Att ta hand om en byggnad

Den här stripen har några år på nacken men håller fortfarande, den är ju bara så bra och talande.

Sven-Bertil Bärnarps har här i Medelålders Plus sammanfattat väldigt bra det som inte är byggnadsvård utan klåfingrig renovering.

Klicka för att läsa.

.
.


Läs även andra bloggares åsikter om byggnadsvård, renovering, stilhistoria, total make-over

Värt att besökas

Detta är bilder från Västerbottens allra senaste byggnadsminne.

En varm och omhändertagande 40-talsmiljö som bara konstnärligt engagerade personer kan åstadkomma. Hemmatrivsamt trots att skaparna själva är borta sedan länge. Här finns mycket att inspireras av och ta med sig i tanken, fantasin...  mycket mer än vad bilderna visar.

 

Hallens golv har inspirerats av romerska mosaikgolv. Jämför med t ex golven i Ostia Antica, Pompeji och Herculanum. Fast i Ricklundgården består mosaikbitarna av trä, av björk.

 

Ett medelhavsinspirerat byggande i funktionalistisk anda. Mitt i den västerbottniska fjällvärlden.

 

Ricklundgården byggdes i slutet av 1940-talet av konstnärsparet Folke och Emma Ricklund. På gården är den konstnärliga aktiviteten fortfarande ett centralt tema , bland annat genom att den är öppen för konstnärer som vill komma på besök och använda gårdens ateljéer. Ricklundgården är även öppen för andra besökare med visningar året om

 

I Marsfjällets skugga.

En byggnadsminnesförklaring innebär att kulturhistoriskt värdefulla byggnader blir skyddade enligt Kulturminneslagen. Detta skydd innebär bland annat att byggnader som hör till gården inte får rivas, flyttas eller förändras samt att dess kulturhistoriska värde ska bevaras för framtiden genom att byggnaderna och trädgårdsmiljön på platsen vårdas.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om byggnadsminne, kulturmiljölagen, Ricklundgården, Emma och Folke Ricklund, konstnärer, 1940-tal, Saxnäs, Marsfjället, Västerbotten, sevärt

Ett steg i rätt riktning

Nu.
Äntligen.
Har - jag - gått - med - i - en - släktforskarförening.
Fastän jag redan hållit på i många år.
Fastän jag inte är pensionär ;-)
Det känns riktigt bra.

Då jag började släktforska beställde man på biblioteket mikrofishbilder från SVAR (Svensk Arkivinformation är en enhet under Riksarkivet) av de kyrkboksidor man ville se. Alternativet var att ta semestern till hjälp och besöka SVAR i Ramsele i deras då nya byggnad. Detta eftersom mitt närmaste folkbibliotek inte hade mikrofishfilmer över de kyrkböcker där mina släkter finns registrerade. Någon gång satt jag dära Vall´n och forskade vilket var enklare och snabbare. Där gjorde jag min första felaktiga slutledning angående båtsmän vilket lärde mig mycket :-)   Sveriges Släktforskarförbunds hemsida Rötter, som startade redan 1996, besöktes flitigt.

På 2000-talet digitaliserades kyrkböckerna och jag har både besökt vårt folkbibliotek som har goda uppdaterade dataprogram och CD-skivor. Men att sitta hemma och forska via abonnemang har blivit allt vanligare. Och då är vi där igen - ensamarbete. Datorerna är bra men allt blir individualiserat vilket jag tycker är negativt. Okej, jag har gått kurser hos släktforskarföreningen i handskriftstydning sin varit utmärkta och förstås i grupp. Men de har gått på dagtid eftersom de verkar vara avsedda för pensionärer, vilket kan bli krångligt för mej.

Och nu - medlem i en släktforskarförening långt från min släkts anor men med möjlighet till kvällsarbete framför dator med senaste tillgänglig forskardata och program. Tillgång till kontakt och därmed diskussion med andra släktforskare vilket mycket väl kan löna sig. Medlemstidning, föreläsningar, resor mm. Resor till arkiv är inte att förakta. Landsarkiv besöker jag i arbetet ibland. Där finns väldigt mycket intressant, inte endast kyrkbokföring. På Riksarkivets filial i Arninge norr om Stockholm fann jag min farfarsfarmor i dödboken. Det glömmer jag aldrig.

Mycket återstår att undersöka. Hur mycket som helst. Komma längre bak i kyrkböckerna men också att spana i generalmönsterrullor och domböcker.

Det - känns - bra.
Att- ha -gått - med - i - en - släktforskarförening.
Hoppas verkligen att "peak individualism" håller på att plana ut. Det sägs att intresset som ligger utanför en själv ökar i samhället och samarbete och utåtengagemang håller på att bli större.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om släktforskning, peak individualism, samarbete

Att växa upp

Läste härförleden i DN:s Stockholmsdel följande reflexion under vinjetten "Sthlm i mitt hjärta" av reportern Ann Persson.
.

Medborgarplatsen 10.30

Vi tittar på de objekt
som mäklaren har
hängt upp i sitt
skyltfönster. Inget under en
miljon kronor.
Till och med 30 kvadratmeter
långt från innerstan
kostar så mycket.
– Kan du och pappa låna
mig 100 000 kronor, frågar
dottern som bland sina
orosmoln tydligen har lagt
till att hon måste fixa fram 15
procent till kontantinsatsen
om hon någonsin ska kunna
köpa en bostadsrätt.
78 procent av alla mäklare
säger att det oftast är curlande
föräldrar som står för
kontantinsatsen åt vuxna
barn. Inser plötsligt att hela
min värld nog bara var en
historisk parentes.

På min tid fanns det
inte på kartan att tigga hos
föräldrar om pengar för
att bo. Inte heller fanns det
på kartan att jag skulle låta
dem stoppa sina pekfingrar i
min nymyndiga syltburk.
Finansinspektionen
tycker att det är bra att barn
lånar av sina föräldrar. Wow.
Då, på min tid alltså, skulle
ingen heller ha sagt att det
var en bra ordning att barn
blir allt mer beroende av
sina föräldrar.
Till dottern säger jag:
– Det kan vi kanske ordna,
hoppas jag.
Och till politikerna:
– Se nu till att de där
utlovade hyresrätterna blir
verklighet. Så att våra barn
får bli vuxna.


Ibland är det skönt att slippa formulera sina tankar själv, att någon gör det åt en :-) Så var det med detta om dagens förhållande barn - föräldrar.

När jag läser minns jag när jag en sommardag i övre tonåren satt hemma vid skrivbordet med telefonluren av svart bakelit i hand och slog stockholmsnumret med ringskivan. Numret till det bostadsbolag som tillhandahöll studentbostäder och som bifogades i det brev som meddelade att jag antagits till arkitektutbildningen på KTH. När någon svarade i andra änden sa att jag skulle komma att behöva någonstans att bo. Det var första gången i mitt liv jag kom i kontakt med en telefonväxel och blev efter svaret "Det blir nog svårt" kopplad vidare vilket jag inte förstod. Det blev helt tyst i luren. Så oartig man kan vara tänkte jag och lade på med tron att jag blivit bortkopplad. Snart insåg jag väl min oerfarenhet och ringde upp igen. Det var ett nervöst och oroligt tonårshjärta som pickade i mej.

Boendet löste sig om än inte på enklaste sätt. Men lärorikt har det varit att ta sig fram genom livet på egen hand. Hade jag haft curlande föräldrar hade jag varit annorlunda som person, det är jag övertygad om. I mitt fall tror jag att jag varit mycket mer räddhågsen individ.

Och jag minns när en av mina kurskamrater köpte en lägenhet, en liten etta, i Rödabergsområdet för så mycket som 33 000 kronor!!! Tänk att jag minns summan än :-)  Så underbart det var för henne, och för oss som hälsade på, att bo i ett färgstarkt storgårdskvarter från 1920-talet. Att se henne kalksåpa ekgolvet och boa in sig på ett fint sätt utan storvulighet. Och min glädje då jag så småningom flyttade in i en stor omodern fyrarummare på Söder (nu SoFo, South of Folkungagatan) med fungerande kakelugnar, högt i tak, stuckaturer, trägolv och nyvalda tapeter tillsammans med tre andra kompisar. Kollektivboende gjorde att vi kunde bo stort och härligt.

En grön Dialog från LM Ericson blev min egen allra första telefon. Dialog tillverkades 1962 till 1978. På den tiden Televerket hade monopol på telefoner och man gick in i en av Televerkets många butiker och beställde abonnemang samt telefon som kopplades in jacket på väggen inom några dagar. Jag har kvar första fakturan än. Jadå...  Och i min bekantskapskrets finns en av arkitekterna som var med och formgav denna telefon. Det har varit intressant att höra hans beskrivning av formgivningsprocessen långt innan digital teknik fanns.
.

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomsbostäder, växa upp, vuxen, curlande föräldrar, telefon, Dialog, LM Ericson

Tadam... kulturhuvudstad för ett år!

. 
.

Kulturministern inviger Umeå - Europas kulturhuvudstad 2014

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth reser lördagen den 1 februari till Umeå som är Europas kulturhuvudstad 2014. Ministern kommer bland annat att tala på invigningsceremonin Burning Snow.

Söndagen den 2 februari inviger kulturministern utställningen Resenärens blick på Västerbottens museum.

Tid och platsLördag 1 februari
11.30-13.00 Presentation av Konstnärligt Campus med visning av Bildmuseet och Arkitekturhögskolan. Presentationen hålls av bland andra Lena Gustafsson, rektor vid Umeå universitet.
Adress: Östra Strandgatan 30

14.00-15.00 Guidad promenad i centrala Umeå. Visning av bland annat Kulturverket och Stadsbiblioteket.
Adress: Promenaden börjar och slutar vid Stadsbiblioteket, Rådhusesplanaden 16 A

17.00-18.00 Burning Snow – officiell invigningsceremoni med tal och föreställning.
Adress: Västra Strandgatan

Söndag 2 februari
10.00-11.30 Besök på gitarrmuseet Guitars – the Museum.
Adress: Vasagatan 18-20

14.00-15.00 Invigning av utställningen Resenärens blick på Västerbottens museum.
Adress: Gammlia, Elisabeths väg 3

Media är välkomna att delta. Föranmälan till pressekreteraren uppskattas.

************************************

Det kom ett mejl. Nu kör detta kulturhuvudstadsår igång. En del samisk kultur är utlovad, alla åtta årstider ska avnjutas. Det var med hjälp av den samiska kulturen Umeå vann svenska uttagningsfinalen gentemot Lund. Förutom Umeå är också Rīga Europeiska Unionens kulturhuvudstad i år 2014.

Leve kulturen - (med eller utan EU)!

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Kulturhuvudstadsåret 2014, Umeå kulturhuvudstad, Riga, Burning snow

Informationsblad

När så stora insatser sattes in från vindkraftsbolag och myndigheter för att trumma igenom projektet tog Nätverket itu med att söka ekonomiskt bidrag för att kunna ge annan information till kommuninvånarna.

 

Klicka på bilden för förstoring

Det här sakliga informationsbladet blev resultatet:

Klicka på bilden för förstoring

Med i nätverket fanns Marcus, vars mor arbetade på Posten dära Vall´n. Hon hjälpte till så att utskicket delades ut i postlådorna. Men Nätverket drev en ojämn kamp mot vindkraftsföretaget och myndigheterna. För att avstyra ett sådant här projekt krävs stora ekonomiska resurser. Dessa summor fanns naturligtvis inte.

Att det politiska spelet var igång sedan länge var vi medvetna om. Att journalister i små kommuner har svårt att skriva om vissa frågor då man "sitter i knäna" på styrande politiker är ingen nyhet. Det är ett minst lika stort problem i landsortspressen som i de stora drakarna. Men flera försök gjordes från nätverket att påverka pressen. Det är hur som helst intressant att så här i efterhand gå igenom alla dessa mejl som flugit genom rymden.
.
.

Möte och media

Jag går vidare med en del "highlights" i den vindkraftsprocess som pågått här.

Kommunen hade detaljplanen för vindkraftsområdet utställd den 1-22 december 2003. Detta kände man sig på grund av opinionen tvingad att förlänga två gånger. Utställningstiden förlängdes från den 22 dec 2003 till den 12 feb 2004 och slutligen till den 26 feb 2004. Påtryckningar fanns bland befolkningen att hålla ett informationsmöte om vindkraftsfrågan. Kommunens vindkraftpolicy ställer fler frågor än svar.

Den 20 februari 2004 hölls ett möte i samlingslokalen Oasen dära Vall´n. Jag fick berättat för mig hur det gick till av flera som varit närvarande. Själv befann jag mig miltals därifrån.

Från branschföreningen Svensk Vindenergi poppade vd:n Gunnar Fredriksson upp som icke insatt i projektet men med god lobbyism. I övrigt projektörer och en fristående akustiker.

En sak som togs med en klackspark av vindkraftsföretaget på Oasen-mötet var då en åhörare konstaterade att de 40 kraftverken var placerade på fel berg på det översiktliga fotomontaget från Rödviken, Nordmaling. Samtliga kraftverk hade placerats på Storrisberget, 10 km för långt norrut. Att placera de 40 kraftverken fel kändes för de vars hembygd "drabbas" av projektet som mycket oprofessionellt, en projektör som inte var att lita på. Ett sådant här möte hade inte gått att genomföra på detta vis i huvudstaden.

Klicka för större bild.

Efter detta möte fick jag för första gången höra om den metod som La Famiglia har för att skrämma människor i byn till tystnad. Det gäller unga så väl som äldre. Jag fick ett sms (textmeddelande) av Anna, då 26, där hon kort berättade att R, född -32, hade ringt, vilka frågor han ställt och att samtalet varit mycket obehagligt. Hon avslutade med att skriva "Om han ringer, bit ifrån!"

Genom att skrämma människor i byn, sina grannar, skapar La Famiglia handlingsfrihet till egen absoluta fördel. Det är elakt och inget att ta efter om man söker samarbete och önskar att var människa ska få komma till tals, få säga sin åsikt och i samförstånd komma fram till en kompromiss i frågor som rör samtliga boende och hemmansägare i byn.  Det vill säga demokrati. La Famiglias beteende är inget mindre än diktatoriskt.

Det var också någon gång i den vevan som jag fick höra om ett hur en person hade slutat hälsa på sin kusin. Båda var då ledamöter i byastyrelsen, sekreteraren var för vindkraftsprojektet då han fick ekonomiska fördelar av det hela, kassören var emot med tanke på påverkan på byn. Den som drevs av ekonomiska intressen var den som bröt kontakten och den andre blev med tiden mobbad ut ur styrelsen. Jag skulle vilja påstå att han är byns modigaste och självständigaste man.

Mer att läsa: När vänner blir ovänner.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om ovänskap, släkt, utfrysning, vuxenmobbning, exploatering, vindkraft

Jag är lapp och jag har mina renar

Rockande samen, dvs Sven-Gösta Jonsson, har avlidit läste jag den 18 december 2013 i morgontidningen.

Vid foten av fjället, hans signaturmelodi, förknippar jag med en sommar på tidigt 60-tal då jag och två kamtater bodde några dagar i vår sommarstuga. Då svängde det :-)  Skivspelaren som någon måste ha haft med sig, gick varm med vinylskivan roterande. Det var roligt var att han sjöng om norra delen av landet. Och musik som passade oss :-)



Det var decennier innan konflikten om renbetet körde igång, innan storskalig skogsavverkning begynte här.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Sven-Gösta Jonsson, Rockande samen, Vid foten av fjället, Jag är lapp och jag har mina renar

I månens sken

"En av aktiviteterna på Nätra Fjällskog är månskensturerna. Du skidar från startstugan vi H-sjön, ledd av marschaller och fullmånens sken, upp till fäbodvallarna. En riktig höjdare!
Friluftsområdet har ledförbindelser med två andra leder."

Så marknadsför man sin bygd strax söder om Ö-vik. Visst är det ett härligt initiativ!? Vilken vilja, vilket samarbete det måste ligga bakom. Dessa ångermanlänningar! Att nyttja vinter, mörker, levande ljus till något positivt... Inga motorljud, ingen brådska... månsken kan ge väldigt vackra tankar om det förunnas en.

Bild lånad från nätet.

Den där skidturen i Nätra Fjällskog måste ju vara lika stämningsfull som att, under besök i Granada, strosa omkring i Alhambra och Generalife i månsken. Jag trodde inte att man i ett solvarmt land skulle ordna så fina och känsliga möjligheter till besök i ett världsarv, så förutfattad mening hade jag om spanjorer då. Men där var öppet vissa kvällar och nätter till skenet från månen. Mycket låga ljuspollare spred sitt ljus enbart neråt så man såg var man satte fötterna och därmed omintetgjordes icke möjligheten att uppleva Alhambra i månljus utan störande bländsken. Ett minne jag bevarar djupt i själen från sommaren 1986 och den moriska arkitekturskatten i Andalusien.

Det gäller att inte begränsa sig för att kunna se sin hembygd med nyfikenhetens ögon.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Nätra fjällskog, fäbodvall, Alhambra, Generalife, månsken, mörker, världsarv, Spanien, Örnsköldsvik

Vardagspärlor

Det är en konst, ett levnadssätt, att se glädjen i det lilla. Jag blev så glad över ett julbrev från en kollega i Finland med ett par akvareller, goda tankar, att jag blev ihågkommen, för gott samarbete vi haft och för provbiten på den handtryckta och mycket vackra tapeten. Tänk om den skulle kunna komma till användning i något av mina projekt.

Finfin tapet

 

Någon, som jag inte känner, har uttryckt glädjen i det vardagliga så här. Därmed inte sagt att man ska "sopa alla problem under mattan". Förträngning och flykt är inte detsamma som problemlösning. Men visst är det bra att vända på perspektiven emellanåt:

Jag är tacksam......

....för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.

....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.

... För att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.

....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.

... För att gräsmattan behöver klippas ,fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.

...för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.

... För alla klagomål på politiker för det, betyder att vi har fri yttranderätt.

... För att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.

... För min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.

... För kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.

... För tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig.

... För trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt. .

... För väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.
.
.

Lagad och vårdad :-)

Det här var ju kul. Här kommer en härligt positiv nyhet.

Milstolpen jag bloggade om som jag hittade fallen och delad i två delar har kommit upp efter lagning och målning. Kulturen segrade trots allt! Det är så lätt att kulturhistoriska minnen lämnas, sätts åt sidan, och därmed upphör att existera pö om pö.

Så här såg den ut då jag fotade en disig dag i början av januari. Det blir nog bra vad det lider.

Tyvärr blev den så nyplacerad vid anläggningen av Riks13 på 40-talet att den hamnat i en sänka. På sommaren växer rallarrosor och gräs så högt omkring den att den inte syns då man snabbt passerar i bil. Det får vi hoppas sköts på ett bra sätt årligen framöver.

Här syns lagningen med stödjärn på baksidan. Att detta kom till stånd förstår jag att Nordmalings Hembygdsförening ligger bakom. Fick ett initierat mejl från Stig-Åke efter publiceringen av inlägget med den trasiga milstolpen. Jag skickade dokumentationsbilder och nu står den där. Tack för insatsen för kulturhistorien! Förmodar att länsstyrelsen stått för kostnaden, kanske finns länsmuseet med på något vis också.

Heja heja heja och hurra för Nordmalings hembygdsförening!!!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om milstolpe, miltavla, milsten, kulturhistoria, föremålsvård, gjutjärn, Olofsfors bruk, Nordmaling

Misshandeln

Ni minns kanske fortfarande Nordmalingspolitikern Liza Jonsson.
Liza är styrelseledamot i intresseföreningen för byarna i min hembygd. Hon var gift med en man från min hemby i vars släkt flera s-politiskt engagerade finns, hennes ex-svärfar ställde upp i kyrkovalet hösten 2013. Liza är inte född i kommunen. Hon bodde före skilsmässan i en villa som min pappas kusin tidigare ägt och bebott. Minns att kommunen är liten.

Liza blev misshandlad i sin nuvarande bostad i Olofsfors den 30 oktober 2013.
Liza hävdade att det var en misshandel med politiskt förtecken.
Liza sitter i den nämnd som skulle besluta om nedläggning av flera byaskolor. Något som också skedde i november. Skolorna stängdes vid årsskiftet, mitt i läsåret.
Liza polisanmälde misshandeln. Säpo kopplades in enligt medierna.
Överfallslarm installeras i Lizas bostad.
Gärningspersonen, kan vi läsa i lokalpressen, kom in med nyckel.
Den 8 november kan vi läsa i lokaltidningen att Liza utsetts till partiets första namn, ett kommande kommunalråd således.
Polisen lade ner förundersökningen den 19 december då inte tillräckligt många detaljer kom fram för att kunna lösa frågan om gärningsperson.
Liza uttalar sig i lokaltidningen och säger att polisen gör ett dåligt arbete.
Liza går ut med ett pressmeddelande och presskonferens. Hon vill ha lugn och ro för sig och sina barn.
Man förstår att Liza och partiet vill att händelsen ska glömmas särskilt som det snart hävdades att misshandeln inte hade politisk bakgrund.

Det intressanta i fallet, i mina öron, är att ingen av de jag råkat tala med, tror på Lizas berättelse. De menar att det är ett relationsdrama som utspelat sig. Detta sägs från flera håll, från olika personer som jag vet tillhör båda de politiska blocken, alltså inte enbart politiska belackare. Jag har även fått mejl i frågan.

Det kan alltså vara så att misshandeln inte var politisk utan personligt relaterad. Att den används av Liza Jonsson och partikamraterna för att gjuta olja på vågorna inför ett politiskt känsligt beslut om skolnedläggningar. För att få medlidande, få fokus på politikern Liza som person och inte på den politiskt kontroversiella skolnedläggelsen.

Det talas nu och då om det politikerförakt som finns här i landet. Mera sällan om politikers förakt för medborgarna vilket Lizas agerande kan vara exempel på. Detta förakt anar jag är minst lika stort som det allmänna politikerförakt som nämns i medierna.

Min spådom blir att Liza Jonsson, 31, kommer att gå långt som politiker. Hon har lärt sig reglerna och har ridit ut en storm, mandomsprovet, kvinnodomsprovet, politikerprovet med hjälp av sina partikamrater. Det hon kallar mediadrev är kanske självförvållat? Hon kan kanske gå hur långt som helst. Det finns privatpersoner som tror att hon är körd. Men det gör inte jag även om jag skulle önska annat. Det ingår inte i politiken att vara ärlig, eller hur?

Maktspel, fintar och intriger hör politiken till. Den som inte förstår eller kan hantera spelet blir kortvarig, det gäller lika väl lokalpolitiker som rikspolitiker oberoende av politisk hemvist. Vem tänker då på medborgarna/väljarna?


Här är lokalpressens skriverier om fallet som kommer upp då Lizas namn söks på VK.

Liza Vesala Jonsson

Hose of cards
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Liza Jonsson, socialdemokratisk politiker i Nordmaling, misshandel, relationsdrama, maktspel, skolnedläggelse, intriger

Vinterljus

Titta vilka häftiga planteringskärl och belysning i ett. Fick ett reklamutskick från Nola industrier med något jag tycker är stämningsfullt, speciellt i advents- och juletid. Scoop Moonligt är ett planteringskärl i återvinningsbar polyeten med belysning, formgiven av Julie Storm.

Det vore ett skönt kontrasterande avbrott att ha på gårdstunet. Varför inte med gran i... Det är ett mobilt nutida föremål som tilltalar mej. Att vara byggnadsvårdare och arkitekt innebär inte att alltid hålla sig till äldre former och material, det som är tidstypiskt i förhållande till husets byggtid ;-)  Ibland behövs stilbrott men det får inte bli ett genomgående tema enligt mitt sätt att se.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Scoop Moonligt, Nola industrier, belysning, planteringskärl, stilbrott mot traditionell arkitektur

Tjärvalla

Jag hittade en fin dikt i DN den 29 december. Den minde mig om barndomens skidor och vallning. Min pappa värmde med blåslampa men dalbränd trätjära ströks på och gneds in. Mina första skidor var av trä med ögla av läder. De var blåmålade. En finns kvar, den andra tappade jag i Anna Thurdins backe och återfann den aldrig trots ivrigt letande i snön och sedan även under barmarkstid. Det är ett av barndomens ännu olösta mysterier var den skidan försvann.

VINTERMINNEN

Pappa
grundvallade våra träskidor
varje vinter
när första snön fallit

tände en stor brasa
av björkved
ute på gården

Värmde skidorna
tjärade
gned med trasor... 

värmde tjärade gned
om och om igen

Vi slängde snö på brasan
gnistorna flög fräsande
upp mot svart kvällshimmel
mot fullmåne
vi skrattade
tumlade om i snön

"Se riittää" sa pappa
"Nog nu"
Slängde trasorna i brasan

Skidorna gled fint
i lätt nysnö
Länge doftade de
eld tjära rök
och pappas piptobak
där hemma i Finland

för länge sedan.

Dikten är skriven av Anita Sällberg.

***
Den här vintern har man hitintills klarat sig utan skidor. Och det är för mörkt för att fotografera den kvarvarande blå träskidan. Vädret har inneburit mulet väder, barmark och regn hela jul- och nyårshelgen, ja fortfarande nu på Trettonhelgen. Så länge minns jag aldrig tidigare att det varit barmark här i kommunen, däremot i Stockholm och sydligare delar av landet. Första gången det var barmark på julafton här i hembyn var ett år i början av 1980-talet men då föll snö som sedan låg kvar redan i mellandagarna. Snö, kyla och mörker kommer att bli "bristvara" i framtiden som jag redan bloggat om. Det som många idag gärna reser bort från blir i framtiden säkerligen exklusivt att tillägna sig, inget för alla att njuta av.
.
.

Rävskinnsmössan

Jag har en vintermössa av päls. Av rävskinn. Den är en ganska vackert tingest tycker jag, mycket 60-talskänsla finns kvar i modellen. Jag har knappt använt den men den ligger välbevarad i sin originalkartong.

 

Pälsmössan som påminner om första gången jag blev niad av en tant.

Den är sydd och anpassad till mig på Winbäcks i Ume, det bör ha varit omkring 1970 då jag flyttade till stan för att börja gymnasiet. Det var min mamma som propsade på att det vore väl lämpligt vintertid att ha en sådan. Minns när jag kom ensam för att hämta den och samtidigt prova om den var bra i storlek, hur märkligt det blev att bli "fröknad" och niad. Av en väldigt mycket äldre butiksanställd. Det var första gången i livet och det passade mig inte alls men hos en körsnär hölls den sociala samhällskonstruktionen vid liv. Att bli fröknad upplevde jag som ett avståndstagande, ett krystat förhållningssätt människor emellan. Du-reformen passade mig perfekt. Mössan var välmenad men den blev ingen ofta använd huvdubonad, antaglien pga "fröken"-stämpeln. Andra gången jag blev niad var vid Hovs hallar nära Torekov i Skåne. Då hade det hunnit bli tididgt 80-tal och den gången var det en yngre tjej än jag själv som serverade på ett café med bordsbeställning. Jag har växt upp långt från min föräldragenerations förhållningssätt mellan olika åldrar och mellan socioekonomiska olikheter. Det är jag glad över. I byn fanns under min uppväxt inga reella klassskillnader. Artighet ligger inte niande enligt mitt sätt att se på tillvaron utan genom att behandla alla människor lika, förstå att alla har samma människorvärde. Men niandet bland yngre ökar, särskilt i södra delen av landet. Det känns aningens obekvämt.

Framtiden

Snacka om härligt lugn storhelg. Tulpanerna har slagit ut och blommat över i värmen från vedelden.

 

Låt oss hoppas på ett gott nytt år!!!

.

.

Vinterhälsning!

Med en bild från ett annat år och ett annat län och landskap vill jag bara snabbt få till ett inlägg så ingen tror att jag kolat av.

Det här byggnadsminnet finns fortfarande i svenska folkets ägo och Riksantikvarieämbetets förvaltning. Utredningen "Statens kulturfastigheter - urval och förvaltning för framtiden" som nyligen presenterades föreslår utredaren att närmare en tredjedel av de statligt förvaltade kulturbyggnaderna ska kunna avyttras, bland annat Enångers gamla kyrka på bilden. När kulturarvet väl är sålt finns ingen återvändo. Många med mig anser att staten bör ta sitt ägaransvar istället för att avyttra.

Fortsatt god julhelg!

.
.

Nätverk

Jag och min man kände inte till vad andra i bygden tyckte då det utökade samrådet om vindkraft på Gabrielsberget påbörjades och vi skrev vårt inlägg. Vi bodde ju inte där och kunde höra rykten eller ta emot mun-mot-mun-information. Självfallet blev vi chockade över miljardplanen i den lilla byn.
Då jag strax efter samrådstidens utgång den 28 september återvände söderut från en arbetsresa i norra delen av landet, Norge och Finland stannade jag till hos pappa hemma i byn. Det var i början av oktober 2003 och jag åkte även in dita Vall´n och stegade in på kommunkontoret. Jag ville läsa övriga inkomna synpunkter, det ville informera mig om detta.

Blev hänvisad till den person som hade hand om de inkomna skrivelserna och framförde mitt ärende. Det jag fick veta av kvinnan var att det var tveksamt om jag skulle få läsa dessa, de kunde vara konfidentiella. Men snälla, det är ju offentliga handlingar som kommit in och kommunen ska väl inte hindra mej att få ta del av dem! eller något sådant utbrast jag, och insåg sorgset att så här okunniga är denna kommuns tjänstemän. Tveksamheten hos kvinnan satt i men till slut, under uppsikt i en trång korridor, fick jag snabbt ögna igenom inkomna skrivelser. Jag blev betraktad som en brottsling trots att jag bara gjorde det jag har rätt till som medborgare i Sverige. Att kopiera var inte tal om. Och att ingen journalist var intresserad av materialet visar på ortens litenhet menar jag.

Så lite känner Nordmalings kommun (och för den del stor del av medborgarna har jag förstått) till om offentlighetsprincipen och att kommunen är till för medborgarna och inte tvärtom. Det här inskränkta, felaktiga och juridiskt förkastliga synsättet har jag stött på fler gånger senare inom kommunen. Någon förändring verkar inte finnas i sikte trots fagert tal.

Nå, jag hann se att en enda skrivelse hade kommit in från privatpersoner, utöver vår egen. Noterade en namnunderskrift och lade det på minnet. Undrar just vilken utbildning han skaffat sig som formulerar sig så, tänkte jag. Ringde upp senare och talade för första gången med en person som också hade funderingar om hur bra detta projektet egentligen var, någon som ifrågasatte. Fick i samma veva veta att det var Robert Erixon som formulerat skrivelsen, som arbetade som miljöinspektör i Ö-viks kommun. Hans far är hembyns ålderman, tillika polis i kommunen. Robert skrev dock inte själv under utan lät en kompis ta det ansvaret. Utöver kompisens namn fanns fem handskrivna underskrifter på skrivelsen som jag inte har kopia på. Det digitala originalet fick jag sänt till mig med e-post längre fram i tiden.

På det här sättet kom jag i kontakt med yngre människor som inte var födda då jag flyttade från byn.
I januari 2004 bildade vi ett nätverk. Förutom jag, Emanuel och Robert var det Roberts kusin Anna med sambo Per, som då nyligen köpt ett hus i byn, och Berit, den allra modigaste av kvinnor som bor i en grannby. Som jag minns det.

På den tiden krävdes att en förening hade varit verksam i 5 år och att medlemsantalet var minst 200, för att ha talerätt i miljömål. Där var vi inte. Jag bodde långt ifrån och hade inga kontakter med t ex medier. Det sköttes av andra i det lösa nätverket. Hur processen normalt går till var jag insatt i eller tog reda på allt eftersom.
.
Robert Erixon, Anna Eriksson, Anna Engman, Per Engman .

Apropå ingenting

Jag uppskattar bygdemål vilket ingen som läst bloggen från början bör ha missat. Kyrkbesök är något som jag ofta tillåter mig, kyrkorna är en stor kulturhistorisk skatt som vi har här i landet. I somras besökte jag Vibyggerå gamla kyrka i Härnösands stift. Denna medeltida stenkyrka ligger på en höjd ovanför Docksta samhälle, Ångermanland.

Klicka på bilden för större text.

Endast kyrkans port in till vapenhuset var öppen. Väl så, oftast är hela kyrkan stängd. Därinne fanns en handskriven uppmaning som räckte för att få mig väl till mods, se skylten till vänster.

(Detta inlägg apropå ingenting medan jag filar på nya inlägg och tittar på sommarens bildskörd.)

Då det gäller dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM) beslutade regeringen i oktober detta år om nedläggning. Arkivsamlingarna ska flyttas till Uppsala. Vi norrlänningar måste åka till Uppsala för att forska och bredda kunskaperna om det norrländska folkets språk och kultur. Så typiskt för den nordliga "kolonin".
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om dialekt, bygdemål, Vibyggerå gamla kyrka, kulturhistoria, DAUM Umeå, nedläggning 

En stor människa

     Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss; skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande?

Egentligen, hur kan vi undgå att vara det?

Du är ett barn av Gud.

Att du spelar liten gör inte världen bättre.

Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra.

Vi föddes till att förverkliga Guds härlighet inom oss.

Den finns inte bara i några av oss – den finns i alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedelbart andra tillåtelse att göra detsamma.

När vi gjort oss fria från vår egen rädsla gör vår närvaro andra automatiskt fria.”

Hämtat ur det tal Nelson Mandela höll när han blev det fria Sydafrikas första president.

Orden är inspirerade av den amerikanska författaren och föreläsaren Marianne Williamsson.

En stor människa har gått ur tiden, kanske är det 1900-talets allra största och klaraste personlighet; Nelson Mandela, 1918- 2013. Genom medierna har jag uppfattat honom som okuvlig, utan hämndbegär, en förebild bättre än de flesta. Han visade sig som en fredsman som kunde förlåta men samtidigt tog till vapen för att krossa apartheid.

För sina åsikters skull satt han 27 år i fängelse stämplad som terrorist både av sitt hemlands  regim och av stormakter som USA och Frankrike. Detta för att han stödde kampen mot apartheidregimen, för rättvisa och likavärde för alla människor oberoende av hudfärg. Efter frigivningen 1990 blev han vid det första fria valet 1994 vald till president i sitt hemland, i Sydafrika.

Inte förrän i samband med sin nittioårsdag 18 juli 2008 plockades Mandela slutligen bort från USA:s terroristlista, där han varit uppsatt sedan 1980-talet. Hans ärliga försök att rensa ut gammalt groll genom en sannings- och försoningskommission anser jag vara en förebild. Han visste att det inte hjälper att förtränga minnen, det ger varken hela människor eller enade stater.
Hat går i arv.
Vare sig det gäller en afrikansk stat eller en norrländsk by.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Nelson Mandela, fred, sanning och försoning, samlevnad