Ängagärdets Natur & Kultur

Förra året deltog vi i en mycket bra kurs i lieslåtter och liehantering som ordnades i Överhörnäs av länsstyrelsen i Västernorrland. Kursen var gratis (hjärtligt tack länsstyrelsen!) förutom lite pengar till den goda och myckna mat som serverades. Kursledare var Kjell Gustafsson som har företaget Ängagärdets Natur & Kultur. Kursen som varade en dag var oerhört givande med högintressant innehåll och upplägg - historik, teori och i slutändan praktisk hantering av liar. Rekommenderas varmt!

I år slog vi en del ytor med liar igen här hemma. Nog är vi de sista entusiasterna, de som slår med liar i byn. Bakåtsträvare, nej inte alls! Förutseende landskapsvårdare!!! Framtidsvårdare! Det är möjligt att i södra Sverige läsa 180 högskolepoäng i landskapsvård. Jajamen...

Här hos oss ligger tidningar och kataloger som dasslitteratur. Istället för att slänga några gamla nummer av en tidskrift som hette Tidevarv från Riksantikvarieämbetet, lade jag dem på wc för en sista genomläsning. Då jag ögnar igenom ett av numren ånyo syns Kjell Gustafsson från just Ängagärets Natur & Kultur intervjuas.

Se här hur man skapat ett biosfärområde i södra Norrland. Gissa om detta alstrar pengar till den bygden och god gemenskap?  Tänk vad mycket man kan göra om intresse, initiativförmåga, samsynthet, historiekunskap, framåtblickande och analysförmåga finns samlad bland en hel hop människor boende på samma ort. Tillsammans blir man starkare!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lieslåtter, Ängagärdets Natur & Kultur, landskapsvård, slåttanna

Kulturarvsdagen 11 september 2011

Årets tema- Gröna platser /länk

Kulturlandskapet bär spår av människans påverkan sedan årtusenden tillbaka: odlingar, betesplatser, hagar, ängar. Kulturarvsdagen 2011 vill lyfta på förlåten de gröna platserna som även har stor kulturell, social och estetisk betydelse. Exempelvis kan stadens gröna platser, parker och trädgårdar berätta otaliga historier och locka till trevliga arrangemang, rundvandringar och föreläsningar.

Vad kan en medeltida örtagård, ett sojde, ett gotländskt änge, skolträdgårdar och lövtäkter berätta om människans bruk av marken och landskapet? Vad betyder dessa platser för oss idag? Temat Gröna platser kan berättas utifrån olika perspektiv:

Det gröna som produktionsresurs: Människan har i alla tider brukat och påverkat landskapet, för att producera livsmedel och ta ut råvaror för olika ändamål. Olika tiders brukningsmetoder, växtval och behov av naturresurser har satt sina spår i landskapet - i skogar, ängs- och betesmarker. Det finns även spännande berättelser om de byggnader och redskap som är kopplade till det odlade kulturarvet: logar, potatiskällare, ängslador, rior, härbren, kvarnar med mera.

Det gröna som kulturell, social och / eller estetisk funktion. Det kan vara medvetet anlagda gröna platser i staden och på landsbygden, exempelvis parker, örtagårdar, kyrkogårdar, skolträdgårdar, kolonilottsområden och växthus.

Några evenemang finns inte i Västerbotten. Inte heller Ångermanland visar upp sig förutom ett besök på släktforskarföreningen i Ö-vik. Grönt kulturarv!?

Saknaden av arrangemang ger vatten på kvarn, engagemanget för kulturarv är minimal i min hembygd, i min hembygdsregion. Det är inte alls roligt att få syd- och mellansvenskars fördomar bekräftade i detta fall. Fördomar som jag inte har/har haft med mig från början. Fördomar som jag serverats under mitt liv söderut och som jag med dubbla bostadsorter ser stämma in mer och mer. Som född och uppväxt här är jag inne i det tankesätt som finns i bygden, jag förstår hur mina grannar och bygdens folk tänker och varför de agerar som de gör. Men med mitt dubbla liv förstår de som bor kvar här inte hur jag tänker i alla situationer eftersom de inte prövat på detta andra liv. Det är det som är en "klassresenärs" dilemma och som jag knappt vågar blogga om men som intresserar mej för tillfället eftersom det dyker upp så många situationer som ger upphov till ifrågasättande.

Här i kommunen har jag hört att människor som ändå engagerar sig i natur- och landskapsfrågor offentligt bli kallade för miljömuppar av kommunens tekniske chef. Här saknas lokal ornitologisk förening, lokal naturskyddsförening, lokal förening för kulturmiljöer, här saknas initiativ!?  Här frodas jägarkulturen.

Ja, jag vet att en del av er som bor i bygden läser mina skriverier men aldrig kommenterar. Jag generaliserar litegrann i det jag påstår men i huvudsak uppfattar jag min hembygd så här då det gäller kulturyttringar. Visa gärna motsatsen...

Någon som besökt slåtterängarna i Hummelholm? Det finns en kvarn på bruket, det finns kyrkogårdar... Både privatpersoner och myndigheter kan ta initiativ till kulturarvsdagen ;-).

.

Husen i skogen

N 64 grader 43.120´

E 20 grader 18.295´

Rismyrliden, nybygget från 1800-talets början som jag redan nämnt här på bloggen, är beläget så där 4 mil väster om Skellefteå. Det är numera ett museiområde som förvaltas av en stiftelse. Man har valt att levandegöra tiden vid 50-talets början, då gården reparerades senast.

Titta så fint nött golv i lagårdsporten.

I sommar kom vi änteligen iväg dit. Rismyrliden gjorde mej glad till sinnes. Det var mycket igenkänning från morfars och mormors hus, från livet på 60-talet. Här visar några få minnesbilder från besöket.

En sådan här hängare av kohorn, sammet, nitar och trådkrokar fanns även i morfars kök då jag var liten. Den satt mellan farstudörren och kammardörren.

Så här såg det ut på gården då den fortfarande var i bruk, alltså före 1967. Foto har Västerbottens meste dokumentärfotograf Sune Jonsson tagit.

Nu i somras stod bostadshuset på samma plats och pärlanne var stort nu också.

Bagarstugan ligger en bit bort från mangårdsbygganden med potatislandet emellan. Yeah!

I ena hörnet av pärlanne, närmast mangårdsbyggnaden, finns ett köksland med morötter och andra rotfrukter, dill, persilja, lök och ettåriga snittblommor som sömntuta och sommarslöja. Precis som det ska vara!!! Det jag möjligvis saknade var malôppen, praktmalvor (latin Malope Trifida).

Den handdragna slipstenen är förstås på plats som sig bör. Till vänster i bakgrunden syns bagarstugan.

Brunnen finns mitt på gårdstunet. Därborta står arbetshästarna. Inget vatten är indraget i byggnaderna. Rostfria hinkar står på brunnsöverbyggnaden. Att det är så många beror på att disken efter besökarna är ganska omfattande...

...och för den skull har man byggt ett tak med gott om arbetsyta inunder. Och vet ni, det är korrugerad ljusgenomsläpplig plast ger regnskydd - och jag tycker det är okey! Lite förvånas jag över min känsla men lösningen känns självklar. Här jobbar många entusiaster frivilligt och självklart vill de se besökarna, vara i händelsernas centrum mitt på gårdsplanen. Tanken är så fin. Tänk om dessa nödvändigheter gömts bort bakom lagården till exempel - nej här i centrum ska de vara även om det "förstör" vissa kameravinklar :-)  Och det här bygget är reversibelt, alltså lätt att ta bort utan att lämna några varaktiga lämningar efter sig, vilket är en viktig princip inom byggnadsvården.

Skohö. Yes, skohö vill jag veta mer om. Skohö har jag aldrig sett användas men väl skotrasor (hette det väl?)

Separatorn stod framme i köket i Brorers stugan. Det gjorde den i morfars och mormors kök också då har jag hört berättas. Själv har jag inte sett det där.

Vacker dörr som har massor med minnen inbyggd i sig, patina kan det visst kallas.

Övre farstun ocht trappan dit.

Trappa och trapphusvägg är bara så underbart frodigt målade.

Jadå, Husqvarnaspisen fanns även i morfars hus. Det var i detta hus det var kurs bakning i vedeldad ugn i juni. Om vi ändå varit där och till exempel fått lära oss avgöra temperatur utan termometer, bara genom att sticka in en hand. En kunskap som sitter i kroppen och som inte går att läsa sig till.

Den här vattenvärmaren (som vi sa hemma) eldas nu för att värma diskvatten. En gång i tiden användes den för att tvätta kläder och vittvätt i.  Våran vattevärmar  finns kvar och användes till ca 1973 för reguljär koktvätt.
Rismyrliden är befriande och inte alls pittoreskt som andra nordsvenska gårdsmiljöer typ Myckelgensjö gammelgård väster om Örnsköldsvik och Gudmundtjärn nordost om Sundsvall kan upplevas. Rismyrliden lever. Jag kände mej hemma där. Inte alldeles långt från Gudmundtjärn bodde förresten min farmorsmor under ganska stor del av sitt liv på en gård med en fantstiskt vacker växtlighet på gårdsplanen: kattfotsmatta!

Plan över Rismyrliden.

Jag tänker ibland på detta med nostalgi. Det händer att jag får höra någon gång emellanåt att jag är nostalgisk. Jag känner mej inte nostalgisk. Jag känner mej däremot ledsen ibland för att vi människor behandlar djur och natur så exploaterande, på ett sätt som inte förekom i denna omfattning före 70-talet. Landet Brunsås visar tydligt på hur krasst vi ser på matproduktion på grund av att tekniken numera ger oss möjlighet. Dessvärre är jag pessimistisk och tror inte att vi människor kan skapa lagar som förhindrar detta så länge några andra tjänar pengar i andra änden av kedjan.

Arrivederci Rismyrliden!

Som avbrott till gammelväla kom ett trevligt och behövligt besök i nutiden hos M & M där bland mycket annat studentexamensutstyrseln visades. I bagaget tillbaka hade vi dessutom hemkokt hjortronsylt. Wow!

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Rismyrliden, Västerbotten, kulturmiljö, kulturhistoria, livet förr, etnologi

Kreatur

I nybygget från 1800-talet, nu ett levande museum - i Rismyrliden, Västerbotten, finns gårdens djur. Kor, kalvar, grisar, hästar, getter, kaniner...

Kan en ko ha det bättre? Näe...

Eller kan en sugga med kultingar för den delen ha det så mycket bättre? Kolla lillingen som sover bakom stora suggamamma!

Eftersom vi blev så fascnierade av nybygget Rismyrliden och tittade både länge och väl på det mesta hann jag av en händelse se det här ovanförvarande: kvällsmjölkning i sommarlagrden. Av en tillfällighet gick jag skogsstigen mot bilen och passerade då sommarlagårn, nu med kor. Ett välkänt ljud hördes - handmjölkning pågick. Mjölken hamnade i en rostfri hink. Jag väntade och ut kom mannen som hade mjölkat. Det blev 6 liter spenvarm mjölk morgon och kväll från en ko. Den gode mannen hade ställt upp mjölkkrukan med rostfria silen och pappersfiltret utanför, men jag var så till den grad uppspelt över att än en gång få se detta att jag glömde alldeles bort att fotografera. Det var nog den största missen jag gjort i år! Jisses, vad roligt det var att känna igen det hela från förr. Jag tror jag återvänder och är med under en hel dags händelser nästa år.

En stånghässja fanns förstås på en lägda, men bara en enda såg jag.

Jag snusade in den verkligt goda hödoften, höstråna killade mej i ansiktet. Sen greppade jag ett tag inne i hässjan och kände efter om det var torrt. Därefter drog jag ut lite hö därinifrån  för att se om det såg bra ut och det gjorde det. Se så grönt det är därinne där solljuset inte kommer åt. Höet var färdigt att köra in i ladan eller i hölaget, höloe, logen. Hur många gånger har jag inte sett pappa utföra den rörelsen...

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kreatur, kor, grisar, sugga, kultingar, handmjölkning, mjölka, sila mjölk, sommarlagård, hässja, hö, stånghässja, bondgård, Rismyrliden

Rökbastu, torkbastu

Under sommarens besök i Rismyrliden i Västerbotten fick jag äntligen se en rökbastu eller torkbastu med en kallmurad eldstad. Så har rökbastun här sett ut före flytten till morfars hemmanstomt. Även i Vargträsk har jag sett en rökbastu, men den var inte lika stor och kanske inte lika trovärdig eftersom det kan ha varit rekonstruerad och inte in situ som den här i Rismyrliden.

Rökbastu i Rismyrliden

Timmermannen som hjälpte oss med byte av syllstockarna på vår rökbastu sa att den varit längre tidigare. Nu förstår jag att där varit ett litet förrum till själva torkrummet.

När man tittar in genom ytterdörren ser man vidare in genom en låg dörröppning till själva torkrummet med eldstaden. Golvet är stampad jord. Vid taknocken på den här bastun finns inristat årtalet 1861.

Därinne finns på var sida en lave där säden, korn eller råg, lades för att torka genom eldning i eldstaden. Nu förstår jag funktionen för de avlånga hålen i gaveln på vår rökbastu - där varlaven infäst. Någon skorsten (eller enkelt hål i taket som svedjefinnarna har i sina bostadshus) finns inte. Här inne skulle människor inte vistas under torkningen.

Skylten på Rismyrlidens rökbast undervisar så här:
Torkbastun var ett nödvändigt och viktigt hus på en bondgård. Korn och råg kunde inte malas i skvaltkvarnarna utan att vara hårt torkat.

Bastun var i regel en oansenlig timrad byggnad utan golv och innertak. Mitt pågolvet murades en ugnsliknande spis och efter väggarna bygges knappt meterbreda lavar. På dessa breddes spannmålen ut i ett tunt lager och spisen eldades så hårt som möjligt så att temperaturen i det lilla rummet blev mycket hög. Med jämna mellanrum rörde man om i spannmålen som efter ett dygn ansågs tillräckligt torr för att kunna förmalas.

Det var också vanligt att man på sommaren hängde in fällar och pälsar i bastun. man ville på detta sätt skydda skinnen för mal. Man ansåg att röken och hettan i bastun var bra hjälpmedel för avlusning av kläder.

Nu återstår för mej att kolla på laga skifteskartan från 1869 var närmaste skvaltkvarn låg i förhållande till den plats jag tror min rökbastu är flyttad från omkring 1913. Kul detektivarbete framför alltså!

Det här är bastun som morfar flyttade. Framför dörren har det alltså varit ett förrum tidigare. Väggarna är svarta av rök och sot. Härligt. Under min levnad har här varit ett plankgolv därför att byggnaden har använts som förråd och slakthus. Då potatislådorna i källaren var tomma åkte de ut hit i väntan på nästa säsong. 

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om rökbastu, torkbastu, korn, råg, bondesamhälle, småbruk, Rismyrliden, potatislådor

Stig Lindberg, Gustavsberg

Den här reklamen fanns i Vi husmödrar år 1953. Den tidskriften läste mamma. Hon köpte bland annat Veckla i vitt, matt cararraporslin från Gustavsberg. Cararraporslin innehåller en hel del fälstspat och kan brännas i hög temperatur vilket ger den äggskalsliknande ytan. Parian är ett annat namn för samma porslin.

Själv köper jag Coop Retro Edition 2011 med Stig Lindberg-inspirerade mönster. Tänkte det kunde passa in här i huset på övervåningen.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Vi husmödrar 1953, Gustavsbergs porslinsfabrik, Stig Lindberg, Retro edition 2011, 1950-tal

Bogserfartyget Teodor

I en tidningsnotis från anno dazumal står följande:

Får föra passagerare
Kommerskollegium hemställer hos k m:t att Israel (...) måtte medgifvas rätt att utöfva befäl som maskinist å det Nordmalings ångsågsaktiebolag tillhöriga bogserfartyget "Teodor" jämväl då detta fartyg nyttjas vid passagerares befordran å Nordmalingsfjärden samt angränsande skärgård.


Farfarsfar Israel (1855-1924) var maskinist på ångaren Teodor. Detta foto finns i pappas fotoalbum. Kan det vara han, Israels sonson, som står där uppe på hytten, tro?

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Nordmalings ångsågsaktiebolag, bogserfartyget Teodor, tidningsnotis, Nordmalingsfjärden, maskinist

Klutrya

Ni som läser denna blogg får verkligen läsa om vitt skilda ting, halkanbalkanbloggen. Men sådan är hon, människan bakom skriverierna.

Jag håller på  att skriva om intryck och sortera bilder från Rismyrliden dit vi åkte sista söndagen i juli, precis en månad sen. Det var upplevelsevärt och skriverierna tar tid för det finns ett heltidsarbete att utföra och mycket annat ockuperar mej på kvällar och fritid. Men jag vill visa en så vacker textil jag såg där, nytillverkad. Det är en klutrya.

Kolla vilket vackert stiliserat rosenmönster. Älskar!

Klutryor tillverkas av en jutesäck i botten och på den läggs klutar (korta matt-trasbitar) på cirka 3x10 cm lite omlott till hälften eller 1/3. Då en rad lagts ut sys den fast. Här med maskin.

Nästa rad klutar läggs ut med 1-2 cm avstånd till den andra, dvs. 1-2 cm avstånd mellan sömmarna.

En sådan här "bonnrya" lades aldleles innanför köksdörren. Storlek som en jutesäck alltså. Då den blivit smutsig och väl begagnad flyttades den ut till farstun och lades innanför ytterdörren. Där låg den tills frun i huset ansåg att den var väl tafflig till utseendet och flyttade ut den till farstutrappans nedersta steg. Där fick klutryan göra tjänst tills den slängdes. En sådan här matta tvättades aldrig.

Men i Rismyrliden låg den på veabänken och var snygg. På hedersplatsen ska jag också ha den rya jag kommer att sy någon gång framöver :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om klutrya, handarbete, hantverk, Rismyrliden, textil tradition, skönhet

Farligt, farligt men ack så vackert!

Tjusig förpackning, den står sig än fastän den inköptes under en tågluffartripp genom Frankrike på 80-talet.

Cigarettasken av märket Gitanes ligger tom och hopvikt i en resedagbok. Men där gömmer den sig så jag bloggar den istället. Baksidan med endast ett par rökslingor är om möjligt skönare än framsidan med den dansande zigenerskan. Gitanes och Gauloises, dessa franska giftpinnar, kunde förr köpas även i Sverige.

Jag har ju en viss böjelse för cigarettrök eller än hellre cigarrdoft. Trots att jag inte är rökare. Sen pappa dog blir det inte ens en Bellman Siesta vid varje årsslut. Det var vår lilla grej i vuxen tid. Jag gillar rökiga lokaler, en försvinnande kulturhistorisk miljö! Minns Stampen, Fashing, Kvarnen och Pelikan då det begav sig. Och ett fantastiskt ölkafé i Budapest vars like jag aldrig därefter inträtt i!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om cigaretter, cigarrer, Gitanes, Gauloises, rökig lokal, ölkafé, ölhall, kulturhistoria

Fåtölj

Kolla vilken fåtölj jag fick av min vän Evert. Han behövde den inte längre och varken barn eller barnbarn ville ha den. Men se, jag tog gärna emot denna 40-talsfåtölj. Evert, änkeman sedan ett år tillbaka,  bor i en stor hälsingegård. Han har inte samma situation som min pappa hade - ingen av de anhöriga ser ut att vilja ta över fastigheten. Alla har sitt på det torra och en släktgård långt från bostadsorten finns inte i planerna. Men kanske tänker någon om innan det är för sent. För där finns många saker med äldre anor än 40-talsfåtöljen.


Den här fåtöljen kommer att passa på övervåningen framöver då 50-talet träder in tydligare där. Min familj hade en sådan fåtölj i vardagsrummet då jag var liten - nu borta, var och hur vet jag inte. Den fåtöljen gick i röda toner och med passpoaler och klädda knappar som på bilden.

I den fåtöljen satt jag som 4-5-åring och lyssnade uppmärksamt på barnradion vid jul. Mina ben var så korta att de stod rätt ut då jag satt mej bekvämt till rätta. På så sätt blev tillvaron dualistisk - jag kände mej som stor flicka då jag satt i den sköna vuxenfåtöljen men samtidigt som en väldigt, väldigt liten flicka då benen inte nådde ner till golvet.

Jag tror nog att jag såg väldigt söt ut då...
.
.

Tidspillan?

Jag som aldrig tidigare varit förtjust i virkade små dukar och spetsgardiner, jag har ändrat uppfattning om dessa. Det innebär att jag alltså låter mej påverkas av modetrender :-)

På det halvrunda gamla bordet framför fönstret i vardagsrummet har jag lagt ut sockerlagstärkta rondeller köpta på loppmarknader. Den blå skålen blir färgklicken mot det brunsvarta och vita. Ibland finns där röda gelehallon som förhöjer njutingen ännu mer, men de tar snabbbbbbt slut...

Tankarna går till snökristaller då jag betraktar de här fantastiska konstverken. Snö är ju mitt favoritelement. På utflyktsresan till norra Västerbotten tidigare i augusti såg jag den bästa t-tröja jag sett på länge. Den befann sig på en vandrande man och på ryggen på den svarta tröjan stod med vita bokstäver denna soliga och mycket varma dag: Låt det snöa. Så skulle det kunna stå på min ryggtavla också. Detta kom jag att tänka på då jag ser de av kvinnokraft skapade runda dukarna.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om virka, knyppla, rondeller, kvinnokraft, snö, snökristaller, låt det snöa

Om att sälja sin själ

Här kommer nu en beskrivning på hur man tillverkar Baran. Den som har en sådan behöver aldrig sakna mat eller pengar. Baran kan skaffa fram allt åt dig genom att ta från dina grannar.
Andra namn på detta nystan är Bjarnan, Bjäran, Bäran, Mjölkhare, Puke, Trollkatt.

Detta behövs:

• 9 sorters olika garn spunnet från 9 sorters olika hår.
• 9 kol från 9 olika träslag.
• Avskrap från kyrkklockor.
• En utspottad oblat.
• Nattvardsvin.
• 3 droppar blod.

Tillverkningen ska ske i bastu tre torsdagsnätter i rad.
Spinn där de nio olika garnen av de nio olika håren. Linda garnen om de nio kolstyckena.
Blanda i avskrapet från kyrkklockorna och oblaten, som spottats ut vid nattvarden.
Sista torsdagskvällen hälles nattvardsvinet över nystanet. Därefter skäres ett sår i vänster lillfinger. Droppa tre blodsdroppar i nystanet och läs följande: Om du för mig på jorden dra och springa, skall jag för dig i helvetet brinna.

Kasta därefter nystanet över vänster axel. Baran får då liv och frågar: Vad ska jag dra?
Svara då vad du önskar, t ex: Ost, mjölk, natur att exploatera och allt du kan ta!

Det finns fler olika recept på Baran. Men i alla varianter innebär det att tillverkaren måste ge sin själ till djävulen.

Aina f. Lindgren är den sista i byn jag hört berätta att hon sett Baran som ung. Berättade gjorde hon in på detta millennium. Och hon visste att berätta… det är jag oerhört glad över.

Och faktiskt har skit från Baran, se ovan, ett vetenskapligt latinskt namn: Fulgio Septica. Så det så. Lite vetenskap kanske behövs för att ni ska tro det jag skriver.

HÄR kan ni se en flera hundra år gammal Baran, Mjölkhare, avbildad just som den spyr upp stulen mjölk i ett ämbar till kvinnan som kärnar smör med djävulen.
 
Ovan avskrina recept är hämtat ur Bergtagen. En bok om skogsrå, troll och småfolk av Karin Nilsson och Stina Stensland, 1992. ISBN 91-85390-70-4.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Bjarnan, Bjäran, Bäran, Mjölkhare, Puke, Trollkatt, sälja sin själ, nattvardsvin, oblat, Fulgio Septica, trolldom, skröna, etnologi, sanning