Rakkniv och strigel

Min farfar Gottfrids första raklåda finns sparad. På en liten etikett  står det med pappas handstil: "anv. under "rakknivstiden", hans rakkniv var berömd för sin skärpa". Lådan är av gammal modell, så såg t ex ljuslådor ut under talg- och vaxljus-eran. Själv hade jag en gång ett pennskrin av samma modell fast mindre.

I lådan finns ett bryne för rakkniv samt en rakkniv "köpt av en gårförehandl. "Karlén" 1904, skaft egen tillv." På skaftet står farfars initialer samt 1904.

 

 

Rakstrigeln Imperial Cushion no 275, Howard Strop Co. Boston Mass. U.S.A. köptes på samma gång som rakkniven av gårdfarihandlaren Karlén. Den är för lång för att rymmas i raklådan. Rakstrigeln av trä är klädd med läder runt om bladet, redskapet användes för skärpning av rakknivar, i skaftet finns pasta att stryka på strigeln (har pappa nogsamt antecknat).

Rakningsprocedur

Jag har starka minnen av proceduren när pappa rakade sig. Han satt vid köksbordet med den uppfällda lilla runda rakspegeln och rakhyveln. Framför sig hade han varmt vatten i en liten rund rostfri skål, en raktvål och en rakborste. Med raktvålen for han en runda i ansiktet, sedan användes den fuktade rakborsten för att få till rikligt med vitt lödder. För att komma åt alla ställen med hyveln gjorde han olika miner för att få stram hud där hyveln gick fram. Huden måste ju vara slät för att rakhyveln med Gillette-rakblad skulle komma åt på bästa sätt. Efter varje drag med rakhyveln doppade han den i vattenskålen och sköljde bort löddret. När det hela var över sköljde han av rakborsten i vattnet, klämde ur vattnet och torkade sig i ansiktet med en liten, ren bomullsduk.

Det hände att han skar sig med hyveln  av misstag någon gång. Då tog han fram hylsan med alunstift, som såg ut som en skolkrita i formen, blötte toppen och satte den till rispan. Blodflödet stillades snabbt på så sätt.

Det var våtrakning som gällde men inga engångshyvlar av plast användes. Pappa hade även en elektrisk rakapparat men den användes så sällan. Ja, på resor. Det var först efter en stroke som den kom mer frekvent till användning. Och tänk att jag var så pass förutseende att jag tog ett snabbt foto under den förenklade rakningsproceduren med apparat. Den runda spegeln med röd baksida är densamma som användes från 50-talet. Den hade sin plats på en krok i köket, och ja - den finns kvar.

Av ett misstag blev han blind som nyfödd och hade syn endast på vänster öga. 

Han beklagade sig aldrig över detta.

Utensilier som normalt kom till användning: raktvålar (den ena oanvänd), två rakborstar (den ena ser välanvänd ut med gles borst), rakblad och skymd i bakgrunden den röda, runda rakspegeln. Rakhyveln av metall kan jag inte hitta, tids nog kommer den väl fram. Den rostfria skålen glömde jag ta fram.

* * *

Jag köpte en raktvål av märket Crabtree & Evelyn i mahognyskål till min man under en arbetsresa och  Londonbesök. Tror ni den har kommit till användning? Icke - lödder på aerosolflaska används istället och engångsrakhyvlar av plast. Bah...  Farsan hade kanske satt större värde på den raktvålen...

Landmärket

 

Stannade till för att fota den gyllene klädhängaren i Ullånger när jag passerade förra veckan. Ljuset var fint. Har länge tänkt göra det därför att snart nog kan den vara borta. Sandströms klädvaruhus i Ullånger var för några decennier sedan det jag skulle vilja kalla "Norrlands Ullared" för kläder. Ägaren ”Peppe” Sandström lät tillverka jättegalgen i slutet av 1960-talet. Den har alltid funnits där sedan jag började köra E4 söderut 1975. Varje gång jag ser den blir jag lika förtjust :-) 

"Det blev enklare att orientera sig i Norrland när klädhängaren kom på plats" läste jag någonstans att någon tyckte.

Klädvaruhuset avvecklades 2003 men i bostadsdelen, som fanns i samma byggnad, bodde paret Sandström kvar till för några år sedan. Förra året låg fastigheten ute till försäljning.

Den här klädhängaren finns omnämnd i Guinness Rekordbok som den största i världen, med sina cirka elva meter mellan "vingspetsarna" på läser jag på nätet. Bara det, haha... Och den fick även en neonslinga som kontur så galgen lyste även i natten för bilisterna. Ett riktigt landmärke i "Norrland", i Västernorrland, i Ångermanland. Jag känner mej som norrlänning in i själen när jag ser det där landmärket. Många har tagit efter med jättestort strykjärn, osthyvel, pinnstol mm. Men ännu finns det endast en gyllene klädhängare.

I samma Ullånger fanns även ända till för några år sedan även det förgyllda emblemet för vägrestaurangen "Tre snäckor" kvar. En gång i tiden fanns de där tre snäckorna på många vägkrogar runt om i landet alltid ihop med en Shell bensinstation. Tveksamt om någon av de där snygga skyltarna finns kvar längre, någonstans i Sverige.

Boro - när lappa och laga blir konst

Jag är sent på bollen men...

Inom den japanska kulturen har man varit experter på att tillvarata och laga föremål. De olika teknikerna har till och med benämningar, vilket tyder på att de varit utbredda och vanligt förekommande. De japanska teknikerna för lagning av textil och keramik har blivit varumärken, men sparsamhet som dygd har inte bara förekommit i Japan, långt ifrån.

Lagning av textil:

• sashiko
• boro
  

Lagning av keramik och porslin:

• kintsugi
  

Vi vet att vissa antikviteter som lagats har ett högre värde än de hela föremålen.

På Östasiatiska museet pågår en utställning om Boro. Jag hoppas verkligen kunna se den innan den avslutas. Här finns en blogg som beskriver utställningen, en utställning där även svenska textillagningar finns med för att förankra "nödens konst"  i vårt eget land.

 

Och här är en överrock för barn från Ainu-folket i Sachalin, Ryssland, ur Etnografiska museets samlingar. Bild härifrån.

Att sinka är att hopfoga, ordet används kanske vanligast inom finsnickeri där t ex trälådors hörn sinkas samman som laxstjärtar. Men även trasiga glasföremål sinkades. Lagning av glas sker väl numera med modernt lim men på 1800-talet fanns inte den möjligheten. Benlim och fisklim dög inte, var inte hållbart nog till glas. Därför tog man klammer av metall, sinkor.

En av de inkomstkällor som min farmorsmorfar Jacob (1837-1927) hade var att laga glasföremål. Hur förvånad blev jag inte då jag i ortens hembygdsmuseum fann följande pressglasskål på fot med en text på en lös lapp.

På lappen stod: "GLASSKÅL. Har tillhört Erika och August Eriksson i Rönnholm. Lagningen utförd ungefär 1895 av torparen Jakop Pers´n på Tenstrand. Priset för dylik lagning var 2 öre per "zink".
Skålen skänkt av Amy och Teodor Eriksson Rönnholm."

 

Och här är de verktyg "Sinkar-Jacke" använde för glaslagning: en handsydd läderpåse innehållande "sinkor" för sammanfogning av glas- och porslinsskärvor samt hammare, tänger och "borrar", sylar för sinkning. Borrarna, måste vara extra hårda. De smiddes och härdades av smeden Ramstedt i Husum.

Fullkomligt utan ekonomiskt värde men väldigt trevligt att det finns kvar. Det visar på hur delar av ett liv kunde te sig förr, det visar på hur de som sparat föremålen såg på dem dvs.värda att bevara för eftervärlden. (Precis som de sparade  gamla japanska lagade kläderna på Östasiatiska museet.)

Dressed for success

Exclusive fashions by Mattel. Book 3.

 

Så mycket det finns att köpa till de där dockorna. Små nuttifnutt-prylar til exempel.

Där är dress-up hattar.

Och där är den i verkligheten - hatten i reklambroschyren för eftermiddagspartyt. Tillhörande ärmlös knälång klänning för eftermiddagsbjudningen finns också. Den här klädseln ingick i köpet när jag köpte Barbiedockan från en klasskamrats lillasyster som ville ha en docka med långt ljust hår och inte en korthårig och ettrigt rödhårig typ.
 

Och här är en salig blandning av köpt konfektion och egna hemmatillverkade kreationer, sydda eller virkade. Två av de välgjorda hemmakreationerna har min kompismamman sytt.

Så roligt det var att göra kläder och leka med den här välsvarvade skapelsen. Så succéartat välanvänd att sminket suddades ut med tiden och huvudet trillade av :-)

Skimrande slaggsten

Gjuten slaggsten i stångjärns- och kättingsmedjan vid Olofsfors bruk, Västerbotten.

Har ni sett och läst boken Slaggsten och slagghus - unika kulturskatter av AnnMarie Gunnarsson (text), Peter Nyblom (foto). Boken gavs ut 2016.

Nedan lite fakta om boken ur en artikel i Fagersta-Posen:

Slaggen består av de restprodukter som blir när man i en hytta utvinner järn eller koppar ur malm. Slaggens utseende beror på vilka andra ämnen än järn/koppar som fanns i malmen men också på hur slaggen svalnar. Grundämnena kobolt och krom kan färga slaggen vackert blå medan svavel gör den grön. Mangan kan göra den gulgrön eller ljusgrön. Om man kyler slaggen snabbt får slaggen glasartad karaktär, ett ganska vanligt resultat om man ska döma av alla rester som ligger i naturen och i byggnader.

I dag sker tillverkningen av järn på helt annat sätt än med träkol i masugn och till helt andra temperaturer än förr så den typen av slagg som ligger ute i naturen bildas aldrig mer. Det betyder att den slagg som finns är den enda. Den typen av slagg som ger den blå och gröna glasartade slaggen bildas bara när man framställer järn genom att elda en masugn med träkol.

På 1700- och 1800-talet blev det mer allmänt att använda slaggsten som byggmaterial. Idén kom från England och Tyskland. Slaggen lämpade sig extra bra för att bygga jordkällare, broar och annat med som blev fuktigt eftersom slaggen tål väta. Men den finns också som byggmaterial i ladugårdar, kyrkor och boningshus bland annat.

1) Man lät slaggen rinna ut ur ugnen och ner på sandgolvet för att stelna. Sedan slogs slaggen sönder till ojämna bitar, slaggflis, och användes till bygge. Man murade eller göt väggar av slaggflis och murbruk. 

2) Ett annat sätt var att tappa den heta slaggen i formar och gjuta slaggtegel som var lättare att mura med. Det är den sorten man ser i byggen vid Olofsfors bruk.

Gjuten slaggsten i ladugården vid Olofsfors bruk, Västerbotten.

Bergtagen av slaggsten - Bergslagssten, Olofsforssten eller vilket plats- eller ortsnamn slaggsten från gamla järnbruk har är unika kulturskatter som inte nyproduceras.

6 november - vart leder minnet?

Den 6 november var min mammas födelsedag.

Karin som yngst på fotot med fyra generationer och till höger som något äldre. 

 

* *

Den 6 november var Gustaf II Adolfs dödsdag.
I ett Lützen som ska ha varit väldigt dimmigt och kanonrökigt detta datum 1632 då slaget stod.

Jag blev överrumplad av de nationalistiska monument som var uppförda i Lützen den novemberdag jag besökte denna historiska mark: en vacker baldakin i gjutjärn och en kompakt nationalromantisk stenkyrka. Blomsterkransar var nedlagda dagen innan för att hedra minnet av den döde reformerte kungen som påstås ha dött vid stenen som ligger under baldakinen.

De röda "Dalastugorna" alldeles intill var om möjligt ännu konstigare. Denna är från 1932. Att en senare stuga uppfördes 1982 är riktigt svårförståeligt. Men visst är det intressant att se hur bilden av Sverige visas upp utomlands.

 

Utställningen inne i svenskstugorna var okej enligt mej. På mitten av ett bord fanns denna nutida kartbild där härarnas uppställning 1632 visas. I övrigt fanns där en bra skärmutställning på temat "Vart leder minnet?"

 

På skylten står på tyska och på svenska:

GUSTAF II ADOLFS MINNESPLATS LÜTZEN
Här föll Gustaf II Adolf, kung av Sverige, i slaget vid Lützen den 6/16 november 1632

mitt under det trettioåriga kriget.
Minnessten med nygotisk järnbaldakin av Schinkel 1837.
Minneskapell, gåva från Sverige till staden Lützen, 1907.
Två timmerhus från Dalarna, 1932 och 1982, med en svensk utställning. 

 

* *

 Så förenades de då via ett datum, den ena med födelsedag, den andre med dödsdag den 6 november 1921 respektive 1632. I övrigt fanns inget gemensamt.

Junghans väggur

 

Klockan i masoniteköket slår både hel- och halvtimmar med ett härligt bångande, en dov klang. Den behöver dras upp med drygt en veckas mellanrum. Formgivningen är ren. Är funktionalism.

Junghans, (Uhrenfabrik Junghans GmbH & Co. KG) tysk tillverkare av klockor i Schramberg i Schwarzwald grundad 1861. Vid sekelskiftet 1900 var Junghans störst i världen med en årlig produktion på tre miljoner klockor.

Dilutin

Ni gamlingar som läser bloggen - kommer ni ihåg Dilutin? En petroleumprodukt, lacknafta, som innehåller en blandning av kolväten. Varumärket Dilutin ägdes av Shell. Här en annons ur Hemmets Journal 1947.

Där längst till vänster i städskåpet står Dilutinflaskan som jag minns den. Den fylldes på i färghandeln dära Vall´n. Men inte minns jag att den användes vid tvätt. Observera även den smarta hållaren för snörnystanet: i en skålad form av rostfri plåt har ett litet hål gjorts i botten. Där löper bomullssnöret ut och man tar den längd som behövs för tillfället. För att knyta om stekar, försluta syltburkar, knyta ihop, paketera...  En bra funktion än idag.
.
.

Masonite som fasadmaterial

Det här är ett egnahem med tvåkupigt lertegel, masoniteklädda fasader med träläkt, betonggrund, farstukvist med svart papptak, spröjsindelade tvåluftsfönster runt vilka fönsterfoder avlägsnades då fasaderna masonitekläddes. Gulmålad fasad, vita fönster och kromoxidgrön ytterdörr.

Här bodde Aina Gren, den tant som på sin stickmaskin stickade flera av mina koftor innan jag fyllde tonår. Mamma och jag cyklade till tant Gren för måttagning, kvalitets-och kulörbestämning av garnet samt modellval och några dagar senare var koftan klar för avhämtning.

Bostadshuset är ett egnahem på Tullen, Tullvägen 8 i sågverkssamhället Rundvik. Det är byggt på 1910-talet med senare tillkommen gul oljefärgad Masonitefasad med ribb. Byggnaden är utpekad som kulturhistoriskt värdefull i Nordmalings kommuns KMV-program.

Detta kan läsas i den byggnadsantikvariska rapport som Västerbottens museum gjorde 2006. Masonitesamhället Rundvik - Ett projekt inom Det moderna samhällets kulturarv. Sedan detta skrevs har inget hänt med detta hus som stått obebott länge. Rapporten är en vällovlig inventering som inte låtit sig förankras bland lokalbefolkningen. Här finns fler ödehus. Kanske är vår nordliga del av Sverige mer svårmottaglig för kulturmiljöargument än resten av landet?

Masonitevägen 8, Rundvik. Foto 2019.

Masonitefasad centralt i samhället som efterliknar slätputs, i eftersatt skick.

Byggnader med oljehärdad masonite som helt slätt fasadmaterial att efterlikna slätputs är i princip helt borta i kommunen idag - de har rivits eller brädslagits/panelats. Den inventering som Västerbottens museums rapport kom kanske lite sent, fastighetsägarna hade redan bytt ut de oljehärdade träfiberskivorna utan att inse eller bry sig om att det skulle bli kulturhistoriskt intressant att ha kvar. Kvar finns de mer traditionsburna fasaderna med masonite klädd med träribbor. Men vad är väl det mot ett hus från 30-talet med helt släta ljusmålade fasader där en Nordmalings egen Gunnar Asplund varit i farten.

Hård eller halvhård Masonite till utvändig väggbeklädnad: Det största antalet byggnader som idag fortfarande har Masonitefasad är klädda med hård eller halvhård Masonite och ribb efterliknande locklistpanel. Några exempel där den hårda eller halvhårda Masoniten skall efterlikna puts finns dock också bevarade; tex. egnahemmet från 1920-talet på fastigheten Bagaren 6, skomakare Otto Nordlunds egnahem från 1920-30-talet i kvarteret Grusåsen, egnahemmet från 1920-talet på fastigheten Sjömannen 9 samt egnahemmet från 1930-talet på fastigheten Stocken 9. 

Ur Masonitesamhället Rundvik, 2006.

Denna bild från 60-talet höll jag på att glömma. Ett riktigt funktionalistiskt masonitehus i Levar längs Kustlandsvägen/Riks13. Visst är det en tjusig slät funkislåda! Numera helt förändrat. Återkommer eventuellt med bild av dagsläget senare. Det fanns en hel del sådana här funkishem i kommunen. Några är rivna. andra omgjorda.

.

.

En bevarad julsaga

Det här häftet hör till min barndoms jular, och innan dess bör den ha glatt min mamma med syster.
Liljeholmens stearinfabriks AB, Stockholm, gav ut den år 1934. Nordisk Rotogravyr tryckte. Fotograf var C.G. Rosenberg, text och teckningar utfördes av Eva Forss (senare Billow).

De fyra bilderna ovan med omslag samt uppslag kommer från Liljeholmens jubileumsblogg med beskrivande foton från olika decennier. Man måste scrolla ner till den 7 november 2019 för att läsa om vad företaget skriver om den här julsagan.

Sagan om Snippe Snapp och juleljusen är en saga i form av en reklambroschyr med totalt 14 uppslag som vill få barn att vara försiktiga med eld och sist men inte minst att påverka dem att uppskatta Liljeholmens stearinljus. Liljeholmens stearinfabrik AB fyllde 180 år 2019. Fabriken startades 1839 av Lars Johan Hierta som även var den som startade Aftonbladet. Tänk er vilken revolution det var att erhålla belysning utan talgljus med osande vekar som krävde ljussaxar för att kortas av. Med de nya ljusen kom även uppfinningen med flätade vekar som brann upp i samma takt som ljuset. Snart nog gjorde dock fotogenlampan sitt intåg, (till Sverige ska den ha kommit i början av 1860-talet). Den var brandsäkrare och gav mer ljus än en candela vilket kunde behövas när järnspisen vid mitten av 1800-talet gjorde sitt intåg i köken och stängde in ljuset/elden. Innan dess gav den öppna härden ljus till köken.

Mitt häfte om tomten Snippe Snapp är välläst och välstuderat, så där som omtyckta barnböcker blir. Stearinljus går åt i mängd hos mej men det är inte alltid av Liljeholmens fabrikat numera. Mina Liljeholmens ljusförpackningar av äldre modell som finns kvar bryter jag inte heller så gärna ;-)  Förutom köpeljus händer det att jag stöper egna ljus emellanåt precis som vi gjorde hemma i masoniteköket inför jularna. Stearinljus är väldiga stämningshöjare och under vinterhalvåret går det åt många i detta hushåll.
.
.

Vanerökare

Ända sedan 80-talet har jag varit vanerökare. Det började med att pappa och jag rökte var sin cigarill en nyårsafton till mammas förtjusning, hon tyckte att det luktade så gott!!! Det var cigarillerna Bellman Siesta vi hade att tillgå, inget utsökt fin cigarr med maggördel. Men härligt var det med lilla Lützen i hemmet. Vem som kom på det hela minns jag inte, ingen i familjen var rökare.

Jag har så klart fortsatt rökningen efter pappas död. En vanerökare slutar inte bara så där ;-) Så en gång om året tänder jag en cigarr eller cigarill, bolmar, blåser rökringar och snusar på den doft som snart enbart är kulturhistoria. Jag känner mej nöjd så och ser fram emot det nya året!
.
.

Föregångskvinnor att minnas

1920-talet var en omvälvande tid.

Lagförslaget om rösträtt för kvinnor röstades igenom 1919. I år är det 100 år sedan! Valet 1921 blev det fösta val i Sverige där allmän rösträtt genomfördes. Det var samma år som min mamma föddes.

Ett kvinnocentrum vid denna tid blev Fogelstadgruppen som bildades 1921 på godset Fogelstad i Julita socken, Södermanlands län. I gruppen ingick kvinnor som Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren. Knutna till gruppen var även Emilia Fogelklou, Hagar Olsson, Alexandra Kollontay, Siri Derkert. Det var framåttänkande kvinnor med yrken som författare, journalister, läkare, pedagoger och politiker. Högutbildade kvinnor som tog strid för att förbättra situationen för alla kvinnor.

Fogelstadgruppen med stående från vänster Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Elin Wägner. Sittande: Kerstin Hesselgren. Foto härifrån.

Fogelstadgruppen startade tidskriften Tidevarvet  som gavs ut en gång i veckan under åren 1923–1936. På bilden syns redaktionen 1935. Längst till vänster står ansvariga utgivaren Ada Nilsson och vid ett av borden sitter Honorine Hermelin. Foto härifrån.

Suffragett, kvinnosakskvinna, feminist - det är några benämningar på de som kämpat för kvinnors rätt till samma människovärde och rättigheter som männen. Jag brukar undra över vilka kvinnor som offentligt propagerade för kvinnors rätt i Nordmaling vid denna tid och framåt? Fanns dom?


Sedan 1978 är den 8 mars av FN avsatt som den Internationella kvinnodagen. Dagen är numera opolitisk i motsats till vid dess instiftande år 1910.

Tidigare skriverier på Internationella kvinnodagen kan läsas HÄR.

.
.

Logotype

Byns ideella förening skaffade så snart den bildats en tydlig logotype där en konstnär utförde emblemet. Vyn har förändrats något sedan 1980 men marginellt - granskog och Flaggbergets flagga som under sommarhalvåret hissas varje söndag består, men det militära spaningstornet försvann ur verkligheten när landets försvar nedmonterades.

Nästa förändring genomfördes i fjol när man insett att det inte finns någon hembygdsförening över huvud taget utan bara en bygdegårdsförening. Texten ändrades - men denna gång anlitades inget proffs för att "fixa till" byns varumärke som synes.

Vad är bygdemedelspengar?

.

.

Gladburk

Den här plåtburken är välkänd för många äldre och medelålders: 1 kg Isakssons Lyxmocca kokmalet. Så himla glad man blir av en färgstark burk. Isakssons kafferosteri i Östersund lades ner på 70-talet.

”Kaffetåren den bästa är, av alla jordiska drycker. Den styrker kroppen, den styrker själen – ända ned i hälen.”

1 kg Gevaliakaffe

 En gång i tiden köptes Gevalia kokmalet mellanrost i plåtburk. Här är en rest efter det där kokkaffet.

Kul att den här plåtburken är kvar. Man kan samla på mycket. Här är det dock inte jag som samlat utan den tidigare generationen som tyckt att den har gått bra att använda till annat än förvaring av kaffe. Därför blev den kvar. Min mamma var ingen saksamlare, tvärtom. Men väl återanvändare och det tackar jag för.

_____________________________________________________________

Man blir förvånad ibland när man ser vilka priser äldre förpackningar går för :-) Det här retrosamlandet är vår tids behov av fasthet i tillvaron, att minnas en annan världsordning nu när allt förändras med väldigt stor hastighet. Två tomma tablettaskar är någon beredd att betala 1136 kronor för enligt ovan. 😲

Har ni tittat in på denna asksamlares eleganta instagramkonto ;-)

.
.

Shell och Tre Snäckor

Tre snäckor hette vägkrogskedjan som ägdes av petroleumföretaget Shell en gång i tiden. Fyndigt.

En av platserna där Tre Snäckors skylt fanns kvar länge var i Ullånger i Västernorrland. Bensinmacken Shell är stängd sedan länge men ett matställe i ny regi finns kvar. När bilderna togs 2011 fanns de förgyllda snäckorna kvar och ytterligare i några år. Jag stannade för att dokumentera trots trist väder. Jag hade på känn att de inte skulle förbli kvar så länge till. Sedan ett par år tillbaka är den vackra skylten slutligt bortplockad.

Jag vill inte påstå att jag tycker det här stället har vunnit på ombyggnaden från bensinstation. Men där finns det typiska mexiteglet kvar och på bilderna även de gyllene snäckskalen. Det hade gått att göra design- och materialmässigt mycket bättre.

Men uteplatsens räcke, entrédörren av aluminium, igensättningen av bensinstationens glasade yta, färgsättningen av nytillskotten är fula. Det känns så typiskt rätt ödslig svensk glesbygd. Till samma kostnad hade detta kunnat göras mindre stötande för ögonen. Och kanske attraherat fler kunder? Är det något som är glest mellan längs våra stora kommunikationsleder så är det bra vägkrogar. Samtidigt ska vi vara glada över de invandrare som håller svenskarna med mat i form av pizzor och kebaber. Vad skulle man annars äta utanför de större orterna, orter som åtminstone jag gärna besöker? Det sägs att ju mindre "håla" desto fler pizzerior finns det. Kanske stämmer det...

Men nog var det synd ändå med de där tre förgyllda snäckorna som inte längre finns...

Foto härifrån.

I Ullånger finns dock ännu en gyllene skylt kvar. Den är ensam i sitt slag och väl synlig från E4.  Det är en stooor klädhängare i toppen av en låg byggnad av typiskt 60-talssnitt med bred sarg upptill som döljer ett platt tak. Ett välkänt varumärke för ett dåtida modehus. Nu finns ingen kommersiell verksamhet kvar i byggnaden. Ska vi anta att den stora galgen kommer att plockas ner i en snar framtid? Jo, så blir det om jag får förutspå. Inget är konstant utom förändring. Förutom slott och herrgårdar som står kvar flera mansåldrar ;-)
. 
.

Ett annat välkommen...

Det finns skyltar för de flesta tillfällen och platser.
Finns de inte att köpa kan man tillverka dem själva.

Av dessa två skyltar kan man få uppfattningen att människor i det här samhället skräpar ner, spottar snus och kastar fimpar. Vare sig man är på väg hem, till arbetsförmedlingen eller till folktandvården. Vilken självbild har man och vilken självbild får man av förmaningarna? Hur upplevs det att komma hem eller till sitt arbete och mötas av den här uppmaningen dag efter dag? Beklämning? Glädje? Ignorans? Blir man förnärmad? Att man blir påverkad på något sätt är väl klart.
.
.