10 september 2016

Att vara modern

Med tanke på det förra inlägget tycker jag att det här passar in. Även på landsbygden ville/vill man vara modern och up-to-date på sitt sätt.

Modern = nymodig, på modet, nutida, nu
Det urbana är just nu en glödhet trend. Att det ”urbana” egentligen syftar till täthet och en plats där det finns mycket människor, verkar sedan länge vara glömt. Nu får det urbana representera det mesta som är bra. Det får liksom staden symbolisera framgång, utveckling och möjligheter. Men exakt vad ordet betyder är dock väldigt oklart och varierar ofta beroende på vem du talar med – det varierar med de individuella föreställningarna om vad ett (gott) liv i stan är. Enligt Svenska akademins ordlista är dock en urban människa både belevad och världsvan. På riktigt!?

Det ord som urban har kommit att associeras starkast med är ”modern”. Ett ord som inte används lika flitigt idag, men som under efterkrigstiden var ett ord som fick styra hela samhällsutvecklingen. Po Tidholm har beskrivit detta väldigt slagkraftigt i sin bok Norrland:

Människor knyter sin identitet och lojalitet till en plats, säger Anders, och i Sverige förlorade många sin lokalförankring under sextio- och sjuttiotalet.

Naturen blev något mycket abstrakt.

Storskaligheten var en dygd. Man rev de gamla trähusen och byggde nya stora hus i betong. Man avverkade stora ytor på en och samma gång. Man lämnade inte en pinne kvar. Rent och snyggt. Och det låter kanske verklighetsfrämmande nu, men sådan var tidens melodi. Det fanns folk som tyckte att kalhyggen var vackra.

Många trodde att man nu kunde bruka skogen på samma sätt som en åker. Man tog centrala beslut i alla frågor. Skogen skulle slutavverkas vid samma ålder var den än stod i landet. Marken skulle återplanteras med tall eller gran, vilken jordmån det än var. Samma metoder skulle användas överallt. De skogsägare som mot förmodan tänkte använda egna metoder bötfälldes. Skogspolitikens syfte var att förse industrin med virke. Sveriges största kalyta, i Lappland, skapades på sextiotalet. De plantor som sattes har dött. Det är en öken och vissa förutspådde ett dåligt resultat redan då. Man lät sig övertalas med ordet modernt.

De som var emot storskalighet var emot det moderna.

Du måste läsa hela det intressanta inlägget som postats på bloggen HÄRIFRÅN

(Po Tidholm kallade sig "Landsbygdsbo men rätt urban" på twitter fram till oktober 2016. Även en Norrlandsförespråkare har svårt att stå emot trycket av det urbant moderna. Ingen vill ju vara en looser.)


På flygfotot syns platsen i byn där de första gårdarna uppfördes. Husen syns som symboler på Stenklyfts karta från 1646 men 1600-talsbyggnaderna var borta långt före 1900-talets början.
Här på flygfotot från 1957 ses en parstuga, en västerbottensgård från 1800-talet, som håller på att ersättas av ett "modernt" hus (det timrade  ljusa huset). Den gamla vackra parstugan revs strax efter. Det här tillvägagångssättet var mycket vanligt här i trakten.

 ***

1970-talet inföll då jag ung vuxen.
Jag har rent av vissa antipatier mot det.
Många småjordbruket lades ner, bland annat vårt.
Renovering och byggande av hus med moderna och "underhållsfria" material var modernt, så även hos oss. Man trodde på underhållsfria material trots att sådana inte finns.
Modeord var strukturomvandling och storskalig infrastruktur.
Jag flyttade till Stockholm för att få den utbildning jag eftertraktade och det var gott och var närmaste ort för det. Arkitektutbildningen kunde jag väl i mycket tillgodogöra mig men inte rivningsraseriet, förödelsen av gamla fina hus och inte heller byggandet av de nya kataloghusen som spred sina villamattor över landet. Byggnadsvård fanns inte på schemat. Miljonprogrammets elefantiasisområden var redan uppförda (1965-1975). En reaktion mot denna storskalighet, dit arbetssökande människor som flytt landsbygden flyttade in, blev småhus i form av stugor i en eller enochenhalv våning, helst hopbyggt med garaget. Det statliga standardiseringen och bostadslånen styrde utformningen. I storstadens villaförorter lika väl som här på landsbygden byggdes dessa småhus. De var/är i mina ögon trista bostäder jämfört med de vackert proportionerade äldre byggnader som revs. Trots det var det i storstäderna de intressanta arkitektkontren fanns, och jag kom att stanna i Sthlm i många år. Restaureringsintresset hade börjat få komma till tals och det tilltalade mig.
I grannbyn detaljplanelades ett område i början av 70-talet och 13 tidstypiska bostadshus uppfördes där. Det byggdes som en villaförort i en stad, inte vad jag menar med att förtäta på landsbygden.
Inte förrän 1996 kom den först skogsskördaren hit till byn och tre centralt belägna skiften avverkades.

Bengt Bratts mångåriga tv-serie Hem till byn visar den här förändringen så väl. Jag såg inte serien då den gick eftersom jag länge saknade tv. Istället såg jag programmen på raken för ett par år sen och blev tagen.

Man vill väl vara modern kan jag höra som argument än idag här i norr när förändring ska till, ibland för förändringens skull! Man kallar det utveckling!!! Vi svenskar är verkligen lätta att leda i en och samma riktning. Det känns så räddhågset.

Urbant leverne i Rom, urbs aeterna. Nutida foto från instagramkontot Germana giorno
.
.

9 september 2016

Lilla Amerika

Här är en redogörelse för hur det var att växa upp i Täby på 80- och 90-talen. Intressant tyckte jag då jag läste, så olikt min egen barn- och ungdom. Klasskillnaderna i byn var ytterst små och alla bodde i småhus med egen tomtmark, de flesta familjer med egna hemman. Vi tillhörde alla en annan socioekonomiskt grupp än som beskrivs nedan och jag var ett rätt lyckligt barn som inte längtade bort.

"
I småborgerliga Täby möts betongmodernismen och idylliskt villaliv. Johan Deurell återvänder till sin barndoms gator och slås av hur lite som förändrats i den amerikaniserade förorten.

När man åker till Täby Centrum efter att inte varit där på nästan tio år, som jag gjorde nyligen, känns det som att vakna ur en långvarig koma. En ny stad har vuxit fram på det som en gång i tiden var bilismens piazza. Den gamla parkeringsplatsen har däckats över med stenstadsbebyggelse som hämtad från Ham­marby Sjöstad. Det sägs att Fredrik Reinfeldt bor i en våning här.
I den nya staden ligger det nya kommunhuset ritat av White: en stor, kopparglänsande struktur som inte är helt olik Sven­-Harrys konsthall. Det är lite ironiskt att politikerna som privati­serade precis allt - skolor, gymnasium och idrottsanläggningar - ska hålla till här. Men så är det.
Inomhuscentrumet, det som kallades ”Täbban”, är renoverat bortom igenkänning. De fattigare konsumenterna är borta, butik­erna är lyxigare och McDonalds har blivit mindre medan livs­stilskaféerna blivit fler. Runtom i centrum kan man slå sig ned i pastellfärgade soffgrupper, kompletta med blomkrukor, vardags­rumsmatta och fastlimmade Eames-fåglar.
Det är som att besöka en inredningsblogg eller vandra runt i en sådan där arkitektkontorsrendering av en ny stadsdel där alla är välbärgade, sportiga och solbrända. Välkommen till min hemstad!
”Täby är Sveriges näst rikaste kommun”, skrek min klasskamrat till vårt motståndarlag samtidigt som vi förlorade någon deltävling i Arlakannan. Det var mitten av nittiotalet, Göran Persson hade nyligen blivit statsminister och jag gick på mellanstadiet. Senare skulle jag förstå att den meningen var intimt sammankopplad med det Täby som jag växte upp i, villaområdet Skarpäng. Här aspire­rade man på det grannarna hade: köksö i amerikanskt snitt från Marbodal, parabolantenn och en uteplats med swimmingpool.
Men inget var en så viktig statusmarkör som det som stod parkerat på garageinfarten. En begagnad sossecontainer från 1987, som varken hade fönsterhissar, luftkonditionering eller annan extrautrustning, skulle aldrig väcka reaktionen ”det går visst bra för någon” i moderatbastionen Täby. Bilismens framskjutna posi­tion berodde inte bara på att många pappor körde tjänstebilar och bytte bil vartannat år, utan kan spåras i kommunens stadsplanering och kulturhistoria.
Roslagsbanan har stannat i Täby i över 100 år. Mycket av kom­munens äldre bebyggelse ligger nära stationerna. Ett typiskt exempel är Viggbyholms station från 1903. I närheten utvecklades ett villaområde och en båtklubb; Viggbyskolan öppnade 1926 när...


”Bilismens framskjutna position berodde inte bara
        på att många pappor körde tjänstebilar och bytte
             bil vartannat år, utan kan spåras i kommunens
                                 stadsplanering och kulturhistoria.”

...allt fler blivit permanentboende. Det drevs ett privat alternativ, en internatskola med socialkristna värderingar på Viggbyholms gård mellan 1928 och -72, påhejad av Carl Malmsten som Natanael Beskow. Men här byggdes också Täbys första större lägenhetsom­råde 1950. Framtiden som en kommun med stora klasskillnader började anas i horisonten.
1957 var ett viktigt år för Täby. Då invigdes Sveriges andra motorväg som delade kommunen på mitten och cementerade bilismens roll för all framtida byggverksamhet. Ett Täby byggdes nära vatten och grönområden, ett annat utmed motorvägen.
De åtta sjuttonvåningshusen i Näsbydal från 1960 var kom­munens första motorvägsbostadsområde. Från början tänkte sig Sune Lindström, Åke Are!l och Alf Bydén att samtliga 900 lägenheter skulle ha varsin parkeringsplats med tillgång till två bensin­mackar och en bilverkstad i området. Det blev bara 579 parkerings­platser och löfte om en expressbusslinje till Stockholm som påstods ta 20 minuter på E18.
Arkitekturhistorikern Fredric Bedoire beskriver Täbyplanen som en symbol för det tidiga sextiotalets Sverige och miljon­programmet. Just Sune Lindströms HSB-komplex Grindtorp, med sina fyra halvcirkelformade huskroppar och över 1500 lägenheter från 1961-66, nämns som framstående exempel på sextiotals­monumentalitet. Med gatunamn som Meteorvägen och Komet­vägen byggdes Grindtorp för att ses i förbifarten från bilar och flygplan, vilket krävde längre perspektivoch större skala.
På min tid var dessa rymdlämningar stenografi för kommunens ”UFF-områden”. När en storrökande fröken och vaktis sågs as­fulla i Täby Centrum förklarades incidenten med att båda bodde på Meteorvägen och bar urtvättade täckjackor från åttiotalet. I dag kostar en tvåa i Grindtorp närmare tre miljoner.
Täbys slogan var länge ”stan på landet”. Det pastorala Täby kännetecknades av en busstidtabell med nästintill lika få av­gångar som i ytterskärgården, vackra grönområden och det faktum att en bra bit in på sextiotalet såldes där fritidstomter.
Precis som i skärgården köptes många av de första tomterna av en ny bilburen medelklass. Där jag växte upp fanns några av sommarhusrelikerna ännu kvar insprängda i villabebyggelsen från sjuttio-, åttio- och nittiotalen. Sommarstugeägarna sades vara sinnessjuka. Deras stugor var klädda i fattiglappar eller halv­ruttna brädor, deras tomter var skogar eller soptippar.
Ett sådant hus låg vid Rösjöskolan. Ingen hade någonsin sett han som bodde där inne, annat än som en silhuett mot en för­dragen gardin. Men ryktena florerade. Gubben påstods ha varit en snygg dandy fram till att fästmön dumpade honom för en annan karl och körde i väg deras nya sportbil. När jag slutade högstadiet var såväl gardinsilhuetten som huset borta, ersatta av tre stora Myresjöhus med blänkande Mercedesbilar utanför.
De olika villa- och radhusområdena var lite som byar, med små förortstorg där det fanns mataffärer och andra faciliteter. Vid Rösjö Centrum låg pizzerian där coola gänget hängde, en friser­salong, en tobaksbutik och en ICA-handlare. Men de lokala torgen var enbart tänkta som komplement till ”Täby Storcentrum”, kron­juvelen i Täbyplanen. Ambitionen var att hela norrortsregionen skulle bila dit. Arkitekten Lolle Lundqvist hittade inspirationen i USA, i form av ett köpcentrum i Minneapolis och en parkerings­plats i Michigan.
När Täby Centrum öppnade 1968 utlovade annonserna någon­ting utöver Stockholmsregionens ABC-centrum och deras tråkiga apotek, försäkringskassor och postkontor. Nämligen två varuhus, 40 butiker, 1 800 avgiftsfria parkeringsplatser och ett så kallat innetorg - ”där Ni möter sommarvärme året om och där grönska och vattenkonst skapar trivsam atmosfär.”
Om det gamla Täby Centrum var ett torg, så var 1991 års ut­byggnad en affärsgata i tre plan. Lundqvist, som också låg bakom förvandlingen till Norra Europas största inomhuscentrum, menade...


”Randig skjorta” v-ringad lammullströja över axlarna och chinos. Allt inhandlades på Täby Centrum-butikerna Tangent och Champagne.
          Täby-tjejerna och killarna klädde sig som den amerikanska vita övre medelklassen.”

...att ”känslan ska vara att man går och strosar på en vanlig gata, som till exempel Drottninggatan.” Förbindelserna till gamla delen var tänkta att ”upplevas som intima modegator med exklusiva och indirekt upplysta boutiquer.”
Från början lockades konsumenter från Täbys olika socio­ekonomiska skikt till ”Täbban”. Invigningsprogrammet bjöd på såväl ”PRIPPS Pub med Show”, där Tompa-John stod för under­hållningen, som världspremiären av Ingmar Bergmans Skammen. På sjuttio- och åttiotalen huserade där varuhuset NK jämte KF:s billigare butikskedjor. Det fanns något för alla, helt enkelt. Men i och med nittiotalsutbyggnaden så började butikerna med det som Walter Benjamin kallade för krimskrams att successivt ge vika för det som gemene man kallar för märkeskläder.
Eftersom folk aldrig behövde lämna Täby för att konsumera så utvecklades där också en egen stil. Stilen reflekterade såväl medelklassens dominans som Täbban-butikernas sortiment. I slutet av nittiotalet gällde kläder med en logotyp på bröstet och vag koppling till traditionella överklassporter. En typisk ungdoms­look var: randig skjorta, v-ringad lammullströja över axlarna och chinos. Allt inhandlades i Täby Centrum-butikerna Tangent och Champagne. Beroende på årstid klädde sig Täby-tjejerna och killarna som den amerikanska, vita övre medelklassen på golfsemester, båtsemester eller skidsemester. Just Amerikakopplingen blev extra tydlig dagen efter 11 september-attackerna, då elever dök upp i skolan i Ralph Lauren-tröjor med USA-flaggan över hela bröstet.
Det rivaliserande stillägret var kickers i idrottskläder som hämtade från kostymförrådet till Fucking Åmål. Denna minoritet existerade i varje rökruta på varje högstadieskola. Deras storhets­tid slutade dock dagen man gick ut högstadiet; ty på gymnasiet förpassade de till fordons- eller barn- och fritidsprogrammen och stämplades som ”losers.” Det stod klart redan då att dessa människor aldrig skulle gå på universitet eller bli rika.
Jag längtade bort från att jag var elva, drog så fort jag fick chansen och kommer aldrig flytta tillbaka. Men kanske betyder det intet mer än att jag är en produkt av Täbys stående ambition att ständigt uppgradera sig själv?


Reportage (exklusive tillhörande bilder) ur FORM Nordiskt arkitektur- och designmagasin 3/2016. Bilder i detta inlägg från internet.


.
.

5 september 2016

The Box

Detta är "compact living". I Lådan med storleken 6 x 3,6 meter bodde fyra personer från 1941 och fyra år framåt. Lådan ritades av arkitekten Ralph Erskine till sig själv och familjen. Det är stor liten arkitektur.

Foto härifrån.

Stugan förföll sedermera men återuppbyggdes 1989, då på Lovön. På den tiden kunde man låna nyckeln från Arkitekturmuseet och på egen hand göra ett besök. Det gjorde jag med en arkitektkollega. Det var förmånligt att på egen hand gå omkring och titta på och testa alla finesser som fanns för att dubbelutnyttja ytan. Ett exempel var sängen som hissades upp mot taket för att frigöra golvyta dagtid.

Entrésidan hade staplad ved på sidorna om dörren. Veden eldades i öppna spisen och utgjorde även extra väggisolering där den var staplad.

HÄR finns bra bilder från interiören, länken är värd att klicka på. Och HÄR ännu flera.

Här är en planskiss. Från den tid då man ritade för hand. Ett konstverk i sig enligt min mening. Och som sagt - stor liten arkitektur.
.
.

4 september 2016

Händelser i norr

Nu har jag fått en väldigt stor dos av "Norrland" igen. På bara en dag och det var igår.

Skogsägarföreningen hade visning av bygge av skogsbilväg och röjning. Kokkaffe och föredrag om det skogsbrukspolitiska läget samt en del nyttigt om bildande av vägsamfälligheter. Just den sista biten skulle alla hemmansägare i byn ha nytta av. Nämligen vad anläggningslagen och samfällighetslagen säger. Där har jag stött min panna blodig så många gånger i byn. Herregud vilken okunskap det finns. Inte ens med många högskolepoäng bryr man sig om att kolla vad som gäller. Det gör mig verkligt mörkrädd. Vi fick också höra om negativa erfarenheten av Lantmäteriet i AC, och det stämde med vad jag upplevt med de två förrättningar jag varit med om,

Jag hade inte skäggstubben, mustaschen eller kepsen med så jag var lite udda trots att jag försökte smälta in med klädseln för övrigt. Fick härma den manliga imagen genom att nonchalant släntra runt med händerna i byxfickorna för att smälta in ;-)  I den här nordliga skogsägarföreningen påstår vd:n att man arbetar mycket hårt för att jämställdheten mellan könen men det är långt, långt, långt, långt kvar dit. Vi blir fler och fler kvinnliga skogsägare och självklart är pratet om genusfrågan ett led i taktiken att få fler kvinnliga medlemmar, få fler kvinnor att sälja sin skog till skogsägarföreningen. Det här besöket var ett sätt för mej att ta pulsen på föreningen. Vill man få mig att sälja skog till dem får takten i jämställdheten öka astronomiskt.

Som sluttamp bjöds på kött stekt i muurikka på pitabröd. Jag förhörde mig om vilket kött som ingick och fick veta att det var viltskav, mest hjort trodde den kvinnliga! inspektorn som serverade. Gud förbjude att det var renskav, den här föreningen och samerna är på kollisionskurs sedan renbetesmålet i N-ling, vettja.

Jag har varit på flera skogsbruksdagar i Mellansverige men de har varit anordnade av Skogsstyrelsen och därmed mycket mer sakliga. Tittat på olika typer av skogsavsnitt och delats in i grupper som kommit med gemensamt förslag på åtgärder som därefter diskuterats med övriga grupper, suttit i "skolbänken"  och fått lära oss om upphandling av skogsbrukstjänster, åkt till olika skogsbiotoper och talat om lagstiftning, kulturlämningar, markbetingelser, röjning, plantering.

Den här skogsdagen var mest givande om man är intresserad av maskiner och motorer. Fick veta att de som inte är för kalhyggen tillhör de gröna khmererna, höhöhö...

Samtidigt som detta händer håller jag på att avsluta boken Herrarna i skogen av Kerstin Ekman från 2007. En inträngande och eftertänksam genomgång av vad skogen betytt och betyder, hur den förvandlats i vår sinnevärld genom årtusendena och var vi i verkligheten slutligen befinner oss och vägen dit.

Och sen blev det surströmmingsfestande hos mej tillsammans med en kompis. Wow. Årets Oscars var bra, normalt brukar fjolårets strömming vara godare men den här var fin och mild.

Och på kvällen var jag med om något jag inte trodde jag skulle uppleva igen - ett möte med temat "Yttersta tiden". Va!?? Säger inget mer än att dagen var mitt Västerbotten i ett nötskal!
.
.

3 september 2016

Brö´fjal

Som född i bagarstugornas land tycker jag om tunnbröd och knäckebröd (spisbröd som vi sa när jag var barn). Men numera bor jag i de mjuka brödens landsända. Där är det icke lätt att få tag i tunnbröd som är bakat med omsorg och inte i en stor industri.
Det här är 40-tal kan jag tro och fotografen Kerstin Bernhard var den som dokumenterade tunnbrödsbaket så fint. Jag förmodar att den här bagerskan använder en lång och smal brödspade.

Den här brö´fjala (brödspade) är några generationer gammal och tillverkad för bak i bagarstugan/bryggstugan/bröjstun som tillhör morfars föräldrahem. Sedan länge är ugnen obrukbar. Den sista som använde denna brö´fjal var min mamma. Diametern är 62 cm och skaftets längd omkring 90 cm. Söderut i landet är brödspadarna så mycket mindre, de ska bara hysa en mjukkake, nåt helt annat än tunnbröd. Jag minns när mamma bakade hos Helga Käck, vars bagarstuga fanns redan 1864 då den ritades inpå laga skifteskartan. Numera är Helga borta, bostadshuset med tomt sålt, mark inklusive bagarstuga såld till en person i en annan by. Bagarstugan ser för varje år ut att behöva allt mer kärlek. Den kommer nog att skatta åt förgängelsen. Hur många av dagens hus här i byn tror ni fanns år 1864? De är lätträknade.

I grannbyn finns en bagarstuga i bruk. Den byggdes på 1990-talet och fyller sin funktion men saknar kulturhistoria.
.
.

2 september 2016

Höstfärger

Ännu  har inte frosten slagit till...
.
.

1 september 2016

Bygga vid vatten

Att bygga vid vatten är populärt idag. I en liten mellansvensk småstad kom  det här flerfamiljshusen upp förra året. En träbrygga eller kaj löper längs med vattnet för att strosa eller cykla på. Den är alltså inte privat. Vattnet har blivit tillgängligt för alla.

De nybyggda ordinära trähusen har två våningar. Tre likartade längor är väl inpassade i området men de ligger inte parallellt med varandra. Fasaderna är målade med röd slamfärg, taken har grå bandtäckt plåtslagning. Här finns även två punkthus med fyra våningar.

När jag ser de här bostadshusen undrar hur det går i hemkommunen med försöken att bygga strandnära boenden. En träbrygga kom till nere vid gamla kajen men den var felkonstruerad redan från början så den spärrades av. Här kan man läsa om planerna för Notholmen. Alla försök att få till stånd byggande har hitintills inte varit möjligt, ett förslag var liknande det jag fotat ovan med försök att få till stånd kooperativa hyresrätter. Nu har en kataloghusfirma tagit över försöket att bygga bostäder där.

Det är obeskrivligt annorlunda att bo i Mellansverige jämfört med i "Norrland". Det borde inte få vara så stor differens. Här pendlar man med Svealandsbanan om man pendlar. Botniabanan har inte gett riktigt samma effekt vad jag förstår. Det måste till rikspolitiska krafttag för att få hela landet att leva. Utöver regionala skillnader ökar så levnadsvillkoren mellan stad och land stort. Det är vemodigt att fortsätta uppleva gigantismen och på nära håll se skillnaderna, strukturerna.

Edit: Det är det kommunla bostadsbolaget som är/planerar bli byggherre båda fallen.
.
.

29 augusti 2016

Ett ufo till fritidshus

En finfin majdag under andra halvan av 70-talet gjorde vi, några arkitektstudenter och lärare, en studieresa med en liten öppen motordunkande båt ut i Trosa skärgård för att besöka Askölaboratoriet med marinbiologisk forskning men framför allt titta på spännande/vackra/berömda fritidshus, samtliga arkitektritade.
Foto härifrån.
Det här var första stoppet. Simon Spies spännande fritidshus på Torö som invigdes 1969, arkitekt till detta "ufohus" var Staffan Berglund. Jag har inga foton från detta sommarhus och försöker rekonstruera hur jag upplevde det hela med tanke på min bakgrund på västerbottniska landsbygden. Visst var det häftigt, häftigt men riktigt storögd blev jag ändå inte av någon anledning. Kanske för att det var tomt och utan personliga tillhörigheter kvarlämnade i inredningen.

Det jag hade med mig mer av in i framtiden var upplevelsen av och i Gunnar Asplunds fritidshus Stennäs på Lisön från 1937. Där lade jag på minnet detaljer för framtida behov. Arthur von Schmalensees sommarhus i Fiversätra från 1960 var en rödfärgad träbyggnad insmugen i terrängen. Urvalet av besöksobjekt var varierande och välgjord.

Jag kom att tänka på den där härliga försommarresan i Trosa skärgård, med stor spännvidd på arkitekturen, när jag såg den här bilden i juninumret av Arkitekten.

Var det två flygande tefat som i början
av juni kom rullande på släp
genom natten på väg mot Norrsundets hamn i
Gästrikland? Nej, det handlade om två Futurohus
som fraktades ner till hamnen för vidare
transport på pråm.

Futurohusen, den finländske arkitekten Matti
Suuronens futuristiska plasthus från 60- och
70-talen, var tänkta som prefabricerade fritidshus,
lätta att transportera. Ett hundratal tillverkades
och idag finns runt 60 kvar.

Tre hus köptes av försvaret, varav två hamnade
på Norans skjutfält söder om Söderhamn där de
användes som mätstationer vid bland annat raketskjutningsövningar.
De senaste åren har de stått
oanvända och förfallit och nu ska de avyttras. Ett
hamnar på Flygvapenmuseum i Linköping, det andra
säljs till högstbjudande.
– Vi tror vi kan få mellan 250 000 och 2,5 miljoner
kronor för det, säger Johan Danielsson, pressekreterare på Fortifikationsverket.
Text och foto: Torbjörn Wester
.
.

28 augusti 2016

Traktorägg

I år kan man för första året se maskulina traktorägg. De är naturligtvis blå. Sedan tidigare finns kvinnoägg i rosa. Bönder som köper rullar av blå respektive rosa ensilageplast stöder forskning för prostatacancer respektive bröstcancer.
 Men man kan också se spridda vita, kantiga ägg
Eller gamla ruttna ägg

Om jordbrukets traktorägg som vacker upplevelse både för barn och vuxna kan man läsa HÄR.
.
.

24 augusti 2016

Ladugårdssafari

Ni ser ju själva vad som går av stapeln den 28 augusti 2016 kl.14.  Det är något riktigt exklusivt!

LADUGÅRDSSAFARI  I  HEDA

Naturguide Lars Frölich och byggnadsantikvarie Marie Hagsten berättar om ladugårdsliv och flora under tre århundraden.
Vi besöker tre ladugårdar från 1700-, 1800- och 1900-talet i Hedabygden i Ödeshögs kommun och tittar på floran i dess närhet.
Samling: vi träffas vid Heda kyrka för eventuell samåkning.
Ta med fika! Kostnad 50 :-

Ack vore jag där!!! Det känns bra att veta att det finns fler ladugårdsnördar än jag. Snacka om ett länsmuseum med förutseende kunskapsöverföring. Skulle detta vara genomförbart i AC-län?
.
.

23 augusti 2016

Rökt bacon

Har ni provat alspånsrökt JägarBacon till honungs- eller galiamelon? Som förrätt eller en lätt sommarmåltid. Rökt bacon istället för parmaskinka eller bresaola alltså. Gott!.

Tidigare har jag aldrig ätit rökt bacon, bacon som inte behöver stekas utan kan ätas naturell. Tack E. för förpackningen du överlämnade! Jag gjorde även spagetti alla carbonara med denna alspånsrökta bacon, då stekte jag den lätt. Också det smakade bra!

Strömdahla slakteri har den här produkten. Ni som bor i Nordmaling med omnejd kan skatta er lyckliga :-) (Jodå, jag vet att flera av er läser den här bloggen.)
.
.

21 augusti 2016

Riva färg

Ty var och en vet, att blyvitt, liksom krita,högst ogärna mängder sig: med vatten ingår den icke förening, utan stor motspänstighet; och till och med olja blandar den sig icke så benäget, som man torde föreställa sig. Gubben övervann dock färgämnets alla små passioner. Med sin väldiga löpare (rivsten) gjorde han ringar på sin sten i allt större och större varv; och med varje ring hade en ny mängd färgstoft måst dyka in i oljan. Ju mer han rev, ju vitare, ju mera bländande blevo cirklarne. När de slutligen glimmade likt undulationerne i ett stort mjölkfat, började gubben sjunga. "Nu, gode han, skall kimröken i, så blir det pärlfärg utav; och rättarmors stolar skall jag göra så vackra, att ingen törs sätta sig på dem under ett halvårs tid."
Fortsätter läsningen av Carl Jonas Love Almqvist som jag nämnde tidigare, har avslutat läsningen av novellen Målaren som gavs ut 1840.

Jag besökte i juli ett litet hembygdsmuseum i N-lings kommun. Man håller öppet söndagarna i juli och avslutar den sista söndagen med stort tårtkalas varje år. När jag var där startade en konsert med klezmermusik utan att jag visste om att så skulle bli, det gjorde inte besöket sämre :-)

I den f.d. skolan fanns naturligtvis många gamla föremål samlade, där var ordning och reda - alla föremål hade fått inventarie-nummer. Till sin hjälp för detta hade man, då det begav sig, Västerbottens läns museum.

Nå, där fanns målarhällen som syns på fotona: en kvadratisk stenskiva som ser ut att vara kalksten, på en grov benställning av trä. Och en löpare (rivsten) som i detta fall är av trä.

När jag såg den kom jag att tänka på min farfarsfar Israel, född 1855, som kom vandrande söderifrån som liten pojke tillsammans med en målargesäll till Olofsfors bruk. Pojkens arbetsuppgift var att riva färg. Att "riva färg" innebär att finfördela pigmenten jämnt innan de blandades i bindemedlet, t ex linolja. Fram till 1840-talet gjordes det alltid för hand men senare började man successivt mer och mer övergå till maskinell rivning.

Eftersom Carl Jonas Love var bra på folklivsskildringar fick jag genom att läsa Målaren ännu mer inblick i målaryrket under 1800-talet. Tillsammans med målarhällen på Brattsbacka hembygdsmuseum blir förståelsen för farfarsfars ungdomsliv än mer komplett.
"Är det mycket svårt att riva färg?" sade han.

Åja, visst vill det vara sin konst, svarade den åldrige, och drog sina gråa ögonbryn upp i pannan. Det kommer mycket an på vad ämne färgen är utav, fortfor han; somliga materier komma icke så lätt tillsammans, och då får man arbeta med dem. Också måste man förstå sin sak, det är givet; ty annars begriper man honom icke. Umbra skall man riva i ättika, eljest blandar han sig icke, och vet man ej det, tager man ingen ättika. Likaså bevänt är det med allt annat. Vill man icke göra oljefärg, utan endast limfärg, nå, då tager man ingen olja, men likväl måste man döva blyvitten med brännvin, innan man kan få honom att gå in i vattnet. Och så är det med allting. Alla barn i början. Men visst kan man lära sig riva,det förstås, det. Har han aldrig hållit uti en löpare?
Detta är Olof Hanssons målarkista från 1870-1880-talet som finns på Träslottet i Arbrå som även den ger liv åt dåtidens målaryrke.

Till sist en liten berättelse om mitt eget förhållande till färgpigment.
Sommaren 1982 lämnade jag byn, efter att ha hjälpt till med skogsplantering på föräldrarnas skogsmark under en del av semestern, för att ta tåget till skulptörstaden Pietrasanta i Toscana och möta goda vänner som redan hade installerat sig där nere i en lånad lägenhet. Där hade vi några fina veckor med enormt kulturutbud.

I Florens fann vi, intresserade som vi var av att blanda till egen lim-, linolje- och temperafärg, vårt Mecca: Zecchi på Via dello Studio, 19. Som jag handlade pigment på lös vikt!! Det ena var vackrare än det andra och pigmenten var färdigrivna till pulver som är kutym numera.

I Sverige var det då, 1982, inte möjligt för privatpersoner att köpa färgpigment. Färdig linoljefärg förekom, som jag minns, inte heller i färghandeln på den tiden. Det har verkligen gått framåt på den fronten må jag säga!
.
.

18 augusti 2016

Jag kom förbi...

...ett kulturreservat i Östergötland.
Där förbereddes för öppet hus dagen därpå. Redan nu kunde man köpa kaffe med tilltugg, prata byggnadsvård och bese husens interiörer samt åka med vagn efter arbetshästar vilket brukar tilltala barn.
På gården bor även de här hästarna som gick i hagen tillsammans med fåren.

Den narade dörren är vacker i sin enkelhet.

 
Alla byggnader är grå eller bruna - beroende av vilket väderstreck de vetter mot. Obehandlat är träet i alla fall.

 
Men där panelen nyss bytts till ny i ett byggnadsvårdsprojekt lyser träet ljust och "vitt". Härliga kontraster. På gården såldes byggnadsvårdslitteratur.


 
En gång var spåntaket ljust som panelen på fotot ovanför. När det efter ett antal år lagades med nya stickspån blev det fläckigt - de nya spånen "stack ut". För mig tyder det på omtänksamhet då byggnader lagas och materialet inte byts ut helt och hållet eller får stå och förfalla. Underhåll efterhand är grejen framför stora renoveringar!

Det här är trakter där den fotografen August Christian Hultgren (1869 - 1961) levde och verkade. Boken "Bygatan. En vandring genom det förgångna med mästerfotografen August Christian Hultgren" finns i hyllan. I Ydre bibliotek finns ett Hultgren-museum.

 
Det här är mangårdsbyggningen, eller byggningarna. Det är ju en dubbelgård. Den vänstra delen är bebodd idag, den högra är museum. Det var inte als folktomt som man kan tro av bilderna.

 
Gården är av götisk typ - gårdstunet avdelat med ett lågt staket, ett hägn, mellan mangård och fägård. Läs mer om Smedstorps dubbelgård.
.
.

16 augusti 2016

Laddade batterier

Årets semestersegling är avslutad. Manskapet var rätt nöjda, de tio dagarna hade varit till belåtenhet förstod jag då jag mötte upp. Lite regn först sista dagen då även sensommarvindarna blåste upp och luften blev kylig. Jag hoppas den sista kullen tornseglarungar som nu piper under takteglet hinner med flytten söderut.


Höstvisa
Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…
.
.

14 augusti 2016

Ett hus i Västerbotten

Ett stämningsfullt hus i Västerbotten fångat under en av sommarens utfärder. Det finns nå´n slags stilla frid över byggnaden. Det står tyst. Inga människor i rörelse. Gräset växer vilt.

I min egen by råder en slags tystnad. Inga glada skratt från människor som träffs och äter eller fikar gemensamt. Sällan hörs röster från barn eller vuxna. Uteplatserna flyttas till mindre synliga platser. Träd planteras och ger insynsskydd. Om inte sly hindrar sikten. Men somrarnas motorverktyg för att hålla gräset stången kör igång nu och då. Det är sommarens ljud numera.

Efter besök i den här inlandsbyn där huset på bilden står körde jag över länsgränsen. Den vackraste sträckan jag såg var den mellan Getingstabodum och Rullnäs. Det ångermanländska landskapet var omhändertaget, brukat, sjöarna Bodum och Gissjön blänkte i kvällningen, byggnaderna som passerade revy verkade omtyckta, de var inte hårt ombyggda så vitt jag hann se. Och där såg jag en grupp människor som satt tillsammans, åt och skrattade. Det kändes härligt men ovanligt.
.
.

10 augusti 2016

Roslagsmahogny

Så fick jag då äntligen nytta av den dalbrända fintjäran som finns i en burk här då sommarstugans nya handledare/överliggare fick ytbehandling. Den gamla var rötskadad och på den hade en vattenbaserad smörja strukits på för sisådär 30 år sen. Då sommarstugan stod klar 1956 ströks Cuprinol på men dagens C. är en helt annan blandning förstod jag efter kontakt med företagets kemist som förespråkade ännu en vattenbaserad produkt. Den valdes bort.

Jag blandade till roslagsmahogny av dalbränd trätjära, kokt linolja och balsamterpentin. 1 dl av vardera, lätt och snabbt gick det. Sen var det bra att stryka på blandningen på handledaren, även det var snabbt gjort, inom ett år blir det ett par strykningar till tänker jag.

Gissa om det luktar gott med trätjära i blandningen?!!

1 del 100 % trätjära. Den måste gå att blanda med terpentin eller lacknafta.
1 del linolja, kokt eller rå
1 del terpentin eller lacknafta
Blanda tjära och olja ordentligt innan terpentinet tillsätts. Ytan som ska strykas ska vara torr och ordentligt rengjord och som med all målning är grundarbetet det viktigaste för att slutresultatet ska bli bra. Blandningen påförs med en pensel eller plafondpensel. Roslagsmahogny är tunnflytande och har en laserande effekt och tränger ner djupt i träet vilket ger en vattenavvisande yta. Traditionellt har blandningen använts till ytor som varit utsatta för väder och vind, som bryggor, sjöbodar, båthus och båtar. Ytan kan i solsken bli dammtorr på ett dygn men tar längre tid att torka på djupet. Det är klokt att vara försiktig om ytan ska beträdas innan den torkat helt, då detta påverkar det slutgiltiga resultatet. Generellt torkar ytan på 3-4 veckor. En liter roslagsmahogny räcker till ca 6-12 kvm, beroende på om underlaget är hyvlat eller ohyvlat.

Receptet finns på Skansens hemsida, se länk.
.
.

8 augusti 2016

Cykeltur i sensommaren

Jag tog en cykeltur i mina sydligare omgivningar.
 Vetefälten mognar alltmer och cykeln är stadig och rejäl på både asfalt- och grusvägar.
 Likaså mognar grönfodret
 Havrefälten kommer lite efter
 Sista semestersöndagen rör sig inte många båtar på sjön
Men på strandängarna gonar sig kalvarna  med sina trygga mammor, kossorna, alldeles i närheten.
Det är störtskönt att bo och leva på en levande landsbygd.
.
.

6 augusti 2016

Normlöst

Har ni läst Michael Pollans bok En andra natur med underrubriken "En trädgårdsodlares bildningsväg"? Om inte - gör det.

När jag ser den här teckningen tänker jag på hans berättelse om uppväxten i ett amerikanskt medelklassamhälle och hans fars medvetna avståndstagande från normen som där fanns. En underbar beskrivning är vad det är!

.
.

4 augusti 2016

Ljus utan eld

Sommartid. Ljusstaken står fortfarande framme. Stearinljusen glöder av solstrålarna.
.
.