Finfin idé

Kolla vad jag hittade på Designtorget för något år sen. Köpte den genast med tanke på mitt 50-talskök. Färgen är rätt och idén med hängare av den här typen finns ju i städskåpet.

Den har inte hittat sin plats än men bör nog fästas på metall, kanske på det rostfria stänkskyddet vid diskbänken. Ja, det blir nog bra. Hängaren har en tejp på baksidan att fästas med.

Här kommer en hemmagjord hängare med samma princip som har 60 år på nacken:

Det här är en ram av trä med fyra runda öppningar. Mellan träbitarna har gummi klämts fast. I varje gummiplutt har ett kryss skurits. Smart anordning för att hänga upp skurtrasor, dammtrasor och handdukar utan hank. Den finns på insidan av städskåpets dörr i mitt 50-talskök.

Den trasa jag minns mest från min barndom var det gula sämskskinnet.

Städa!

I 50-talskökets platsbyggda städskåp finns hyllor och finesser som inte fås i dagens standardstädskåp. Här finns slanghållare på insida dörr och hyllplan med olika djup och bredd.

Plats finns för dammsugare, sopborste, sopskyffel, vaskkäpp, hinkar, klädborste, tvättmedel, stärkelse, fönsterputs, strykjärn, stänkflaska, fläckborttagningsmedel, snöre, linjaler, hållare för fyra trasor och en hel del annat. Hyllorna är ju inte proppfulla i dagsläget.

Istället för hyllremsor har hyllornas framkanter målats röda. Och strykjärnet har rött handtag och RÖD elkontakt!!! Jag skulle själv ha varit lika glad som jag antar att min mamma måste ha varit då hon hittade detta till det nya köket. Accessoarer i rött. (Möjligen är strykjärnssladden utbytt, känner mej lite osäker om detta.)

Glimt fönsterputs. Ett litet ovärderligt lager finns. Jag näms inte använda de få paket som finns kvar. Tänk - man köpte flingor i ett LÄTT och BILLIGT paket. Sen blandade man ut det med vatten hemmavid och fick ett härligt blått putsmedel. Det var på den tiden man handlade nära, kanske cyklande eller sparkande sparkstötting till affären. Numera tar man bilen till stormarknaden miltals bort och packar in vatten som flingorna är lösta i. Det blir dyrare än utan vatten kan jag lova och därtill kommer en hårdplastförpackning som ska slängas, förr återanvändes glasflasken att blanda i.

Jag har fotat städskåpet lite från och till. Här står nu även Grumme såpa, några klädnypror i trä ligger på hyllan. De låg nog i en plåtburk då jag var liten. Och tvättmedlen då för tiden hette Radion och Surf, senare Sulfo om jag minns rätt. På bilden syns tvåltvättflingorna Lux från 1970/1980 med EAN-kod. När kom EAN-koderna till Sverige egentligen?

Jag hittar en heltintressant hemsida om tvätt och läser där att tvåltvättmedlet Radion kom i början av 1940-talet och att det antagligen var det första tvättmedlet som innehöll optiskt vitmedel. 1956 lanserades de syntetiska tvättmedlen och av dem blev Surf det ledande. Renare tvätt på lättare sätt – med Surf var sloganen från tillverkaren Sunlight i Nyköping.

Jomenvisst, jag är född i den nya moderna tidsåldern med optiskt blekmedel. Men spåren efter tidigare generationers tvättande finns kvar i byn.

På översta hyllan i städskåpet står glasflaskorna med kristallolja och Dilutin (Dilutinflaskan har alltid stått här!). Kristallolja köpte man hos Wallanders dära Vall´n. Den tomma glasflaskan togs med och fylldes på bakom disken på färghandeln. För att komma ditta Vall´n åkte vi buss.

Svinto stålull, fönsterremsor, fönstervadd och papperstejp för inslagning av paket är andra viktiga saker. Överst finns en smart hemmagjord metallhållare för snöre, då det begav sig var det nog hampasnöre här, just nu ett bomullssnöre.

En rostfri hink hör till arbetsredskapen, en liten gul plasthink med rött handtag likaså. Den flytande såpan i plastdunken är ny. Plast var en nyhet och användes inte i engångs-förpackningar utan i redskap som användes om och om igen - som en plasthink till exempel.

Let the sunshine in! Det ska vara kul att städa.

Kanske har även andra bloggare åsikter om städning, städskåp, rengöringsmedel

Ett Bref till fästmannen

Levar den 21 febr. 1918

Kära du!
Tack för brevet! Har så lite med bläck så du får nöjja dig med blyertspennan. Såg af brevet att Hulda var borta om sönda, tänk om jag varit nära som långt nog skulle jag besökt dej, ja i alla fall är det trefligt få sända dig ett bref även detta upplivar.

Har just idag haft bref från Ester, hon ber för död o pina att jag ej ska gifta mej så fort, stanna du hemma ett par år till sejer hon, men har nu skrivit åt henne o sagt att detta gör jag ej. Du förstår dem har så mycket präktigt o vill ej gärna fara hem, de tänker tvinga mej att som är van med hemmet stanna ännu några år, nog har jag bra, men jag tror ej jag uppfyller deras önskan.

Bref har jag haft från Hanna i Gräsmyr. Hon ville ej ha något främmande nu, men sedan skriver hon skall jag underrätta dig när jag tycker lämpligt är, så nu blir det nog ingen resa af sen framdeles. Jag kunde nästan förstå att det ej var nu lämpligt för henne.

Idag är det kusligt väder. Undrar just om du fortsätter i skogen, jag tycker du arbetar så länge nu så du borde sluta. Blir du inte alldeles uttröttad?

Undrar just vad sorts väder det kan bli om söndag, om du vågar dej ut? Vi får allt se. Det är verkligen roligt ha en fästman som hälsar på, det skulle eljest bli långsamt. Har ej tid att skriva mer, slutar nu med de allra käraste hälsningar
                Alma

Här syns systrarna Ester, Hilda och Alma. Sammanlagt fann det tio barn i familjen varav de tre äldsta var flickor.

Mormor var äldsta barnet, född 1890. Hennes far Per var sjuk då brevet skrevs och han skulle komma att dö ett knappt år senare, i januari 1919, bara 60 år gammal. Mormor själv var 28 år gammal. Hennes syskon förväntade tydligen att hon skulle fortsätta att bo hemma för att hjälpa till, speciellt som hon var äldst. Men det ville inte mormor Alma, hon ville ha ett eget liv, en egen familj, egna barn. Därför gifte hon sig senare under året 1918 med Manfred, eller Manfrid som hans namn också ofta skrevs. Det kom att bli Hilda som förblev ogift och hemmavarande. Gamla brev och släktforskning går hand i hand. Det är intressant att läsa Almas vilja, formulerad av henne själv.

Kanske har även andra bloggare åsikter om brev, hemmadotter, fästfolk

Dödsdag och födelsedag

Den 6 november 1632 dog Gustaf II Adolf i Lützen. Trettioåriga kriget pågick, katoliker och protestanter bråkade intensivt.

Den 6 november var min mors födelsedag tre år efter första världskrigets slut. Det här är en difllaska av vackert blåtonat glas som använts till den lilla babyn.

På rymmen

Som liten jänt´, då "jaget" började formas och den egna viljan tog form och testades, då var det här föremålet ett instrument i min hand: den lilla resväskan av brun kartong och handtag av metall och läder samt kromade alternativt förnicklade snäpplås. Så liten, så behändig den här resväskan är.

Väskan var lätt för en arg och sur liten jänt´att stoppa ner de viktigaste leksakerna i, stänga locket, snäppa till låsen, ta väskan i handen, gå mot dörren och högt säga nånting i stil med: "Nu rymmer jag hemifrån därför att... du är dum, mamma!" eller nå´t i den stilen. Ut genom dörren - bang - den stängdes och sen... (Kan nämna att dörren till 50-talsköket inte är massiv och därför har en ljusare bang än massiva dörrarna som fanns på bottenvåningen hos mormor och morfar.)

Bortavaron blev inte långvarig, aktionsradien var inte stor. Jag återvände hem igen. Någon gång på eget bevåg, någon gång efter övertalning av mamma som hittade mej surande ute i något skrymsle.

Just de här minnena och den erfarenheten förmedlar mej den här lilla kartongresväskan när jag ser den. Numera rymmer den saker jag sparat från barn- och ungdomstiden. Kanske gläntar jag på locket för er framöver...

Observera att på bilden syns även den gamla fernissade korkmattan från 1930-talet. Åhhh, bevaransvärd i sin brunmurrighet. Like it!

Kanske har även andra bloggare åsikter om rymma, resväska av kartong, korkmatta

Kallkällan

I morfars hus får vi vatten från en kallkälla en knapp kilometer bort med hjälp av självtryck. Tillsammans är vi åtta hushåll i byn som har eget vatten via den sprudlande källan. Det var 1962 som man genomförde projektet och grävde ner ledningar med Dorian Johansson från grannbyn som grävmaskinist.

Kallkällor ska man vara rädd om. Därför har Källakademin bildats som vill:

• främja intresset för källor
• medverka till att källor bevaras, vårdas och nyttjas.

Den här kallkällan på bilden, som jag antar det är, körde vi förbi igen i somras. Skylten hade rustats upp sedan pappa visade mej den första gången just då jag tagit körkort och vi tog en sväng. Av den här skylten, som finns i Banafjäl,  förstår man vikten av vattenhål för hästarna. Förr var ju bränslet till transporterna havre, hö och vatten. Nu för tiden är det bensin och diesel som gäller.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kallkälla, vattna hästen

Cyklon - en virvelvind i köket

Turbovispen Cyklon från Nilsjohan ersatte ståltrådsvispen, typ luffararbete, här i huset någon gång kring skiftet 50-60-tal. Det är en otrolig skillnad på lättheten att vispa grädde, vilket var det som jag brukade hjälpa till att vispa. Grädde till tårtor och efterrätter. Eftersom här inte fanns frysbox i huset förrän omkring 1970 så var det grädde som gällde! Det går lätt som en plätt att vispa med nya Cyklon. Fortfarande är den en hjälpreda och användbar.

Här ligger den på den arbetsbänken med den nötta svarta laboratoriebetsen. Än återstår det att komma fram till vad jag ska använda för slags bets då ytan ska ses över igen. Laboratoriebets finns väl inte längre och Herdins bets, som jag provat i andra sammanhang, färgar av sig om den blir blöt.

Vispen Cyklon är röd och grann som så många andra accessoarer i 50-tals köket. Röd plast och svenskt rostfritt stål var det som gällde då. Made in Sweden. Nowhere else.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Vispen Cyklon, Nilsjohan AB, ståltrådsvisp, rostfritt stål

Back to reality...

Tillbaka till den lilla välkända världen.
Till min lilla, lilla skärva av kultur och kulturhistoria.
Under veckan som gått har principer och guidelines i restaureringssynsätt diskuterats då det gäller byggnader, städer och landskap. Här hemma blir arbetet så mycket mer praktiskt. En av mina favoritdikter kommer här igen:

Akropolis soliga massa
soliga massa
skrämmer mig ej.
Jag har sett
den finska kullens
grå lada,
dess tempellika
proportioner
utan tyngd
resa sig
mot vårhimmelns
ändlösa
vidd.

Rabbe Enckell ur "Vårens cistern" 1931

Den översta bilden är en timrad lada med gammalt spåntak i Leduå, den nedre är en av många bilder av Parthenon på Akropolis i Athen som jag tog under en tågluff 1977.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kulturarv, kulturhistoria, Rabbe Enckell, lada, Parthenon, Akropolis

Borta på den gröna ön

Nu bär det iväg hit på konferens om Heritage and Social Change.










So long for a while!

Morfar

Det här är mannen som byggde huset och lagårn som nu är mina - unge morfar Manfred född här i byn år 1884:

Vad glad jag är att han var bondson och kunnig mångsysslare, bland annat timmerman. Jag var sju år då han dog och inte mogen att kunna ställa alla de frågor jag nu har. Av morfar Manne finns både materiellt och immateriellt arv kvar! Det är jättespännande att genom gamla dokument mejsla fram ett liv eller delar av ett liv.

Stapelföda

Saltsill har ätits mycket av i det här huset. Även som morgonmål. Att man då får den förpackad i tjusiga små hinkar gör inte saken sämre.

Här är det Kooperativa Förbundet CO-OP som lagt ner energi på en vacker förpackning för den sill man sålde.

Vad är Fladen: "Fladen är ett grundområde i Kattegatt med ett djup mellan 5 och 65 meter beläget i utsjön ca 17 km från svenska kusten. Bottnarna utgörs av block, sten, grus, sand och skalgrus ner till ca 30 m djup och är fria från sedimentation på grund av bottenströmmar. Genom det stora avståndet till land är vattnet klart och salthalten högre jämfört med närmare kusten på grund av lägre grumlighet i vattnet och en mindre inverkan av den Baltiska ytströmmen."

Mer att läsa HÄR.

På baksidan av sillhinken finns en symbol med en våg och text under:  Väg pris mot kvalitet

Denna burk med fiskelägemotiv innehåller c:a 35 st fladensillar utan huvud. Sillarna är inlagda i stark saltlake (25 %) och bör därför urvattnas c:a 12 timmar innan den anrättas. Ypperlig som stekt, inlagd eller spicken. Se till att att laken alltid täcker sillen och att burken förvaras svalt.
Koopertiva förbundet
Stockholm Göteborg

Greppvänligt format handtag av trä!

Ni kan ju bara ana hur många timmar jag suttit som liten och skärskådat bilderna på den här hinken med sill från Fladen på västkusten. Jag, boende på östkusten,  hade aldrig varit där då, men bilderna ger verkligen den rätta stämningen av Bohuslän. Kan jag säga nu. Den här sillhinken gillar jag skarpt!

Kanske har andra bloggare åsikter om Fladensill, Kooperativa förbundet, fiskeläge, sillburk

Storytelling

Västerbotten kallar sig Berättarnas län med all rätt. Här finns numera även landets enda berättarantikvarie som har att ta tillvara ett immateriellt kulturarv.

Ni känner kanske till några av de här berättarna från länet:
Per Olov Enquist, Linnea Fjällstedt, Helmer Grundström, Sune Jonsson, Thorsten Jonsson, Sara Lidman, Torgny Lindgren, Åke Lundgren, Lars Lundqvist, Bernhard Nordh, Elisabeth Rynell, Kurt Salomonsson, Anita Salomonsson, Lars Widding, Birger Vikström, Astrid Väring.

Fantastiska och märkvärdiga ortnamn kan suggerera fram skrönor, det kan jag nog tro…

Här har jag fotat av en vacker handduk i linne som finns i min ägo.

Berättarna hör ihop med orterna:
Umeå
Hörnsjö
Nyåker
Innertavle
Norrbäck
Stalon
Marsliden
Svanavattnet
Östra Hjoggböle
Västra Hjoggböle
Kusmark
Missenträsk
Granbergsträsk
Raggsjö

Har i hört den HÄR?

Snipp-Snapp-Snorum

Sagan om Snipp Snapp Snorum skrevs av Vivi Laurent 1926. Den är jag uppväxt med och har många gånger, även som vuxen, beskådat de fantasieggande målningarna och teckningarna som gjordes av Eva Andersson. Barnboken utgavs på Åhlén & Åkerlunds förlag i Stockholm.

Med den här härliga målningen slutar boken. Det blir vinter och allt och alla går till skön vila inför nästa vackra sommar.

Som vuxen kom jag att läsa om Vivi Täckholm (1898-1978), en svensk biolog som var verksam i Egypten, professor i botanik och den som återupptäckte papyrus. Jodå, det är samma person som skrev om Snipp, Snapp, Snorum. Vivi gifte sig till namnet Täckholm.

I boken Sagan om Snipp, Snapp, Snorum finns en dedikation: "Till Klas på examensdagen år 1927."
Den unge gossen, som skulle komma att bli min far, hade utmärkt sig på något sätt, vad han berättat  om detta minns jag inte. Det här var min barndoms bilderbok – säkert lika intressant för mej som för pappa i hans barndom en gång i tiden. Den handlar om naturen och hur fantastisk den är då man tittar riktigt nära inpå. Jag känner samma samhörighet med naturen idag som då jag var litet barn, jag känner mej ganska ensam om den inställningen i min by. Man verkar anse att naturen ska utnyttjas, exploateras, inte vårdas.

Det här är första klass i Rundviks skola år 1924. Pappa Clas syns på första bänk i mitten. Han såg dåligt då han var blind på ett öga och närsynt på det andra.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Vivi Laurent Täckholm, Sagan om Snipp, Snapp, Snorum, besjälad natur, exploatering

Första snön

Härligt med nyplöjda tegar, det har jag nämnt förut att jag tycker om. Nu har lägdan nedanför stugan, som var familjens sommarbostad på andra halvan av 50-talet, jordiga tiltor. Så här såg det ut går:

Så här såg det ut i morse då vi gav oss iväg hemifrån. Den första snön anländer. Då vi kom tillbaka hade den försvunnit här vid kusten.

Vi tog en sväng till stan och körde inlandsvägar hemåt. Vintriga och vackra syner mötte oss!

Här har någon plöjt under dagen så förmiddagens snö hann inte falla på tegarna som lyser mörkbruna mot grönvita lägdor. Husen ligger uppe på höjden. Rätt tjusigt landskap tycker jag.

För övrigt är golvet i rökbastun nu tillbakalagt med ny primärbärning på de gamla naturstenarna och med de gamla golvplankorna på plats. Skönt men ganska trista bilder blir det allt, visar kanske senare.

Kanske har även andra bloggare åsikter om plöjd åkermark, lägdor, tegar, tiltor, första snön

Hyllpapper till vardags

Här i 50-talskökets skåp och lådor som pappa byggt och Målar-Mattsson bårda Runnvik har målat, ligger hyllpapper som skydd. På den tiden målade ju inte mer än som behövdes och inte kommer jag att ta bort tidsandan genom att stryka färg över alltihopa. Hyllpapper sparar träet och hjälper till att hålla det fräscht, kalla det en typ av byggnadsvård! Idag är alla köpefärdiga skåpstommar behandlade med melamin eller sprutmålade. Alltså  behövs inget hyllpapper...

Här i köket finns hyllpapper som jag antar är från sent 1960-tal. Köket på övervåningen övergavs ju omkring 1968 till förmån för köket på nedervåningen då den äldsta generationen (morföräldrarna) var borta.

Överskåpets hyllkant är målad röd. Istället för hyllremsa kanske... Smart och tilltalande detalj tycker jag.

I snö-skåpet, snedskåpet, ses Atlanta-servisen med blå rand från Gustavsberg, formgiven av Wilhelm Kåge, på hyllpapper i rött. ♥

Kanske har även andra bloggare åsikter om hyllpapper, köksinredning

Tugga tuggummi, tugga kåda

Gullapan undrade då jag skrev om kåda från en gran hur det egentligen går till att få fatt i kåda att tugga. Okej, let´s go - här kommer en lektion. Allt praktiskt jag har lärt mej om att tugga kåda det har jag Åke att tacka för, som jag tog med ut i skogen en höstdag. Tack Åke!

Man tager en gran…

En gran som blivit skadad och därför levererat kåda. Kådan ska inte vara den vackra, färska typen utan en HÅRD gammal ansamling. En bit kratsas loss med en kniv eller med fingrarna om man har hårda nypor.

Den här granen har fått körskador då någon passerat lite väl snävt då vägen svängde. Perfekt för kådtuggare.

Den här bärnstensfärgade kådan provade jag aldrig att tugga på efter inrådan från Åke. Den fastnar! Den hann klibba fast mellan ringarna under den korta tid bitarna låg i handen och värmdes upp. Om den fastnar i gom och på tänder är inte vara kul, det vet Gullapan!

Den losstagna, hårda biten kan ev. rensas något, men är inte ett måste.

Man stoppar denna hårding till bit i munnen. Låt den värmas upp något innan du börjar tugga. Börjar man tugga genast faller den i bitar och man kanske inte orkar/vill fortsätta tugga utan spottar ut småkrafset. Så skedde för min käre man som inte tyckte det här var så skoj. Det smakar gran minsann! Jag värmde, tuggade lite försiktigt och sockriga bitar lossade. De spottade jag ut och spotta gjorde jag ytterligare ett antal gånger. Att hålla till utomhus är således en fördel. Så håller man på några minuter – ge för allt i världen inte upp i detta skede!

 

Tugga, tugga, tugga...

Så här ser det ut efter 5-10 minuter. Kådan har blivit ROSA och mjuk! Ja det är sant, det ser nästan ut som ett BUGG tuggummi. Eller BAZOOKA… Sen kan man tugga tills kådan blir hård igen. Min korta erfarenhet säger mej att ett artificiellt tuggummi håller sig mjukt längre än en bit kåda.

Det här ser inge kul ut men är det är en ovetenskaplig dokumentation i lampans sken!

Längst bort t.v. Åkes tuggade kåda format i efterhand mellan tumme och pekfinger.
Längst fram t.h. kådan jag tuggade och tog ut för dokumentation.
Uppe t.h. ganska färsk kåda som blir väldigt kladdig om man tuggar den.
Längst fram t.v. en hård bit kåda färdig att stoppa i munnen. Den här biten tror jag kan sparas väldigt länge för framtida behov.

Tugggummikåda från vår skogstur: tuggad och otuggad kåda.

Och inte nog med de här tuggummina, äldre än så har påträffats. Det måste vara riktigt intressant att vara arkeolog minsann... Kåda istället för tandkräm, som tätningsmedel - you name it!

Foto: Ola Kronberg

Från bloggen Kulturmiljö Mälardalen kopierar jag följande text:

"På en tidigmesolitisk boplats som heter Huseby Klev på Orust har man funnit hartsbitar som är cirka 10 000 år gamla. I Bökeberg i Skåne som är en senmesolitisk boplats har man funnit tuggad harts som är cirka 6 500 år gammal, och ifrån Bjärstamon utanför Örnsköldsvik har man hittat ”tuggummin” som är någonstans mellan 4 800-4 000 år gamla, det vill säga neolitiska. Det betyder att människor har tuggat harts under en mycket lång tid.

Björkharts är framställt genom att man bränner björknäver med tillstrypt syretillförsel. Det som blir kvar är en seg brunsvart klibbig massa. Det har förmodligen funnits många olika användningsområden för harts under förhistorisk tid.  Ett vanligt användningsområde var som klister, till exempel för att fästa pilspetsar eller styrfjädrar på pilskaft. Till exempel hade ismannen Ötzi från Alperna, som är från yngre stenåldern, använt björkharts för att fästa sin kopparyxa vid ett träskaft och sina pilspetsar på pilskaft. Hartsen kan också ha fungerat som tätningsmaterial. På Huseby Klev boplatsen har man hittat hartsbitar som har ett T-format tvärsnitt. De bitarna tror de har fungerat som tätning till kanoter, man har helt enkelt tryckt in en bit harts i en spricka i kanoten."

Ytterligare lite mer intressant finns att läsa på Kulturmiljö Mälardalen.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kåda, grankåda, tuggummi, tugga kåda, björkharts

Fruktfat

Gillar detta fat från Uppsala-Ekeby av Anna-Lisa Thomson fyllt med frukt och Folke Arstöms fruktknivar i Thebe-serien. Det dröjer nog innan jag blir less på detta - om det någonsin inträffar!

Kanske har andra bloggare åsikter om Uppsala-Ekeby, Anna-Lisa Thomson, Folke Arström, Thebe