Isegori =

= medborgerlig rättighet att i statsstater uttala sina åsikter.

Ordet lärde jag mig i somras i ett mycket trevligare sammanhang än vad jag nu kommer att berätta om.

Vilken motsättning. Ingen bra idé.

Åsiktsfrihet är ett okänt begrepp bland hemmansägarna i min by.
Hör här bara:
Byastämman var avslutad. Hemmansägarna reste sig allt eftersom och ställde sig i kö för kaffe. Själv hindrades jag, när jag reste mig upp, av en kvinna som ville prata. Undanträngd och isolerad från övriga, fick jag därpå en fråga från vederbörande utan att någon annan kunde höra. Den framfördes med ett "leende" på hennes läppar, allt för att ingen annan skulle förstå vad som avhandlades, att ett förtäckt hot uttalades.  
Hur har du tänkt dig din framtid här i byn? sa La Famiglias Vera J, född 1934 och pensionerad lågstadielärare, till mig, en vuxen och ansvarstagande femtiotalist. La Famiglia, med sina anhängare, skulle förstöra min framtid var andemeningen. Jag blev mycket överrumplad och vad eller om jag svarade finns inte i mitt minne. Hotet framfördes för att jag hade yttrat mig i samrådet om vindkraftindustrin i byn (långt ifrån den enda) där hennes son var ekonomisk storintressent genom markupplåtelse. Sådant får inte förekomma i en by där en enda familj bestämmer vad som ska tyckas i enskilda frågor. Ingenting förvånar mig längre då det gäller min hemby. Som tur är har jag erfarenhet av mer civiliserade samhällen att jämföra med.

Jag hade även försökt hindra att sonen Anders Jonsson (C) skulle få tillstånd att genom täkttillstånd spränga bort en miljon (1 000 000) ton berg alldeles i kanten av den sjö jag och de andra hemmansägarna äger och förvaltar, byns enda. Ingen annan hemmansägare i byn vågade säga något över huvud taget i frågan, oberoende av utbildningsnivå.

Så går det till i en glesbygdsby där alla stryker makten medhårs och hemmansägarna därmed avsäger sig bestämmanderätten i alla frågor där vårt gemensamma ägande avhandlas. Hot är första steget, vad blir familjens nästa steg? Så agerar politiker i en liten by för att behålla makten och få ekonomisk vinning. Kjell Sundvalls Norrlandsbeskrivning i filmen Jägarna från 1996 med korruption och egna lagar stämmer dessvärre alltför väl in. Det är skamligt.

Säg mig - varför skulle jag låta mig tystas???

 Klicka på bilden för ännu större format.
Båda ställer också upp i valet 2014.

Nordmalings centerpartistiske politiker Anders Jonsson vars mor centerpartisten Vera Jonzon tar till hot för att få sin vilja igenom i bysamfälligheten.

Brist och saknad

Här i byn har vi på de senaste 60-70 åren inte haft en byålderman eller ordförande som varit infödd, alltså född och uppväxt i byn. Är det inte märkligt? Troligen gäller det även längre tillbaka men jag har ännu inte undersökt förhållandena då.

1974 avsattes den man som varit byålderman från 1947. Han hade då på flera år inte sammankallat till byastämma och de då yngre ville inte finna sig i att någon helt självsvåldigt bestämde över byns gemensamma ärenden. Att man vågade bryta traditionen var antagligen att lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150) antogs strax före. Bildandet av en byaförening var dock inte juridiskt bindande (troligtvis beroende på okunskap) utan byn var fortfarande delägarförvaltad och allt vad detta innebär. Detta har för min del varit ett måste att reda ut för mig själv för att förstå det som hänt och händer.

Den "ordförande" som valdes 1974 hade rätt inställning till sin roll. Ordförande Lindgren var omtyckt därför att han såg till byns bästa, inte till sitt eget. Inom styrelsen drev han att "det inte är bra om en enda familj får för stor makt". Styrelsen såg därför till att La Famiglia hölls kort, naturligt hade annars den dåvarande centerpolitikern valts till byordförande efter sin far.

Ordf. Lindgren satt till 1998 då han avgick på egen begäran. Sekreterare och kassör satt kvar. Till ny ordförande valdes den nu sittande, en man, ingift och vars hustru då nyligen övertagit föräldrahemmanet och de bosatte sig i byn. Det är en man som inte förstår sin roll utan sköter föreningen som en enväldig byålderman, nu med La Famiglia i ryggen. Familjen föredrar att agera någorlunda osynligt men med en följsam "högerhand", ett känt manér från storfinansen och storpolitiken.

Detta förhållande är inte populärt men medlemmarna låter det bero och visar möjligen sitt missnöje genom att inte komma till byastämmorna, vilket i sin tur ger familjen än större makt eftersom där enbart finns "trogna" medlemmar som helt röstar till familjens fördel.  

På mitt initiativ bildade byns hemmansägare 2007 en registrerad samfällighetsförening genom Lantmäteriets försorg. Men det har inte förbättrat medlemmarnas ställning, det mesta går på i samma ullstrumpor eftersom ordföranden är densamme. Skillnaden är att alla numera blir kallade till årsmöte och får en dagordning. Innan dess gick allt enligt "hävd och tradition" som fru Famiglia uttryckte sig.

Sekreteraren har suttit sedan 1974 och är numera själv en "propp", kanske utan att inse det. Det har blivit vanligt här i byn att man sitter läääänge. Ett generationsskifte har påbörjats, söner övertar föräldrahemmanen. Det är svårt att finna sjävständiga yngre (då menas 40 år eller äldre) hemmansägare som vill åta sig ett uppdrag. De som ev. ställer upp i någon form är i händerna på La Famiglia där fru Famiglia sitter som sammankallande i valberedningen. Därför är ingen förändring till demokrati att vänta.

Bild härifrån.

Vet ni vad jag tror det beror på att ingen infödd har åtagit sig ordförandeskapet på mer än ett halvt sekel? Det beror på bristande självkänsla bland oss hemmansägare. Faktiskt tror jag det. Vi vill bli ledda av makten oberoende av vart det barkar iväg. Varför har annars ingen född i byn varit byålderman eller ordförande på en mansålder? Det är endast att beklaga. Varför skulle man annars finna sig i att bli förtryckt? För nuvarande situation är dålig för byn på alla sätt. Rädsla skapar ingen gemenskap och det är La Famiglia medvetna om. Rädsla hos andra är ett sätt att behålla makten. Kolla bara på dagens världspolitik!

När jag berättar och diskuterar med mina vänner här söderut om förhållandena i byn säger de ord som "kriminellt", "olagligt" och någon menade att hemmansägarna är "a-politiska människor" och det skulle betyda att dessa "inte vill något". För politik mina vänner, det är att vilja något! Förändra till det bättre!!!

.
.

Åkerbärsdebatt

Kan man annat än älska "Norrland"?
.
.

Platsens ande

Att tala inför en samling människor var aldrig roligt som tonåring, ja det höll i sig längre än så för min del. Samtidigt var det viktigt att lära sig våga. Det gavs möjlighet till detta i skolan och jag minns särskilt ett tillfälle.

I svenskundervisningen i årskurs 2 eller 3 på gymnasiet skulle alla förbereda ett framförande i ett valfritt ämne. Jag valde helt fritt ämnet "Att bygga i byar". Varför i all världen? Ja, inte vet jag mer än att det måste ha intresserat mig redan då. På den tiden gick det inte att "googla" fram uppgifter, vi skulle leta i bibliotek och kanske ringa någon sakkunnig. Av svenskläraren Ingegerd Klintebäck fick jag tips om en politiker som var intresserad av ämnet. Med bävande hjärta slog jag numret i telefonkuren med många enkronor i beredskap. Bara detta var ett orosmoment, tänk om pengarna inte skulle räcka och samtalet brytas just då det var som intressantast. Vi fick ett bra samtal, mannen i andra änden var mycket förstående och hjälpsam mot en liten gymnasist.

Då vi några veckor senare hade redovisning inför klassen var jag nervös. Men samtidigt klar över min egen inställning i frågan som jag framförde med referenser till uppgifter jag funnit. Uppskattningen av min insats från läraren var stor. Vad jag sa? Vet inte, utkastet finns inte kvar. Men jag inser att vad jag ansåg om hur man skulle bygga i byar gick fram. Inte ta åkermark i anspråk, bygga i randzoner, anpassa byggnader i storlek och form,  smyga in nya hus i befintlig bebyggelse och antagligen en del andra saker. Genius loci var något jag stötte på några år senare. Vilket även innebär att anpassa byggnaden till terrängen, inte planspränga och jämna ut - idag det allra vanligaste byggsättet.

Hur man bygger i byar har sedan dess intresserat mig, planmässigt som formmässigt. Flera framsynta länsstyrelser och byggnadsnämnder har genom åren gett ut broschyrer i detta ämne men de nås av alltför få som planerar att bygga.

Läs just denna broschyren här om så önskas.

Den norske arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schultz kom 1980 ut med boken Genius Loci: Towards a Phenomenology of Architecture, en bok som ofta omnämndes bland oss arkitekter i samhällsplaneringssammanhang.

Då jag läser den utmärkta broschyren Anpassning till platsen som byggnadsvårdsportalen Hålla Hus gett ut, både i pappersform och digitalt på nätet, blir jag förvånad men glad då jag ser vad som skrivs på sidorna 11-12 illustrerat av en sur tomte :-) med bildtexten: "Den gamla svenska tomten bevakade och skyddade gården."

Här ett utdrag ur broschyren Anpassning till platsen:
ANPASSNING TILL OMGIVNINGEN

Inom arkitekturen brukar man tala om genius
loci som uttryck för platsens själ eller ande.
Uttrycket kommer från den romerska mytologin
och var benämningen på de andar som man
trodde bebodde och vaktade en plats. Från vår
egen mytologi känner vi igen tomten i dessa
tankegångar. Tomten är just den skyddsande som
har bebott och bevakat gårdarna i våra trakter.
För att hålla sig väl med honom gällde det att
anpassa sig till de förhållanden som han förvänta-
des tycka om, d v s vara varsam och mycket
försiktig med förändringar i livsmiljön. Det finns
mycket nedärvd visdom i detta förhållningssätt.
Även för den som inte tror på tomtar finns all
anledning att ta tillvara denna visdom.

Vykort av Harald Wiberg 1972

ATT FINNA PLATSENS SJÄL

Den plats man väljer att bo på är inte bara en
bostad. Den utgör också en livsmiljö som man
skall leva med, påverkas av och bli en del i. Det är
därför klokt att innan man väljer boplats, lära
känna platsen, dess omgivningar och dess histo-
ria. Det kan vara motiverat och ofta intressant att
leta i arkiv efter gamla ritningar, beskrivningar,
brandförsäkringshandlingar eller annat som ger
en bild av vad som hänt med huset under tidens
lopp. Det är först när man funnit och känner
samhörighet med platsens själ, som förutsättning-
arna för en riktigt bra anpassning till omgivningen
finns.
En boplats är alltid präglad av sina natur-
förutsättningar, men också av det näringsfång
som bedrivits och ibland av lokala traditioner. En
bostadsort är också alltid präglad av den tid i
vilken den växt fram. Det tar sig uttryck i landskapets
karaktär, dess växtlighet, bebyggelsestruktur och
i sättet att utforma husen, komplementbyggnaderna,
trädgårdarna och inhägnaderna, m m.

ATT UNDERORDNA SIG PLATSENS KARAKTÄR

Våra bebyggda miljöer har präglats av många
faktorer när de genom åren har växt fram. Bygg-
naderna har naturligtvis alltid uppförts för att
tjäna ett visst syfte. Funktionen är alltså en grund-
läggande faktor. Byggnadstraditionen har länge
använts för att ge placering, material och form att
fylla denna funktion. Ideal förändras med tiden,
och därmed också de medel man använt för att
uttrycka dessa ideal. Man kan tala om byggnads-
stilar eller arkitekturstilar. Genom att försöka läsa
bebyggelsen och förstå hur den växt fram ökar
kunskapen om platsen och dess historia. Med ökad
kunskap stiger vanligtvis också respekten för
platsen och de karaktärsdrag som förmedlar
denna kunskap. Man underordnar sig platsens
karaktär. Man undviker då att ta bort de delar
som ger platsen dess identitet. Eventuella till-
byggnader och komplementbyggnader utförs då
med syfte att snarare förstärka än försvaga
platsens  karaktärsdrag.

 En annan tomte, tecknad och målad av Harald Wiberg.

Det här var att leva med naturen som bundsförvant var en visshet som äldre generationer levde med och tog sig olika uttryck (som vi anser urmodiga). Numera glömmer vi ofta detta eller struntar helt enkelt i platsens ande med fult och dåligt slutresultat.

Ju fler som bevarar äldre byggnader och anpassar nya till platsen, desto mer lockande blir det att bo i en sådan miljö. Och de flesta vill väl att landsbygden ska leva, eller... Så tänker åtminstone vi bebyggelseantikvarier, restaureringsarkitekter och byggnadsvårdare. Om landsbygden och landsorten drar till sig fler boende, för kommunernas del gärna med starkt skatteunderlag, finns kanske möjlighet att bygden överlever.
.
.

Om att stanna där du föddes

Jag har länge varit förtjust i boken De som aldrig sett havet av Dan Korn (1992), trots att jag bara bläddrat i den. Den handlar om bohuslänningar som bodde ett par mil från havet men aldrig såg det, aldrig reste så långt bort :-) Det hade aldrig behövts, hade inte lockat, man var nöjd med sitt. Det handlade om boende i ryggåsstugor och ett liv utanför de stora farvägarna, om att verkligen vara sin egen. Det handlade om en tidigare generation.

De som aldrig sett havet och andra berättelser om västgötar som ännu lever som förr. 1992

Jag tror att det i framtiden, nu när vi kan resa vart som helt på jordens yta på några timmar, kommer att vara  lyx att befinna sig på samma plats (region)  på jorden under hela sitt liv eller en stor del av det. Att leva här och nu. När det är möjligt att åka på semester till månen, eller evighetsresa till Mars, och tillräckligt många gjort det, då blir lokalsamhället högsta trend igen. Jo, det är ganska intressant.
 
Men jag ser också vådan av att bo i glesbygden idag, knappt resa och men få intryck via medierna, kanske resa utomlands med ett all-inclusive-inhägnat område utan kontakt med turistlandets kultur och invånare. Då tycker jag mig se den omtalade inskränktheten lätt dyka upp där man hävdar att vi svenskar vet bäst hur livet ska levas.

Numera är jag mycket ambivalent i frågan om att idag leva på ett och samma ställe livet ut eftersom den globala situationen blivit en annan.
.
.

Årets odling

Jag fick en fråga om vad jag odlar för ätbart i kökslandet.
Det blir lite olika från år till år men vissa grönsaker återkommer årligen. I år odlar jag:

rädisor
rödbetor
palsternackor
plocksallat
flerårig "vild" ruccola/sandsenap/Diplotaxis tenuifolia
ettårig ruccola/senapskål/Eruca sativa
dill
persilja
mangold, olika sorter
grönkål
kålrötter
squash/zucchini
tomater, två sorter
gul lök
vitlök
störbönor

De fleråriga lökarna och kryddorna är:
luftlök
piplök
gräslök

fransk dragon
timjan
citronmeliss
vinruta
libsticka
salvia
kungsmynta/oregano
marockansk mynta
I kruka: rosmarin och basilika.

Rotselleri är en rotfrukt jag aldrig provat på att odla. Visst bör jag göra ett försök framöver för jag har möjlighet till långtidsförvaring och gillar rotselleri vansinnigt mycket. Den stora skillnaden med att flytta från innerstan, med sina små närbutiker, och ut på landsbygden var för min del att kunna handla bilburet på stormarknader. Lyckan var stor då jag insåg att man från sensommaren kunde köpa hela rotselleriknölar, inte enbart små plastförpackade bitar. Det var då, nu ser jag gärna att få jag i närodlat eller härodlat :-) Att kunna odla möjliggjordes genom flytt från storstan ut på landsbygden.

Bodde jag här i hembyn skull jag odla potatis, vitpären och mandelpären, i ganska stor mängd. Och morötter som passar bättre i den underbara mylla som finns på den fastigheten jämfört med den näringsrika lerjorden jag har att arbeta med i söder. Jag har provat på många ätbara goda saker genom åren men i lerjord platsar inte svartrot kan jag berätta - vilket inte är så svårt att förstå om man tänker efter.

Nu öser ett efterlängtat rejält regn ner över odlingarna. Så välkommet!
.
.

I det glada 70-talsköket

Jag var på besök i ett gladfärgat kök härförleden. Här bor min släkting, född 1925. Hon är förtjust i historia och har släktforskat en hel del och har därmed mycket att berätta som jag gillar att lyssna till. Anekdoter om människor från förr intresserar mej mycket. Det ger en inblick i hur livet förr gestaltade sig.

Till exempel berättelsen om två jämnåriga tonårspojkar, födda 1819 och 1820, som till fots ger sig av tillbaks dita Vall´n för att fortsätta nattvardsskolan (obligatorisk konfirmandundervisning) efter att ha varit på besök i sina föräldrahem. Det var vårvintern 1836 och sträckan tycker vi idag är lång för fotvandring, en si så där 30 kilometer. En av pojkarna ville ta vägen över Högland för att hämta något, eventuellt en pläd för kalla nätter. I Högbränna hade de synts diskutera färdväg och då Högland ligger på andra sidan Öreälven de gjorde sig en flotte.

När någon från byn gjorde en resa dita Vall´n ett par veckor senare, träffade han prästen som frågade varför pojkarna inte kommit till nattvardsskolan. Men de for ju för ett par veckor sedan kunde bybon replikera. Därefter påbörjades efterforskningar och de två pojkarna hittades drunknade. Den ene var min mormorsfarfars bror.


Tänk så livet gestaltade sig före elektricitetens, telefonens, bensinmotorns tidevarv.

Köket från 70-talet är en fröjd att sitta i då kvällssolen skickar in sina strålar genom norrfönstret i den norrländska sommarkvällen. Att prata med en människa vars far föddes 1868 och ta del av traderade berättelser är värt väldigt mycket. Sådana här utbroderade uppgifter kommer inte fram i kyrkböckerna.

Dåtiden kommer närmare i ett glatt och rödorange kök från 70-talet.
.
.

Tuff tant i liten stuga

Takkonstruktioner är ett intresse för mej. Här syns en liggtimrad stuga som har nävertak med rundvirke som hängslats över nocken. Björknävern är tätskikt, rundvirket håller nävern på plats. Desto intressantare blir det då en historia om en människa bodde i den här stugan och en initierad stugvärd och museiguide. Det visar sig att här bodde Johanna Persdotter en gång i tiden. Skylten som finns i anslutning till stugan lyder som så:

Torpet

Här bodde Johanna Persdotter
mellan åren 1877 och 1913.
Johanna var mycket fattig.
Hon var ensam med mamma med en dotter
och hade inget fast arbete.
Johanna gick runt i gårdaarna och
hjälpte till med att mjölka kor, laga mat
och räfsa när höet skulle tas om hand.

Johanna hade svårt att försörja sin dotter.
Därför fick hon hjälp från kommunen.
Hon fick bo gratis i stugan
och bidrag för att kunna köpa ved och mjölk,
rågmjöl och strömming.

Johanna var stolt
och inte rädd för de som hade makten.
Hon protesterade när kommunen
ville riva stugan och tvinga henne att flytta.
Kommunen betalade för att laga taket
och Johanna och hennes dotter fick bo kvar.

Stugan har legat i Järsta by
strax söder om Härnösand.
1914 flyttades stugan till Murberget.

Vilken tanta! Eller gumma som man sa den tid då hon levde. Trots sin fattigdom lät hon sig inte nedtryckas av maktmänniskor. Med den självkänslan borde hon ha varit intressant att träffa och prata med tycker jag. Tänk om det varit möjligt att få göra en djupintervju med henne...

Fler sådana kvinnor behövs!!! Fortfarande, inte mist i min hemby där den patriarkala strukturen är djupgående och alla lyder makten.

Tankarna går till a´ Lill-Emma som bodde i min by men var född längre söderut. Hon bodde i en enkelstuga med öppen härd ute Aspänge väster om Kustlandsvägen/Riks 13. När hon blev gammal och inte kunde bo ensam, enligt vad överförmyndande socialvård då ansåg, fördes hon till Nordmaling på “hemmet“ vid mitten av 1950-talet. Kaffepannan ville hon ha med sig. Lill-Emma badades, tvättades och håret klipptes. Hon gick annars alltid med sjalett som tanterna gjorde. En kort tid efter flytten dog hon. Stugan gavs bort till en man i byn som bränsle.

Familjen Eriksson, av många kallade "Tattar"-Erikssons, bodde i en annan enkelstuga. Då familjen flyttat till kommuncentrat någon gång på sent 1960-tal (om jag minns rätt), plockades timmerstugan ner och uppfördes som sommarstuga på Kvillskär. Själv minns jag den lilla stugan längs den gamla grusade byvägen, så vacker och intressant i mina ögon även då jag var barn och ung.

Folkhemmet sopade bort detta gamla i min hemby och det som finns kvar rivs än idag av fastighetsägare. Ohygieniska som man fortfarande tycker att gamla hus är, förknippade med loppor och löss. I min nya hembygd står en många sådana stugor kvar, nu rödfärgade fritidshus med vita knutar, köpta av storstadsbor som vill leva lantlif.
.
.

Olika kulturer

Patriarkala strukturer kan få helt motsatta uttryck. Vem är kompetent nog att döma vad som är rätt eller fel? .
.

Spåntak

Under årets varmaste dagar fick rökbastun lite kärlek, då bytte vi tak på den. Det gick sakta därför att några timmars siesta mitt på dagen var ett måste under de hetaste timmarna. Men roligt och enkelt var det.

Den bruna trapetskorrugerade plåten togs bort. Under den fanns det kall-asfaltstrukna masonitetaket som jag så väl minns. På 60-talet hjälpte jag till att asfaltstryka det. Även masoniten togs bort förstås eftersom spåntak ska vara väl ventilerade. Det gamla rotet av vankantade brädor är kvar, svart av sot på insidan, och utanpå detta spikades ny läkt. Sen var det bara att spika spån i tre lager. Blank spik användes, inte galvaniserad.

 

Spånen måste blötläggas före spikning, annars spricker den. Att lägga och spika går fort, att blöta var för vår del nålsögat. Här i byn finns Harald Lindgrens spånhyvel kvar men används inte numera. Den hyvlade spån vi använde kom längre söderifrån.

Till slut sa väderleksrapporten: eventuellt regn imorgon. Vi jobbade i den ljusa natten för att bli klara och slippa täcka med presenning. Vi passade på att lägga spånen så att vinterns nordanvindar inte ska slita med sig några.

 

 Jodå, det höll tätt då regnet kom.

Nu är taket klart till hälften. Andra takfallet tar vi ett annat år. Värmen satte p för intensivare arbete. Och vem vill arbeta hela sin semester? Hässj´störarna förvaras under det skyddande takfallet.

När Olga-L, 92 år, var på besök och såg taket trodde hon att detta var det enda nylagda spåntaket i kommunen. Själv har hon sett många i sitt liv. Jag garderar med att säga att det sannolikt är det enda nylagda spåntak i kommunen där bidrag från kulturmiljövårdande myndigheter eller EU inte sökts.

Den här rökbastun hade spåntak under 1900-talet och fram till 50-60-talet någon gång. Även ladugården hade spåntak liksom bostadshuset. Den spånen var hyvlad, 45 cm lång med 15 cm uppflytt - alltså trelagstäckning. Bostadshuset fick tvåkupigt taktegel 1950, spånen finns kvar som vattentak. En inte ovanlig och bra byggnadsteknisk lösning. Men innan morfar flyttade rökbastun hit och den blev en förvaringsbyggnad, då den var rökbastu, hade den antagligen torvtak, ett takmaterial som inte var så brandfarligt med tanke på den ugn av staplade gråstenar som fanns där inne då.
.
.

Tornsvalor trivs här

Det är underbart att ha tornseglare, eller tornsvalor, glatt svirrande utanför  bostadshuset. De bor under tegelpannorna här på morfars hus. Det tycker jag om så klart! Att stå inne vid ett fönster och se en tornseglare komma svischande in under takfoten är ganska läckert.

Att tornseglarna trivs här beror dels på att under tegelpannor finns lämpliga boplatser högt ovan mark samt att vi här på huset inte har några hängrännor så de fotlösa fåglarna kan flyga rätt in. Hängrännor förhindrar tornseglare att bygga bo under tegeltaken.

Ladusvalor i ladugårdsporten och tornseglare på bostadshuset. Kan det bli somrigare?

 

Bilden på tornseglarungen kommer härifrån. 

Fotograf är Mari Friberg som gett sitt tillstånd att använda den.

Tegeltak utan hängrännor kommer härifrån.

Att inte ha hängrännor och stuprör kommer jag att fortsätta med. Det är rent, elegant, gammeldags, funktionellt. Precis som på morfars tid. Regnet droppar från takteglen ner mot marken som är gräsbevuxen ända intill den relativt höga stenfoten. Det blir inget vattenstänk upp mot fasaden på grund av gräsytan. Bra va! I mitt yrkesliv har jag sett uråldriga byggnader som försetts med takavvattning som koncentreras till knutarna och då fått problem när vattnet underminerat hörnstenarna eller grunden. Men det gäller att ha ordentligt taksprång som de traditionella trähuset alltid har, för att få ut vattnet från fasaden.

Så med traditionell arkitektur och gamla byggnadsmaterial slås här två flugor i en smäll: Tegeltak utan hängrännor ger möjligt boende till tornseglare. Snacka om naturvänligt byggande!
.
.

Trampat och gått

Efter det att farmor Liva och farfar Gottfrid gift sig 1913, flyttade farmors morfar Jacob hem till dem i sågverkssamhället Rundviksverken där de hade ett väldigt litet jordbruk. Arrendet på det torp Jacob byggt på Tennstrand (Tenstrana) gick inte ut förrän 1927. Det innebar att åkermark, lagård och hus kunde nyttjas. Och det gjorde det på somrarna. Familjen flyttade då ut från sågverkssamhället ut i Ava skärgård. Om detta har jag fått en levande beskrivning. Gammelmorfar och farmor Liva rodde en båt med packning och de tre barnen, varav min pappa som var född 1917, var yngst. Farfar Gottfrid gick landvägen med ko och kviga.

Nu har den där stigen/kärrvägen mellan Lögdeå och Rönnholm rensats, markerats upp och tre informationstavlor har satts upp av Skogsstyrelsen i ett EU-projekt. Vi var fyra som gick den härförleden. Första skylten vi hittade i Lögdeå informerar bland annat om följande:

"Den nuvarande vägen mellan Lögdeå och Rönnholm byggdes under åren 1940-1945. Innan dess kunde man med häst och vagn ta sig längs enkla kärrvägar från Lögdeå till denna plats och vidare ut till Lillänget. Längs en  liknande väg kunde Rönnholmsborna med häst och vagn ta sig till Ava.

Direkt från Lögdeå till gamla Rönnholm gick den här stigen (totalt 5,5 km) precis som den hade gjort i många århundraden. Under 1800-talets senare del skedde en plötslig förändring. 1862 startade Nordmalings Ångsågs AB sin verksamhet i Rundvik vilken gav arbetstillfällen inte bara till de nyinflyttade Rundviksborna utan också till folk i byarna runt omkring. Folk från Rönnholm trampade nu upp en anslutande stig till Rundvik med början just på denna plats."

Över berghällar och i skog ringlar stigen. Här var det en fröjd att ta sig fram. Nere vid låglänta Torsviken, en före detta sjö och myr, fanns nedanstående informationstavla.

"I det gamla bondesamhället var kreaturshållningen avs törsta vikt för försörjningen. Det gällde att hålla så många kreatur som möjligt vid liv över vintrarna så att de sedan kunde släppas ut på bete i skogen på somrarna. Därför behövdes mycket hö. Åkermarkerna vid byn togs knappast i anspråk för höproduktion, de förbehölls i första hand för odling av korn, rovor och så småningom potatis.

Höet slogs med lie på näsen vid Lögdeälven eller på myrarna. Under några intensiva sommarveckor var praktiskt taget alla med i denna ängsslåtter. Det gällde att få ihop så mycket hö som möjligt. Männen slog med lie och kvinnorna räfsade ihop det slagna gräset till strängar som fick ligga och torka. Även barnen var med. Man vände höet i omgångar tills det var torrt. Sedan samlades det ihop och bars in i ladorna. Allt gjordes för hand. För att få korta transportsträckor byggdes många små, timrade spåntaksförsedda ängslador, nästan alltid placerade i skogskanten vid myren. På vintern fraktades höet efterhand hem till gården. Den transporten skedde med häst och skrindförsedd släde. Vid början av 1900-talet fanns här ute på "Lögdänga" ca 50 små ängslador.

Några årtionden in på 1900-talet upphörde efterhand myrslåttern när man undan för undan övergick till att producera höet på åkermark. Nu har nästan alla dessa lador försvunnit. Här står du vid resterna av en av dem.

Bildtext: Ängsladan som du här intill ser resterna av, såg ut så här 1955 när bilden togs. Då var ladan fortfarande i gott skick men hade redan då sedan flera årtionden stått oanvänd."

Dagens rester av den timrade ladan på informationstavlan, en av alla dessa ängslador.

Tänk vilket vackert ladlandskap  min farfar med ko måste ha vandrat genom vid Torsviken på väg till 50-årstorpet dära Tenstrana. Det var detta kulturlandskap som min farmor växt upp i och tyckte om. Det måtte ligga i generna.

Det här med vandringsleden var ju väldigt bra fixat av markägarna och Skogsstyrelsen. Största svårigheten var att, vid avgång från Lögdeå, hitta sista delen av stigen då man kommer fram till lägdor i Rönnholm. Vi gick fel och irrade bort över ett besvärligt kalhygge. Bättre vägmarkering vore behövligt om man vill ha vandrare på leden. Informationen var både trevlig och fylld med kunskap. Skolklasser skulle lära sig en hel del om livet förr genom en vandring här. Nu är det bara att hoppas att fler intresserar sig för denna historiska vandring och att stigen hålls efter på de sträckor sly visar sig. Och att markägare upphör med att röja och låta ungträd ligga kvar över stigen!

***
Jag har som ung många gånger cyklat mellan Ava och gamla Rönnholm på väg till fiske och båt i Tennavan. Den vägen var så mycket bättre bibehållen, det kanske till och med gick att köra bil om än försiktigt. Det visar på, menar jag, att kontakterna mellan byar i de olika församlingarna och länen var färre än mellan byarna inom samma samma församling.

Det kan vara bra att veta att 1853 överfördes Ava, Rönnholm och Öresund till Västerbottens län. Dessa byar tillhörde Grundsunda församling och var därför under perioden 1853-1862 belägen både i Västernorrlands och Västerbottens län. 1863 överfördes dessa byar till Nordmalings församling.

Pappas gammelmorfar Jacob föddes 1837 samt "gick och läste" (konfirmerades) i Grundsunda där han under tiden bodde i en av kyrkstugorna på grund av det långa avståndet till hemmet. Jag fick leta lite extra för att hitta kyrkböcker med hans uppgifter, jag letade fört i Nordmalings kyrkrullor.

Än idag kan man känna av den administrativa gränsen på olika sätt. Vi befinner oss i Ångermanland hur som helst.
.
.

Sötnos

Kissongen har fått ungar. Det här är en av dem.

En riktigt sällskaplig sötnos, trygg och ljudligt kurrande.
.
.

Ängslada

Ängsladan med en gles timringsteknik (här kallas mellanskott) står i skogsbrynet. Ängsladan flyttades hit av mina föräldrar 1991 och fick då tegeltak vilket den aldrig haft tidigare. Innan flytten hade den ett löst (flytande) golv av trä.

På en bräda har pappa skrivit med blyerts: "Denna lada är flyttad i november 1991 från Aspänget där den stod i rået mellan ES skifte och vårt i kanten av Aspa. På rotet stod årtalet 1878, men den kan vara äldre. Den hade spåntak men kan förr ha haft nävertak."

På samma plats stod tidigare vår sommarlagård. Av naturliga skäl helt nära kreatursstigen, fätået, som gick i utkanten mellan odlad mark och skog längs hela byn. Stigen, som nu  växt igen, ledde bort till den bygemensamma vägen som försvann då tre hemmansägare kalhögg och markberedde 1996. Det var första gången en skogsskövlare användes i direkt anslutning till byn. Stigen och vägen använde jag ofta när jag var hemma under somrarna. Så lätt förstör man här i byn kulturminnen, på andra platser i landet skulle markägarna ha fått repressalier och tvingats rensa fram de gamla kommunikationslederna igen. Men här saknas kulturhistoriskt incitament till sådant, byn är fattig.

Fortfarande kan stigen som kossorna tog från sommarlagården och ut i skogen skönjas. Men om några decennier är allt som tydde på jordbruk borta och ingen då levande kommer att sakna minnet av den tid som flytt. Så är det i utarmade bygder.
.
.

Kvällsljus

Bästa köket i sommarkvällens solsken.

Älskar´t!
.
.

Åsiktsförtryck

”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.”

undrade

Berthold Brecht.

.
.

Jordbrukets död

För sextio år sedan var hälften av Västerbottens invånare sysselsatta med jordbruk. Nu är det en procent.

Då fanns det 25 456 jordbruk, de flesta (71%) med små ägor på 2-10 hektar. Nu finns ca
2 600 jordbruksföretag i länet med i snitt 28 ha jordbruksmark. Här i byarna närmast, i allra sydligaste delen av Västerbottens län finns ingen kreaturbesättning alls.

På dekis - en inte helt ovanlig syn här i glesbygden.

Sune Jonsson berättar i boken Timotejvägen (1962) om paret Helmer och Berta Jonssons småbruk i Baggård, Nordmaling under 1960.

 

Helmer Jonsson med familj åker efter hästen Frank, Baggård, 1960.

Foto: Sune Jonsson/Västerbottens museum.

Ända sedan den agrara revolutionen i den "bördiga halvmånen" har människan levt med jordbruk. Det påbörjades si då där 10 000 och 5 000 f. Kr just där och kom till våra breddgrader omkring 1 500 f. Kr. Just nu pågår avvecklingen av det hela. Självklart funderar jag över hur det kan vara lämpligt att hantera egen ägandes åkermark. Det kan knappast fortsätta som det gör helt oförtrutet då inget jordbruk med djur som kräver vinterhö längre finns här i byarna.
.
.

I väntan på något

Hälften väntar att bli spikade på ett tak. Andra halvan vet hur det är. Att ligga på ett tak lager på lager. Jodå.
.
.

Ägghandel

 

Att köpa ägg här är väldigt chosefritt och enkelt. Visserligen är det en dryg mil till ägghandeln i Levar men det är marginellt längre än till livsmedelsbutikerna Konsum och ICA som passeras på vägen. Ägghandeln ligger inte långt från mormors födelseplats som man också passerar

Man kliver in genom en sidoentré till bostadshuset bredvid hönsfarmen. Där står äggplattor på rad. Det tillhandahålls stora och små ägg. Priset för en platta stora ägg är 50 kronor, för små 40 kronor. Det går även att köpa äggen styckevis. Man har möjlighet att återlämna äggkartongen från förra köptillfället. Hönsen är inte utegångshöns och heller inte ekologiskt utfordrade vad jag förstår - ändå känns det hela relativt småskaligt och tilltalande .

När man bestämt sig för vad man vill köpa lämnar man jämna pengar i plaströret i väggen och kör iväg. Sen bakar man kanske en tårta.
.
.

Att torka gräs

Här är slåttern över, det torkade höet intaget och hässjestörarna uppställda inför vintern.
Fotot är taget i Västernorrland/Ångermanland.

Innan man började att hässja hö här så ”tôrke man höe på bredda”. Höet slogs på morgonen och det fick ligga ett tag. Man slog med lien det morgondaggiga gräset som var lättare att skära av än det torra gräset senare på dagen och samtidigt fanns en hel dag för höet att påbörja torkningen. För att det slagna skulle torka helt rörde man upp det, dvs flera slag räfsades ihop till en luftig och fluffig sträng som fick torka. På eftermiddagen ”tvitte” man. Räfsan användes för att bre ut höet igen. Räfskammen användes.

Innan kvällen räfsade man ihop höet till en sträng igen. Man ”sete” för att undvika dagg och regn. Om jag förstått rätt är en ”set” en hög med hö, men inte en volm. På morgonen kastades ”setena” ut med harvtyget (räfsskaftet), höet spreds ut och luftades för att torka ytterligare. Fuktigt hö i hög möglar och/eller brinner och blir på så sätt otjänligt som djurföda. Fuktigt hö kan även självantända så det är viktigt att höet är torrt då det tas in i ladan. Det var alltså noga med hanteringen av höet. Det var sin egen närmaste framtid och överlevnad man arbetade med.

Jag ser i mina anteckningar att det var”gammlägden man tôrke på bredda”, övriga lägdor/åkrar/vallar hässjades. Från början användes stånghässjor här på gården men själv minns jag bara linhässjor hos oss. Linorna var tjärade hampasnören (tror det är hampa) som luktade gott. Naturligtvis finns de kvar ;-)

Stånghässjor har jag sett två typer av. De som har triangulära stöd i ändarna som på bilden ovan. Och hässjor med dymlingar fästa i de svagt lutande "lodräta" störarna att lägga vågräta störar på.

”Dyscha” är en stor utbredd, låg hög med hö som gjordes på ängsmark och i myrslåtter berättade mamma. Mer vet jag inte – än. Myrslåtter pågick i alla fall på 1930-talet här i byn. En av byallmänningarna är just en torkplats för myrstarren. Efter att byns största sjö dikades ut i etapp två och åkermark erhölls, upphörde myrslåttern. Den erövrade åkermarken växer nu igen. Tänk om sjön varit kvar med sin glittrande yta. Uppgifterna om hantering av hö föriti´n har mamma lämnat och även visat rent handgripligen.

Ute Aspänge. 

Mamma, pappa och farmor. 
Minstingen måste vara min kusin och hans mamma finns bakom kameran.

På nätet kan läsa om stånghässjor och om linhässjor. Svenskt lantbrukslexikon och Jordbrukslärands hufvudgrunder finns översatta genom Projekt Runeberg - ett projekt som är en källa till sann glädje för folklivsforskare och kulturhistoriker och alla andra nördar.

Är du intresserad av äldre jordbrukstekniker, att slå med lie och använda räfsa, ordnar många länsstyrelser kurser som är gratis. Länsstyrelsen i Västernorrland är väldigt aktiva och förutseende då det gäller landskapsvård med gratis kurser för allmänheten. Lieslåtter till exempel men även hur man tar hand om sin jordkällare och annat spännande för ägare av gamla byggnader. Heja Västernorrland!  Heja Ångermanland!!!
.
.