Två kulturer: stad och landsbygd

 

Mamma och pappa hade under några somrar i början av 50-talet ett sommarbarn på grönbete hos sig. Det var en pojke i från en Stockholmsförort. Han var äldst i syskonskaran. Alla verkar ha trivts med arrangemanget. Vänskapen med mina föräldrar blev livslång. 

Det här sättet att låta stadsbarn få komma ut och njuta av livet på landet var välorganiserat. Barnen kunde få komma till barnkolonier eller feriehem. Jag tänker på kollot Barnens ö samt känslan i  Här kommer Petter.  En sommarberättelse av Hans Peterson från 1963 som blev tv-film.

Gunnar fick vara med om sådant som inte var vardagsliv i förorten. Gå i skogen, plocka bär, äta blåbärssoppa med klimp, rida på en kviga, vara med när höet hässjades och åka höskrinda, bli biten av en huggorm, se hur handmjölkning gick till, inse varifrån mjölk och ägg kommer och mycket mycket mer som var nytt för en liten Stockholmsgrabb. Han fick uppleva:

Kultur kontra natur
Stad kontra landsbygd
Det tämjda kontra det vilda 

 

Jag minns när jag själv för första gången upplevde kvartersindelning i en tätort. Så annorlunda, så fyrkantigt, jämfört med slingrande vägar och skog att röra sig fritt i.

I skuggan av torkat hö

Ett barn i en barnvagn. Det ser ut att vara varmt, flickans hår är lite svettfuktigt. Därför har vagnen placerats i skuggan. Den skugga som tillfälligt gavs var av torkat hö. Jag tror inte att det är en hässja eftersom bilden är tagen på gårdstunet och där stod aldrig någon hässja. Snarare är det slutet av slåttannan då höet fraktades med höskrinda in till hölage, skullen). Kanske är det kaffepaus för de vuxna.

Barnvagnen är av 50-talsmodell. Jag tittar i Scandinavian Retro nr 2/2016, där en sammanställning  av vagnar finns, för att försöka reda ut årtalet - men går bet. Kanske får jag återkomma om jag finner ett svar på årgång.

Tillägg: Har kollat upp att det är en barnvagn tillverkad av BRIO som syns på fotot.

Jag gillar synen av gräset som växer på gårdsplanen, inte alls snaggat som det blir när gräsklippare används - handjagad, motordriven eller robot. Det är säkerligen slaget en gång med lie och en gång till lär det bli innan sommaren är över. På själva körytan är det nerslitet av alla hjul och fötter på människor och djur som trampat ner det. ♥
 

Kaffepåse som souvenir

Pappa och svågern Bertil gjorde 1959 en semestertripp till Lappland efter att hässjningen av höet var överstökat och det torkade på de 49 linhässjorna. Att sommaren 1959 gav 49 hässjor vet jag eftersom lägdornas skörd är noga antecknad från år till år i hushållets loggbok.

Edit: Efter att jag skrev inlägget har jag av en vänlig svensk läsare i Norge fått mer upplysningar om bilderna. Ibland har man allt bra tur! Fotona är lite omstuvad ordning och ny text är ljusare grå. Tack E.

 

År 1959 var fler bilturister ute, men inte alls många. Bilismen var ännu inte så utbredd och stoppen gjordes vid rastplatser med vacker utsikt. Här får en tom höskrinda dragen av en arbetshäst symbolisera det jordbruk som höll på avvecklas och centraliseras men som ännu till viss del fanns kvar.

Bilden ovan är tagen tvärs över vägen från kyrkan, i centrum av Tärnaby. Trolltrumman, en souvenirbutik som fanns/finns i huset man ser. Den öppnades 1958 och finns än i dag på samma plats.

 

Tärna kyrka besöktes och fotograferades.

 

 Vid riksgränsen kokades det Cirkelkaffe. Bilden är från gränsen på väg till Mo i Rana (stenen invigd 1939).

 

Getter fångades på foton men inga renar. Getterna gick fritt vid landsvägen och det var lite exotiskt det också kan jag tro. Troligen från norska sidan där getterna än idag går fritt.

 Se upp för renar! Vilken fin hemgjord skylt. Mycket möjligt en bild i Lycksele med tanke på gatstenar och husfasad.

 En paus på en vacker brukad sluttning ner mot en älv, kikaren kom fram.

Detta var säkerligen ett topografiskt och geografiskt viktigt stopp. Kikaren redo i rem över axeln. Skylten finns att se ett par mil västerut från Storuman.

Vida vyer och grusväg.

 

När de kom hem igen öppnades DKWns baklucka och reseutrustningen plockades ur. De två svågrarna gjorde sig lustiga över hur välutrustade de var i händelse av kyla. Och frost hade det visst varit vissa nätter. Min moster fångade de glada hemvändande Lapplandsresenärerna på foto. Det är bilder i hennes album jag skannat av.

Väl hemkomna efter några dagars bilande i inlandet fanns i bagaget  även upplevelser som blev berättelse Pappa hade också köpt en handsydd kaffepåse i renskinn - samisk och exotisk. Han var öppen för samisk kultur, ja ursprungskulturer över huvud taget. Kaffebönor från 1959 finns fortfarande kvar i skinnpåsen. Den här kaffepåsen kan mycket väl vara inköpt på den då nystartade souvenirbutiken Trolltrumman i Tärnaby.
.
. 

Värdefullt hö

Höskrindan blev inte full och inte hårt packad på något sätt i år. Grässtråna växer glest denna sommar. Höet torkar snabbt och lätt då dagar utan regn pågår och pågår. Höet på skrindan bredde vi ut på det torra höet som strängats på närmaste lägdan. Det kom alltså till nytta.

Det är tredje året vi åter igen använder denna gamla höskrinda. En höskrinda som pappa tillverkat, förmodligen på 1960-talet. Den är lätt, en vuxen människa drar den av egen kraft den har utmärkt balans och den är hur lätt som helst att manövrera. Och den uppmärksamme ser att hjulhusen är täckta med masonite :-)

I år togs höet på stora delar av lägdorna om hand. Vi har ju torka och bönderna söker efter foder till sina kreatur. "Det blir dyrt att ha häst" var en av rubrikerna i en Mellansvensk dagstidning. Där skrivs även någon gång i veckan reportage om bönder som behöver foder. Att importera från Tyskland eller köpa från Östergötland är en del av lösningarna. Eller att nödslakta djur.

Strängläggarmaskinen på fotot arbetade snabbt.

(För att inte tala om åbäket till trippelslåtterbalk som en senare samma kväll for fram över många av byns lägdor i hög hastighet och mejade ner allt som kom i dess väg.)

Två strängar hö blev det när detta var klart.

Upptagning och hemtransport av höet var lika rationell. Lastvolymen vid medelkomprimering är i den här vagnen 100 m3 (utan kompression 47 m3), upptagningsbredden är 2 meter och "skrindan" är försedd med rotor, hydraulisk drivning, dubbla knivskär...

Det är annat än den lilla handdrivna höskrindan ;-) som med högaffel (hö´grep sa vi när jag var liten ) lassas med väldoftande hö.
.
.

Höskrindan

Så kom då höskrindan till bruks igen, den som pappa byggt något okänt årtal. Den har stått undanstuvad sedan 1970.

Torkvädret under veckan som gick var rätt bra och vi parerade åskskurarna. I torsdags hade vi åska på två fronter men under lång tid var det uppehåll just här över byn. När skrindan väl var lassad med höet var det bara att köra in den under tak i lagårdsporten. Men höet är inte hårt packat utan fluffigt upplagt med tanke på att samtliga strån inte är kruttorra men höet doftar ljuvligt.

Det är fler som uppskattar slåttanna och höskrindor, här på andra sidan bergen. Heja Norge!
.
Läs även andra bloggares åsikter om höskrinda, hö, gräs, slåttanna, slåtter, ekipage, hemmabygge

Sista lasset

I maj 1971 sålde mina föräldrar de två korna. En otroligt lång era var över. Jordbrukartiden. Den period som varat längst i mänsklighetens historia och som sitter i generna..


Året innan, alltså 1970, hjälpte jag i slutet av juli till att ta in höe som torkats på hässjor. Vi visste alla att det var sista gången det gjordes här på hemmanet. Detta förevigades med mammas eller pappas påskyndan med kamerans hjälp. Kanske förstod de mer än vad jag själv gjorde då. Kanske förstod de att min längtan till detta sätt att leva skulle finnas livet igenom. Att smaragdgröna golfgreener inte är min melodi, inte är det sätt jag tycker är bäst att bedriva jordbruk på.

1970 års höskörd bestod av 30 hässjor kan jag se i hushållets loggbok. Av dem var 8 stycken från grannens lägdor som vi arrenderade detta år. Utöver hö gav marken grönfoder till korna samt potatis, grönsaker och rotfrukter till hushållet.

Höskrindan som pappa själv drar med mamma som skjuter på. Hö är inte så tungt. Men detta ser grovt ut så det kan vara grönfoder. Platsen är de två små lägdorna i Aspänget och längst bort i bild finns bäcken. Jag fotodokumenterar, det var nog pappa som bad mej ta bilden på sista lasset.

Allt hö är ladat, skrindan tom. Historiskt. Jag skulle vara med på bild tyckte föräldrarna. (Ni ska veta att den där jäntan är inte så försynt som fotot kanske föranleder någon att tro. Hon vet vad hon gör :-)

När vi nu i sommar håller på med fortsatt byggnadsvård av ladugårdsbyggnaden, återfinner vi höskrindan. Återseendets glädje finns där.

Fortfarande slår jag och min man visst hö med lie. Andra i byn må tycka att vi är egendomliga kufar men vi vet vad vi gör och väljer vår väg. Har man som jag i sin ungdom hört Sven Hermelin berätta sinnligt om lieslåtter glömmer man det aldrig :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om höbärgning, hölass, höskrinda, hässjor, jordbruk, slåttanna

Åka hölass

Jag var i Skåne på besök hos en kompis. Vi åkte runt till kulturbegivenheter. Tog en kafferast i en lite trevlig kaffestuga med lågt i tak och en härlig skånsk trädgård om knuten. Ja, den var trevlig med en kaffetant som tog sig tid att prata lite extra och med trevlig gammeldags inredning som ni kan se av tapeten som skymtar på bilden. På väg ut uppmärksammar jag ett anslag som nästan får mej att falla baklänges - jag måste dokumentera:

En underbar utflykt på ca 1 timme.

Hölasset avgår från gården i Vanstad och kör 1,5 km på den öppna slätten.

Sedan går det uppför Hallandsåsen ca 2 m till en otroligt vacker

utskíktsplats som ligger 120 m över havet!

Där bjuds det på kalvdans med sylt och kaffe.

Turerna går dagligen kl 10.00; 13.00; 19.00.

Skåningarna kan dom! Vilken idérikedom, vilken företagsanda! Hölass med kalvdans.

Kan väl knappast bli bättre för den som vill uppleva bondekultur och för motparten som vill göra en kulturinsats och tjäna kosing.

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om hölass, höskrinda, kalvdans, utsiktsplats, Skåne, företagsanda, lycka