20 juli 2012

Bra att veta

Så här kommenterar  Pentamom då jag skrev om slåttanna:

"Min svärmor lärde mig att räfsan kallas "härva", klogrepen som vi drog ner hö med kallades "härka" och dyngrännan var "möckrumme". Jag blev lite brydd första gången jag hörde uttrycket. "Såg du om hä stog nå vatt´n i möckrumme?" Vilket rum menar hon då? undrade jag konfunderat. =) Hon lärde mig även att årsbehovet hö till en ko motsvarade 5 led. En häst åt som två kor = 10 led och fem får åt som en ko = 1 led/får. Så enkelt att räkna ut om man fått ihop tillräckligt med hö."

Oj vad jag blev glad över den kommentaren. För det första: dialektala benämningar finns kvar bland levande människor som har jordbruk idag, inte bara som en död kunskap hos etnologer och akademiker. Det är långt bättre att kunskapen är levande än "begravd" på museum.


För det andra lärde jag mig hur många "led" som går åt till olika kreatur. Men exakt hur stor volym ett "led" är måste jag nog frågan Pentamom om. Pappa kallade avståndet mellan två hässjstörar för ett led. På det ledet kunde 4-5 hässjlinor finnas ovan varandra. Men hans benämning skulle en hässja med bara 6 störars längd räcka till en ko under ett år och så var inte fallet. Ni hör, jag har inte den kunskapen i kroppen. Tyvärr!


"Härva" minns jag inte som namn på räfsa, men kanske har jag glömt. Pentamom och jag finns båda i Ångermanland så våra dialekter liken varann. "Riva" fick jag veta i veckan, var benämningen på räfsan i åtminstone en del av Jämtland. Visst är det intressant!!!

Klogrep och "härka" säger Pentamom är en grep med klor vinklade i 90 grader - för att dra ner hö från skullen eller hölage med (ändrat efter kommentar från Pentamom). Högrepen användes ute på lägdan för att föra ihop hö och lägga upp det på hässjan. Eller hos oss även för att ta hö från skullen, hölage. Högaffel sa vi aldrig, kanske var det de uppländska kusinerna som använde det ordet. Hötjuga vill jag minnas att det står i SAOL, svenska akademins ordlista. Våra högrepar hade två klor förutom en som hade tre och ett lite kortare skaft. Det var och är min absoluta favorit.


Åsså till igenkänningens ord: möckerömme. I love it! Alldeles i förrgår mätte jag upp lagårn som den såg ut mellan 1950 och 1971. Möckerömme, rännan, var 4,37 meter lång och 0, 56 m bred. Djupet kom jag inte åt för pappa hade gjutit igen den då lagården blev hans arbetsutrymme. Jag kan tänka mej att djupet var max 10 cm, kanterna var helt raka. Ena änden slutade vid väggen där dörren ut till dynghuven fanns. Dörren satt 30 cm över golvet och då lagården var i funktion var det var bara att öppna den och skyffla ut korúsen och urinen, ala, ut på gödselstacken som var under tak. 
Golvet i lagårn är gjutet i betong men i kobås och kalvkätte låg brädor ovanpå för att få ett skönare underlag för kossorna. Sågspånen eller röta, torvströet, som lades ovanpå brädgolvet byttes varje dag, kanske till och med två gånger per dag. Den skrapades ut i möckerömme och hamnade sen i huven.


Det här med möckerömme har jag tänkt skriva om sen jag började blogga, men tro att det blev gjort innan den insiktsfulla kommentaren kom? Minns hur jag i förskoleåldern var med föräldrarna ut i lagården på kvällarna och spatserade stolt och rakryggat på gången jäms med möckerömme och lekte att jag var kung. Tusen tack Pentamom för att du delade med dig av din kunskap. För mej var den värdefull!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

4 kommentarer:

  1. Jag frågade min man och han uppskattar att ett led motsvarar 250-300kg torrhö vilket jag tycker låter lite om man betänker antalet led som en häst elle ko skulle äta upp. Å andra sidan kanske gamla tiders djur "snål stilldes"?
    Jag måste även göra en rättelse. "Härka" är inte en vanlig högaffel, utan ser snarare ut som en gödselgrep med pinnarna böjda i 90 graders vinkel. Användes för att dra ner hö från t.ex. skullen.

    SvaraRadera
  2. Hej. Här i Höga Kusten var det vanligt med fem "troer" mellan "gubben" eller "stabben". Längden på ledet varierade givetvis på längden på de "troer" man hade. Om de var gamla så var de svagare och därmed fick man "flytta ihop" "gubbarna". Överststången var svårast att hässja, mycket hö som också skulle ligga kvar även om det blåste. Hässjorna ställdes vinkelrätt mot vinden och räfsningen runt var väldigt viktigt då ev. regn skulle rinna åt rätt håll. För att inte tala om hur viktigt det var att räfsa från dikena... Allt detta är nog snart bortglömt, men vi hässjade faktiskt en hässja här igår. Därefter "ale vi pärlanne". Eller kupade som det heter på rikssvenska.

    SvaraRadera
  3. Vi hässjar också på 5 troer, men här använder vi "käringer" (A-formade stöd) i stället. Lägga upp hö på de 4 första troerna fick vem som helst, men på den 5:e, taket, var det bara någon kunnig som fick lägga eftersom hässjan skulle vara regntät. Jag är så glad att jag fått vara med och lära mig och hoppas att vi kan föra kunskapen vidare till våra barn.

    SvaraRadera
  4. Tack och bock för kunskaperna som ni förmedlar!!!

    SvaraRadera

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...