Skogstemplet

Något skymtar mellan träden...

Är det ett skogstempel?

Jajamen, ett skogstempel, ett lusthus... med värdig entré.

 Klassiska arkitekturdetaljer i trä.

 Men huset är ju läskigt babyrosa. Ändå gillar jag det. Omgivet av blåbärsris, tallar och rödven.

 

 Nedanför glider älven förbi. Men vem sjutton parkerade precis nedanför trappan? Förstör ju hela bilden.

På kyrkans jordbruk intill det här bruket arbetade min farmorsmor Anna och hennes Johan Alfred några år efter giftermålet. Han som rättare. De bör ha sett detta lusthus.Familjen flyttade till Indre i Sundsvallstrakten år 1891 och blev så småningom sina egna. De söner som var födda före flytten, Gustaf, Theodor och John, följde med föräldrarna medan min farmor flyttade dita Tenstrana i Ava, till sin morfar Jacob och mormor Anna Catharina. Farmor var då 9 år.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lusthus, järnbruk

Betydelsefull fisk

Vi tog en sväng över länsgränsen.

Kom till den här skylten. Självklart svängde vi ner på ängsvägen. De här kringelskyltarna är vi inte bortskämda med i vår kommun.

 En laxtina uppenbarade sig. Rekonstruerad av Örnsköldsviks kommun och museum. Originalet använt så sent som på 1980-talet. Tinan tillverkas av slanor av tall eller gran. Konstruktionen är intrikat och tinan med den strutformade öppningen sänks ner i strömmen med hjälp av en kätting som vevas upp på ett par bommar på ovansidan. Ovanpå tinan finns en lucka varigenom fällan vittjas på lax.

 Vackert belägen i Gidböle, inte långt från vattenkraftstationen. Nu i juli är vattenflödet lågt. Här intill fanns en välskött plats för eget fika.

På informationstavlan står bland annat:

”Laxfisket i Norrlands älvar hade redan långt tillbaka i tiden stor ekonomisk betydelse. De äldsta belägg vi har för detta torde vara de hällristningar som finns vid Nämforsen i Ångermanälven. Där kan man se människor som fångar lax avbildade på hällarna. på 1500-talet berättar Olaus Magnus om de stora mängder lax som finns i Bottenvikens älvar. I de äldsta skriftliga källorna beskrivs flera olika fångstmetoer, bl. a. kan man läsa om ”nott och fårssfiiske med ett tenelage”. Från de uppgifter vi har om ägoförhållandena kan man dra ytterligare slutsatser om laxfiskets betydelse. En tämligen stor del av detta ägdes nämligen under senmedeltiden av ståndspersoner från landets södra och mellersta delar. Så ägdes t. ex det största laxfisket i Gideälven, det vid Ideböle gård (Gideåbacka?), av fru Pernilla Nilsdotter på Wiiks gård i Uppland. Även kyrkans fiskerättsinnehav var omfattande. Rätten till fisket hade man huvudsakligen fått genom donationer. Med Gustav Vasa och reformationen kom emellertid en förändring i ägoförhållandena att äga rum. Kronans behov av inkomster var stort och laxfisket för givande för att man skulle lämna en sådan inkomstkälla outnyttjad. Delar av laxfisket togs helt enkelt över av kronan, det övriga kom att beskattas hårt. För att kunna genomföra denna förändring lät Gustav Vasa göra en sammanställning över fisket i de norrländska kustlandskapens vattendrag, 1552 års fiskerannsakning.”

Jag  kommer att tänka på sägnen om Stockholms grundande. Att vår huvudstad ligger just på den plats den nu finns beror på att en fiskarpojke vid Tynnelsö i Mälaren fångade en stor fin lax. Denna lax, och alla övriga, tillhörde biskopen eftersom laxfiskerätten där tillhörde kyrkan. Fiskarpojken ville dock inte lämna ifrån sig laxen till biskopen utan sjöng "Lax, lax, lerbak, inte kommer du på bispens fat".

Biskopen hörde detta och hotade: "Det svär jag vid min bispehatt, att du skall sova i tornet i natt".

Men fiskarpojken hissade segel och vinden förde honom mot Mälarens lås, till Riddarholmen där den frihetsivrande slog sig ner och dit makten från biskoparna i Strängnäs eller Uppsala nådde. Så grundades Stockholm enligt sägen. I Stockholms stadshus finns mängder med konst som påminner om den storyn, alldeles aktuellt för mej efter ett uppdrag med den byggnaden.

Här vid laxtinan i Gidböle möts mina båda världar, det av sydligare nejder exploaterade Norrland (just här laxfiske och vattenkraft) och det frihetstörstande Mälardalen som vägrar bli hunsat.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om laxfiske, Norrlandsälvar, fiskerätt, Gustav Vasa, laxtina, kulturminne, lax, lax, lerbak, Stockholms grundläggning, kulturhistoria

Kommer aldrig tillbaka

I kammaren i detta hus fanns den vackraste tapet jag sett, nu i mörkt minne bevarad. Huset är borta, det revs för knappt 10 år sen, och med den tapeten förstås. Den oförglömliga tapeten var svart med småsmå buketter som svagt avtecknade sig spridda över ytan där vissa streck var guldiga och blänkte stillsamt vackert i solen som kom in genom söderfönstret.

Huset, som det såg ut, var från sekelskiftet men timmerstommen flyttades dit då från annan plats om jag förstått rätt. Panelarkitektur, fönster och dörrparti med stora fönster och överljus liknar morfars hus före 1950. Trappan där inne var ovanligt pampig.

Den här vackra parstugan i två våningar låg nära Lögdeälven och bron över den. Innan den nuvarande bron byggdes gick Kustlandsvägen ungefär där bilarna står, älven finns till höger. 

Där den ljusa bilen med släp står fanns timmerhuset. Bostadshuset i tegel byggdes om jag minns rätt på 60-talet.

Då det gamla huset försvann öppnades utsikten upp mot modehusets baksida och asfalterade parkering. Hur kul är det?     Edit: Och värre skulle det komma att bli 4 år senare.

Tyvärr är bilderna dåliga, jag är antagligen fel person att ta vackra bilder av den här platsen, det går inte. Det här är taget från söder. Husets stolta baksida vände sig hitåt. Med minnet av det stiliga traditionella trähuset i bakhuvudet, kan ingen bild utan detta i centrum bli bra.

Det finns alltför många sådana här exempel i min hembygd där stolta byggnader "sanerats" bort som skräp.

(En anonym kommentar kom som säger att byggnaden efter många år som nermonterad nu är under uppbyggnad på annan ort. Hm. Jag såg så mycket gå till spillo då det revs, bland annat fönstersnickerierna, att jag anser att det knappast går att få till samma vackra byggnad igen.)
.
.

En hälsning från förr

Jag upptäckte en inkarvad hälsning från förr efter att taket, "holken", framför lagårdsporten revs i maj. I släpljus ser man tydligt VJS 1914 i ett hjärta och en kvist under det hela. (S:et är bakvänt)

Jag rådbråkar hjärnan. Vem kan det vara? JS. Johansson? Kan det vara Valentin Johansson som ristat Valentin  bodde på andra sidan bäcken med en spång över till "vår" sida. Han föddes 1899 och var således 15 år 1914. Valentin blev polis med åren och flytte åt Sundsvall. Hans bröder Johan f. 1895, Oskar f. 1897 och Sven f. 1910 blev kvar i byn och bodde grannar livet igenom. Visst minns jag dem!

En sommardag 1926 hos Johan Johansson. Den fina lagården i bakgrunden finns kvar, den ägs nu av Johans dotterson Mikael Å. Storhässjan, kornhässjan, är borta sedan länge, jag minns den inte.
På bilden syns Valentin Johansson, P.A. Höglund, Naima Norgren, Selma Johansson (gift med Johan) med sonen Ingvar i knäet samt J.A. Norgren.
.
Ingvar Lögde, Mikael Åberg

Inomhusjobb

Här ifrån gården hörs emellanåt hammarslag, motorsågsoväsen och lite yxhugg. Ur lagårdsporten bärs ruttna bjälkar och skyfflas jord. Här pågår byggnadsvård. Fortsatt byggnadsvård. Långsam byggnadsvård.

Stolpar rätas upp. Domkraft är en bra hjälp. Knak i konstruktionen och takskägget blir horisontellt.

Nya golvbjälkar vägs in.

Före: golvbräder borttagna i ena halvan och golvbjälkarna frilagda. I denna halva krävdes ingen bortskyffling av jord vilket krävdes i den andra. Trots att golvbjälkarna här var i förhållandevis gott skick byter vi samtliga. I andra facket var tillståndet ohållbart om man säger så. Mellan upplagsstenarna och bjälkarna ligger på bilden björknäver. Det har fyllt sin funktion med den äran men tyvärr har vi ingen ny näver att lägga dit igen. Jag ringde i maj för att förhöra mej om näverleverans ännu längre norrut ifrån, men företagets näverlager var slut för säsongen och fylls på först i augusti. Så det får bli ytpapp för tak istället. Inte lika kul men lika kapillärbrytande.

I vanliga fall brukar jag vara noggrann att tala om ifall det är trådspik eller klippspik som dras ur och vad som används igen. Eller om brädfodringen är ramsågad eller cirkelsågad, har vankanter eller är sågad jämnbred. För övrigt kan en del av detta ses på bilderna. Det är viktigt inom byggnadsvården. Kvalitérna skiljer sig åt. Men då detta inte är en utpräglad byggnadsvårdsblogg bryr jag mig inte åt att betunga er med detta.

Det här är ladugårdsritningen från omkring 1913.

Jag förmodar att det är folkskollärare Sandgren som åtagit sig uppdraget med att rita en lagård åt morfar. Papper och tuschstift är detsamma som till ritningen av bostadshuset som denne Sandgren signerat. Det är den del som jag markerat med ett rött kryss som golvet åtgärdas i detta år. Ladugården byggdes ut för drygt 60 år sen, detta är delvis markerat med vitt. Det är oerhört trevligt att komma i närkontakt med morfars konstruktion, se huggen efter hans yxa. Att inspektera och förstå konstruktionen nu när den blivit blottlagd och rita av den, inse vad som är draget och vad som är tryckt.

Här i ladugårdsporten fortsätter vi med träbjälkar och trägolv. Ingen betong gjuts här inte. I min profession har jag har sett så många lösningar i trähus, där betong ansetts vara räddningen men istället skadat träet på ganska kort tid. Hur som helst har vi gjort nya förstötar idag - bland mycket annat :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om byggnadsvård, ladugård, ekonomibyggnad, golvbjälklag, träbjälkar, ritning

Skirt och sött

Ljuvligt som alltid.  Ängsblommor i en enkel sommarbukett.

Högsommar - om än sval.

.

.

Fäbodvallen

Vi anlände med bil till fäbodarna en lite regnig dag. Bilarna stod parkerade på behörigt avstånd från fäbodplatsen för att stämning från förr skulle infinna sig på själva fäbodplatsen, det går inte att köra in på området. Gärdsgårdar, fastbandhagar, är ett bra sätt att markera gräns mellan nutida bilparkering och den gamla fäbodplatsen. Det var härligt att få komma in i en stuga där glöden pyrde i den öppna härden. Vi köpte ost, messmör och osaltat nykärnat smör framställt på plats förstås.

Enkel entré till en av bostugorna.

 Den öppna härden med riktig glödbädd.

Att sova över här kan jag tänka mej är avkopplande. Väggurets tickande tystnad, nattmörker och ro. Att väva i slarvtjäll har blivit högsta mode igen har jag sett i slöjd- och inredningssammanhang.

 Där utanför det lilla fönstret syns fler av timmerhusen med spåntak.

 Getterna sökte regnskydd under takskägget. Här syns en av dem.

Kossorna däremot, de är inte så känsliga för regn. De betar på skogen och vandrar mumsande i sakta mak hem till fäbodlagår´n för kvällen för mjölkning. Att komma hit är en givande upplevelse trots att det regnar.
.

***

Nej, det ovan beskrivna var inte från min by från utan från en "levande" fäbodvall i Hälsingland. Nu vill jag varna för viss kommande sarkasm.
Så här såg kartan över vår bys fäbodvall ut vid laga skiftet 1864:

Det finns inte många fäbodvallar här i bygden. Är detta den enda i kommunen? Att man ordnade en vall långt bort i skojjen berodde på att byn var fattig och saknade mark att försörja alla byns kor året om. Man behövde det som skogen gav som tillskottsnäring åt kreaturen. Så småningom dikade man även ut den havsfjärd som nådde byn söderifrån, ett projekt som utfördes i två etapper.

Välkomna till dagens fäbodvall:

När man kommer fram till vallen öppnar sig platsen där de timrade små och grå byggnaderna tidigare låg. Ingen av dessa byggnader finns kvar, de som syns är hitflyttade sedan tidigt 1980-tal. Några fördjupningar i marken är det enda som kan skönjas av det som en gång var. Här välkomnas man vid fastbandhagen av en svensk flagga som tejpats fast vid gärsgårdsstolpen. Bilvägen "dundrar" in på området.

Väl inne på området finns här gott om sittplatser bland de husen. De trapetskorrugerade svarta plåttaken är Plannja-original ;-)

Här nedanför rinner Fäbodbäcken. En timrad byggnad uppfördes med EU-pengar år 2000 där man kan övernatta. Fäbodvallen här har alltid varit en tyst plats i skydd bakom Fäbodberget. Bäckens porlande hörs då där finns nog med vatten, utöver porlet hörs de urgamla vindkraftverkens växellådsljud. Men det spelar ingen roll den gång om året, under hemvändardagarna, då här är stoj och glam under bygdegårdsföreningen arrangemang. En trevlig kväll för unga och gamla.

Här är flaggstången av stål där fäbodjäntorna varje morgon brukade hissa svenska nationens fana samtidigt som de tutade i näverlurar ;-)

Denna fäbodvall är byns stoltaste omhändertagna kulturarv. Hit färdas allmänheten sommar som vinter.

 

Det vackraste och mest stämningsfulla med byns fäbod är den kortakorta vägsträckan då man närmar sig fäboden (ej ironi) efter kalhygget. Blåbärsris och olikåldriga granar med lavar kantar vägen. Här skulle kanske vittren kunna ses i skymningen om det vill sig. Här i skogen traskade korna omkring under dagarna innan de med skällkon i ledning kom åter till fäbodvallen på kvällen. Det var mycket länge sen.

Slutligen ber jag dem som verkligen älskar våra fäbodar om ursäkt för detta sarkastiska inlägg. Det jag vill visa på är att här finns mycket mer att göra om avsikten är att ta hand om och visa upp vår gamla kultur. Det är också nyttigt att se hur andra gör.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om fäbodvall, timrade byggnader, spåntak, getter, kor, messmör, färskost, slarvtjäll, öppen härd, glödbädd, skog, fäbodvall, flaggstångslina, flaggstång, näverlur, fäbodkultur

Lyckan kommer, lyckan går

Här sitter en lycklig familj på sin farstukvist tillsammans med främmene från byn. Kolla in trasmattorna, duken, bordet med svarvade ben, balusterdockorna, den målade döbattangen.

Det är min morfars bror Adrian, Klara och Johan Olofs yngste son, född 1886, med sin hustru Elsa och barnen. Jag förmodar att det är Helge född 1916, Siri, Lilly och Betty som finns med på fotot. Johan, den yngste, som föddes 1924 är inte med så antagligen kan fotot dateras till tiden före -24.  Hybert Öberg, som sitter längst till höger, besöker familjen för en kaffetår. Så även fotografen som lämnat sin sittplats till vänster.

Detta utspelar sig dära Halla, alldeles intill gammvägen, Kustlandsvägen. Några år efter att alla lät sig avbildas dog Elsa i barnsäng. Det var i mars 1927 enligt mina noteringar och hon var endast 29 år gammal. Adrian höll på förgås av sorg.

Elsa kom som liten som fosterbarn till Kalle Käck med hustru ôppa Knösen. Hon var född i byn Högen i Grundsunda, Västernorrland. Adrian och Elsas förstfödde var sonen Hans som föddes 1915. Han föddes utom äktenskapet och adopterades bort till samma familj där Elsa varit fosterbarn. I födelseboken står inte Adrian namngiven som fader trots att det var känt och trots att sonen Hans fick namnet Adrian i andranamn. Detta var något som säkerligen satte sina spår livet genom.

Huset på fotot är rivet sedan länge. Det kan ha varit så att den gamla fina parstugan med 1 1/2 våningar revs för att Adrian ville glömma det liv som varit och som så abrupt tog slut. Den byggnad som revs var den gamla "västerbottensgården", langka´kesen, långkatekesen, som morfar växte upp i. Klara och Johan Olof hade två hemman och på 1890-talet flyttade de till den här gården dära Halla och lät äldste sonen Johan, född 1872, ta över gården där man tidigare bott. Den gård som tillhört Jacob Isacsson och hans hustru Ulrika Christiansdotter och senare deras dotter, a´Smör-Ulla, Ulrika Jacobsdotter som återkommer här på bloggen med jämna mellanrum.

Adrian annonserade efter en hushållerska som skulle hjälpa honom med hemmet och de fem barnen. Hilma från Bjensjö svarade. Som så ofta i sådana sammanhang gifte sig Adrian så småningom med Hilma. De fick två döttrar, födda 1934 och 1936. Kanske var det Hilma som ville ha ett nytt "modernt" bostadshus så det gamla timmerhuset revs och ett nytt stod klart 1934.

New York ca 1912. Vilka år Hybert bodde i Amerika har jag inte koll på. Om han redan hade sett den här vyn då han satt på verandan är alltså osäkert.
Edit: Hybert Öberg emigrerade 1918 och återvände för att stanna i hembyn 1932.

Hybert, som är på besök, kom från en familj längre söderut i byn. Föräldrarna var Jacob Öberg och Karolina Holmgren. Han var en av många syskon och emigrerade till Amerikat men han återkom efter några år borta i staterna. Jag minns honom och hans lilla fina stuga som var målad i en ovanlig ljust grön kulör. Så olik de byggnader han torde ha sett "over there".
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om västerbottenshus, parstuga, farstukvist, emigration, Amerika, svensk landsbygd

Vit näckros

Namnsdagsrosen. Tusen tack för den, I:a!

.

Veckla, Stig Lindberg.

Kanske har även andra bloggare åsikter om näckros, namnsdag

Det sanna är det sköna

Natten till söndagen hade vi + 2 grader C utomhus. Rätt svalt för att vara sommar och fruntimmersvecka. Sommaren har varit regnig och jag förstår de få böndernas problem, man förstår att antalet jordbruk läggs ner, jag förstår att det tidigare öppna norrländska landskapet växer igen. Trots stora maskiner som förenklar arbetet är det ensamt och olönsamt. Arbetsinsatsen ger inte lön för mödan.

Pionerna är dock ljuvliga just nu. I bakgrunden den reproduktion av den franske målaren
Jean-François Millet (1814-1875) som föräldrarna köpte vid ett besök på Nationalmuseum 1979 som det står det på baksidan. En målning som jag finner oerhört fridsam. I bakgrunden av det stora öppna landskapet en katedrals spira och två makar som står försjunkna i bön. Man inser att de hör klockorna ringa till helgsmål borta vid horisonten. De skördar något, antagligen rotfrukter. Längre bort ligger prydliga hövolmar. I och med klockringningen tackar de för det jorden ger och tar helgledigt. Helgfrid.

Så var det då - för 150 år sedan.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Aftonsång, helgsmål, helgsmålsringning, skörd, realism, Frankrike, pioner, igenväxt mark, horisont

Underbara regndagar

Under några få somrar som barn spelade det absolut ingen roll om det regnade några dagar. Jag och kamraterna satt inne och gjorde kläder till klippesdocken. Klippdockorna kom som bilagor i veckotidningar och dem fick jag av fastern. För att själva dockan skulle bli stadigare och hålla längre klistrades den upp på kartong och klipptes ut. Följekläderna fick fortsätta att vara av tidningspapperskvalitet. De nya gjordes av kraftigt ritpapper. Gissa om det var kul att rita, måla och klippa ut. Jag använde röd, blå, gul, svart och vit temperafärg i rätt stora kvadratiska koppar och med dem blandade jag till regnbågens alla färger. Färgen blev härligt krämig om man blandade länge. Utöver temperafärgerna använde jag tuschpennor vilket gick fortare men var aldrig lika roliga. De kunde man inte blanda till själv, kulörerna var givna. De var dessutom tunna så stora ytor blev fula om man målade med tuschpenna. Tuschpennor användes mestadels till mönster.

Får jag lov att presentera några av klippesdocken:

Lilla Susanne ar avbildad från sidan. Därför behövdes ett hål för att handen skulle synas. På följeklädena fanns alltid omvikningsflärpar. Ganska snart slutade jag med flärparna, som bara var till besvär. Byxorna och västen på översta rosa kreationen är målad med tempera, skjortan har mönstrat med en gul tuschpenna.

 

Min absoluta favorit: Vivi. Tufft kortklippt, inte så fjantig uppsyn, självständig och inte enbart behagfull. Hon fick en uppsjö med kläder. Eftersom hon användes så flitigt gjorde jag en kopia av själva kroppen för att minska nötningsskadorna på originalet :-) På bilderna syns dock originaldockan som följde med någon tidskrift.

Tidningstext var ju tufft att ha på en klänning till blårutiga strumpor och skor i färgkombo med strumporna.

 

En sjökvinna, dock inte sjöjungfru.

Vivi vilar året om på några av sina kreationer.

Pippi var ju lite väl barnslig men ändå kul att fixa kläder till. Det var lite stuns i kroppen, ingen trådsmal och konstigt vriden filmstjärnetyp. Blandteknik.

Detta är Lulu. Varför skulle hon inte ha en indisk sari i sin garderob?

 

Antagligen var det prinsessbröllop i faggorna för prinsessan Christina har bland annat begåvats med en brudklänning och lång slöja.

Här bor dom, klippesdocken Lulu, Vivi, Viktor, Susanne, Mary-Lou, prinsessan Christina, Pippi Långstrump, Ville och Viran.

Ni förstår kanske att regniga sommardagar inte bara var av ondo för oss barn. De gick åt till att skapa kläder till de här platta pappersfigurerna :-) som omväxling mot att räfsa hö. Kul som bara den var det för oss som inte hade något ansvar för höskörden!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om klippdockor, klippdocka, kreationer, 70-tals mode, lekar, regniga dagar, vattenfärger, tuschpennor

Bra att veta

Så här kommenterar  Pentamom då jag skrev om slåttanna:

"Min svärmor lärde mig att räfsan kallas "härva", klogrepen som vi drog ner hö med kallades "härka" och dyngrännan var "möckrumme". Jag blev lite brydd första gången jag hörde uttrycket. "Såg du om hä stog nå vatt´n i möckrumme?" Vilket rum menar hon då? undrade jag konfunderat. =) Hon lärde mig även att årsbehovet hö till en ko motsvarade 5 led. En häst åt som två kor = 10 led och fem får åt som en ko = 1 led/får. Så enkelt att räkna ut om man fått ihop tillräckligt med hö."

Oj vad jag blev glad över den kommentaren. För det första: dialektala benämningar finns kvar bland levande människor som har jordbruk idag, inte bara som en död kunskap hos etnologer och akademiker. Det är långt bättre att kunskapen är levande än "begravd" på museum.


För det andra lärde jag mig hur många "led" som går åt till olika kreatur. Men exakt hur stor volym ett "led" är måste jag nog frågan Pentamom om. Pappa kallade avståndet mellan två hässjstörar för ett led. På det ledet kunde 4-5 hässjlinor finnas ovan varandra. Men hans benämning skulle en hässja med bara 6 störars längd räcka till en ko under ett år och så var inte fallet. Ni hör, jag har inte den kunskapen i kroppen. Tyvärr!


"Härva" minns jag inte som namn på räfsa, men kanske har jag glömt. Pentamom och jag finns båda i Ångermanland så våra dialekter liken varann. "Riva" fick jag veta i veckan, var benämningen på räfsan i åtminstone en del av Jämtland. Visst är det intressant!!!

Klogrep och "härka" säger Pentamom är en grep med klor vinklade i 90 grader - för att dra ner hö från skullen eller hölage med (ändrat efter kommentar från Pentamom). Högrepen användes ute på lägdan för att föra ihop hö och lägga upp det på hässjan. Eller hos oss även för att ta hö från skullen, hölage. Högaffel sa vi aldrig, kanske var det de uppländska kusinerna som använde det ordet. Hötjuga vill jag minnas att det står i SAOL, svenska akademins ordlista. Våra högrepar hade två klor förutom en som hade tre och ett lite kortare skaft. Det var och är min absoluta favorit.


Åsså till igenkänningens ord: möckerömme. I love it! Alldeles i förrgår mätte jag upp lagårn som den såg ut mellan 1950 och 1971. Möckerömme, rännan, var 4,37 meter lång och 0, 56 m bred. Djupet kom jag inte åt för pappa hade gjutit igen den då lagården blev hans arbetsutrymme. Jag kan tänka mej att djupet var max 10 cm, kanterna var helt raka. Ena änden slutade vid väggen där dörren ut till dynghuven fanns. Dörren satt 30 cm över golvet och då lagården var i funktion var det var bara att öppna den och skyffla ut korúsen och urinen, ala, ut på gödselstacken som var under tak. 

Golvet i lagårn är gjutet i betong men i kobås och kalvkätte låg brädor ovanpå för att få ett skönare underlag för kossorna. Sågspånen eller röta, torvströet, som lades ovanpå brädgolvet byttes varje dag, kanske till och med två gånger per dag. Den skrapades ut i möckerömme och hamnade sen i huven.


Det här med möckerömme har jag tänkt skriva om sen jag började blogga, men tro att det blev gjort innan den insiktsfulla kommentaren kom? Minns hur jag i förskoleåldern var med föräldrarna ut i lagården på kvällarna och spatserade stolt och rakryggat på gången jäms med möckerömme och lekte att jag var kung. Tusen tack Pentamom för att du delade med dig av din kunskap. För mej var den värdefull!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om dialekt, härka, härva, räfsa, klogrep, högrep, högaffel, tjuga, hötjuga, dyngränna, komocka, lagård, torvströ, sågspån, kobås