Franska tanter

Här har jag skannat av ett vykort som jag fick förra året.
Jag var i Provence på ett möte med kulturarbetare från hela Europa. Fransmännen visade upp sina klenoder med den äran. Andra restaureringsprinciper än vad vi svenskar går efter råder där - jag delar dem inte helt.

Kartor och glättade broschyrer delades ut till deltagarna. När jag kom hem tittade jag igenom det hela lite noggrannare och fann detta franska kort  ;-)  Kan de franska restaureringstoppskiktet verkligen ha skickat med det? Hur hamnade det annars i pappershögen? Inte mej emot, jag gillar ju verkligen tanter.  Det vore så underbart om fransmännen verkligen vill visa upp sina tanter som ett levande kulturarv!!! Bland turistmagneter som Pont du Garde samt rosa flamingos och vita hästar i Camargue  :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om restaureringsprinciper, Frankrike, tanter, levande kulturarv, Pont-du-Garde, Camargue

Att tolka landskap

Är du intresserad av din hembygd, av hembygdens historia eller av gamla kartor är detta en väldigt bra bok.

Fårad mark. Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap, Niklas Cserhalmi, Bygd och Natur, 2002.
Skriven för lekmän.
Själv har jag haft stor nytta av den och ännu mer tänker jag mig få ut av boken.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Fårad mark, Bygd och Natur, hembygdsforskning, äldre kartor, tolkning av landskap

Att leva i krigets skugga

Denna kyrka besökte min morfarsmormorsmor Ulrika Christiansdotter, hennes systrar samt föräldrarna Christian och Maria. Bygdeå kyrka är en välbevarad kyrkobyggnad som härleds till årtalet 1539. Den är alltså yngre än min egen sockenkyrka dära Vall´n.

Här i norr längs kusten fanns staten representerad av kyrkans makt precis som i Finland som då var en del av Sverige. Östersjön band samman. Och här längs kusten stod flera slag i samband med kriget 1808-1809.

Bygdeå ligger norr om Ratan och Sävar där slag stod mellan svenskar och ryssar under finska kriget 1808-09. Att morfarsmormorsmor Ulrika Christiansdotter kände av detta vill jag nog tro. Kanske var det då som hennes mor flyttade hem till dotterns familj som låg söderut nedanför stridslinjen.

Slaget vid Hörnefors stod den 5 juli 1809. Det ägde rum vid bron över Hörnån i Hörnefors, nu i Umeå kommun. I Långed vid Öreälven fanns en svensk försvarställning som var menad att avvärja ytterligare rysk framryckning. Något slag kom aldrig till för ryssarna avbröt framryckningen och återvände mot Umeå. Ända in i min hemsocken tågade alltså ryssarna år 1809. Platsen vid Öreälven där det svenska försvaret låg besökte jag första gången med gissa vem?  Pappa förstås. Vem annars???  Långed ligger två mil från hemifrån.

Slaget vid Sävar norr om Umeå var ett avgörande slag som utspelades den 19 augusti 1809. Och på eftermiddagen dagen efteråt, den 20 augusti, förvandlades Ratan till ett slagfält. Ryska soldater möttes av artillerield från svenskar som seglat från Roslagen med 120 fartyg och 10.000 man.

Det finska kriget är inget som satt sig djupt i mitt huvud utom som ett årtal och att det var det sista krig Sverige var inblandat i, ofredsåren var slut efter detta årtal. Att krigsskådeplatserna låg så nära hemifrån var inget som fastnade tidigt. Kanske tryckte skolundervisningen inte hårt på detta eller så var jag ointresserad :-) 

Det här är något jag absolut vill sätta mig in i ytterligare för att försöka förstå hur detta krig påverkade mina anfäder och det samhälle de levde i. Hur var det att leva i krigets skugga? Min morfarsmorfarsfar Erik Larsson-Lydig var t ex indelt soldat men han levde före detta finska krig. De ångermanländska rotesoldaterna var alla marinsoldater.

Under en studieresa i Ryssland med ryska träexperter som guider, förstod jag att man där fortfarande har de slag som utkämpades på 1700-talet i gott minne. Den manlige guiden pekade och berättade hur svenskarna plågade det ryska folket vid dessa slag. Svenskskräcken kändes nästan än idag och det hos en människa med god utbildning.

Bygdeå kyrka har en fristående klockstapel helt i trä som uppfördes under det tidiga 1800-talet.

När jag tidigare besökt Bygdeå kyrka har jag inte haft insikt om att mina anfäder bevistat sin sockenkyrka långt före mej.
..
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Bygdeå kyrka, finska kriget, Leduå, Öreälven, kyrkovalv, krigets skugga

Gästgivardottern från Rickleå

I somras, på väg mot Skellefteå och Rismyrliden, körde vi bortom E4 för jag ville till byn Rickleå. Har aldrig tidigare kört genom Rickleå på gamla vägen, endast via E4:n. I Rickleå föddes min morfarsmormorsmor Ulrika Christiansdotter, hon som gifte sig 1804 med n´Jacob Isax´n (Isaksson) från min hemby. Hon som då hade möjlighet att från sitt hem se Aspfjärdens vatten blänka. Fjärden var ju inte utdikad på den tiden.

Hemma i Rickleå bör hon ha sett den här milstolpen, den unga gästgivardottern Ulrika, född 1781. Syskonskaran bestod av elva systrar varav Ulrika var nummer åtta i ordningen. Den äldsta dottern föddes 1763 och den yngsta,  Ewa Maria, 1786. Farsan var Christian Göransson (1730-1793), morsan hette Maria Andersdotter, född 1745. Christian Göransson var gästgivare och familjen bodde på gård nr 7.

Modern, som var änka, flyttade hem till dottern Ulrika kan jag se i husförhörslängder. Ett väldigt vanligt förfaringssätt då - barnen var ju pensionsförsäkringen och hade man handskats väl med dem i unga år, gav de förhoppningsvis vänlighet tillbaka på ålderns höst.

Även lilljäntan Ewa Maria flyttade till min hemby och gifte sig där med Jacob Ersson på hemman nr. 3. Boningshuset, en korsbyggnad, har jag aldrig sett men huset låg nära mitt hemman och revs omkring 1940. Ewa Marias öde kanske jag berättar om senare. Systrarna bodde så nära varandra att de kunde se varandras hus. Allt detta kände jag till då vi gav oss av på resan norrut och svängde in mot Bygdeå kyrka och vidare mot Rickleå.

Jag tog en bild på en vacker levande 1900-talslagård i Rickleå. Se bara vilka vackra gödselstackar som förr i tiden visade på rikedom :-) Och i fållan om hörnet gick glada grisar. Läget på en höjd talar för att platsen sedan lång tid tillbaka kan ha varit bebodd. Och den gamla grusvägen passerar förbi gårdstomten - jomen visst är det gamla Kustlandsvägen.

När jag hade skrivit ovanstående gick jag igårkväll in på Lantmäteriets hemsida under fliken Historiska kartor och hittar fastighetskartan över Rickleå/Bygdeå från 1958. Gissa om jag blir upprymd!!! Jag är stolt över mig själv, över att jag läser av landskap, platser och gårdar så bra att jag hittat fram till rätt ställe utan karta. För på kartan från 1958 står tydligt att detta är Gästgivargården. Fasiken va bra jag är!  Jag behöver inte vänta tills pensioneringen för att få tid att undersöka detta, woaaahhhh...

Här framför datorn satt jag igårkväll och kom fram till att detta jag fotat var platsen. Fantastiskt med de digitaliserade historiska kartorna på nätet! Utnyttja dem!!!

Gästgivargården och milstolpen har jag markerat med röda ringar. Den äldre vägsträckningen gick via ön Holmen som jag också markerat. Man hade inte samma möjlighet att bygga långa broar utan tog hjälp av ön för att få två korta brospann.

Det är enormt tillfredsställande att vara släktforskare och knyta ihop anfäder med deras bostadsplatser. Det ger en extra dimension åt människan som levde då. Jag hävdar att landskap och miljö påverkar en människas sätt att vara och tänka, därför kommer jag närmare min morfarsmormorsmor och hennes föräldrar genom att ha sett platsen där de bodde. Självklart är ladugården av senare modell men kanske finns stommen kvar i gästgiveriet, ombyggt torde det vara hur som haver.

 

Ett vackert jordbrukslandskap brer ut sig längs ån som rinner nedanför. Här syns Holmen som delar av Rickleån i två fåror. Undrar just hur landskapet såg ut på slutet av 1700-talet? Hur mycket var uppodlat, hur mycket var skog? Någon 1700-talskarta över byn hittade jag inte på nätet.

Det är sällan jag ser gödselstackar utanför ladugårdar nu för tiden. Ser jag någon brukar jag stanna för att fotografera om tillfälle ges. Förr var gödselhögarna ett tecken på rikedom - många kor gav mycket gödsel vilket innebar att man hade stort markinnehav. Och gödseln användes till näring åt åkrar där säd odlades. "Äng är åkers moder" sa Carl von Linné.

I Skelleftetrakten finns ännu många betande mjölkkor ute på lägdorna. Det är ett mycket levande landskap, kanske var vår resa mot Rismyrliden så positiv just därför. I hemtrakterna är det sorgligare.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktforskning, historiska kartor, gästgiveri, gästgivargård, Rickleå, gödselstack, mjölkkor, milstolpe, Ulrika Christiansdotter

Moget

Livet blir bara värre och värre,
men på samma gång
blir jag bättre och bättre
på att handskas med det.

Orden är den danske poeten Henrik Nordenbrandts, född 1945.
Jodå. Det känns bra. Att få livserfarenhet. Att förstå sammanhang. Att vara medelålders.

Bilden kommer härifrån.
.

.

.

Pumpkins

Too much Halloween

Känn min hembygd

Vet je sôm läs bloggen å sôm bo hennakring vars e hänn plassen ä nagerst? Ja vet ju att je alldri kôm å svara hära bloggen för je ä ju se försynt, men tänk ätter - kôn je säg var e hänn plassen legg nanstans? Ôm nagen ha alle rätt kôn n´vinn e fantastiskt otrolit fint e pris.

För den som kan pricka rätt på var de nedan angivna platserna ligger i min hembygd, väntar ett riktigt fint pris. (Fast jag vet att de som allra eventuellast kan svaren inte alls läser bloggen, saknar dator eller är försynta och därför aldrig kommer att meddela sig.) Det här är benämningar varav flera mycket väl kan vara borta om några decennier - om inte redan för de flesta.

Låt er inte luras av kartutsnitten.

Dansarhälla
Husavan
Renbomsberget
Knösen
Lillgolöte
Löta (he finns två te min by)
Ogen (Ojjen)
dära lyse
Jackes´ raningen
Plogbacken
Aspänge
Radd´n
Reveln
Skôrenskola
Stavarhalla
Tallôga
ôppa hejja

?

 

Då, när man färdades till fots eller med häst, fanns ett så mycket mer finmaskigt nät av platsnamn. Då behövdes de för att man skulle kunna orientera  sig själv och andra. Man kände sin egendoms olika särdrag och namngav dem. Idag när man rör sig fort från plats till en annan behövs inte de specifika platsnamnen på samma sätt. Därför faller de gamla namnen i glömska medans nya kanske tillkommer. Hur många "mot" har inte skapats där trafikplatser efter motorvägar byggts.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om karta, ortnamn, platsnamn, hembygdshistoria, hembygdskunskap

Svarvat och flätat

Ett gammalt bord med svarvade ben. Ett halvcirkelsegment vid fönstret.

En gammal spånkorg.
I samma rum som 50-talsmöblerna.
Ska det verkligen fortsätta att vara så?

Bordet har alltid funnit här i fastigheten. Den gamla korgen har jag fått av en av de modigaste av kvinnor jag känner. Från Bergsjö.
.

Puttinuttprylar

Det här är små viktiga detaljer om man nu använder kornischer för sin gardinuppsättning. Men jag saknar namn på dem och det är irriterande. Att det fallit bort. Kan de heta kornischklämmor? Fastän det är ju i gardinen de ska klämma. Ja sannerligen, utan språk är man strandsatt. (Tänk så många gamla redskap som finns kvar men där man inte har en aning om vad de är till för, än mindre vad de kallades en gång i tiden.)

De här klämmorna med träkula knäpps fast i den övre gardinfållen och träkulan träs in i spåret i kornischen. Jag minns bergsäkert att mamma även hade "pluppar" som hon sydde fast i en ögla varje gång en gardin tvättats. Det torde ha varit så mycket mer omständigt. Några sådana "pluttar" har jag inte hittat här.

Gardinen med kulor fastknäppta förs in i spåret som syns. På mina kornischer går detta inte att göra med mindre än att skruven som håller fästbeslaget lossas och kornischen kan föras ut från väggen. Då först går träkulan att föra in. Något lite omständigt kan tyckas - dags för uppfinning?

Jomen, så här ser det ut. 

 

Klicka på bilden och du kommer till ett inlägg om kornischer.

Och så här ser den helt släta fanerade framsidan utan krusiduller. ♥

Mina 50-tals kornischer av fanerad alm längtar snart ihjäl sig. De vill återförenas med buffé, soffa, soffbord och fyra stolar av alm. Ett våningsplan skiljer dem åt. De kräver att få enas i ett levande 50-tal igen.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kornischer, gardinfästen, gardinuppsättning, 1950-tal, almfanér, möblemang

Gammal bröllopssed

Då jag är inne på bondbröllop passar jag på att skriva om brudstugång, en gammal folklig sed som jag råkade på av en tillfällighet då jag sökte material på nätet om att ropa ut bruden ur bröllopsgården, jag har ju själv varit med och rofft ut brura som barn. Stofil är mitt namn  ;-)  Bruden hette Ingegerd och bröllopet hölls i brudens hem här i byn.

HÄR kan man läsa om förhållandena söder om Stockholm på 1700-talet. Så stelt allting är i dagens moderna samhälle jämfört med tidigare liv.

Bilden visar svenska folkdräkter (Nordisk familjebok)

Och här ett utsnitt ur Fataburen år 1912 som beskriver mer ingående förhållandena runt om i landet då det gäller brudens gående i stugorna före bröllopet. Fataburen är en kulturhistorisk tidskrift eller årsbok som utges av Nordiska museet i Stockholm sedan 1906.

" FÄSTMÖPÅSEN ELLER BRUDSÄCKEN.

I Ångermanland företogs emellertid, egendomligt nog, den dock fortfarande så kallade »fästmögången» i senare hälften af 1700-talet »först ett eller tre år efter giftermålet».1 Detta var dock ett undantagsförhållande. Den blifvande husfadern besökte bönderna i byn eller socknen för att »tigga sädeskorn», d. v. s. spannmål till utsäde. Detta var, såsom det hette i Skåne, »första draget i bosättningen». I Småland kallades under 1700-talet fästmannen vid detta sitt uppträdande »hafratiggare»,: ty hafre var då »allmogens masta brödsäd»; i Värmland, där detta bruk fortlefde till omkring midten af 1800-talet, benämndes han »kornfästing». Ursprungligen bar väl äfven han själf sin säck på ryggen, men till slut uppträdde han till och med med häst och vagn.

Mera än på detta utsädestiggande har uppmärksamheten sedan gammalt varit riktad på fästmörnas vädjande till allmänhetens frikostighet. I själfva verket torde det ock hafva varit detta slags bosättningstiggeri, som vidsträcktast förekommit och mest praktiserats. Vanligen kallades detta bruk såväl i Sverige som Svenska Finland att »gå i brudstuga» (gå i brusta, brustu, bruste) eller »löpa i brudstuga». Andra benämningar voro »tigga ton e» d. v. s. spånadsmaterial (Östergötland), »bedja» eller »tigga i brudsäck» (Södermanland), gå fastern ö» (Västergötland, Ångermanland) o. s. v. Redan i slutet af 1600-talet fattades på ett och annat håll - t. ex. i Svennevad i Närke år 16965 - sockenstämmobeslut om att upphäfva detta gamla bruk, hvilket genom urartning blifvit allt besvärligare, och på en stiftssynod i Uppsala 1738 anmodades prästerskapet att söka afskaffa den plägseden, att bruden andra och tredje äktenskapslysningen »med sig omförer en mansperson undertiden i flera socknar, att, som de kalla, tigga i brudsäck». Det var alltså inom Uppsala stift sedvana, att fästmön åtföljdes af en manlig bärare, ett drag hvartill, såsom vi skola se, eljest knappast funnits motsvarighet mer än i Österbotten. Om en urartning vittnar afgjordt det antydda tiggandet inom flera socknar. Då Hiilphers år 1757 besökte Malung, hade där en del byar »afsagt sig samma sed, emedan den warit de fattigare hushåll till tunga som ofta inom et år af 18 a 20 och flere Brudar blifwit besökta».  Att den gamla, ursprungligen helt hederliga och aktningsvärda plägseden - t. o. m. präst och klockare upphämtade ju en gång i världen sin lön på likartadt sätt - redan i slutet af 1600-talet råkat i vanfräjd framgår ock af ett sockenstämmoprotokoll af år 1671 ifrån Norra Vi i Östergötland »att fästepigor ingalunda löpa i Bruste, föran de äro Prestfäste, emedan det händer att många så löpa, och att han eller hon sedan förändrar sitt sinne att giftermålet hindras». I Malexanders och Sunds socknar i samma landskap beslöts på sockenstämmor 1693 och 1713, att »brustakvinna» från annan socken endast fick besöka släktingar eller bekanta. Oaktadt dylika yttringar af en nyare tidsanda kunde emellertid ännu på 1720-talet döttrarna till själfva kyrkoherden i Blacksta och Vadsbro socknar i Södermanland företaga brudstugång. Beslut om upphäfvande af denna sed fattades där år 1750 vid vite af 6 daler kopparmynt.

"

Detta och mycket mera går att läsa i Projekt Runeberg: en fin skatt för den historieintresserade, tillgängliggjord på nätet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ropa ut bruden, brudstugegång, brudstugång, seder och bruk, bröllopssed, Fataburen, etnologi

Bondbröllopet

Den 6 oktober 1870 var det bondbröllop här i byn. Det var en torsdag om jag läser rätt i kalendern. Då gifte sig Klara Johanna Eriksdotter-Lydig med Johan Olof Ssm. De unga tu blev förevigade med en fotograferingsapparat, en modernitet då.

På det gulnade och ganska illa medfarna fotot anar jag hur Klara Johanna såg ut som 22-årig brud och Johan Olof som 23-årig brudgum. Han hade naturligtvis en rova i västfickan - en statussymbol då för tiden. Fotografen tar en bild med sin kamera, brudparet sitter ner på stolar för att inte svaja och göra fotot ännu oskarpare. De har troligen varsin järnställning som huvudet vilar i.

Klara har en svart klänning med stor vit krage (spets eller engelskt broderi eller...), lång halskedja, ljust band med rosett om midjan, brudkrona av papper och tyll på metallställning förmodar jag, någon slags slöja tycker jag mig se skymta fram... ? Jag skulle kunna ge mycket för att få se dessa ungdomar i färg.

Det här var alltså den 6 oktober 1870. Det här var för 141 år sedan här i byn och bröllopet på den tiden varade gärna mer än en dag, bröllopsgästerna kunde ha långt att resa och resa tog tid. Oktober var en bra månad, för då var skördetiden och hösten plöjdningsarbeten över - det var lämpligt för fest för man hade tid. Vigseln förrättades i sockenkyrkan, sedan blev det bröllop med mat och munterhet. Bröllopen kunde vara i två-tre dagar. Inte var det ovanligt att man visade gåvorna den andra bröllopsdagen.

Så här kunde en brudkrona se ut förr i tiden, kanske var Klaras av de här materialen. 

Krona och krans hette en utställning som gick runt i Sverige för inne så länge sedan. Jag såg den och gladdes, såg så mycket inspirerande vackerslöjd som borde användas mer av idag. Brudkronor och bordsdukningar, allt i enkla material som mycket väl även kunde användas 1870. Här finns bilder från en plats för den inspirerande vandringsutställingen. Och här har jag sedan tidigare skrivit om detta bröllop, så viktigt för mitt liv :-)

Eller kanske så här...

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om bondbröllop, 1870, brudutstyrsel, fotografi, brudkrona, kalas i dagarna tre, Krans och krona

Kunskapskällor

Jag dras till bibliotek, arkiv och utforskande. Det är helt underbara miljöer. Torra, strikta och fyllda av information och kunskap att förädla. En liten del av det hela är släktforskning som man numera ofta gör via nätet hemma vilket gör det mer lättillgängligt men ack så trist. Det är en distans mellan mej och originaldokumentet, tråkigt men mycket praktiskt. Vill man komma åt material som inte är digitaliserat blir det dock arkivforskning i t.ex. landsarkiven. Hembygdsforskning kräver också lustfyllda arkivstudier.

Kanske är det på grund av positiva vibrationer av böcker och handskrifter som jag blev så förtjust i romanen Rosens namn av Umberto Eco då den kom ut, en roman jag läste som en fascinerande filosofisk fundering mer än en medeltida detektivroman. Min uppväxt i ett enkelt lantbrukarhem innebar, mot många odds, att jag blev van vid hyllor fyllda med böcker och inte med prydnadssaker. Det kunde absolut ha varit annorlunda i denna samhällsklass vet jag av erfarenhet. Gissa om jag känner tacksamhet mot mina föräldrar...

Böcker, snittblommor och levande ljus är vad som krävs för att få en härlig och inspirerande stämning hemma. Yes!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om arkiv, arkivforskning, digitaliserat, handskrifter, Rosens namn, böcker, blommor, levande ljus, stämningsfullt

Flaggspel

Istället för vimplar -

ett lättgjort flaggspel med textilprover från Création Bauman.
Så kom de då till användning igen :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om flaggspel, Création Bauman, textilprover

I kossans vänkrets

Familjehemsplacering av omhändertagna kor. Varför inte slå till om du inte bor i lägenhet eller inom detaljplanerat område förstås?

.

.

Livsfilosofi och människosyn

Attityder till miljön

"Det traditionella lantbruket, med rötter långt tillbaka i människans historia, återspeglar en ekologisk attityd till tillvaron. Bondens liv präglades av att han hade sammanhängande horisontella perspektiv i nuet med intresse för och hänsynstagande till andra människors och djurs och växters levnadsvillkor. Arbetet anpassades därefter. Hans ekologiska livsfilosofi hade också ett vertikalt tidsperspektiv med förståelse för tidigare generationers betydelse för hans eget liv och med beaktande av hans ansvar för kommande generationer. Den ekologiska attitydens livskraft framgår av att bonden brukat jorden i årtusenden utan att förbruka den.

Odlingslandskapets varierande karaktär med böljande sädesfält och däri insprängda åkerholmar, med slåtterängar, beteshagar, bäckraviner och skogsbryn är uttryck för hur bonden i sitt arbete värnade om naturens estetiska värden. Tillsammans med dess rekreationsvärden och andra immateriella värden såsom naturens livskraft eller vildhet och dess magiska kraft, återspeglad i bondepraktikans väderförutsägelser och "tecken" eller "gamla märken", exemplifierar de den symboliska attityden. När länsstyrelserna förklarar gamla kulturlandskap som naturreservat är det ett uttryck för hur betydelsefull den symboliska attityden anses vara som en del av människans livsfilosofi. Det är också en påminnelse om att dagens lantbrukare genom sitt arbete inte förmår att hävda den symboliska attitydens immateriella värden. Hur det påverkar hans eget och familjens välbefinnande vet vi just ingenting om. Däremot vet vi (Lohmann 1972) att i storstäderna, där tillvarons symboliska värden är underordnade dess tekniska och ekonomiska värden, mår många människor dåligt och visar symptom på psykisk ohälsa.
 

HÄRIFRÅN kommer bilen.

Dagens nedskräpning av naturen - det må gälla en kastad öl burk i en skogsglänta, satellitskrot i rymden, övergödsling av åkrarna eller tungmetaller i rötslam - vittnar om att många människor upplever sig stå vid sidan av naturen; befinna sig ovanför den med rätt att utnyttja - bruka och förbruka - den för egen vinnings eller bekvämlighets skull; vara en del vid sidan av den utan skyldighet att värna det man inte upplever sig vara delaktig i. Denna attityd, som präglar många människors förhållande inte bara till naturmiljön utan också till arbets- och bostadsmiljön, kallas instrumentell. Dess manipulativa karaktär har starkt påverkat industriarbetets utformning under 1900-talet. I vilken utsträckning kommer den att prägla bondens arbete och arbetsmiljö i takt med att lantbruket industrialiseras?
"

Denna tänkvärda text skrevs av C. R. Johansson 1982 och som helhet handlar den om psykologiska och sociala aspekter på lantbrukets arbetsmiljö. Frågan intresserar mej och jag konstaterar att allt i tillvaron är politik. Utsnittet ovan är hämtat härifrån: http://www.vaxteko.nu/html/sll/slu/stad_o_land/SOL022/SOL022G.HTM

 .
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om instumentell attidtyd, lifsfilosofi, människosyn, ohälsa, lantbruk, nedskräpning, natursyn

Bakom fasaden...

Den timmerlada som en gång i tiden var Gottfrid Hörnstens, brann ner för ett år sedan, den 19 oktober 2010. Frid vare med den!

Bondpappan eldade den årliga miljöbrasan där ensilageplast brukar ingå och lite annat smått och gott - detta lite väl nära den gamla timmerladan som tog eld och gick upp i rök. Förklaringen som gavs till brandkåren och pressen varför ladan tog eld, var en helt annan än oaktsamhet enligt mina välinformerade källor. Ännu en lada är borta, ett kulturarv har gått upp i rök och skogen kommer allt närmare...

Gottfrid Hörnstens förkolnade timmerlada idag.

Men kvar finns så mycket annat. Där uppe i skogsbrynet bakom några granar, på en igenväxande lägda, trängs skrot och skräp. Kulturarv? På nutida bönders vis, eller? Nä, nu var jag väl för elak ändå. Men det underliga i kråksången är att bonden arbetar som anställd på kommunens utmärkta återvinningscentral i Levar men väljer att trava och elda sitt skräp här i byn. Billigare så?

En skylande trädridå. Närmaste hus står bara ett tiotal meter bortanför ridån.

Kulturarv i skogen?

Omoderna jordbruksredskap och maskiner i väntan på att lösas upp och förmultnas till atomer.

"Shabby chict"  vagnshjul. Skulle värderas högre av rätt inredningsintresserad person.

Märkligt är även att familjen talar så varmt för miljön i många sammanhang, så även i fallet med den bergtäkt sonen tänker påbörja vid min och de andra hemmansägarnas sjö, byns enda. Då är miljöhänsyn viktigaste argumentet.

I en c-märkt politikerfamilj vill man ju verkligen värna miljön förstås! Eller...??? Det är handlingar och inte ord som visar vad man har i sinnet. Det vet om inte annat alla föräldrar och alla som har fått förmågan att analysera. Läs HÄR forskning om lantbruk och syn på naturen.

Jag vänder om och går bort mot det som förr var byns linsänke, nu en ganska stor slybemängd plats in the middle of nowhere bara ca 50 meter från skrothögarna, in mot skogen. Där rötade min mormor det lin hon odlat, och som sedan vävdes till handdukar och bolstervar. På vägen bort tittar jag åt höger och ser detta -ännu en helrutten lada av regelkonstruktion. Som ett försök till en sista hög svansföring står en vacker gammal vagn där ägarna en gång tronade under sin körning med häst genom byn. Detta längs gamla Kustlandvägen som ringlar fram hundra meter bort allt sedan 1600-talet, ett kulturarv som väl få i byn förstår att värna.

Sådant är läget i min hemby. Nå, frid vare med eder alla gamla trotjänande föremål och platser och alla ni försvinnande minnen. Att hedra det förgångna är långt ifrån självklart. Men minns - vi går alla döden till mötes.

MEMENTO MORI!

"Minns att du är dödlig." Bilden visar ett vanligt vanitasmotiv.

Edit: Jag har fått berättat för mej att området städades delvis upp inför en orienteringstävling som gick av stapeln våren 2015. Jag kan dock inte bekräfta detta själv eftersom jag drar mig för att återvända dit.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om timmerlada, vådeld, bränna upp, skrot, skräp, återvinningscentral, vagnshjul, kulturarv, jordbruksredskap, lada, hästkärra, vanitas, memento mori, hedrande behandling

Stenfoten

Huset som morfar timrade har en stenfot, en grund av huggen natursten. Jag har hittat platsen där stenen bröts. På väg till skolan gick jag, vi, ibland över berget under barmarkstid. Vi vek av vid den gamla skolan, som stod tom, på väg mot den nya moderna 50-talsskolan i grannbyn. Innan man kom fram till Dansarhälla passerade man något som liknade en spång av sten. Det var en märklig och intressant passage.

Här syns passagen och längre bort skymtar berghällen man förr samlades vid för att dansa, Dansarhällen.

Numera inser jag att det här hade tagits sten till husgrunder. Det lilla stenbrottet ligger på den mark som tillhörde morfarsfar Johan Olof och morfarsmor Klara.

Här bröts sten till JOs och Klaras barns nybyggen. En annan plats i byn där grundstenar brutits är på Renbomsberget. Har jag sett.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om stenfot, grundsten, stengrund, stenbrott, hantverk

Dansarhälla

Vid förra sekelskiftet och kanske långt tidigare, var det här en plats där ungdomar samlades för att ha kul. Platsen där bakom tallarna är Dansarhälla på Hallberget, en stor och naturligt berghäll med plan yta inom byns gränser, ganska så centralt trots allt men bortanför insyn från bebyggelsen. Känner ni till den tro, alla ni i bygden som läser Timmer & Masonite men aldrig kommenterar? Kanske beror det på hur starkt historieintresset är hos var och en.


Tänk att under största delen av mänsklighetens historia har man bara haft tillgång till levande musik. Grammofonskivor, cd, Ipod, Spotify som alla kräver elektricitet för att kunna avnjutas, fanns inte. Man fick själva tillverka musiken. Att vara speleman måste ha varit mycket angenämt, med sin musik påverkade man ju människors sinnesstämning. Trots att det bara är två - tre generationer bort har jag inte hört namnet på någon speleman här i bygden.

Hit till Dansarhälla gick morfar med sina kompisar har jag förstått av min mors berättelse. Här på hällen var det dans på lördagkvällarna, här uppvaktades byns flickor, här kunde det kanske gå ganska livat till. Så småningom byggdes dansbanor av trä på andra ställen - i Mo, Olofsfors, Rundvik. Finns någon inventering av dansbanor i socknen, i länet tro? I min mans hemkommun har inventering gjorts, det gjorde starkt intryck på mig då jag för länge sedan läste om detta och jag hittar även uppgifter på nätet från andra håll i landet, där dansbanor och festplatser inventerats. Heder åt dem som genomfört detta.

Dansarhälla passerade jag på väg till låg- och mellanstadieskolan i grannbyn de gånger jag tog genvägen över Hallberget. Den traderade berättelsen om glädjen som en gång fanns här, sitter djupt i mitt sinne. Livet verkade så enkelt och rejält då - vilket är en verklig missuppfattning från min sida förstås.


.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Dansarhälla, dansbana, festplats, ungdom, dans, glädje, Det var dans borti vägen, Gustaf Fröding, traderad berättelse

Till prydno

Nu har jag sytt kuddvar av några av stuvbitarna med 50-talstextilier jag fick. Det blev fyra, tre visas här på soffan i 50-talshörnet. Resten av stuvbitarna får mogna ytterligare en tid.

Det stiliga tyget på kudden längst till höger kunde jag identifiera med hjälp av tryck på stadkanten. Det var för Almedahls handtryck som Brit Bredström formgav Fjärilsblomma. Det är bomull i samtliga tyger utom i kudden till vänster som är av viscose.

Jag tycker även så mycket om möbeltyget på soffan. Fortfarande ganska så intakt trots att det var föräldrarnas första möblemang.

Två nya innekuddar med fjäderfyllning har införskaffats men till kudden i mitten använde jag en befintlig kudde med kuddvar och allt. Jag tycker egentligen att stoppingen är viktig för att få fram 50-talskänslan. Detta med vilken stoppning som används ger en helhetsupplevelse av en tidsepok. Kuddarna blir olika säckiga, har olika tyngd beroende på fyllningen förstås. Det innebär att de nya fjäderkuddarna egentligen är för lätta och för "pluffsiga" men i vår tids vana och smak.

Jag har kuddar från olika årtionden och för olika funktioner (prydnad eller sömn). De är fyllda med raffelstôpp (riven tyglump eller upprepade stickgarn som klippts till korta trådar), med dun, stoppad med vadd eller med rivet skumgummi. Halm finns inte kvar i något bolster här :-)

Normalt täcker jag över soffan med en stickad filt i glada mustiga färger, en ikea-produkt som skyddar.

Det fjärde kuddvaret jag sydde blev skyddande omslag till den tunga braskudde att placeras framför öppna spisen som mamma vävde i början av 50-talet. Så här ser braskudden ut innanför det nya kuddvaret. Bilden finns även med i det här inlägget.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kudde, prydnadskuddar, 50-tals textil, kuddvar, braskudde, stoppningsmaterial, raffelstopp, dun, vadd, skumgummi, halm