medlemmarna ska besluta om på stämman. Meningen med en samfällighetsförening är att den ska vara demokratisk, vilket giltiga stadgar och andelstal ska vara en garant för. Det är medlemmarna som beslutar varefter styrelsen genomför besluten. Som riksdag och regering.
I den vägsamfälligheten jag är medlem i mellansverige fungerar det bra. Den vägföreningen sköts på ett kompetent sätt. Kallelser går ut i tid, stämman förläggs till ett datum och en tid då så många som möjligt antas kunna närvara. Motioner från medlemmar skickas ut i sin helhet (inte omformulerade av styrelsen) tillsammans med kallelse och dagordning, en hemsida finns där stadgar och annan information finns att läsa. Åsikter tillåts stötas och blötas på stämman, ingen försöker lägga locket på. Åsiktsregistrering praktiseras inte och yttrandefrihet en självklarhet i mellansverige.
Det smärtar att hembygden förlorar i så många (förenings)jämförelser. Förfärad inser jag okunskapen i min del av Norrland och den underordnandets strategi medlemmarna intar. Om man funderar över något ska man väl våga ställa en fråga till den det berör, inte sitta hemma och tjura vid kaffebordet. Kanske är det den lilla kommunens problematik...    

Det är jag som bestämmer. Det är inte Gud.
Inte ödet. Inte staten. Det är jag. Jag
kan inte komma undan det ansvaret. Jag
kan inte skylla ifrån mig. Jag kan inte påstå
att någon annan bestämmer. Hela tiden.
Jag bestämmer också. Över mitt liv.
Jag kan inte smita undan det ansvaret.
Hopp eller hopplöshet?
Förlåtelse eller hämnd?
Det är jag som bestämmer. Jag också.
Man kan inte hämnas fram en bättre värld heller.
Eller förlåta fram en.
Men man kan komma överens. Man kan bestämma
att man ska komma överens.
Och man kan genomföra det överenskomna.
Man kan bestämma att man ska genomföra
det överenskomna.
Och det är jag som bestämmer.
Det är jag som bestämmer om jag ska komma
överens. Ingen annan. Så jag kan inte skylla ifrån mig
när vi inte kan komma överens.
Det är mitt fel. Också.
Claes Eriksson i Galenskaparna uttryckte ovanstående kloka ord.


.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

2 kommentarer:

  1. Själv har jag tvingat med maken i helgen för att leta gammal banvall där järnvägen dragits om ;)

    SvaraRadera
  2. Faktiskt tror jag vi behövs, Anna. Andra må tycka vi är underliga kufar :-)

    SvaraRadera

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...